Nätverket Librarians and Archivists with Palestine

Det är snart ett år sedan jag reste till Palestina med delegationen Librarians and Archivists to Palestine. Vi var en grupp bibliotekarier och arkivarier från USA, Kanada, Trinidad & Tobago, Palestina och Sverige som reste för att skapa kontakt med våra kollegor i Palestina, för att lära oss av dem och deras arbete, för att utbyta erfarenheter och själva se vad informationsarbete under ockupation innebär.

Sedan vi kom hem har vi arbetat med att skapa en struktur för vårt nätverk, vi har bildat några arbetsgrupper för olika projekt och vi har haft kontakt med varandra genom regelbundna telefonmöten. Både resan till Palestina och kontakten med övriga medlemmar har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Att få vara med och delta i det här arbetet är verkligen en ynnest!

I dag, 5 juni, på dagen 47 år sedan ockupationen av Västbanken och Gaza, lanserar vi vårt nätverk Librarians and Archivists with Palestine, "with" för att markera att vi inte bara var en tillfällig delegation utan är fast beslutna att fortsätta vårt projekt, att i solidaritet tillsammans stödja palestinska bibliotek och arkiv.

Det är inte bara namnet som är nytt, också vår webbsida är helt ny. Där finns information om platser vi besökt, forsknings- och kulturorganisationer som t ex Birzeit University, Issa Nashashibi Center for Culture and Literature, Tamer Insitute for Community Education och Saffourieh Museum for Heritage and Return. Men där finns också fotografier från resan, olika publikationer och dokument att ta del av.

Det viktigaste är ändå nätverket. Var och en som själv definierar sig som bibliotekarie, arkivarie eller informationsspecialist och godkänner nätverkets principer är välkommen att bli medlem. Som medlem  kan man också gå med i något av våra solidaritetsprojekt och bidra med sin kompetens för att stödja fri tillgång till information i och om Palestina.

För mer information, gå in på librarianswithpalestine.org. 

Librarians and archivists to Palestine

 

Jag är tillbaka i Jerusalem. Tog just en promenad längs gränderna i gamla stan, det är fredag kväll och det var stängningsdags för butiker och restauranger. Jag hyser någon slags hatkärlek till den här staden, allt krimskrams, plastdockor blandat med kristna, judiska och muslimska symboler, alla kläder som säljs till turister och som skulle kunna finnas var som helst i världen, Thailand, Indonesien, Turkiet... Jag tycker som bäst om Jerusalem vid stängningsdags, och öppningsdags, när jag kan gå långsamt utan att stoppa upp gångtrafiken.

Resan hit från Ramallah gick förhållandevis bra. Jag hade sällskap med Andrea från delegationen och vi hade kvällen innan bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna till posten i Jerusalem före tolv. Riktigt så blev det inte. Vi hade tunga kassar med material som samlats under den här resan, material som ingen vill bära med sig på Ben Gurion, utan skulle skickas till USA och Kanada. Vi var båda glada över att ha sällskap eftersom ingen av oss rest på egen hand genom Qalandia checkpoint tidigare. Jag vet inte vad jag ska säga om Qalandia. Det är omänskligt det som sker. Människorna är som boskap som slussas genom trånga gallergångar. Stoppas vid en grind, släpps förbi, stoppas,  släpps förbi, skickas tillbaka. Det ser verkligen ut som boskap som slussas till slakt, och vid id-kontrollen satt två unga flickor bakom glasrutan och tittade nonchalant, nedlåtande, på våra pass och de andras id-handlingar. Jag har så svårt att förstå det som händer här, inte bara hur palestinierna uthärdar, utan också hur de här unga soldaterna fungerar. Jag vet inte vad jag mer ska säga, det handlar om en förstörd generation, kanske två, tre. I Betlehem träffade jag en svensk kvinna. Hon talade om försoning, men jag kan inte få in någon försoning i det jag sett och upplevt under dessa två veckor. Bara ordet försoning känns som ett hån.

Vi hann precis till posten, hann precis packa kartongerna, skriva adresslappar och betala och först då kände jag att delegationen var över. Det var det sista, och jag och Andrea drack först kaffe innan vi gick åt varsitt håll, hon till en vän i västra Jerusalem, jag till mitt hotell i östra Jerusalem, två skilda världar, bara några kvarter från varandra. 

Andrea frågade mig om jag skulle kunna tänka mig resa i en grupp igen. Jag var tvungen att fundera lite innan jag svarade. Jag trivs allra bäst med att resa själv, men jag hade aldrig fått träffa alla de här människorna, aldrig fått höra alla berättelser, aldrig fått se alla de här biblioteken, aldrig lärt mig så mycket om jag rest på egen hand. Så, ja, jag kan absolut resa i en grupp igen, men bara i en sån här grupp, helst med samma delegationsledare förstås, och samma delegater!

Ser fram emot att kunna vila i morgon.

Librarians and archivists to Palestine, dag 12

Hela dagen ägnades åt att förbereda för kvällens öppna forum. Det har inte varit helt enkelt att sammanfatta och det har varit många diskussioner kring formuleringar. Alla var dessutom trötta och utmattade och hade svårt att uppbringa den energi vi haft tidigare. Men allt blev väldigt bra, många av dem vi träffat här i Ramallah kom och lyssnade och allt blev givande för alla. Jag blev särskilt glad över att träffa en representant för Palestinaska IBBY, jag hade haft i tankarna att försöka hinna söka upp dem här men tiden räckte inte till. Nu blev det i alla fall några minuter. 

