The Woman from Tantoura, av Radwa Ashour

Det är inte ofta jag gråter mig genom böcker, men Radwa Ashours roman The Woman from Tantoura fick det att brista gång på gång. Ingen författare, vid sidan av Ghassan Kanafani, har fört mig så nära det palestinska folkets lidande som hon. Kanske blev berättelsen extra stark genom att jag läste den under sommaren 2014, parallellt med nyheter från Gaza, e-postmeddelanden från vänner i Palestina och att romanen, som utspelar sig från tiden vid Nakba (katastrofen 1948) fram till slutet av 2000, blev en påminnelse av att Nakba inte är annat än en ständigt pågående katastrof.

Berättelsen innehåller allt det lidande som man kan förvänta sig: massakrer, flyktingläger, FN-resolutioner, bosättningar, terroristattacker, död och förstörelse. Men där finns Ruqayya, kvinnan från Tantoura, som vi får följa från det att hon som flicka står på stranden i Tantoura, genom flykten då hon ser sin far och sina bröder mördade, till Libanon där hennes barn växer upp. I Beirut upplever hon inbördeskriget, massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila, och så småningom övertalas hon av sin son att komma till honom i Abu Dhabi. När hennes dotter bestämmer sig för att studera i Alexandria följer Ruqayya med dit men så småningom återvänder hon till ett då oigenkänligt Beirut. Kärleken till Palestina är ständigt närvarande liksom hennes längtan hem till byn Tantoura. Husnyckeln hennes mor alltid bar om halsen hänger efter moderns död runt hennes egen hals. Förlusten finns hela tiden där och en oerhört stark önskan om att en dag få återvända.

Romanen visar den oerhört komplexa tillvaro de palestinska flyktingarna efter 1948 tvingats leva under. Som paria, icke önskvärda någonstans, inga medborgarskap, inga rättigheter, hela tiden utlämnade till internationella hjälporganisationer. Det är under förfärliga omständigheter Ruqayya växer upp och bildar familj. Samtidigt som hon framstår som en enkel kvinna utan utbildning, är hon väl medveten om vad som händer runtomkring henne. Hon läser tidningarna, reflekterar över serietecknaren Naji al-Alis teckningar, hon analyserar och tar beslut, hela tiden uppmärksam på det politiska spel som pågår.

Även om berättelsen är fiktion och de flesta karaktärer påhittade så är händelserna verkliga. Massakrerna i Tantoura, Sabra och Shatila är bara några av dem och de palestinska byarna och städerna som nämns har alla funnits och är fortfarande del av Palestinas historia, liksom de historiska personerna som också figurerar. Trots allvaret och tragiken är det här en bok som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa, den berör och bilderna den framkallar etsar sig fast, länge.

Radwa Ashur är från Egypten, hon är professor i engelsk litteratur och har skrivit ett flertal romaner som också har översatts till engelska, alla lika läsvärda.
Granada
Siraaj
Spectres
Blue lorries

الطنطورية
رضوى عاشور

Status: Emo, av Eslam Mosbah

Hur uttråkad kan man bli? Du har ett jobb som tråkar ut dig, du är ständigt kritiserad av dina föräldrar, du är osäker på vad du vill göra med ditt liv, du vet inte om du vill gifta dig med din kusin som också tråkar ut dig. Du sitter där framför Facebook och letar efter någon eller något, skickar ut vänförfrågningar till alla du tror kan ha någonting att ge dig, vad som helst, spänning, sex, droger, du söker någon/något som kan förändra ditt liv.

Emmie! Plötsligt dyker Emmies profilbild upp och du skickar ut samma meddelande som du brukar: Can we get to know each other?
Emmie svarar: You've got 175 characters to introduce yourself and say who you are. It'd be great if you could do it in less. If it's one letter more, I won't reply.

Emmie är emo. I mötet med Emmie blir du själv emo, du dras in i en värld av för dig underliga beteenden och klädstilar. Du möter alkohol, droger och sex, men du ställs också inför tankar och frågor om ateism och satanism. Mötet med Emmie förändrar ditt liv. Ingenting annat än Emmie är längre betydelsefullt, finns inte Emmie omkring dig så existerar du inte. Emmie är en gåta men du tror att Emmie är svaret på ditt sökande efter någonting meningsfullt. Emmie blir luften du andas, du följer henne, du älskar henne, du tror på hennes ord, du lämnar din familj, ditt jobb och du försöker lämna alla idéer du haft om samhällsmoral och sanning, vad som är rätt och fel och du tror att du vunnit över tristessen.

Även om det verkligen inte är lätt att känna sympati för vare sig berättelsens protagonist eller Emmi, eller ens för någon alls i den här boken så är det en både intressant och spännande berättelse. Den påminner något om Being Abbas al-Abd, av Ahmed Alaidy i det att båda dessa böcker beskriver uppgivenheten och desperationen hos en ung egyptisk befolkning, men Status: emo går på ett sätt lite djupare, utan att för den skull bli särskilt djup. Det är också precis där min entusiasm övergår i en lätt besvikelse. Överskridandet av gränser vad gäller religion, könsroller, ja allt som i romanens inledning känns spännande, annorlunda och som utvecklas under berättelsens gång, det faller ganska platt till slut. Ett offentligt självmord blir inte det det hade kunnat bli, den händelsen hänger för mig utanför själva berättelseramen och med det faller det intressanta. Staten griper in, gruppen kring Emmie löses upp och livet är åter endast tristess. Vad hände med Emmie? Ingen vet. Life keeps turning.

På arabiska:



إيموز ,إسلام مصباح

Brooklyn Heights, av Miral al-Tahawy

Hend är en kvinna i 30-årsåldern, lärare i arabiska med författardrömmar. Efter en uppslitande skilsmässa har hon lämnat Egypten för ett nytt liv och en ny framtid tillsammans med sin son. I bokens inledning vandrar hon omkring i Brooklyn under presidentvalet 2008, drömmer om förändring, om att finna en ny kärlek, men drömmer framförallt om finna sig själv, förstå vem hon är och varför. Varför känner hon sig så ensam, annorlunda och hela tiden så utmattad? Hennes tankar söker sig tillbaka till barndomen och romanen växlar mellan berättelser från en komplicerad uppväxt på den egyptiska landsbygden och hennes vardag i Brooklyn Heights.

Hend kommer i kontakt med många andra immigranter i området, och genom att lära känna dem lär hon också känna sig själv och gör sin inre upptäcktsresa. Hennes till synes ändlösa vandringar längs Brooklyns gator ger henne lika ändlösa berättelser från dem hon möter. På parkbänkar, i caféerna, på bibliotekets språkcaféer kommer berättelserna från hennes medmänniskor, araber, afrikaner, ryssar som alla flytt sina hemländer och liksom Hend själv hoppas på ett bättre liv.

Berättelser och fantasier har följt Hend sedan barndomen och det hon har inom sig är en sådan kontrast till det torftiga liv hon lever, i sin spartanska lilla lägenhet och med sin anställning på Dunkin Donuts. Genom hela romanen drivs hon djupare och djupare in i en depression, minnen försvinner, hon har svårt att andas, hjärtat rusar.

