Mahmud är polisofficer och arbetar för den brittiska administrationen i Kairo vid tiden för det koloniala styret men har gjort sig politiskt obekväm. Han blir placerad på en post i oasen Siwa, där huvuduppgiften är att samla in skatt från de fattiga bönderna. Två av hans föregångare har mördats. Mahmud är besatt av tankarna på sin egen död och genomgår en livskris. Med till oasen följer hans irländska fru Catherine som också är besatt av tankarna på döden, men inte sin egen utan Alexander den stores död. Hon är säker på att hon ska kunna hitta bevis på att han begravdes i Siwa. "Kulturkrocken" mellan henne och oasens bofasta låter inte vänta på sig. Hon har en fast tro på att bara hon lär sig språket kommer de att älska henne. Men det enda hon tillför oasen är ytterligare spänning. En spänning som kommer att utgöra svårigheter i förhållandet till Mahmud och mellan Mahmud och bönderna. I den här romanen finns ingen förståelse, ingen förlåtelse, alla är främlingar inför varandra.
Det är en tät psykologisk roman där resan blir en metafor för en människas existensiella kris. Baha Taher blev med den vinnare av det första "International price for Arabic Fiction", 2008. Romanen kräver sin läsare men är väl värd att kämpa lite för.