Vi hann med att trycka upp information över vad vi gjort under de här dagarna och vilka vi träffat. När jag nu går igenom det så känns det inte konstigt att vi är utmattade! 

http://librarians2palestine.files.wordpress.com/2013/07/lap13-one-sheet.pdf

Vi har haft en avslutningsmiddag, sagt adjö och i morgon reser jag tillbaka till Jerusalem. Jag ska försöka låta allt sjunka in och göra någon slags plan över hur jag vill fortsätta jobba med det här. 

De här pojkarna på bilden var våra yngsta åhörare, men egentligen ville de mest att vi skulle sluta eftersom det var deras fotbollsplan vi använde för vårt forum!

Librarians and archivists to Palestine, dag 11

Egentligen borde jag ha bilder från Tamerinstitutet, men jag hade helt andra saker i huvudet än att fotografera. Bilden är från Ramallah Public Library och mer om det lite längre ned. 

På Tamerinstitutet plockade jag ihop en hel del böcker som jag inte sett tidigare, ett par inläsningar på CD och jag var så exalterad att jag dessutom började lägga till böcker som inte alls var deras egna publikationer utan böcker som de skulle införliva i sitt eget bibliotek, utgivna på ett förlag i Jordanien jag inte alls kände till. Med en lista över titlarna i handen fick jag så ta en taxi till huvudkontoret där de har sitt lager. Allt slutade lyckligt och väl och en låda med fina böcker är nu på väg till Stockholm. 

På eftermiddagen besökte jag Ramallah Public Library. Det var en ganska sorglig syn, kanske den mest sorgliga barnavdelningen jag sett under resan. Dessutom höll bibliotekarierna nu på med ett enormt arbete, de skulle just gå över till en datoriserad katalog och jobbade med att lägga in alla titlar i databasen. Kanske hade det inte känts så sorgligt om boksamlingen hade varit lite trevligare, men här var majoriteten av böckerna sådant som jag gallrade friskt när vi öppnade Internationella biblioteket för 13 år sedan. Dessutom var böckerna i väldigt dåligt skick. På barnavdelningarna låg böckerna i dammiga drivor utspridda på borden och vid ett av dem satt en ensam katalogisatör och hade ett sisyfosarbete framför sig. En bråkdel av böckerna var utgivna på 2000-talet, eller, kanske var de helt enkelt utlånade allihop! Bibliotekarien som visade runt var märkbart besvärad av bibliotekets skick, men det verkade som om en ny byggnad var på gång och förhoppningsvis sker en förändring inom några år, åtminstone vad gäller inventarierna. Vad gäller böckerna på barnavdelningen har jag inte så stort hopp, vi vet ju varför det ser ut som det gör.

 

Harry Potter uppe i högra hörnet lyste upp situationen på något vis.

Senare på eftermiddagen samlades hela delegationen igen för ett möte om framtiden. Hur vill vi fortsätta arbeta, vilka projekt har satts igång under tiden vi varit på egen hand, vilka rapporter behöver vi börja tänka på att skriva, hur vill vi organisera oss osv. Min egen plats i delegationen är lite speciell, dels beroende på språket, men mest för att jag är så långt borta från alla andra. Många bor i närheten av New York och kan planera aktiviteter ihop, dessutom möter de ofta de kanadensiska delegaterna på olika konferenser och kan mötas då. Jag försöker se vad jag kan göra där hemma, vilka kontakter jag kan etablera, först och främst inom biblioteksvärlden förstås, men även inom andra områden. Att lära mig mer om palestinsk barnlitteratur känns viktigt, och lika viktigt att sprida den kunskapen, att palestinsk barnlitteratur har en viktig historia och att den är speciell, med teman som man inte ser så mycket av i länderna runtomkring. 

I morgon har vi en ganska lång arbetsdag framför oss. På eftermiddagen har vi ett öppet forum här i Ramallah, där vi ska berätta om det vi sett och hört och varit med om under resan och där alla får tillfälle att prata med oss och fråga mer om vårt arbete. Vi är också öppna för fler idéer och fler kontakter. Trots att vi verkligen rest intensivt har vi bara sett en bråkdel.Många andra bibliotek och arkiv har hört av sig och är intresserade av kontakt och samarbete.

Librarians and archivists to Palestine, dag 10

Jag vinkade hej då till Miladah i morse och tog en taxi till organisationen Badil Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights, i utkanten av Betlehem. Det är ett forskningscenter med ett bibliotek, till för journalister, forskare, biståndsarbetare, advokater som anlitas i fall som rör flyktingar, m fl. Det är också öppet för såna som mig, allmänt intresserad, men särskilt intresserad av arabisk barnlitteratur. Badil har nämligen också en egen publikationsverksamhet och delar varje år ut priset al-Awda, ett pris i fem olika kategorier: bästa barnbok, plansch till minne av Nakba, forskningsrapport, muntligt berättande och bästa dokumentärfilm. Fokus för min del var förstås kategorin barnbok. Hittills har de givit ut sex titlar (priset har inte funnits längre) och jag blev väldigt förtjust i dem. Enkla och fina texter som berör de palestinska barnens vardag i flyktinglägren, drömmar, men också vardagshändelser som tilltalar både vuxna och barn. Publikationerna kan beställas via deras hemsida och det man betalar för är i stort sett frakten, inte mer. De funderar också på att göra böckerna till ljudböcker och skulle gärna se dem översatta också till andra språk.

Jag tog bussen tillbaka till Ramallah, hann träffa några av de andra på hotellet, slumra till tio minuter, innan det var dags för nästa möte. Återigen med Tamerinstitutet. Den här gången mötte jag Lubna, som är koordinator på publikationsavdelningen. Jag hade några ganska konkreta frågor att ta upp med henne. Först och främst frågan om distribution av barnböcker från andra delar av arabvärlden till Palestina. Det är helt enkelt ett lotteri. Böckerna kan bli liggande i tullen under mycket lång tid, det kan handla om år, om böckerna inte helt enkelt returneras till avsändaren. För att åtminstone försöka ta en genväg har Tamer samproducerat ett par titlar med förlaget Asala i Libanon. Dvs, Asala skickar bokens filer och Tamer kan ge ut dem på sitt förlag. Den ena titeln fungerade utan problem, den andra gick helt enkelt inte att skicka ens på det sättet, men en av medarbetarna som fanns på plats i Beirut kunde få med sig filerna på en CD och det löste sig. 

Vi talade också om ljudböcker och under det senaste året har man läst in flera av sina titlar, bland annat en ungdomsbok. Målet är att alla böcker ska finnas både i tryck och inlästa på CD. Vi talade också om översättningar och böcker med parallelltext. Precis som organisationen Badil i Betlehem, är man mycket intresserade av att på det sättet sprida den palestinska barnlitteraturen till andra länder.

Alltid när jag är på en plats där det är möjligt att köpa bra arabisk barnlitteratur förvandlas jag till något av en blodhund. Jag nosade runt där och hittade så många fina titlar som jag inte sett tidigare och insåg att det enda rätta vore att här på plats plocka ihop det jag vill se på Internationella biblioteket i Stockholm. Det är planen för i morgon förmiddag. 

Jag var väldigt glad över att ha fått en chans att träffa Lubna, det var en viktig kontakt att etablera för mig.

http://www.tamerinst.org/

http://www.badil.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 9

Tog ett tillfälligt adjö av mina meddelegater i morse och gav mig av till Betlehem. Det var en konstig känsla att plötsligt vara för sig själv, ingen som talar om för en när det är dags att äta, dags att resa, dags att fylla vattenflaskan, gå på toaletten... En av delegaterna påpekade just häromdagen att hon nu bara gör det hon blir tillsagd att göra, "dags att åka - gå på toaletten - jag går på toaletten". Innan resan var jag lite orolig över hur jag skulle kunna resa i en grupp, jag som alltid rest på egen hand och trivts utmärkt med det. Men det går bra, det här är ingen vanlig resa, det här är ett projekt och jag får ut så mycket bara av att höra delegaternas egna berättelser. Vi är en samling väldigt olika människor men allas rätt till tillgång till information, från bibliotek och arkiv, är det som fört oss samman. 

Väl framme i Betlehem åkte jag ut till Lajee Center för att träffa Nidal igen. Jag möttes av dåliga nyheter, centrets fotograf Musa som för några veckor sedan blev skjuten i ansiktet när han fotograferade en soldat, hade under natten till i dag arresterats, resten av familjen blev svårt slagna och utslängda på gatan och huset totalförstördes. Så det var en stark oro i lägret, de var oroliga för hur hans hälsa skulle påverkas, han har fortfarande två operationer att genomgå och nu mobiliseras alla krafter, det dras i alla trådar för att kunna få kontakt med honom. 

http://english.pnn.ps/index.php/politics/5076-israeli-forces-brutally-assault,-arrest-palestinian-photographer-mohammed-al-azzeh

Det var med andra ord inte den bästa dag för mig att besöka centret, men jag fick i alla fall en pratstund och vi gick igenom hur översättningsprojektet skulle kunna genomföras och jag är full av entusiasm. 

Ytterligare några bilder från flyktinglägret:

 

Det här är en av skolorna i lägret, finansierad av FN. Man har varit tvungna att bygga skydd för fönstren eftersom de har blivit beskjutna ett flertal gånger. 

 

Bilder av poeten Mahmud Darwish finns i stort sett i varje flyktingläger, på varje bibliotek, i varje kulturinstitution. Han är stor, kanske palestiniernas "nationalpoet".

"Photography by the New Generation of Palestinian Refugees"

 

Det här är målningar inifrån lägret. Målningarna på muren, eller barriären, är oftast gjorda av utländska konstnärer. Nidal på Lajee Center var inte helt förtjust i konstverken, han menade att muren inte skulle göras vacker, det finns absolut ingenting vacker med den, det är bara fulhet. Det är bara för västerlänningar som kommer på besök de är av värde, något att vända kameralinserna mot. 

Jag stannar i Betlehem i kväll, trots att det bara en timmes bussresa tillbaka till Ramallah. Jag bor på ett gästhus som drivs av Arab Womens Union och Miladah, som sköter stället är en fantastisk kvinna. Hon ser liten och bräcklig ut, men verkar stark som en oxe inuti sitt hjärta. Jag har fått en lektion av henne i hur arrak och olivolja används i medicinskt syfte och jag har lovat att prova när jag kommer hem. Ett arrak-omslag kring pannan vid huvudvärk låter som något jag kan testa.

Om någon ska resa till Betlehem så är alltså Arab Womens Union ett gott val när det gäller boende.

http://www.elbeit.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 8

Det är något av uppbrottsstämning i kväll. I morgon ger vi oss av åt olika håll för att komma igång med diverse projekt. Jag reser tillbaka till Betlehem för att träffa Nadim på Lajee center och diskutera en eventuell översättning av en barnbok. De flesta bibliotek och arkiv som vi har besökt försöker vi nu på olika sätt knyta till oss för framtida projekt. Jag hoppas också hinna med ett möte med Tamerinstitutet i Ramallah för att prata om bokdistribution och dessutom, om jag hinner, vill jag göra ett nytt besök på biblioteket i Silwan som vi besökte i går.