Hend är ingen enkel bekantskap, inte ens någon att ta till sitt hjärta, jag tycker att hon är ganska jobbig i sin överdrivna känslighet och hon är ofta irriterande. Ändå är hennes rädslor och ångest så mänskliga att irritationen kanske snarare beror på att man i Hend ser en hel del av sig själv. Jag besökte Brooklyn Heights nyligen och tänkte mycket på henne under dagarna. Jag såg henne sitta på caféet och skriva, jag passerade henne när jag gick över Brooklyn bridge, jag såg henne sitta där på parkbänken,  gå över gatan, handla i affären, jag såg hur hon irriterat drog sin son efter sig som endast motvilligt följt med. Motvilligt läste jag klart romanen, följde henne in i den sista meningen. Motvilligt, inte för att det är en dålig berättelse, den är helt fantastisk! Det är Hend som är svår att förstå sig på.

Läs Brooklyn Heights, men var beredd på en ganska besvärlig protagonist!

Boken på arabiska:
بروكلين هايتس , ميرال الطحاوي
Bruklin Hayts, Miral al-Tahawi

Metro : a story of Cairo, av Magdy El Shafee

Det senaste året har jag läst en hel del grafiska romaner, en genre som är starkt på gång i arabvärlden. Metro, av Magdy El Shafee är den första tecknade romanen för vuxna i Egypten. När boken publicerades 2008 arresterades både författaren och hans förläggare av Mubarak-regimen.  I teckningarna syns makthavarna i en nästan förnedrande form och det var därför inte konstigt att boken också förbjöds i Egypten under flera år. Dessutom ansågs att bokens sexskildringar var alltför omoraliska.

Handlingen utspelar sig mestadels i Kairos tunnelbana. Det är en thriller som blottlägger samhällets mindre trevliga aspekter och visar den oerhörda frustration som framförallt den unga egyptiska generationen känner. Shehab, en ung webbdesigner, är desperat när han inte längre kan betala sina skulder. En mäktig affärsman lovar honom ett lån, men dagen efter blir Shehab och hans vapendragare Mustafa vittne till hur affärsmannen mördas. I det slagsmål som följer hamnar dessutom mordvapnet i Shehabs händer så nu är han inte bara skuldsatt utan kan också misstänkas för ett mord. Den enda utväg han ser är att först gömma den blodiga kniven och därefter helt enkelt råna en bank. Bankrånet ger honom visserligen en förmögenhet men Shehabs problem är inte bara ekonomiska. Hans flickvän Dina, journalist, blir ständigt sexuellt trakasserad i sitt arbete, hans vänner som deltar i demokratirörelsens protester blir misshandlade av regeringens banditer, och eftersom han själv börjar förstå hur saker och ting hänger ihop blir han själv utsatt och jagad. Pengarna från bankrånet... det är nu hans enda hopp och förströstan, något som ska ge honom och Dina ett nytt och värdigt liv.

Berättelsens upplösning kom som en total överraskning.

Bilderna förstärker det höga tempot och eftersom jag själv är omåttligt förtjust i t-banekartor blir jag nästan exalterad över att möta Kairos tunnelbanebanelinje på uppslag efter uppslag. Det enda gnisslet från min sida är att El Shafee också har med en gästtecknare och de bilderna upplever jag nästan lite störande, som att berättandet stannar upp på ett onödigt sätt. Jag vill se mer av El Shafees skarpa penna!

Ett utdrag ur Metro kan man läsa på Words without borders. Där finns också en intervju med honom om censur i Egypten.

Vertigo : a Cairo political thriller, av Ahmed Mourad

Det är sent på natten. Ahmed är en av Kairos societetsfotografer och lämnar efter fullgjort arbete det bröllop han under natten förevigat med sin kameralins. Som vanligt åker han med hissen upp till fyrtionde våningen, till Bar Vertigo, Egyptens mest exklusiva bar, dit endast gräddan av överklassen och en och en annan utlänning har tillträde. Men där finns också barpianisten Hossam, Ahmeds gode vän sedan många år tillbaka. Just den här natten är baren så gott som öde så de två vännerna kan sitta och småprata för sig själva en stund. Två män kommer så upp med hissen, viskar lågmält till barägaren som i sin tur ger order om att göra i ordning ett bord med utsikt över Nilen, ett privat möte ska äga rum och övriga gäster måste ut. Hossam sätter sig genast bakom pianot och Ahmed tar sin tillflykt ut på balkongen för att ta en cigarett. Några minuter senare tar han fram sin kamera, kikar genom den ner mot flodbanken där ytterligare en bröllopsfest är i gång och han reflekterar över hur många tusentals bilder han tagit med liknande motiv, kändisar, skådespelare, sångerskor, politiker, de har alla visat sina vackraste leenden mot honom.

Men nu rör det sig i baren, två av Egyptens rikaste affärsmän har var för sig gjort entré och sitter vid bordet i ett gemensamt samtal, båda i tron att det är den andre som kallat till mötet och allt sker plötsligt väldigt snabbt, så snabbt att inte livvakterna hinner göra något. En massaker sker, och Ahmed sitter där på balkongen men nu med kameran riktad in genom fönstret, han ser allt, han möter Hossams panikslagna blick innan kulan tränger igenom vännens skalle.

Ahmed har senare svårt att minnas hur han tog sig därifrån, han minns bara hur allt omkring honom blev till blodröd färg, hur han nästan instinktivt fotograferat kaoset, därefter tagit ut minneskortet, kilat in det innanför högra strumpan, tagit hissen halvvägs ner och därefter trappan, mirakulöst nog utan att bli sedd. Anonymt skickar han bilderna till en av de stora tidningarna, de publiceras visserligen, men hela historien faller så gott som omedelbart i glömska. Ahmed själv kan naturligtvis inte glömma och så småningom ger han sig ut på en farligare resa än han kunnat föreställa sig.

Efter ett sådant intro är det kanske svårt att tro att det här är en av de roligaste arabiska romanerna jag har läst. Det är en spännande thriller, bitvis obehaglig, men Ahmed Mourads fantastiska personbeskrivningar ger en krydda som inte så sällan lockar till skratt. Detta trots allvaret i berättelsen, maffia och korruption i den egyptiska politikens innersta krets, vapen- och droghandel, prostitution, de vanliga människornas utsatthet och den enorma klyftan mellan dem som har allt och dem som ingenting har. Ett annat tema är den växande religiösa fundamentalismen som också finns med på ett hörn, farorna med att vara en grävande journalist, lyckan över att ha en vän som är expert på datorer och duktig på photoshop och så lite kärlek förstås. Vem är hon, flickan som arbetar i det lilla konstgalleriet och hur ska Ahmed kunna nå henne mitt i alla faror han syltar in sig i och vem är den mystiske mannen som kommer och försvinner, vän eller fiende?

