Ett arabiskt vemod, av Abdellah Taîa

Jag brukar läsa i ett ganska högt tempo men Abdellah Taîa ska man läsa långsamt, för det är som om varje ord har en innebörd, som om varje ord finns där av en specifik anledning. Det är som poesi och plågsamt självutlämnande. Han skriver om sig själv, både förlusten och sökandet efter en identitet, det sanna jaget, inte "den feminine pojken", inte "den vackra Leîla", inte identifieringen med de vackra filmstjärnorna, inte det hans älskare velat göra honom till, bara sökandet efter jaget, det äkta som han på vägen tycks förlorat. I romanen är det hans vilsna irrande i Kario som på något sätt ger honom näring och för honom vidare, men jag ser det mer som ett irrande inom honom själv, som plats är Kairo betydelselöst. "I tre dagar stannade jag ensam i Kairo. Ensam bland folk. Buren. Knuffad. Krossad. En galning bland galningar." Abdellahs ensamhet är en avgrundsdjup ensamhet som han obarmhärtigt knuffas ner i efter att ha övergivits. Den han trodde på, var besatt av, kunde dö för, ville bli älskad av, ägd av, övergav honom. Men plågorna för honom också tillbaka till de tidigare kärleksrelationerna, som alla i viss mån utplånat hans identitet och nu står han där, en galning som inte vet vem han är. Bit efter bit måste plockas upp och sättas ihop för att återskapa den han en gång var.

Den svenska översättningen är gjord av Håkan Lindquist och Davy Prieur.

Jag har tidigare skrivit om titeln Salvation army som liksom Ett arabiskt vemod är starkt självbiografisk.  Som många andra författare från Maghreb-området skriver Abdellah Taîa på franska och han har hittills kommit ut med sex romaner.

The Final Bet, av Abdelilah Hamdouchi

 Othman är en marockansk och välutbildad ung man. Innan han mötte den 40 år äldre fransyskan Sofia var han arbetslös, fattig och fullständigt desperat men deras gemensamma liv har gett honom ett hem i Casablancas mest fasionabla kvarter, han har tillgång till en fin bil, dyra kläder och han kan försörja sina fattiga föräldrar som lever kvar i hembyn. På ytan ser allt fantastiskt ut men inom sig finner Othman bara vämjelse och avsky. Det enda som ger honom tröst är förhållandet med Naema, Sofias attraktiva och unga aerobicsinstruktör.


Det är sen kväll och Sofia väntar otåligt på att Othman ska komma till sängs med henne. Efter att ha ropat på honom flera gånger står han där i dörren.

"Coming to sleep, chéri?" she asked, already knowing the answer.

"I have to take the dog out," he muttered without looking at her.

"But I already walked him today."

Did she know why he left the house every night?

"I like taking him for a walk after work."

After a moment of silence, she smiled indulgently.

"Don't be late, chéri."

Othman träffar Naema men mötet blir inte vad han förväntar sig. Naema börjar ställa krav på att han ska lämna Sofia, och deras möte slutar i ett upprört gräl. Othman hatar Sofia, hennes nakna, rynkiga kropp gör honom illamående och varje kväll när han håller om henne i sängen fantiserar han om att mörda henne, göra sig av med allt som plågar honom så. När han efter den här kvällens möte med Naema återvänder hem, djupt bedrövad, möter han en syn i sovrummet som är obehagligt lik fantasierna. Sofia är död, brutalt mördad och det är blod överallt.

Ganska snart riktar kriminalaren Alwar in sig på Othman. Det visar sig att Sofia nyligen testamenterat hela sin egendom till sin unge make och när dessutom förhållandet till Naema uppdagas och Othmans fingeravtryck finns på mördarens vapen, då verkar fallet löjligt enkelt att lösa, men Alwar måste få fram fler konkreta bevis.

Deckargenren är kanske inte riktigt etablerad i den arabiska litteraturen ännu men The Final Bet innehåller ändå några "klassiska drag", t ex är Alwar en lite avdankad kommissarie, allmänt bitter över tidens gång och det nya det innebär. När hans assistent upprörs över att Othman släpps ur häktet försvarar han sig trött:

"And what do you want me to do in this age of democracy and human rights?" he said derivisely. "There is no more falaqa, no more shock treatment, no more beatings and torture..."


Lite spänning och samhällskritik, lite lagom roande och intressant, men eftersom jag inte läser särskilt mycket deckare vet jag inte om jag kan rekommendera den som just "en bra deckare", den känns lite för förutsägbar och simpel för det. Men den var "trevlig" att läsa och eftersom det nu är den första arabiska deckaren som översatts till engelska måste jag ju ändå flagga för den. Åtminstone tog jag Alwar till mitt hjärta och engagerade mig i texten tillräckligt mycket för att tycka lite synd om Othman (även om han inte var särskilt sympatisk).

Abdelilah Hamdouchi har skrivit fler deckare och alla har filmatiserats för den marockanska televisionen. Jag blev faktiskt riktigt sugen på att försöka få tag på en inspelning av just The Final Bet. Kan någon vänlig själ hjälpa mig med det kanske?

Salvation army, av Abdellah Taïa

Abdellah Taïa är den första öppet homosexuelle författaren som blivit publicerad i Marocko och det här är hans debutroman, en biografisk roman men kanske framför allt en kärleksroman. Det är en berättelse om kärleken till familjen och kärleken i familjen, om hur den ömsinta relationen till storebror Abdelkebir får Abdellas homosexuella läggning att vakna till liv. Så småningom, på en semester i Tanger, upptäcker han sin sexualitet på ett mycket konkret sätt och börjar också komma i kontakt med europeer. Genom Jean får han en chans att komma till Geneve för att studera litteratur men när han landar finns där ingen Jean som möter upp och utan pengar eller andra kontakter får han ta in på Frälsningsarméns härbärge.

Det här tycks vara Abdellah Taïas beskrivning av en tid i ett slags mellantillstånd. Han har lämnat tiden som marockansk pojke, sin plats som ett av nio syskon i en stor kärleksfull familj och är på väg mot ett nytt liv. Att det nya livet kommer att ge honom en plats som intellektuell i Paris vet han ännu inte  om, han måste forma sitt liv i den vilsenhet han står inför i Geneve.

Boken handlar också om fattigdom, längtan till Europa, pengar, makt och om den sexturism som florerar i Nordafrika. Det är en annorlunda bok, enkel och rak i sitt språk och mycket läsvärd! Den visar verkligen på den spännvidd som finns inom den arabiska litteraturen och att många nya författare finns att upptäcka.