Men den här dagen gav förstås också nya möten. I morse träffade vi en representant från Addameer, en organisation som jobbar med rättigheter för palestinska fångar. Det var ett par timmars hårda fakta om vad de palestinska fångarna får uppleva under arrester och fängelser. Män, kvinnor, barn, ingen åtskillnad vad gäller behandling. Organisationen arbetar med att dokumentera det de fängslade varit med om, fångarnas egna berättelser, familjernas berättelser och advokaternas rapporter.

Sedan 1967 har över åttahundratusen fängslats men det handlar inte bara om de fängslade, det handlar också om familjerna, om barnen som får se sina föräldrar och syskon fängslas, något som sätter djupa spår. 40% av de palestinska männen har någon gång arresterats. Just nu sitter ca 300 barn under 16 år i fängelse. Just nu sitter 5979 palestinier fängslade, de flesta utan att veta vad de anklagats för. Vanliga orsaker till att man arresteras är att man deltagit i en demonstration, är medlem i något politiskt parti, att man viftat med en palestinsk flagga i Jerusalem, skrivit en slogan på en mur, eller bara genom att ha upplåtit en utställningslokal till ett politiskt parti. Att arbeta med socialt arbete i de palestinska områdena innebär alltid risker.

Det starkaste vapen fångarna har är hungerstrejker och genom just hungerstrejker har man kunnat genomföra förändringar och förbättringar.

Addameer arbetar inte bara med dokumentation av förhållandena för fångarna, man försöker stödja familjerna, man ger fångarna medicinskt stöd om möjligt, de har ett kontaktnät av advokater m.m.

Besök Addameers hemsida och läs mer om fängelseförhållandena och stöd organisationen.

http://www.addameer.org/

Efter  mötet med Addameer gjorde vi ett besök på Abu Jihad Museum for the Prisoners Movement Affairs. Förutom själva museet, som innehöll bl a fotografier, konst och brev som smugglats ut, så har man ett bibliotek liknande det fängelsebibliotek vi tidigare besökte i Nabulus. På Abu Jihad katalogiseras böckerna, men i katalogiseringsarbetet skannas även de böcker som fångarna själva skrivit, så de finns att läsa  i pdf-format. 

De brättade att fångarna till en början skrev på de papper som kom som omslag kring ostarna. Fångarna hungerstrejkade för att få anteckningsböcker. Därefter ännu en hungerstrejk för att få böcker att läsa. Fångarna utbildade sig själva under fängelsetiden. Efter Osloavtalet stängdes dessa fängelser och böckerna fördes till andra bibliotek. Abu Jihad bibliotek är bara en passage, man katalogiserar och dokumenterar, men därefter tar andra bibliotek över arbetet.

http://www.aj-museum.alquds.edu/en/

Efter en snabb lunch och lite återkoppling fick vi hela trettio minuter "ledigt"... Jag visste knappt vad jag skulle göra, det kändes konstigt att få bestämma själv, vilket resulterade i att några av oss bara satt och väntade på att de där minuterna skulle passera! Helt handfallna. Men så körde vi igång igen, den här gången ett möte med Al Qaws for Sexual and Gender Diversity in Palestinian Society. Vi fick en genomgång över hur arbetet med hbtq-frågor vuxit fram under de senaste tio åren, och det var oerhört intressant. Organisationen har försökt hitta ett eget sätt att arbeta, ett eget språk, man vill inte kopiera hbtq-kampanjer från väst, man anordnar ingen Pride-festival, använder sig inte av regnbågen som symbol utan strävar hela tiden efter att skapa egna symboler och aktiviteter. Man lever under helt andra förhållanden. Det finns inga krav på att ett deltagare i gruppen/organisationen ska synas utåt och man jobbar i princip på tre olika nivåer. Först på individuell nivå, dvs genom en "hotline", en chattsupport med generösa kontakttider. De har byggt upp supportgrupper med individer som har både erfarenheter och stor kunskap om vad det betyder att vara hbtq och palestinier. På nästa nivå handlar det om att bygga upp sociala strukturer, att göra djupare undersökningar, inspirera till forskning inom området. Den tredje nivån handlar om social förändring, att kunna gå ut och tala om sexualitet bland studenter, nätverka, finnas på sociala medier och skapa kontakter med andra grupper. 

En inspirerande dag på många sätt för delegationen, alla är entusiastiska och vill jobba vidare. Vi avslutade dagen med ett möte där delegationsledarna försökte reda ut vad var och en av oss skulle jobba med under de följande tre dagarna och eftersom alla helst vill vara med på allt, åka överallt, ta del av allt, blev det smått kaotiskt, men ett kreativt kaos i allra högsta grad.

Ytterligare ett möte hade vi faktiskt under kvällen. Ett möte med en representant från BDS, och PACBI, det handlar alltså om bojkotten, en svår men viktig fråga och en fråga som växer i betydelse för varje dag. Det kräver ett eget inlägg och det kräver mer förberedelser. Läs deras webbsidor så länge och en hel del information på svenska finns också på Palestinagruppernas hemsida.

http://www.pacbi.org/index.php

http://www.bdsmovement.net/

http://www.palestinagrupperna.se/bojkott-desinvesteringar-och-sanktioner-bds

Librarians and archivists to Palestine, dag 7

Jag har just använt hela kvällen med att skriva ett inlägg från Aida flyktingläger och det arbete Lajee center gör, eller rättare sagt det arbete som lägrets ungdomar gör för att dokumentera sin vardag. Hela texten jag skrivit försvann just och jag är lite frustrerad. men den frustrationen är ingenting mot den frustration invånarna i Aida camp känner. De lever i en vardag som innehåller allt från våldsamma demonstrationer till kärlekshistorier och då känns ett försvunnet blogginlägg ändå som en ganska liten sak. Nu blir det mest några korta meningar och några bilder från dagens upplevelser.