Gastkramande thriller? Nej, långt ifrån, men absolut spännande och underhållande läsning. Om man vill kan man dessutom säga att berättelsen ger en liten bakgrund till de folkliga protesterna i Kairo under året som gått, men jag tycker att Vertigo framförallt ska läsas som underhållning. Visst kan man lära sig mycket av skönlitteratur från andra delar av världen, men den är värd att läsas för sin egen skull tycker jag. 

Det finns mycket skrivet om Vertigo och Amhed Mourad, recensioner, artiklar, blogginlägg, m.m. När jag läste boken visste jag t ex inte att Mourad varit Mubaraks personlige fotograf ända fram till slutet. "By day, I shot my boss Hosni Mubarak. By night, I dreamt of dictator's downfall". 

I bloggen "Arabic literature in english" finns en liten intervju med översättaren Robin Moger om arbetet med boken. Där säger han bl a "Vertigo was fun. Wisecracks, action, drama, the dark heart of a corrupt system, baddies, bellydancers... I speak of myself of course, but I don't get a lot of that as an Arabic translator." Precis det tänkte jag på under min läsning, sånt här får man inte ofta när man läser arabisk skönlitteratur! 

Avslutar med en länk till boktrailern på youtube.

Utopia, av Ahmed Khaled Towfik

Utopia är en grym futuristisk skildring av Kairo som nästan lämnar ett kallt illamående efter sig. Överklassen har lämnat en stad som krackelerar i fogarna och byggt ett eget samhälle där allt finns i ett ändlöst överflöd, inte minst tristessen som ger en ständig fadd smak i munnen. När man har allt, när sex och droger inte längre ger några kickar, när man inom loppet av en timme gjort allt som finns att göra, vad finns då kvar? Välkommen till Utopia, en inhägnad, amerikansk marinkårsskyddad koloni för den egyptiska överklassen när samhället kring år 2023 har kollapsat.

Ett ungt par bryter sig ut ur bubblan, inte av ideologiska skäl, inte av någon nyfikenhet på världen utanför Utopia, utan enbart på grund av tristessen, för det som finns kvar att göra är att gå på jakt, "go hunting an other", döda och ta med en bit av offrets kropp som trofé, det mest förbjudna, det enda som kan få adrenalinet att flöda i ådrorna. Efter att ha slagit ihjäl två slavarbetare (för det finns ju jobb som Utopia-invånarna inte befattar sig med förstås), klätt sig i deras smutsiga kläder, så sitter de två ungdomarna på bussen ut ur den enda värld de känner till men mötet med den andra sidan blir mycket mer än bara adrenalinkickar.

Smutsen, skiten, lukterna, de desperat hungriga människorna, situationen på andra sidan är mycket värre än de hade kunnat föreställa sig och båda ungdomarna förstår att de måste handla snabbt innan de blir upptäckta. Jakten är på gång, en prostituerad blir offret och nu gäller det bara att plocka fram telefonen och få någon från Utopia att rycka ut med helikopter för att få dem ut därifrån. I det ögonblicket blir de upptäckta av ett gäng unga män, "They aren't like us! They're from Utopia!" och händelseförloppet blir ett helt annat än de tänkt sig.

I fortsättningen varvas berättelsen mellan den unge namnlöse mannen från Utopia och Gaber, en annan ung man, mellan jägaren och bytet. Gaber har iakttagit ungdomarna sedan de klev av bussen, sett överfallet på den prostituerade, genast förstått vad det kan leda till för våldsamheter och bestämmer sig för att på något sätt rädda dem och föra dem tillbaka dit de hör hemma. Varför han gör det förstår man aldrig fullt ut, någon tacksamhet från det unga paret möter han aldrig, bara förakt och dessutom verkar Gaber också inse att hans beslut på något sätt kommer att betyda slutet för honom själv.

Det är en obehaglig och otäck skildring, inte bara av den andra sidans misär, utan också i skildringen av Utopia där man mer och mer distanserat sig från "De andra" och den gemensamma historien. Allt är numera tillgängligt för Utopias ungdomar men hur rikedomarna blivit deras finns inga betänkligheter inför. "This was my land and this was my world. I was born here. If my father stole these rights, then they had become my birthright, and I wouldn't give them up for beggars and street whores". Att barnen inte längre ges arabiska namn är också ett tecknen på distansering, ett annat är ungdomarnas förundran över att Israel en gång betraktats som fiende.

En skräckvision, lite av en thriller, obehaglig att läsa men svår att lägga ifrån sig. Ahmed Khaled Towfik är en av de första arabiska författare som gett sig in på skräck- och science fiction-området och den förste att skriva thrillers med medicinska teman, men så är han också läkare vilket inte minst märks i Utopia. Mer än 200 böcker har han skrivit, det här är så vitt jag vet den enda av dem som översatts till engelska.

Länktips

Här kommer tips på fyra intressanta artiklar jag läst under den senaste veckan.

I väntan på att få veta nomineringarna till 2012 års arabiska Booker-pris (tillkännages10 november)  kan man fundera över vilken funktion de stora litterära priserna egentligen har och om de uppfyller förväntningarna. Författaren Raja Alem som i år blev den första kvinnan att motta priset, (ok hon fick dela det med Mohammed Achaari) menar att priset gör en enorm skillnad, inte enbart prissumman, bara det att finnas med på den långa listan ger författaren en enorm uppmärksamhet och chans att översättas till andra språk. Den kritik som riktats har ofta handlat om att det är för få kvinnor som nomineras, att författare varit alltför allierade med etablissemanget eller att romanerna ofta varit alltför västerländskt influerade. Trots detta, anser Raja Alem, priset är viktigt och har en viktig funktion, både för författaren och för spridningen av arabisk litteratur. (Läs artikeln här).

Hissa Hilal kommer, precis som Raja Alem, från Saudiarabien, närmare bestämt från Mecka. Hennes genombrott i 2010 års upplaga av tävlingen Million's poet var fantastisk. En kvinna i heltäckande klädsel i direktsänd saudisk TV som i sin poesi går hårt åt religiös extremism. Något liknande hade man inte sett eller upplevt tidigare. Hissa Hilal själv tar det lugnare och menar att hon alltid varit en "fighter", alltid skrivit om orättvisor och menar dessutom att den saudiska kvinnan i tidigare generationer upplevt större frihet än de gör i dag. Hon har samlat poesi som skrivits från 300 år tillbaka och fram till i dag och ser tydligt hur de kvinnliga poeterna tidigare kunnat uttrycka sig  mycket kritiskt till männen i sin omgivning och det politiska styret. Läs mer om Hissa Hilal, om hennes barndom och uppväxt i en beduinfamilj och lyssna till hennes poesi i artikeln "You will see a lot of great things coming from Saudi women".

