George och Bassam är två unga män på den kristna sidan i inbördeskrigets Beirut. De åker runt på Georges motorcykel, utför små brott, röker hasch, tar kokain, pistolen ständigt i beredskap. Medan Bassam planerar fly från landet engagerar sig George i den lokala milisen. Redan i berättelsens början har Bassams far dött av en bomb som fallit ned i familjen kök och så småningom blir Bassam ensam och hans ångest driver honom mot ökad kriminalitet, ökad våldsamhet, ökat drogintag. Bomberna faller, döden är ständigt närvarande och det är människornas mörka sidor som dominerar berättelsen. Tempot är högt, men det är inga känslosamma ord, språket är så oerhört kyligt och som läsare tappar man nästan andan. Beskrivningen av massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila som George är med om att genomföra tvingar mig lägga undan boken ett tag för det blir för mycket. Många författare och konstnärer har beskrivit den här händelsen och Rawi Hage säger i en intervju att eftersom media i stort ignorerade denna oerhört traumatiska händelse så måste i stället libanesiska författare och konstnärer ta på sig rollen att bevara minnet av det som skedde.
Sista delen av boken utspelar sig i Paris dit Bassam lyckas ta sig. Med sig har han namnet på Georges far som han lovat söka upp för att försöka få ett pass och visum till George, så även han kan lämna Beirut. Men livet i Paris blir inte lugnare än livet i Beirut, det höga tempot bara fortsätter och våldet likaså.
Rawi Hage var elva år då inbördeskriget bröt ut. Nio år senare tog han sig till New York, studerade konst, utbildade sig till fotograf och bosatte sig så småningom i Canada där han började skriva vid sidan av sitt arbete som taxichaufför. Efter De Niro's game, som han vann ett flertal litterära pris för, har han kunnat skriva på heltid. 2008 publicerades hans andra roman, "Cockroach" som jag nu måste försöka få tag på.