Flyktinglägret ligger kant i kant med muren. 

Det finns oerhört mycket frustration här, liksom i alla läger. Lajee center försöker göra allt de kan för att vardagen ska bli mer dräglig för invånarna och framförallt för ungdomarna. Det mediecenter de byggt upp jobbar med film, lokalradio, tidskrifter, bokutgivning och det var en imponerande syn det de har åstadkommit under åren. 

Vardagen är annars oerhört våldsam, det har varit många strider med israeliska soldater, många har dött, en av de duktigaste fotograferna de har, blev nyligen skjuten rakt i ansiktet när han fotograferade en soldat. Han överlevde, men blev svårt skadad.

Vi reste vidare till Östra Jerusalem, till en förort där man upplever en annan typ av svårigheter. Madaa center i Silwan, utsätts för ständiga hot från bosättare. Bosättarna försöker göra utgrävningar för att söka spår av Davids stad, men resultatet av de många tunnlar de grävt ut är att marken under husen hotas rasa samman. Det är inga professionella arkeologer det handlar om här och många arkeologer internationellt har protesterat mot vad som pågår. Våldet från bosättarna är ofta också fysiskt, de lever nära inpå och är svåra att undvika.

 Madaa center är inte stort, men de har ändå en imponerande aktivitet. De driver en musikskola, har en liten studio, en sy-hörna, och liksom många andra liknande center försöker de dokumentera sin vardag med att filma det som händer.

 

 

Biblioteket är inte heller stort men har en bra boksamling, en av de bästa jag sett under resan.

 Biblioteket

 Datorverkstaden

Här hittade jag också en av mina favoritböcker, som givit ut i ett samarbete mellan Tamerinstitutet och förlaget Asala i Beirut. Kanske är sådana samarbeten någonting som kan göra att böckerna från andra delar av arabvärlden kan nå också de palestinska barnen. 

Vi hann i dag också med ett besök i byn Nabi Saleh, där invånarna sedan några år tillbaka håller demonstrationer varje fredag för att protestera mot konfiskeringen av deras mark. Hela byn demonstrerar, alla åldrar, både kvinnor och män, ändå möts man av tårgas i mängder. Allt dokumenteras med videokamera, man har i dag ett stort arkiv med film, en egen youtubekanal och webbsida.

Filmerna används inte bara för att dokumentera i mening att bevara. Man skickar också in dem till olika nyhetskällor och de har dessutom kommit att bli viktigt material när det gäller felaktiga anklagelser. Det finns tydliga bildbevis på vad som händer, att det är soldaterna som står för våldet och det är en stor tillgång i advokaternas arbete.

 Kulor och andra rester

 Rester av tårgas på en lina

Det är ofta svårt att höra alla berättelser, se filmerna, men det svåraste är att höra om barnen som arresteras, blir utsatta för tortyr och är svårt traumatiserade. Det yngsta barnet som arresterats i byn var vid den händelsen bara nio år. Vi lyssnar, ser, reflekterar, gråter och efter en stund sätter vi oss i en luftkonditionerad buss och åker därifrån. Vi brottas alla med det här och undrar "vad kan jag göra?"

Jag har aldrig sett arkiv- och biblioteksverksamhet som ett sånt tydligt redskap för motstånd tidigare. Jag är överväldigad över det arbete som görs men jag känner mig också väldigt liten.

Gå in på organisationernas webbsidor och se det fantastiska arbete som görs.

http://www.lajee.org/

http://www.madaasilwan.org/

http://nabisalehsolidarity.wordpress.com/

Librarians and archivists to Palestine, dag 6

 Motstånd! 

Hebron. Vad kan man skriva om Hebron? Ockupationen visar sitt fula ansikte. Det är som om alla små händelser, historier, bilder, vi fått från olika platser och människor samlas på en och samma plats, i ett och samma rum. Det går inte att beskriva. Hur är det möjligt att twittra om Hebron, skriva ett inlägg på FB eller ens ett blogginlägg om Hebron? Jag har faktiskt inga ord, har inte sett ockupationen, rasismen så tydlig någon annan stans.

En stor del av huvudvägen, och andra vägar med, är förbjudna att använda för palestinierna. Resultatet är att de får klättra ut genom fönster och nedför stegar på baksidan, eller gå över taken, för att ta sig ut. Metalldetektorer, israeliska soldater i vart och vartannat hörn, hotfulla bosättare (vi hade bl a turen, eller oturen, att bli fotograferade av David Wilder). Vi mötte ett par internationella aktivister som försökte få information om de två pojkarna, 10 och 13 år, som några timmar tidigare arresterats, något som är relativt vanligt här. Ibland av ingen anledning alls, ibland har någon kastat en sten mot soldaterna. Ett barn under tretton får inte hållas i arrest i mer än två timmar och vid det här tillfället hade tre timmar passerat så de var oroliga för dem. Vi såg den vägspärr 200 skolbarn varje morgon måste passera, en i taget. Vi såg näten och tygskynkena som skyddar palestinierna från att bli träffade av skräp, sopor, stenar och annat som bosättarna på våningen ovanför  kastar ner. Vi såg vägen som var delad i två delar, den ena sidan för judar, den andra för palestinier. Vi såg väldigt mycket mer. Några familjer är mer utsatta än andra, oftast grannar till bosättarna och där finns också ofta internationella aktivister som skydd. 