Hisham Matar har ju varit högaktuell i och med allt som hänt i Libyen under året. Han verkar befinna sig överallt på samma gång, i alla sammanhang som rör sig kring den arabiska våren och Libyen och som den fantastiska författare han är tycker jag själv inte att det är för mycket.Här är han så igen, i en artikel om Libyen, men också om förändringarna i samhället i stort, och skarpsynt som han är påminns vi om att den arabiska våren inte alls började med den tunisiske fruktsäljaren utan redan för över hundra år sedan, med den tidens revolutionärer, författare och lärde som ropade på förändringar i riktning mot ett modernt och demokratiskt samhälle.  
"History moves at such a glacial pace much of the time, and moments like this it seems to move at the speed of light," he said. "But we can't expect it to continue to move at that pace. A hundred years might be a good distance to judge whether this has been a good idea. It's going to take that long for these events to reverberate."  
(Läs artikeln här.)

Till sist lite om Nawal al-Sadawi, en författare som med sina 80 år nog alltid varit högaktuell, oberoende av samhällsomvandlingar och revolutioner, men alltid haft med politiska budskap i sina texter. Nu skriver hon på en ny roman, utifrån hennes egna upplevelser från Tahirtorget tidigare i år, upplevelser som hon beskriver påverkade henne till att bli  en både ny och bättre människa och om hur de på Tahrir utlevde sina drömmar om en jämlik värld. Om al-Sadawi brukar sägas att hon är mer betydelsefull för den västerländska publiken och i viss mån kanske det stämmer, men hennes betydelse i arabvärden ska absolut inte förringas. Nu har vi i vilket fall som helst en ny roman att se fram emot.

The Smiles of the Saints, av Ibrahim Farghali

Haneen är 21 år och har just återvänt till Egypten efter att ha bott femton år på en internatskola i Paris. Hon var sex år då hon abrupt skildes från sin familj och har sedan dess endast träffat sin far Rami under hans oregelbundna besök. Nu plötsligt har Ramis tvillingsyster bett henne komma till Egypten, Haneen vet inte varför, men hon anar att det handlar om den stora familjehemligheten: Vad hände med Haneens mamma, varför försvann hon och varför skickades Haneen till Paris?

När hon kommer till Egypten får hon ta del av en gammal dagbok och berättelsens fokus hamnar på Rami och de vänner han omgav sig med under uppväxten. Det är inte endast Rami som kommer till tals genom dagboken, vid sidan om tar Emad vid och kommenterar händelserna, han som var Ramis bästa vän och som också älskade Christine. När Emad dör händer något som gör att livet tar helt nya vändningar, både för Rami och för Christine. Rami går med i en islamistisk grupp och Christine tar sin tillflykt i ett kloster medan Emads ande ständigt vilar över dem. Nu, många år senare, betraktar han även Haneen från de dödas värld och viskar till henne om det som var. Han viskar om den kärlek som bestod mellan Rami och Christine och om hur de återförenas och kommer att bli Haneens föräldrar i ett äktenskap som inte ses på med blida ögon och så försvinner Christine, och Haneen skickas till Paris.

Det är ingen lätt historia, berättelsen bär på flera tidslager som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det moderna blandas friskt med det historiska, vilket jag upplevde som lite rörigt men som samtidigt gav handlingen extra dimensioner som jag inte velat vara utan. Men, när jag läst sista sidan och ändå inte fått veta vad som hände Haneens mor kände jag mig nästan irriterad. Jag bläddrade frenetiskt igenom boken för att se om jag missat något bara för att inse att det faktiskt inte fanns något svar på gåtan, man kan bara ana, eller gissa. Ytterligare en irritation kände jag över att Haneens kärleksförhållande med en judisk man som planerar flytta till Israel, bara kommer med i förbifarten, som en parentes, som kuriosa, född ur ett muslimskt/kristet förhållande och på väg in i ett vadå?

Min irritation handlar egentligen inte om boken, varken innehållet eller sättet att skildra det som händer, det handlar mer om att den är lite ovanlig, att berättelsen kräver total fokusering. Det är en bok att helt enkelt ägna sig åt, men då vinner den absolut.

Life is more beautiful than paradise, av Khaled al-Berry

Khaled al-Berry är 14 år då han kommer i kontakt med den islamistiska gruppen Jama'a Islamiya för första gången, inte i moskén, något som kanske verkat mer naturligt, utan på fotbollsplanen. Khaled växte upp i en sekulär och liberal medelklassfamilj, långt ifrån den misär man ofta tänker sig ligga till grund för potentiell rekrytering av unga självmordsbombare, så vad var det som fick honom att dras till en extrem islamistisk grupp? Någonting fick honom att sluta lyssna på sin favoritmusik, sluta se på TV, sluta gå på bio, byta ut jeansen mot den typiska långa skjorta som bröderna bar, ja till och med sluta spela fotboll för att i stället memorera Koranen. Något riktigt enkelt svar på frågan finns naturligtvis inte men i sin självbiografiska roman utkristalliseras framför allt tillhörigheten, att finnas med i ett sammanhang där ett slags kollektivt medvetande ger styrka och en känsla av att vara utvald. Under de följande åren (1990-tal) blir Jama'a Islamiya mer och mer involverad i den egyptiska politiken och blir en allt större fiende till staten, något som får Khaled att både fördjupa sin religiösa tro och sitt engagemang i organisationen. Han börjar vara med om att utföra mindre uppgifter, som att krossa turisters vinflaskor, ge predikningar både i moskén och på universitetet och han börjar också tro att han så småningom ska bli utvald för någon slags operation, en operation som skulle innebära martyrskap, att offra sig själv för något större. Men trots sin hängivenhet blir inte Khaled al-Berry utvald, i stället blir han som många andra bröder infångad av polisen och fängslad och de veckorna han sitter inlåst i cellen blir avgörande för hans framtid. I stället för att bli utsatt för svår tortyr ses han som en mindre terrorist, ofarlig för staten och blir inte på långa vägar så hårt behandlad som medfångarna blir, något som verkligen sårar hans stolthet. Det får också till följd att de andra bröderna börjar se misstänksamt på honom, han blir undanhållen information och förlorar all status inom organisationen. Så småningom släpps han ur fängelset och börjar sin resa tillbaka till det medelklassliv han kommit ur, en resa som på inga sätt blir enkel.

När jag först läste om Khaled al-Berrys bok kände jag mig tveksam, undertiteln "a jihadist's own story" kändes sensationsskapande och knappt trovärdig så det var med ett visst motstånd jag ändå började läsa. Behållningen är inte heller det "sensationella" i att en islamist med tankar på martyrskap "kommer på bättre tankar" utan snarare att få ta del av en ung människas inre tankar och funderingar. Khaleds religiositet känns faktiskt inte särskilt "fanatisk" utan framställs om oerhört meningsfull för honom. Han identifierar sig med sin muslimska historia, han studerar både Koranen och hadither, försöker hitta sin egen plats och grubblar över hur just han ska kunna föra budskapet om den sanna tron vidare. Det är inte heller sin religion Khaled till slut lämnar, utan den politiskt islamistiska organisationen.

På "The forgiveness project" skriver al-Berry "The most dangerous thing in life is to let people become convinced that truth has just one face". Läs vidare här.

Murder in the tower of happiness, Muhammad Tawfiq (محمد توفيق, طفل شقي اسمه عنتر)

Murder in the tower of happiness utspelar sig i Kairo, i ett höghus vid Nilen. Ahlam, en ung vacker skådespelerska, hittas mördad i en av hissarna, naken, strypt. Under den polisundersökning som pågår får vi möta husets mycket märkliga invånare genom ett antal personer som engagerar sig i händelsen.

Men som den lite märkliga roman det här ändå är så är det något helt annat än ett mord som utgör öppningen. Där står Sergeant Ashmouni och dirigerar den kaotiska trafiken och blir vittne till hur ett piano som av en osynlig hand skjuts ut genom en balkongdörr, från den 13e våningen.

Like an angry cloud, the piano's blackness blocked the disc of the sun. It was a fancy piano. He was familiar with its likes from watching Abdelhalim and Farid Alatrash movies. But from his current perspective, the piano lacked any poetic or musical allure. It was menacing, ghostlike, as it floated out of the balcony held by a firm but invisible hand. Its straight wide edge appeared first, then its silhouette narrowed and ended in the shape of the tip of a roasted sweet potatoe. After it had completely cleared the balcony, the piano remained for a few seconds suspended in the mid air. Then suddenly, it plunged. The invisible hand had abandoned it to its fate, rendered it to the force of gravity that makes no exemptions. So, lika a bomb, it dropped on the unsuspecting Nile Corniche. [...]The sound bomb was followed by a series of musical groans: materials of diverse densities colliding, springs tinkling, echoes reverberatin - in short, the groans of a dying piano.


I fallet krossar pianot en splitterny mercedes som står parkerad vid höghusets entré. Bilen ägs av ingen annan än Shaker Pasha, som också äger den lägenhet där mordet på Ahlam ägde rum, en lägenhet som nu stått tom de senaste tre månaderna. Shaker lider så svårt av sin sömnlöshet att han efter händelsen med pianot anlitar ett medium för att driva ut den ande som verkar ha gått bärsärkargång i lägenheten och hoppas på så sätt bli befriad från sömnlöshetens våndor. Mediet, Abd al- Malak, är en ung man, som trots sin amerikanska ingenjörsexamen inte lyckats hitta något jobb och i ren desperation utgivit sig för att vara parapsykolog. Hos Shaker Pasha träffar han Cerebellum, en före detta kärnkraftsingenjör från Irak och tillsammans bosätter de sig i lägenheten på 13e våningen. Där passerar sedan ett antal mycket speciella personer som alla på ett eller annat sätt haft med Ahlam att göra. Journalisten Islah Mohandes har i sina efterforskningar kring mordet nästan identifierat sig med Ahlam, bär omkring på skådespelerskans dagbok hon kommit över och försöker desperat förhindra att Ahlams yngre syster möter sin storasysters öde. Samtidigt försöker hon få sina artiklar om mordet på Ahlam publicerade men blir ständigt motarbetad av tidningens chefredaktör. Sergeant Ashmouni balanserar mellan sina två fruar och försöker vara båda till lags men lider oerhört av sin tillvaro, av trafiken, av mutorna, av de rikas lögner och vill bara få lugn och ro. Hela atmosfären runt The Tower of Happiness är fylld av desperation, av olyckliga människor och så Ahlams olycksaliga ande som gått fram som en tornado i lägenheten på 13e våningen. Endast ett litet bord med en vit ros i en vas står kvar, en ros helt oberörd av den tid som gått sedan mordet. Mitt bland alla människor i huset rör sig också pojken Antar med sin fotboll och katten Mishmish och det är genom Antar som den döda skådespelerskan talar under seanserna.

Murder in the tower of happiness har beskrivits som arabvärldens första thriller men romanen är så mycket mer, i mina ögon kanske mest en vass samhällskritik i en thrillers form. Jag har kämpat mig igenom boken för texten kräver verkligen sin läsare. Det går inte att slöa sig igenom, det är som om vartenda ord bär på något som ger innehållet en mening och missar man något blir det lätt obegripligt och rörigt. När jag hade lyckats krångla mig igenom första halvan så gick det sedan nästan av sig självt och läsningen blev den där njutningen jag inte kan få nog av. Dessutom, under de sista sidorna ville jag inte att det skulle ta slut alls, då när vasen med rosen föll, samma väg som pianot, en våning för varje klockslag, de tolv slagen nyårsaftonen år 1999.

I want to get married! av Ghada Abdel Aal

Många av de arabiska författarna jag läser är tunga. Ibland är berättelserna outhärdligt svåra och berör lång tid efter sista sidan, det kan vara så mycket elände att jag drabbas av förtvivlan, men... här kommer ett undantag! I want to get married är helt enkelt sanslöst rolig hur svårt jag än har att medge det, för jag hade ju mina förutfattade meningar. Arabisk chic-lit... skulle jag verkligen lägga ner tid på det? Det är alltså ingen storslagen litteratur det här, men man får skratta för det är en absurd satir över en reell vånda hos många kvinnor, när åren går utan att man hittar "den rätte".

Åren hade verkligen gått för Ghada när hon tog beslutet att börja blogga om sina erfarenheter på äktenskapsmarknaden och frustrationen över att vara en ung, ogift kvinna i Egypten. Hennes blogg blev snabbt en succé och resulterade i boken I want to get married där den bärande delen är beskrivningarna av de presumtiva friarna som passerar familjens vardagsrum. Passerar är verkligen den rätta benämningen, in i vardagsrummet, kaffe, kaka och sedan är det tack och adjö, trevligt att träffas (nåja, inte alltid så trevligt). En fanatisk fotbollsupporter, en mycket misstänksam polis, en religiös fundamentalist, en rik oljemilionär från Gulfen som visar sig vara något helt annat, ja det är många underhållande scener, tio misslyckade frierier. Det här handlar om arrangerade möten, i stort sett det enda respektabla sättet att träffa någon. Mannen kommer till den blivande brudens tipp-topp-städade hem, med sin mor (systrar, mostrar, fastrar) för att studera huruvida kvinnan kan vara ett gott parti, ja betraktar henne ungefär som en ko på boskapsmarknaden. Vid sidan av de här scenerna tar Ghada oss också med till sin arbetsplats, låter oss möta grannarna, tjuvlyssnar på bussens medpassagerare, rubricerar sina blogginlägg med t ex "How to hunt down a groom", "In defence of the Egyptian woman... the bully", "On delicacy and femininity" eller "That Noah chick is engaged!...Whhhhhyyyy?!"

Visst kan man kalla det samhällskritik i viss mån, men boken är nästan för ytlig för att ha en sådan roll. Det Ghada vänder sig emot är inte äktenskapet eller familjelivet utan snarare synen på att en kvinna över trettio är för gammal för att gifta sig.

Om man läser den här boken på arabiska kommer ytterligare en dimension fram och det gäller språket. Den skriven på dialekt, med engelska och franska uttryck i arabisk tappning. Det är ett ganska nytt grepp inom den arabiska litteraturen och är inte särskilt vanligt. Jag kan inte så mycket arabiska att jag kan jämföra med den engelska översättningen, men jag tror inte språket ger lika mycket tryck i den engelska texten.

