The little green drum, av Taghrid al-Najjar

En av mina absoluta favoriter bland de senaste årens arabiska barnböcker är bilderboken ما المانع؟ ("Varför inte?"). Boken är skriven av Taghreed al-Najjar och utgiven på det fantastiska förlaget Al Salwa. Nu har boken just kommit ut i en engelsk översättning med titeln The little green drum. Översättningen är bearbetad till en "Early Reader" vilket gör att varken illustrationer eller text riktigt kommer till sin rätt eller åtminstone inte motsvar originalet. Men det kanske inte är rättvist att jämföra böckerna på det sättet och den engelska lilla boken är ändå riktigt fin!

Berättelsen utspelar sig i den palestinska byn Lifta (som du kan läsa mer om lite längre ner) under 1930-talet, där flickan Samia bor med sin pappa Yaba. 

Samias pappa har en mycket viktig uppgift i byn, han är byns "mesaharati" den som med sin trumma väcker byborna under månaden Ramadan så att de ska hinna äta innan dagen gryr och dagens fasta tar vid. Men det här året händer det sig att Yaba får ont i magen, så ont att han inte ens kan resa sig upp ur sängen, precis lagom till Ramadans början!

Samia ger sin pappa ett speciellt té för magen, men det hjälper inte alls. När morgonen närmar sig kan han fortfarande inte komma upp och han är förtvivlad över situationen. Hur ska det gå? Hur ska byborna nu vakna? Samia får en strålande idé. "Jag kan vara "mesaharati!" Samia vet precis hur man gör, hon har ju varit med sin pappa år efter år när han spelat på sin trumma. Så klart att hon också kan utföra denna viktiga uppgift! Men Yaba är förstås inte lika övertygad. "Vad ska byborna säga, du är ju bara en liten flicka, det här går ju inte an!"

"Varför inte?", frågar Samia.

Yaba oroar sig över att hon ska gå vilse i mörkret och han oroar sig över att vilda djur ska gå till anfall och skada henne. Men Samia vet precis hur hon ska gå, hon har sin lykta med sig som lyser upp stigen och hennes hund Barkie* följer ju med och kan skrämma bort vargen. Yaba ger med sig, någon måste ju väcka byn och Samia är en flicka som är både stark och modig! 

Visst blir det så att lyktan lyser upp vägen och visst händer just det där att den farliga vargen kommer! Men Samia hade helt rätt, Barkie har inga problem med att skrämma bort vilda djur!

Så kommer då ögonblicket då hon börjar slå på trumman! Lite orolig är hon allt. Vad ska de säga när de ser att det är en liten flicka som slår på trumman?

Fönster efter fönster lyses upp i mörkret och förvåningen är stor när invånarna ser vem det är som har väckt dem! Samia! Men var är din pappa? När de får höra att han har ont i magen och att Samia tagit på sig uppgiften att väcka dem så tycker de alla att hon är fantastisk!

Barnen i byn vaknar också och både ser och hör Samia. Alla vill de slå följe med henne, men ingen har någon trumma. Går det bra med en flöjt, en luta, en tamburin eller till och med ett grytlock? Så klart att det går! "Varför inte?"

Tillsammans med Samia går barnen runt och spelar och sjunger så att alla i byn till slut har vaknat. Barnen bjuds på godsaker och alla önskar varandra en välsignad Ramadan. Då kommer Saima att tänka på sin pappa och får bråttom att vinka adjö. Hon tar sin trumma och lykta och går tillbaka hela vägen hem, genom den mörka skogen där vargen nu gömmer sig i rädsla för hunden Barkie. När Samia kommer hem sitter hennes pappa upp i sängen och mår mycket bättre! "Välkommen hem min lilla blomma! Är alla i byn vakna nu?" Samia berättar om alltihop och hennes pappa kramar henne och önskar en välsignad Ramadan till den bästa "mesaharatin" i hela världen!

(*Barkie heter hunden i den engelska översättningen, men på arabiska heter den Barq (برق) vilket på svenska betyder blixt. Barq låter mycket bättre i mina öron än Barkie och säger något om vilken kraft som finns i den där lilla hunden!)