Hashim, som visade oss runt de timmar vi var där hade mycket att berätta, förklara, beskriva, men det känns nästan omöjligt att återge.

Genvägen till huvudgatan avspärrad.

 Här bor the Ladder lady 

http://www.cpt.org/cptnet/2003/02/27/hebron-ladder-lady

Skyddsgaller över vägen.

 

Det finns många filmer på Youtube som visar den vardag som råder för palestinierna i Hebron. Organisationen B'Tselem har utrustat några familjer med videokamera för att de ska kunna dokumentera det som händer dem och kameran fungerar dessutom som ett skydd i vissa fall. Jag får inte Youtube att fungera just nu, men gör en sökning på "Hebron settlers harassment" så finns en hel del att ta del av. 

http://www.btselem.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 5

Minnesstenar över poeten Taha Muhammad Ali, poet från den förstörda byn Saffourieh.

Vi inledde dagen med att träffa den brittiske journalisten Jonathan Cook, som bott i Nasaret i 14 år tillsammans med sin familj. Han började med att säga att som journalist borde han vara objektiv, men som pappa till två palestinsk/brittiska barn och som medborgare i Israel var objektivitet eller neutralitet inte möjligt. Hur skulle han kunna vara neutral när hans barn ses som andra klassens medborgare?  Det han vänder sig emot är Israel som en judisk stat. Han talade mycket om medborgarskap och nationalitet, om medborgarskapslagar som är olika beroende på om du är av judisk börd eller inte. För honom själv tog det åtta år innan han fick israeliskt medborgarskap. Han talade också om hur mycket svårare allting blev efter Oslo-avtalet, något som många påpekat också tidigare under resan. Ett äktenskap över gröna linjen är i praktiken omöjlig eftersom man inte kan leva tillsammans. Varken inom 48 eller i Palestina. Palestinierna inom 48 lever i ett politiskt limbo och i Israel ses de i dag som ett större hot än palestinierna på Västbanken, delvis på grund av muren.

Jonathan Cook tog oss på en vandring runt gamla stan och fortsatte berätta. Jag borde ha spelat in honom, för det var mycket vi fick lära oss och jag skulle behöva höra allt en gång till. 

Vi åkte också till den förstörda byn Saffourieh, det syns inte att det en gång varit en relativt stor och 

välmående by där palestinierna levde sida vid sida med judarna. Hela byn förstördes 1948, staten Israel planterar snabbväxande barrträd för att dölja vad som en gång funnits där. De enda palestinierna som i dag lever i området är barnen på ett barnhem som sköts latinamerikansk fransiscanermunk. Inte för att det inte finns några palestinska präster eller munkar, utan för att de inte får tillåtelse att vistas där. Vi gick hastigt av bussen också en liten bit därifrån där den gamla begravningsplatsen finns kvar. De före detta byinvånarna har kämpat länge för att få tillgång till området och i dag får de besöka platsen och sköta om gravarna. 

Så fick vi ett möte med Abu Arab, en i dag åldrad man, men som överlevde Nakba. Han var tolv år då sionisterna invaderade Saffourieh och han berättade lugnt och sakligt om det han minns, han minns hur hungrig han var under flykten till Libanon, han berättade om hur hans syster dog och hur hans mamma blev mer och mer psykiskt sjuk. Efter tio månader i Beirut bestämde hans far att de skulle försöka återvända till byn, ett mer eller mindre livsfarligt projekt. Hans far menade att det var det enda sättet för mamman att bli frisk. Det var ett oerhört starkt vittnesmål. Väldigt berörande. Abu Arab har sedan ägnat sitt liv åt att försöka bevara palestinska kulturföremål, från Saffourieh och från andra byar. Han tar emot skolbarn och andra som vill besöka hans lilla museum och höra honom berätta. Abu Arab är väl medveten om hur viktigt det är att ta vara på palestiniernas historia. 

 

Abu Arabs bror, Taha Muahammad Ali blev en mycket känd poet och i både den förstörda byn och i Abu Arabs museum fanns han med.

Det var svårt att lämna Nasaret, det var svårt att lämna Abu Arab, men vi kommer alltid att minnas honom och tänka på honom när vi hör ordet Nakba i fortsättningen. Museet innehåller massor av saker, men det finns ingen förteckning eller lista över föremålen och frågan kom upp om någon av arkivarierna i gruppen skulle kunna göra någonting. Det är det som är meningen med hela resan, att vi på ett eller annat sätt ska göra skillnad, se vad vi skulle kunna hjälpa till med.

Efter en hastig lunch packade vi in oss i bussen och reste vidare till Haifa. Under dagarna inne i 48 har vi en egen buss, annars reser vi med lokalbussar överallt.

I Haifa har vi under eftermiddagen haft ett livligt och kaotiskt möte med sex skolbibliotekarier, som aldrig hade träffats tillsammans tidigare. Vi får höra svårigheterna med att utföra biblioteksverksamhet här, i staden finns 21 israelisk/hebreiska bibliotek och ett enda arabiskt som då är ett NGO-bibliotek, utan statligt stöd. Det är hopplöst att få in arabiska barnböcker, av arabiska författare, det som finns är böcker av hebreiska författare översatta till arabiska. Inte ens böckerna från Tamer får de tag på eftersom de har svårt att resa till Ramallah. En av deltagarna på mötet sa att hon åker till Amman för att köpa böcker till sina barn, men biblioteken har inte resurser att resa och det är svårt att föra in några större mängder av arabisk litteratur. 

Som diskussionerna gick förstod vi att biblioteken inne i 48 har det mycket svårare än biblioteken på Västbanken. Här är situationen katastrofal och man får kämpa för precis allt. 

