Nidali, rebellisk dotter till en egyptisk-grekisk mor och palestinsk far berättar om sin barndom i Kuwait, sin tonårstid i Egypten, dit de flyr efter Iraks invasion, varifrån de slutligen flyttar till Texas. Det är en uppväxt i en mycket exentrisk familj, pappan är arkitekt, men innerst inne poet och mamman vill helst sitta vid sitt piano 24 timmar om dygnet och spela Chopin. Nidali (namnet är en femininisering av ordet "kamp") får verkligen kämpa för sin vilja att vara en fri människa. Hennes far ska nödvändigtvis ha henne till att bli en berömd professor och hålla sig undan från pojkar. Själv vill hon skriva, och självklart träffa pojkar och experimentera sig genom tonåren. Det handlar också om att inte vara "hel", att vara utan hemland, att ha rötterna utspridda över halva jordklotet och en fråga om var man egentligen hör hemma. För Nidali blir skolan "hemma", det som aldrig försvinner, det som är konstant, det enda hon alltid kan räkna med. Därmed inte sagt att hon är en mönsterlev, tvärtom.
Två scener ur boken kommer jag länge att bära med mig. Den ena utspelar sig vid Allenby bridge, gränsen mellan Jordanien och Israel, där familjen i likhet med andra palestinier blir förödmjukade men hennes mor "hämnas" på sitt eget sätt. Den andra scenen utspelar sig i Egypten då läraren i förakt ber henne räkna upp Egyptens politiska ledare räknat från Muhammad Ali. Nidali börjar: "Muhammad Ali var en boxare som konverterade till islam..." Inte för att hon inte kan utan för att hon alltid måste vara en rebell.
