En arabisk ung man och en fransk ung kvinna möts av en händelse på ett café i Paris och upptäcker att de är som skapta för varandra. En kärlekshistoria tar form och Habib Selmi låter oss följa med på en resa som börjar i ett rus, en underbar förälskelse med allt vad det innebär av beundran, kroppars begär, överseende med varandras små egenheter som snarare ter sig rörande än obehagliga. Allteftersom sker de där små förändringarna, detaljerna, hon möblerar om, sätter upp nya gardiner, ja, det blir ju faktiskt lite hemtrevligare. Han byter strumpor och kalsonger varje dag, ser till att plocka upp efter sig. Hon berättar om sin barndoms kärlek (han blir svartsjuk), och han berättar om en fattig barndom (hon blir berörd). Sakta men säkert blir det vardag och olikheterna mellan dem blir mer och mer uppenbara. Kulturkrock kanske? Nja, jag skulle snarare vilja påstå att Habib Selmis beskrivning av en relations uppgång och fall är så allmänmänsklig att personernas olika kulturella bakgrund nästan hamnar i skymundan. Det är snarare när de vardagliga ritualerna börjar te sig störande, mer än rörande, som det krackelerar, och när det inte finns någon återvändo längre, ja då är det som om slutet måste forceras fram, då handlar det om att rädda sig själv och provocera fram den sista explosionen, då luktar strumporna fotsvett igen och glömda är de där första varma kärleksorden.Habib Selmi är en av Tunisiens främsta författare men som många andra nordafrikanska författare är han bosatt i Paris. The Scents of Marie-Claire hamnade på IPAFs korta lista 2008-2009 (International Prize for Arabic Fiction).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar