Ajwan, av Nura al-Numan

Ajwan är (sannolikt) den första arabiska sci-fi-romanen för ungdomar. Författaren Noura Noman, från Förenade arabemiraten, såg att hennes barn, liksom deras vänner uteslutande läste på engelska och att den arabiskspråkiga litteratur som fanns tillgänglig helt enkelt inte lockade dem. Hon tog saken i egna händer och började skriva. Resultatet blev "Ajwan".

Ajwan är en ung kvinna som efter att hennes värld utplånats av en naturkatastrof tvingas fly för sitt liv. Tillsammans med många andra har hon haft turen att komma med en farkost och så småningom får de tillåtelse att landa på en annan planet. De får alla flyktingstatus, blir någotsånär väl emottagna om än enbart inom ett begränsat område, ett flyktingläger. Major Bolkovu, som är officer på den rymdstation som tagit emot flyktingarna, ser till att alla genomgår hälsoundersökningar och själv genomför hon intervjuer med några dem, bland annat den svårt traumatiserade Ajwan. Trots att Major Bolkovu strävar efter att vara professionell och kontrollera sina känslor så är det någonting med Ajwan som får henne att bryta mot sina egna regler och mellan dem uppstår en slags vänskap, eller kanske snarare ett mor/dotter-förhållande.

Hälsoundersökningen av Ajwan visar att hon är gravid och tankarna på barnet är det som gör att hon försöker komma vidare med sitt liv och förstå att det hon tvingats lämna bakom sig är borta för alltid. Men så händer det fruktansvärda, under grymma omständigheter förlorar hon sitt barn och resten av boken handlar om hennes desperata kamp för att återfå sonen. Kampen innebär för Ajwan att hon tvingas genomgå en slags personlighetsförändring, lära sig handskas med den inre kraft hon visar sig ha och utveckla de förmågor hon har men tidigare inte varit medveten om. När dessa krafter och förmågor upptäcks kommer hon att motvilligt tränas upp i rymdstationens specialstyrka, någonting hon går med på och utstår i förhoppning om att kunna hitta sin son, men som också gör att hon ovetandes blir alltmer involverad i de politiska skeenden som händer i området.

Det här är en berättelse som under loppet av sina drygt 400 sidor bara ökar och ökar i tempo. Ju längre fram i boken jag kom, desto svettigare blev jag och hjärtfrekvensen ökade markant. Trots det var det lite kämpigt de första knappa hundra sidorna, något jag tror till viss del berodde på att jag läste boken i form av en pdf och att jag upplevde det som rörigt att inte kunna bläddra tillbaka och få ihop trådarna och relationerna mellan alla de personer som förekommer. När jag fick ihop flera timmars lästid i väntan på ett försenat flyg, då lossnade det ordentligt och jag kunde inte sluta läsa.

Tyvärr, Ajwan finns inte utgiven på engelska... Det jag har läst är en översättning som författaren har skickat mig och som än så länge bara finns i pdf-format. Varför hon är motvillig till att ge ut boken på engelska kan man läsa i en intervju, på World SF Blog och i en annan intervju på Writer Spotlight. Däremot finns inga hinder till att någon tar sig an den och ger ut den i svensk översättning!

HWJN, av Ibraheem Abbas och Yasser Bahjatt

"I am Hawjan, son of Meehal Al-Fayhee, a young man in my early nineties; I present to you my story with Sawsan the Human. I hope you can sympathize with my worries and emotions, regardless of the barriers separating our worlds: the Human dimension and the Jinn dimension!"

Ung jinn (i nittioårsåldern) blir kär i Sawsan, börjar kommunicera med henne genom en ring som han för över bokstäverna på en ouijabräda, han träder över en förbjuden gräns och hamnar i konflikt med sin familj, sin släkt och får utkämpa en kamp mot fiender han inte visste att han hade. Sawsan får också utkämpa en kamp, mot den hjärntumör hon har och som hon försöker hålla hemlig för sina föräldrar. Till sist är hennes sjukdom uppenbar, hennes far blir så desperat att han börjar köpslå med onda makter. Då träder Hawjan in på scenen och försöker ställa allt till rätta. Med hjälp av Sawsans beundrare, läkarstudenten Eyad, och med hjälp av efriten Jumara som Hawjan blivit tvingad att gifta sig med och med hjälp av Eyads snabba lamborghini lyckas de ganska bra även om både de själva och bilen får sina törnar och repor på vägen.

HWJN är allt annat än ett mästerverk, men bitvis är läsningen rätt underhållande och eftersom den gjort stor succé i Saudiarabien, till den grad att den under en period förbjöds, så var jag ju tvungen att läsa den. Att förbjuda en bok är säkert den bästa reklam en bok kan få. Boken ansågs ogudaktig, moraliskt förkastlig, den ansågs uppmuntra till djävulsdyrkan, och alltför många tonårsflickor i Saudiarabien började experimentera med ouijabrädor.

Det här är alltså ingenting att direkt djupdyka i, men åtminstone till en början är det roande. Egentligen var det först när den där lamborghinin kom in i bilden som jag funderade på om jag över huvud taget skulle läsa klart, det blev lite för mycket, både av biljakter och moraliska pekpinnar. Den sista fjärdedelen av boken läste jag nog bara varannan mening av, lite halvhjärtat sådär...
Här är en trailer för boken.