Under samma möte samtalade vi med representanter från Mada al-Carmel, arab center for applied social research, och tyngdpunkten hamnade återigen på svårigheter att komma åt dokument från de israeliska arkiven. Det är svårt att utföra forskning när man inte kommer åt det material man behöver, när litteraturen inte finns åtkomlig på biblioteken eller på andra sätt är svåra att få tag på. Kibbutzarkiven har ett oerhört rikt material men är oåtkomligt för de flesta palestinska forskare, enda hoppet är om du är kvinna och kristen. En av deltagarna berättade hur han anlitat en judisk vän, tillika soldat, för att få tag på ett dokument. Andra värdefulla arkiv finns i klostren, ja alla uppgifter om hur landet såg ut före 1948 är väldigt viktiga. Att få ta del av sin historia är här inte någon självklarhet och jag är full av ödmjukhet inför det till synes hopplösa arbete arkivarier, forskare och bibliotekarier här kämpar med. 

 

Solägget i Palestina

Det är tidig morgon i Nasaret, kyrkklockorna har avlöst ropen från minareterna och jag sitter här och tänker på arabiska barnböcker. Finns det någon glädje i att se en sliten upplaga av Elsa Beskows Solägget på en barnavdelning i ett bibliotek i Palestina? Solägget, Pippi Långstrump, och många andra svenska titlar har översatts till arabiska och utgivits på förlaget Dar al-Muna och genom donationer hittat till biblioteken här. Det är roligt för mig att se dem, det är roligt att se dem i skick som tyder på att de är väl använda, jag kan känna mig stolt över spridningen av svensk barnlitteratur i världen, men hur går det med spridningen av arabisk barnlitteratur? Just nu, undrar jag hur det går med spridningen av arabisk barnlitteratur till Palestina? 

Palestina har en relativt lång tradition av barnboksproduktion, det har jag nämnt i ett tidigare inlägg. Egentligen finns det ingen brist på böcker alls, varken bilderböcker eller böcker för äldre barn. Det läsfrämjande arbetet pågår på i stort sett alla bibliotek och kulturcentra och man är väl medveten om vikten av läsning och utbildning. Men, isoleringen från övriga arabvärlden är ett faktum, en isolering som man tydligt ser på bibliotekens barnavdelningar. Var är de helt fantastiska böckerna som ges ut på förlaget Kalimat i Förenade arabemiraten? Var är det libanesiska förlaget Asalas fina böcker? Eller ungdomsböckerna från Dar al-Shorouk? Barnböckerna från Egypten? 

Det är sånt som jag funderar över under resans gång, och naturligtvis på vad man kan göra för att bryta isoleringen. Vad kan jag göra?

Jag tror var och en av oss delegater brottas med just den sista frågan, "vad kan jag göra?"

En ny dag väntar oss, en ny dag med lärdomar och nya frågor.

Librarians and archivists to Palestine, dag 4

Vi har varit i gång sedan sju i morse och kom till Nasaret halvtio i kväll. Vi är med andra ord i Israel, eller som de flesta aktivister här (palestinier och israeler) säger: 48, eller "inside" eller "inside 48". I Tel Aviv träffade vi ett par representanter för Zochrot som berättade om sitt arbete här. Den uppgift de tagit på sig sedan ett tiotal år tillbaka är att sprida information om al-Naqba (Nakba) till israeler först och främst. Man har flera olika projekt på gång. De ger ut ett undervisningsmaterial om al-Naqba som lärare kan använda i sin undervisning, men de utbildar också skolpersonal, framförallt historielärare i hur man kan arbeta i klasserna, så att båda sidors versioner av 1948 kommer fram. De har intervjuat soldater som deltog i al-Naqba och videofilmat deras vittnesmål/berättelser. De ger ut litteratur, försöker anordna utställningar, försöker komma åt information ur de israeliska arkiven m.m. 

En del frågor diskuterades efter mötet, bland oss delegater. Vi var förvånade över att de inte verkade ha särskilt mycket samarbete med palestinska aktivister, en hel del av Zochrots material skulle vara värdefulla för dem om de översattes till arabiska. Den karta Zochrot just gett ut över alla byar som fanns före 1948 är enbart med namn på hebreiska. 

Så blev det en busstur till Tel Avivs tvillingstad Jaffa, en stad som till viss del är blandad. Vi träffade en kulturhistoriker, Samih, och två ungdomar från Yafa Youth Center. Centret jobbar framförallt med att stärka de palestinska ungdomarnas identitet genom olika kulturevenemang, de har bl annat kunnat åka till Ramallah (dvs endast barn under 18 år har tillåtelse) för att uppträda med sin dansgrupp. Kontakten mellan palestinierna inom 48 och Västbanken är svår att upprätthålla, att ta sig emellan rent geografiskt är en utmaning och de flesta orkar inte längre försöka. Den palestinska myndigheten är inte heller särskilt intresserad av palestinierna ("de arabiska israelerna") inom 48. 

Finns det någon lösning? De flesta vi har kommit i kontakt med under resan hittills menar att tvåstatslösningen är helt omöjlig och inte heller önskvärd. Det är ett litet område, en relativt blandad befolkning, de två folken bor nära varandra, det finns ingen naturlig geografisk gräns. En tvåstatslösning kan inte bli rättvis och utan rättvisa är ett jämlikt samhälle omöjligt att skapa. En rättvis och sekulär enstatslösning som också innefattar flyktingarnas rätt att återvända är det många menar är enda lösningen på konflikten.