Författaren och förläggaren Taghreed al-Najjar kommer till Sverige i september i ett samarbetsprojekt tillsammans med Internationella biblioteket med stöd från Svenska institutet. Jag hoppas så mycket att något svenskt förlag ska få upp ögonen för hennes fantastiska barnböcker. Förlaget Trasten har tidigare gett ut När det knackade på dörren (عندما دق الباب) som även den är bra att tipsa om under Ramadan, men titta också på hennes andra böcker på Al Salwas webbplats.

Det här är en bild från Lifta i dag. Taghreed al-Najjars familj har sina rötter i byn, som ligger strax utanför Jerusalem. Under Nakba 1948 flydde byns invånare till en säkrare plats och sedan dess har husen stått tomma och ägarna har inte tillåtits återvända till sina hem.

Jag besökte byn i våras och kunde se Samia framför mig, hur hon gick med sin trumma från hus till hus tillsammans med de andra barnen. Om du vill se fler bilder därifrån kan du titta här. Mer information om Lifta hittar du på webbplatsen för Lifta Society.

När det knackade på dörren, av Taghrid al-Najjar

De gånger jag hållit en svensk översättning av en arabisk barnbok i min hand är lätt räknade. Därför är det extra roligt att sitta och läsa När det knackade på dörren, som just kommit ut på Trasten förlag. Jag bläddrar fram och tillbaka, betraktar bilderna och känner ett barns förväntan inför fastemånaden Ramadan.

Nagham berättar hur hon och bästa kompisen Riham "ramadanpysslar". De gör färggranna papperslyktor som de lägger lappar med gåtor i, trettio lyktor att hänga upp i vardagsrummet, en för varje dag under hela fastemånaden. Varje kväll efter iftar (måltiden som bryter dagens fasta) tar familjen ner en lykta och man får gissa svaret på gåtan. Det här året är Nagham extra glad, för hon är äntligen tillräckligt stor för att få fasta och lyckas klara hela dagen utan att äta och dricka.

Mitt i kvällens festligheter blir det strömavbrott och familjen måste tända stearinljus för att se något. Ett trummande hörs på avstånd och plötsligt knackar det på dörren. Vem kan det vara? När de försiktigt öppnar dörren på glänt finns där en stor korg, fylld med presenter och godis, men korgen är så tung att den inte går att rubba ur fläcken. Det är en märklig korg, som om den lever på riktigt, för den verkar inte bara bära på presenter och godis utan också på en tanke. Trots att familjen tömt korgen står den kvar därute, den väntar på någonting. Mormor vet.

På natten drömmer Nagham att den märkliga korgen tar henne med på en flygtur, högt över staden. Allt omkring henne glittrar och strålar, ramadanlyktor och stjärnor, och om hon sträcker ut handen så kan hon nästan nå månskäran.

I nästa ögonblick blir hon obönhörligt väckt av sin lillebror. Mellan dröm och vakenhet söker Nagham med blicken ut genom fönstret. Är korgen där någonstans? Hon tycker sig se en svans av ramadanlyktor sakta försvinna, blekna bort. Vad skönt det skulle vara att somna om, drömma vidare... men hon måste vakna, det är dags för suhur, morgonmålet innan dagens fasta tar vid.

Det är en härlig bok, den där underliggande förväntningen, spänningen inför och under en stor högtid att fira, och så de här färgsprakande illustrationerna. Det lyser och det glittrar, Naghams leende är helt oslagbart och jag kommer på mig själv med att sitta och le ikapp med henne. Så här glad är hon när hon hållit sin första fastedag:

Sedan finns det en detalj i en bild, och jag vet inte om det bara är jag som ser den, jag vet inte om det är jag själv som läser in detaljen, men visst ser hon trött och slut ut, mamman? Hon har svårt att hålla uppe ögonlocken och jag tror att hon innerst inne bara vill gå och lägga sig. Jag undrar hur hon ska orka hela vägen fram till den stora festen i slutet av månaden, Eid al-fitr.

Taghrid al-Najjar bor i Jordanien och är en mycket produktiv barnboksförfattare. Jag har många favoriter bland hennes böcker och skulle förstås vilja se fler av dem i svensk översättning!