Nej, det blir inget bestående minne, men rolig läsning var det! När man läst och skrattat färdigt kan man läsa en intervju med författaren på Qantara.de. Den är kanske mer intressant än boken om än inte underhållande på samma sätt.
 

Egypten berättar

Jag var nog för fokuserad på enskilda författares verk eftersom jag snudd på glömde den här fina novellsamlingen. I Egypten berättar: Den rättvisande spegeln presenteras noveller av femton i dag verksamma författare och där finns några av mina favoriter. Baha Tahir (Sunset oasis), Muhammad al-Bisatie (Drumbeat), Salwa Bakr och Miral al-Tahawi, men alla är lika läsvärda.

Mahmud Taymur (1894-1973) hör inte till dagens berättare men tre noveller av honom översatta till svenska hittade jag i en antologi med titeln Österländska berättare som gavs ut på Internationella bokklubben 1956. Det är faktiskt en riktigt fin liten bok som också innehåller noveller från Armenien, Pakistan, Iran och Turkiet.

Modern poesi från Egypten på svenska är det tunnsått med, vilket jag vill påstå gäller arabisk poesi över huvud taget. Men i Alkemins blå eld finns hela tre egyptiska poeter presenterade: Salah Abd al-Sabur, Amal Dunqul och Ahmad Abd al-Muti Hijazi.

Ett flertal av de titlar jag nämnt under den senaste veckan finns (förutom på bibliotek) att köpa på förlaget Alhambra. De genomför just nu en stor lagerrensning så passa på medan tid är.

 

Egyptiska författare på svenska (Del 3)

Yusuf Idris (1927-1991) ses nog fortfarande som en av de största novellförfattarna i  den samtida egyptiska litteraturen. Novellerna tar ofta upp teman som rör de stora förändringarna i det egyptiska samhället under 1900-talet och hur människorna förhåller sig till detta. Idris utbildade sig till läkare och arbetade i Kairos fattiga kvarter och man kan tänka sig att han fick många uppslag till sitt skrivande genom sitt arbete. Han var en skarp samhällskritiker, utsattes för censur och tillbringade också en tid i fängelse. På svenska finns förutom novellsamlingen Den största synden och andra berättelser en realistisk roman med titeln Tabu. Handlingen utspelar sig på den egyptiska landsbygden i en by där en morgon ett nyfött och mördat spädbarn hittas vid flodstranden. Misstankarna går direkt till någon av de kringresta arbetarna som ständigt är utsatta av den fasta befolkningens förakt och mycket riktigt visar det sig att Aziza, en av arbetarna, blir sjuk i barnsängsfeber. Idris beskriver hur fördömandena faktiskt förändras till medlidande när arbetarnas situation uppenbaras och det finns en förståelse, eller åtminstone en förklaring till hennes brott.

Jag tror jag är färdig med "giganterna" nu, men ytterligare några namn ska jag nämna:

Nabil Naoum är den första moderne koptiske författaren som översatts till svenska. Kairo är en liten stad är en färgstark novellsamling och kanske kan man beskriva den med ord som myter och magiska skeenden kryddade med doser av ironi, åtminstone någonting ditåt.
En annan egyptisk författare, kristen också han, är Albert Cossery. Han fick sin utbildning i franska skolor, han bosatte sig i Paris och franskan kom att bli hans författarspråk. På svenska finns romanen Stolta tiggare, en berättelse som utspelar sig i Kairos slum under 1940-talet då folkets krav på nationellt oberoende hamnade i kollision med det "europeiska Kairo". Även en novellsamling finns på svenska, Människorna Gud glömde.
En författare som fått en hel del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren är Ala al-Aswany, vars bästsäljare Yacoubians hus verkligen är en både mustig och humoristisk berättelse om invånarna i ett hyreshus i Kairo. Det är en blandning av både dagens Egypten och minnen av det förgångna och romanen har kommit att bli världens mest sålda arabiska roman och översatts till många språk.
Ahdaf Soueif är född i Egypten men bor i dag i England och skriver på engelska. Kärlekens väv är den av hennes romaner jag själv tyckt mest om, kanske för det där berättartekniska sättet med två historier som vävs samman till en enda, något jag är barnsligt förtjust i. Läs en lite längre beskrivning av innehållet på förlaget Alhambras hemsida, låt dig inspireras och gå och låna den på biblioteket.

Jag tror faktiskt att jag inte har glömt någon men om jag har det så får jag återkomma i ett senare skede. Här är en länk till en fantastisk författarröst från al-Tahrirtorget i Kairo, "50 pounds and a chicken to beat us", Nawal El-Saadawi.

Egyptiska författare på svenska (del 2)

Bland de egyptiska författare som översatts till svenska finns några titlar som räknas till de moderna klassikerna. Jag tänker först och främst på Barndomsår i byn av Taha Husayn och En egyptisk åklagares dagbok av Tawfik al-Hakim men kanske kan också Jorden av Abd al-Rahman al-Sharqawi räknas dit.

Taha Husayn (1889-1973) kom att bli en av förgrundsfigurerna för den egyptiska modernismen. Vid tre års ålder fick han en ögonsjukdom och blev blind men kunde ändå genomföra sin skolgång och kom så småningom att doktorera och bli professor i arabisk litteratur. Barndomsår i byn är den första delen av hans självbiografi och är en fin beskrivning av en ung pojkes uppväxt, åren i koranskolan och hur han sakta upptäcker världen utanför hemmet och utanför byn. Vid 13 års ålder får han till slut följa med sin äldre bror till Kairo och där tar andra delen vid som på svenska har titeln Universitetsår i Kairo.

Tawfik al-Hakim (1898-1987) är kanske mest känd som dramatiker men skrev också flera romaner och noveller. Han studerade juridik, var verksam som åklagare och blev senare också chef vid nationalbiblioteket i Kairo. I En egyptisk åklagares dagbok får vi följa en åklagare under tolv dagar, från det att ett mord har skett tills fallet läggs till handlingarna. Det är en härligt underhållande samhällsskildring, lite av en "deckare", och al-Hakim lyckas verkligen få fram den stackars åklagarens frustration och samtidigt med ömhet skildra de de personer han kommer i kontakt med. På svenska finns också pjäsen By vid Nilen som handlar om en grupp fattiga arrendebönder som vill köpa loss marken från det ägande företaget. Ett allvarligt tema men som skildras med al-Hakims nattsvarta humor.

Även Abd al-Rahman al-Sharqawis (1921-1987) roman Jorden utspelar sig på den egyptiska landsbygden och också här är det bönderna som kämpar mot jordägaren och regeringsbesluten som är tagna högt över böndernas huvuden. Det handlar om fördelningen av vattnet från Nildeltat, det handlar om en väg som ska dras över byns jord och därmed beröva bönderna från en del av sitt levebröd. Här finns kontroverser, svartsjuka och en missämja över hur man ska hantera den uppstådda situationen, göra motstånd eller ge upp?  Det finns många härliga och nästan dråpliga scener i romanen och  filmatiseringen som gjordes 1969 blev en formidabel succé över hela arabvärlden och fanns med på festivalen i Cannes ett år senare. Den här fina bilden till vänster är filmaffischen.