Samih tog oss sedan på en historisk vandring genom gamla Jaffa. Gentrifieringen är tydlig, gamla delar raseras och nya, svindyra bostadshus växer upp som enbart rika israeler har råd att köpa. Palestinierna i Jaffa marginaliseras mer och mer. Vi stod en stund nere i hamnen, såg framför oss den panik och det kaos som infann sig i staden 1948, man var fullständigt oförberedd. En blomstrande stad, apelsinodlingarna berikade alla invånare på ett eller annat sätt, ingen kunde ana vad som komma skulle. 

Det som är mest känslosamt under resan är alla vittnesmål, att lyssna är något helt annat än att läsa.

http://zochrot.org/en

Librarians and archivists to Palestine, dag 3

 Per Lagerkvist i hyllan på Al Bireh bibliotek.

Projektets tredje dag blev inte lika känslosam som gårdagen. Vi var alla starkt berörda av allt vi fick berättat för oss igår, så konkreta möten på forskningsbibliotek, prat om katalogisering och klassificering kändes på något sätt som en känslomässig paus. Vi reste från Balata camp direkt till Birzeit universitet och mötte både bibliotekarier och arkivarier. Självklart är det inte problemfritt på Birzeit, man stöter på oerhört många hinder, inom hela biblioteksområdet. Ett stort problem är brist på utbildad personal, framförallt brist på katalogisatörer av arabisk litteratur, men andra svårigheter var att kunna klassificera litteraturen efter LC ämnesord som inte riktigt passar den arabiska litteraturen. Ett för mig välbekant problem...

Andra problemområden berörde studenterna svårigheter att kunna resa till universitetet från andra palestinska områden, vilket har gjort att Birzeit i dag är ett mer lokalt universitet än det någonsin varit tidigare. De flesta studenterna kommer från Ramallah och Jerusalem, i princip inte en enda från Gaza. Väldigt få utländska elever kan studera där eftersom man inte får längre visum än tre månader och det är omöjligt att få förlängt visum om man har anknytning till Birzeit. Det är en förlust för universitetet. Man behöver desperat kontakt med omvärlden för att utvecklas. Man gör allt för att komma bort från isoleringen. Personalen vi mötte gav också väldigt konkreta tips på vad de behövde hjälp med. Bokdonationer och utbildning fanns med och några i vår delegation hade många bra förslag på hur vi skulle kunna jobbs tillsammans. 

Genomgående tema under hela dagen har annars varit vikten av att dokumentera och vikten av att bygga upp arkiv för att bevara sin historia. Birzeit har ett mycket spännande arkivprojekt, där man digitaliserar  dokument för att alla ska kunna ha tillgång till dem, dokument från ottomanska tiden fram till i dag. Samma sak gör också Khalil Sakakini center som försöker få tillgång till alla familjearkiv som finns i landet för att göra dem tillgängliga för forskare. Vi träffade också dem under dagen, och fick höra hur de letar upp privata arkiv men också försöker få till ett samarbete med det arkiv i Beirut som samlat alla PLO-dokument som ännu inte är digitaliserade.

Här är en bild från just Khalil Sakakini Cultural center och inget annat än Mahmud Darwishs arbetsrum.

Under dagen hann vi också besöka Al Bireh Public Library som är ett av de äldsta folkbiblioteken här. Vi har förstått att utvecklingen av biblioteksverksamheten har gått sida vid sida med motståndet mot ockupationen. Man har värderat kunskap oerhört högt och verkligen arbetat med läsfrämjande arbete under lång tid och betonat vikten av att kunna läsa som ett led i det politiska engagemanget. Men man har fått kämpa för att kunna hålla biblioteket öppet. Den israeliska myndigheten stängde biblioteket upprepade gånger under historiens gång, de förbjöd vissa böcker, bl a Agatha Christie och poesi av Mahmud Darwish m fl.

Vi mötte också personal från Tamerinstitutet den här dagen, fick höra om den palestinska barnbokens historia som jag inte tänker utveckla just här, men förhoppningsvis i något annat sammanhang så småningom. Som jag redan visste är det svårigheten att få in barnböcker från övriga arabvärlden som är ett av de stora hinder de möter. Visst, de har själva en aktiv bokproduktion, bra författare, men det är viktigt att barnen här kan få ta del av övrig arabisk barnlitteratur. Jag vet vilka fantastiska böcker som finns och det är sorgligt att inte få se dem här, att veta att de palestinska barnen inte får tillgång till den litteratur de har rätt till. Vad Tamerinstitutet också försöker jobba för är att få de palestinska böckerna översatta till andra språk, men ytterst få förlag i väst är intresserade.

Jag är överväldigad av allt jag får höra, av allt jag får lära mig, jag är överväldigad av mina "med-delegaters" kunnande och engagemang och all omtanke vi möter från våra palestinska kollegor. Vi är alla så känslomässigt berörda övar alla möten, alla berättelser, vi är utmattade av alltför lite sömn, av den starka solen, av de intensiva dagarna och trots utmattningen har de flesta av oss svårt att sova på nätterna. Det är för många tankar, för många funderingar, stundtals rinner tårar men vi har också väldigt roligt tillsammans och det känns stort att få vara med.

Några av dagens länkar:

http://awraq.birzeit.edu/?q=en

http://www.tamerinst.org/

Khalil Sakakinis webbsida är just nu under uppbyggnad.

I kväll är vi tillbaka i Ramallah, får tillfälle att tvätta upp lite kläder och en ledig kväll. Tidigt i morgon åker vi till Tel Aviv för att möta den israeliska organisationen Zochrot, vi ska besöka Yaffa och framåt kvällen komma till Nazareth.