Palestine och Footnotes in Gaza, av Joe Sacco

Det här hör inte till kategorin arabisk skönlitteratur, snarare är det ett krigsreportage i form av en tecknad serie. Joe Sacco är journalist och under den första intifadan spenderade han ett par månader bland palestinier på Västbanken och i Gaza. Han reste runt, intervjuade, betraktade och skrev. Resultatet är Palestine som först kom ut i en serie av 9 delar men som så småningom publicerades i en enda volym och som 1996 vann American Book Award.

Det är nästan svårt att skriva om hans reportage för teckningarna gör att allt kommer väldigt nära, det är en naken beskrivning av människors rädsla, ångest och förnedringen de möter, den ständiga terrorn, bostäder som rivs, ja allt det som reportagen brukar handla om. Men det här är samtidigt så annorlunda, Joe Sacco möter alla med samma tydliga budskap: "Berätta". Och människorna berättar, barn, vuxna, kvinnor och män, ungdomarna som kastar sten, föräldrarna som sörjer sina döda barn, alla berättar sin historia och Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett unikt sätt i sina svartvita teckningar.

Det som också gör boken speciell är Saccos syn på sig själv, för han finns med där bland bilderna, hela tiden och han betraktar sig själv, är kritisk, ser sina egna fördomar komma fram och hymlar inte med dem. I bland är det så tydligt att han inte vill höra mer, inte vill se mer, nu har han fått nog, han svär över horderna av småpojkar som följer honom som iglar, han är trött på att dricka sött te, det ständiga vinterregnet och de leriga flyktinglägren. Men han gör ett enastående jobb och inget reportage om Palestina har berört mig mer.

Footnotes in Gaza är om möjligt ett ännu starkare reportage. 1956 skedde en massaker på upp emot 400 civila palestinier i Khan Younis och i Rafah. Joe Sacco upptäcker händelsen genom en fotnot i en FN-rapport och blir nästan besatt av att ta reda på vad som hände under de där dagarna. Han reser alltså till Rafah för att leta efter människor som var med om händelsen och överlevde, de som då var skolbarn eller unga och minns och kan berätta. Samtidigt kommer Sacco till ett Rafah som har fullt upp med att överleva vardagen, de av bulldozrar förstörda husen, arbetslösheten, fattigdomen, ockupationen och det är lättare sagt än gjort att få folk att börja minnas 1956. Ofta protesterar de unga han möter och vill att han ska skriva om det som händer nu, vad har 1956 med dem att göra? Men han är påstridig och till hjälp har han Abed som är minst lika hängiven och gör allt för att hitta dem som minns och vill berätta. Sakta men säkert utkristalliserar sig en bild av det fruktansvärda, och det hemska blir som vanligt i Saccos bilder en grym verklighet. De gamla människornas ansiktsuttryck när de med fasa berättar det de var med om är omskakande och ibland får jag nästan lust att säga till den här journalisten "Sluta nu, ser du inte hur de plågas av sina minnen".

Sacco själv då? Precis som i Palestine finns han med i sina egna teckningar och han ser sig själv och sin besatthet av 1956. När någon stackars förvirrad människa plötsligt berättar om 1967 blir han irriterad och går därifrån utan att dricka upp sitt te. Det är ju för tusan 1956 han skriver om, ingenting annat! Men det är inte sant, för genom att vara i Rafah under sina intervjuer och undersökningar beskriver han Rafah av i dag och det är inte heller någon trevlig läsning.

Både Palestine och Footnotes in Gaza har nyligen kommit ut på svenska (Palestina - ockuperad nation och Gaza : fotnoter till ett krig). Läs dem, båda dessa böcker är storverk och man kan knappast läsa bättre reportage från Palestina.

Kiss the dust, av Elizabeth Laird

Tara är en kurdisk flicka som bor med sin familj i Bagdad. Att hon är kurd är egentligen ingenting hon funderat så mycket över, hennes liv är som vilken tonårsflickas som helst, ända till den dag då hon på hemväg från skolan bevittnar hur en kurdisk pojke i hennes egen ålder skjuts till döds av en soldat. När sedan en för henne främmande man sent en kväll skottskadad befinner sig hemma i köket börjar allt gå i en rasande fart. Iraks hemliga polis kommer för att hämta hennes far som blivit varnad och redan är på flykt. Kort därefter måste hon själv med sin mamma och busiga lillasyster fly hals över huvud, upp till bergen, till Kurdistan där de återförenas med pappan. Men inte ens där kan de stanna, bomberna driver dem vidare, med hjälp av smugglare tar familjen sig över bergen till Iran där de först hamnar i ett brutalt flyktingläger. Med hjälp av kontakter i Teheran ser ändå familjens livssituation ut att förbättras, det finns hopp, kanske kan pappan få jobb, kanske kan Tara få fortsätta skolan men så slås allt sönder, igen. Kriget mellan Iran och Irak eskalerar och nu är det Irans säkerhetspolis som är på jakt efter Taras pappa. Familjen måste återigen fly och Tara undrar om hon någonsin ska hitta en plats att kalla "hemma" igen.

Elizabeth Laird har skrivit flera ungdomsböcker med starka flickor i huvudrollen. Hon är förstås ingen arabiskspråkig författare men jag tar med henne här ändå för flera av hennes böcker utspelar sig i arabiska miljöer och handlar om barn i krig. Den första roman jag läste av henne var A little piece of ground, som utspelar sig i Ramallah under några veckor då beväpnade trupper hållit invånarna under utegångsförbud under en längre tid. Sedan läste jag Oranges in no man's land, en berättelse om en modig flicka under inbördeskriget i Beirut. Marocko, Pakistan och Etiopien är andra miljöer där Elizabeth Laird har placerat sina huvudpersoner. På hennes egen hemsida skriver hon både om sig själv och sina böcker.

Tråkigt nog är hon inte översatt till svenska, däremot finns ett par titlar på arabiska!

My one and only love, av Gilad Atzmon

Gilad Atzmon skriver lika suveränt som han spelar saxofon. Jag har i flera år lyssnat på hans musik men boken har stått där i hyllan och väntat och nu fattar jag inte hur jag har kunnat låta den stå där så länge! Det är en underbar satir med ingredienser som judisk identitet, sionistisk politik, sex, mord, anti-israeliska konspirationsteorier, hemliga agenter och så en ung, rörande vilsen trumpetare som kan ge kvinnorna orgasm bara genom att spela en enda lång ton. Jag är helt tagen av hur Atzmon kan få ihop alla trådar, hur han kan reda ut den här härvan av händelser och personer som mer eller mindre frivilligt hamnar i den store managern Avrahams grepp.

Atzmon själv får efter en spelning besök av Bird Stringshtien som säger att han har en del biografiskt material som kanske kunde intressera honom, och boken "My one and only love" är resultatet av det mötet. I botten på den här osannolika historien ligger Birds egna intervjuer med kända personligheter som haft en avgörande påverkan på hans liv. Det är Daniel Zilberboim, trumpetare och kompositör (eventuellt också poet), det är Avraham Shtil, Daniels manager och en showbiz-magnat som bara vill se dollartecknen rulla, (nåja... allt började med att han efter självständighetskriget 1948 såg det judiska folkets stora behov av att skratta, sjunga och få underhållning efter allt det hemska), och så är det Sabrina Hopshteter, en före detta agent för "The Long Arm".

Redan på ett tidigt stadium förstår man att Avrahams och hans "medarbetares" underhållningskoncept först och främst är en täckmantel för underrättelseverksamhet och där är alla medel tillåtna. Mord, sexuell manipulation, spridning av virusinfektioner, kidnappning av nazister, det finns inga hinder för att bevara den israeliska statens säkerhet och på samma gång förstärka tyskarnas skuldkänslor. Mitt i allt detta står Daniel på scenen med sin trumpet, ung, naiv, känslosam och besatt av den kvinna som efter sitt enda besök lämnade sin behå och försvann, för alltid.

Det är faktiskt en hisnande läsning det här, man glömmer nästan att andas för det är så absurt alltihopa, satiren, komiken, Atzmons lek med kända namn och så mitt i allt en sådan outsäglig längtan och sorg. Ena stunden vrider man sig av skratt och i nästa ögonblick får man nästan en klump av gråt i halsen. Jag har aldrig läst något liknande.

Gilad Atzmon föddes 1963 i Tel Aviv men bor sedan 1994 i England i "själv-exil". På hans hemsida finns mycket att läsa, lyssna till och fundera över. Här är en länk till en intressant intervju med honom tillsammans med smakprov på hans underbara musik. http://www.gilad.co.uk/music-videos/