 Jag är inte riktigt klar med de egyptiska författarna på svenska ännu så fortsättning följer...

Egyptiska författare på svenska (del 1)

I går talade jag som hastigast med en journalist som tänkte göra ett radioprogram med en analys av det politiska läget i Egypten med utgångspunkt från skönlitteraturen. Jag slussade henne vidare till ett par andra namn jag tyckte lämpade sig bättre för uppgiften. Jag kunde ju inte låta bli att fundera vidare på frågan och undrade för mig själv om det här var en god idé eller en dålig idé, idén att använda skönlitteratur i en politisk analys. I bland stöter jag på tankarna på att vi ska läsa utomeuropeisk litteratur för att lära oss något om den delen av världen men varför kan inte skönlitteraturen få vara just skön litteratur och läsas för sin egen skull? Samtidigt läser jag själv arabisk skönlitteratur för att jag intresserar mig för den delen av världen men frågan är om jag "lär mig något", annat än om livet då förstås, och att vi människor är bra lika, oavsett bakgrund. Men, okay då, jag ska glädja mig åt att den egyptiska skönlitteraturen ändå kanske får en chans att uppmärksammas i svensk media.

Så vad ska man läsa då? Spontant tänker jag först och främst på Najib Mahfuz, den hittills enda arabiska nobelpristagaren och som ger fantastiska skildringar från Kairo. Läs "Kairotrilogin", som börjar med  Mellan de två slotten, fortsättes av Längtans slott och avslutas med Det förflutnas trädgård. Vi får följa en egyptisk familj under tre generationer, under en omvälvande tid i Egypten, från 1917 till 1944. Kanske kan man kalla det här en slags politisk/historisk krönika, men man kan läsa trilogin för att den är ett rent mästerverk, en njutning och dessutom väldigt underhållande. En annan av mina Mahfuz-favoriter är Respektable herrn, om en  åsnedrivarson som blivit byråkrat och som är rent utav besatt av tankarna på framgång och ära, gör allt, offrar allt för att nå den position han strävar efter. Det är en härlig satir men som samtidigt ger en klump i halsen.

En annan författare vars verk översatts till svenska är förstås Nawal El Saadawi, kanske arabvärldens mest kända läkare och feminist (åtminstone för oss i väst). Jag lyssnade på henne under ett seminarium på bokmässan i Göteborg i höstas och bär hennes röst med mig, precis som jag gjort under de senaste 25 åren. Att ge sig i kast med hennes romaner är allt annat än underhållande, där finns ständigt en ilska, ja ett raseri över kvinnors och barns utsatthet i ett mansdominerat samhälle. På svenska finns såvitt jag vet sex översatta titlar, den senaste är Den stulna romanen, men den som gjort starkast intryck på mig själv är Och tiden står stilla vid Nilen, om en fattig bondkvinnas kamp mot orättvisorna.

Så har vi Sonallah Ibrahim, en egyptisk journalist, författare och filmregissör. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Augustistjärnan och den kafkaliknande Kommittén. Båda är fantastiska romaner med starkt politiska förtecken. Augustistjärnan utspelar sig under byggandet av Höga dammen, under en tid då Nassers regim utförde en skoningslös jakt på oppositionella. Kommittén berör frågan över hur en människa kan bevara sin integritet och självkänsla trots kränkande behandlingar. Det är en nästan kafkaliknande skildring och man blir lite svettig över hur huvudpersonen försöker anpassa sig och samtidigt tro på både systemet och sina egna illusioner.

Så läs de egyptiska författarna som finns på svenska! Inte bara för att lära sig något av bakgrunden till de händelser vi ser i dag, utan för att det är fantastisk litteratur!

Stealth, av Sonallah Ibrahim

Det här är en stillsam betraktelse över en elvaårig pojkes vardag i Kairo i slutet av 1940-talet. Pojken är författaren själv, Sonallah Ibrahim, som genom berättelsen försöker komma underfund om den vuxna världen. Han lyssnar, ja tjuvlyssnar på sådant som han inte ska höra, observerar, ser det som inte är meningen att han ska se. Han kikar genom nyckelhål, gömmer sig under bord, smyger på grannarna, iakttar livets små vardagliga ritualer och begrundar det han ser och hör. Pojken växer upp ensam med sin åldrade far och diverse hushållerskor, hans mor är nästan mystiskt frånvarande, men han betraktar de flyktiga minnena av henne på samma sätt som han betraktar allt annat. En sång väcker minnen, en doft väcker minnen, och allteftersom berättelsen framskrider blir bilden av henne klarare, om än aldrig helt klar.

Det är nästan ett litet magiskt skimmer över den här boken trots att pojkens vardag är långt ifrån magisk. Kanske är det textens form som ger den här känslan, en form där meningarna är korta och lågmälda. Tidsperspektivet i berättelsen påverkar nog också, pojken beskriver det han ser och hör minut för minut. Något annat som också slog mig var att jag var väldigt mycket "med" i boken. Jag blev själv en del av det där nyfikna barnet som såg på de vuxnas liv som något märkligt, ja faktiskt obegripligt och när ingen berättar eller svarar på frågorna måste man ta reda på svaren själv.

Sonallah Ibrahim (född 1937) är en av Egyptens stora författare. Som ung journalist fängslades han av politiska skäl och fick tillbringa flera år i fängelse. Efter fängelsevistelsen skrev han sin debutroman Tilka al-ra'ihah (The smell of it) som omedelbart konfiskerades. Hans författarskap erkändes först under 1990-talet i Egypten, trots att hans romaner redan då var översatta till många andra språk. 2004 skapade han rubriker då han vägrade ta emot ett prestigefyllt litterärt pris från den egyptiska regeringen.

På svenska finns tre mycket läsvärda översättningar, Augustistjärnan, den kafkaliknande Kommittén och så den senaste översatta, Warda, om arabvärldens kvinnliga Che Guevara. En längre artikel på engelska om Sohallah Ibrahim och hans självbiografiska roman Stealth hittar du här.

Cities without palms, av Tarek Eltayeb

I den sudanesiska byn Wad al-Nar råder svåra tider. Hamza bor med sin mor och sina två yngre systrar och plågas svårt av den rådande situationen, det är ont om mat, sjukdomar florerar. Fadern har lämnat familjen för en yngre kvinna och ansvaret för familjen ligger nu till stor del på Hamzas axlar. Den enda lösningen är till slut att lämna byn, ge sig av till den stora staden för att söka arbete. Detta är början på en lång resa, en resa som tar Hamza allt längre bort, till Kairo, till Rom, Paris, Amsterdam. Han är en av alla dem som kallas "papperslösa", utan pengar, utan giltigt uppehållstillstånd, får tillfälliga jobb som betalar lite men kräver desto mer, alltmedan han skickar hem de små summor han får ihop och undrar över varför mamman inte hör av sig, undrar över hur de yngre systrarna mår. Men Hamza klarar sig trots allt ganska bra och han lyckas för det mesta hålla sig på rätt sida om lagen och får till slut ihop en tillräcklig summa för att köpa en billig biljett tillbaka. Han längtar, ser fram emot att återse sin by, sin familj. Glädjescenen uteblir.

Things have gone from bad to worse ever since you left Wad al-Nar. We'd never seen anything like it, we'd never even heard of such horrible things, not even in the old tales. But all lives are in God's hands.

Trots ett tungt tema i den här lilla romanen finns små ljuspunkter som tränger fram och jag hyser en sådan värme för Hamza, jag lider med honom och småler med honom när hans eget leende tycks finnas där.Jag värms av hans kärlek till sina systrar, dockorna han köper i present till dem, den omtanke han känner för sina "medresenärer" när de råkar illa ut. Dessutom gillar jag tempot i berättelsen, det är långsamt och eftertänksamt, inget överflöd av ord, inget överflöd av beskrivningar, kanske kan man kalla det minimalistiskt helt enkelt. Och verklighetstroget.

Cities withour palms påminner mycket starkt om en annan roman, nämligen Season of migration to the north, av Tayeb Salih, en arabisk "klassiker". Den rör samma tema, migration och främlingskap och går i ett lika underbart långsamt tempo. (Finns på svenska med titeln Utvandringens tid)

Tarek Eltayeb föddes i en sudanesisk familj i Kairo 1959 men bor sedan mitten av 1980-talet i Wien. Förutom romaner har han också skrivit en del poesi och noveller som publicerats i både arabiska och europeiska tidningar. På webbsidan Poets against war finns två av hans dikter i engelsk översättning och två fina konstverk. Läs och betrakta!

Drumbreat, av Mohamed El-Bisatie

I en fiktiv gulfstat bryts det vardagliga livet abrupt av då emiren ger order om att statens medborgare ska bege sig till Paris för att se landslaget delta i fotbolls-VM. Helt tomt blir det inte, alla gästarbetare lämnas kvar, egyptierna, pakistanarna, indierna, filippinarna, tjänstefolket, alla de som ser till att vardagen fungerar stannar kvar och ser matcherna på storbildskärmar vid stadion. Äntligen har man chans att träffa sina landsmän, äta och dricka gott, festa och glömma sina bekymmer. Berättaren, en egyptisk chaufför, filosoferar över den plötsliga friheten: "The whole country was now in the hands of the foreign workers. If they took over the Emirate, closed the ports, and broadcast an impassioned message to the world demanding recognition for their new regime, on the grounds that everything in the country was built with their toil and sweat, they could well recieve some international recognition." I det ögonblicket tror man som läsare att anarki ska utbryta, men saken är den att ingenting händer, trots att stämningen i berättelsen hela tiden pekar fram mot något, något som aldrig sker. I stället får vi en märklig parallell historia: Tjänstekvinnan i huset bredvid, Zahiyah, som han i normala fall aldrig skulle kunna träffa utan att de båda skulle riskera piskstraff och utvisning, bjuder in honom. Han tvekar men kan samtidigt inte låta bli, inte av nyfikenhet, han är inte beredd att ta några risker, men det är något som får honom att gå in genom porten. Zahiyas berättelse börjar ta form, inte med henne själv i huvudrollen, den äger hennes husmor, men det hon har varit med om gör att hon för all framtid är bunden vid husfolket. Innanför bokens pärmar finns också ett par andra parallella berättelser men det är den om Zahiyah som är den bärande och som lämnar spår.

Jag är svag för den här typen av böcker, där handlingen på något sätt är täckt av en tjock grå dimma, den där nästan olidliga väntan på något som bara inte händer. Mohamed El-Bisatie går varsamt fram men han är en stor författare. Född i Kairo 1937 och en av tungviktarna i den egyptiska litteraturen.

Hunger, av Mohamed El-Bisatie

Zaghloul, hans hustru Sakeena och deras två söner bor i en by på den egyptiska landsbygden. Hungern är den ständiga följeslagaren och hela Sakeenas tillvaro går ut på att försöka få tag på bröd att föda familjen med. Hon lånar en brödkaka här och där tills den arbetsskygge maken lyckats skrapa ihop några slantar hon kan köpa mjöl för, baka, ge tillbaka det hon lånat och förhoppningsvis ha lite kvar till familjen. En kort period av mättnad, men hungern kommer tillbaka Den arbetsskygge Zaghloul sitter på bänken utanför huset och tuggar på ett strå... tills något slags arbetstillfälle av en händelse dyker upp. Som t ex att lyfta en gammal, fet och rik man upp på sin åsna, bära stolar vid bröllop och begravningar, men allra mest tycker Zaghloul om att lyssna till studenternas diskussioner på caféet, och tänka, på hur livet kunde vara. Zakeena funderar också, på hur den välbeställda grannen har det och tillfället gör att hon får ta del av deras överflöd under en kort stund, stilla hungern likväl som sin nyfikenhet. Äldsta sonen, Zahir, gör vad han kan för att få något i sin mage. Bekantar sig med byns bagare och blir en av dem som får de överblivna brödkanterna, tills bagaren flyttar. Han blir vän med lärarens son som i hemlighet förser honom med överbliven mat, tills läraren kommer på dem och förbjuder Zahir att visa sig i närheten. Hungern gnager åter.

Trots en beklämmande berättelse lyckas El-Bisatie förmedla den med humor och det är inte alls förvånande att den fanns med på kortlistan för "International Prize for Arabic Fiction" 2008-2009.

Sunset Oasis, av Baha Taher

Mahmud är polisofficer och arbetar för den brittiska administrationen i Kairo vid tiden för det koloniala styret men har gjort sig politiskt obekväm. Han blir placerad på en post i oasen Siwa, där huvuduppgiften är att samla in skatt från de fattiga bönderna. Två av hans föregångare har mördats. Mahmud är besatt av tankarna på sin egen död och genomgår en livskris. Med till oasen följer hans irländska fru Catherine som också är besatt av tankarna på döden, men inte sin egen utan Alexander den stores död. Hon är säker på att hon ska kunna hitta bevis på att han begravdes i Siwa. "Kulturkrocken" mellan henne och oasens bofasta låter inte vänta på sig. Hon har en fast tro på att bara hon lär sig språket kommer de att älska henne. Men det enda hon tillför oasen är ytterligare spänning. En spänning som kommer att utgöra svårigheter i förhållandet till Mahmud och mellan Mahmud och bönderna. I den här romanen finns ingen förståelse, ingen förlåtelse, alla är främlingar inför varandra.

Det är en tät psykologisk roman där resan blir en metafor för en människas existensiella kris. Baha Taher blev med den vinnare av det första "International price for Arabic Fiction", 2008. Romanen kräver sin läsare men är väl värd att kämpa lite för.