Ungdomsböcker med tema Palestina/Israel

Arabisk litteratur som vänder sig till ungdomar och unga vuxna är en ganska ny företeelse och det finns i dag ytterst få översättningar till engelska. Jag har läst några engelskspråkiga böcker med tema Palestina/Israel.

The shepherd's granddaughter, av Anne Laurel Carter

I bokens första kapitel är Amani bara sex år men fast besluten att bli fåraherde, precis som sin farfar Seedo. Familjen har i flera generationer bott i en by utanför Hebron och låtit fåren beta på fälten omkring och de har skördat både oliver och vindruvor som de sålt på marknaden. Allteftersom Amani växer upp börjar vardagslivet begränsas av krafter hon inte varit beredd på. Bosättarna i närheten gör anspråk på familjens ägor, de tar över med våld och Amanis flock får allt mindre betesmark och är snart på svältgränsen. Familjen kan inte längre skörda sina oliver, de får inte använda de nya vägarna som byggs, de möter motstånd i livets alla skeden och är långt ifrån överens om hur bosättarna ska bemötas. Amanis farbror vill ta till våldsamma metoder medan hennes far förespråkar icke-våld och har nära kontakter med bl a en rabbi som försöker hjälpa dem. Problemen eskalerar, både farbror Hani och pappan fängslas, Amanis får förgiftas av bosättarna, mamman som varit i Kanada sitter fast vid gränsen och släpps inte in och Amanis förtvivlan är gränslös. Vid det här läget är farfar Seedo död sedan några år, men Amani minns fortfarande hans berättelser och en dag när hon söker efter en ny plats där fåren kan beta hittar hon den väl fördolda ängen farfar Seedo så många gånger hade pratat om. Även Jonathan har hittat dit, bosättarpojken som under en längre tid betraktat Amani genom sin kikare. Efter trevande samtal blir de båda vänner.

Jag var först tveksam till den här boken, lite tveksam till den där vänskapen mellan Amani och Jonathan, för det är sånt som vi så gärna vill ska ske, det är sånt vi vill läsa om, vänskap mellan fiender, att allt blir bra till slut. Hade den där vänskapen varit bokens bärande idé hade jag kanske inte läst klart ens. Men den röda tråden i berättelsen är ockupationen, det är en familj som på ett brutalt sätt utsätts för bosättarnas och även soldaternas våld, och där är en tonårsflicka som försöker anpassa sig till situationen samtidigt som hon aktivt protesterar mot orättvisorna de utsätts för, och nej, det finns inget lyckligt slut på berättelsen. Tvärtom, den hopplösa situationen är klart och tydligt beskriven utan några förmildrande omständigheter. Precis som det är.

Message in a bottle, av Velérie Zenatti är

Efter en självmordsattack på ett café i Tel Aviv får Tal, en 17-årig israelisk flicka en idé. Påverkad av sina föräldrar som båda är fredsaktivister, bestämmer hon sig för att försöka nå ut, ut till den "andra sidan". Hon övertalar sin bror, som gör sin militärtjänstgöring i Gaza, att göra henne en tjänst. Hon ger honom en flaskpost med ett meddelande och ber honom kasta ut flaskan från stranden i Gaza. I meddelandet berättar hon kort om sig själv, om sin familj, om bomben som exploderade på caféet, om sina drömmar m.m. och avslutar med sin e-postadress. Att någon ska hitta flaskan och dessutom svara henne är osannolikt, men detta är just vad som händer. En dag får hon ett mejl från Naim och en brevväxling följer. Tal är öppen, naiv, vänlig, på gränsen till fånig medan Naim är arg, hemlighetsfull och ständigt i försvarsposition. De sitter där på varsitt håll, på varsin sida, medan konflikten eskalerar omkring dem. Ytterligare en självmordsattack i Tel Aviv, palestinska barn blir skjutna i Gaza av israeliska soldater, Tal och Naim fortsätter skriva till varandra och upptäcker att de båda har mer gemensamt än de hade kunnat ana, de är båda lika skrämda av vad som händer men de har någon slags vision av en fredlig lösning.

Jag är inte så förtjust i den här boken och jag vet inte riktigt varför. Det här med flaskposten stör mig lite, liksom Tals naiva epostmeddelanden. Ändå fanns det saker som jag tyckte om, och det var bland annat viljan att se utanför sin egen tillvaro. Både Tal och Naim försöker förstå varandras reaktioner och är intresserade av hur det är "på den andra sidan" samtidigt som de är mycket måna om integriteten. Jag måste trots det säga att jag genom hela boken undrade "varför svarar han på hennes mejl över huvud taget?!" En undran som förblev obesvarad.

Valérie Zanetti föddes i Nice och flyttade till Israel med sina föräldrar när hon var 13 år. Som ung vuxen gick hon in i den obligatoriska militärtjänstgöringen med stor entusiasm. Kanske skulle jag tycka bättre om Zanettis bok "When I was a soldier" som just handlar om en ung kvinnlig soldat i den Israeliska armén.

A little piece of ground av Elizabet Laird och Sonia Nimr är en bok jag skulle vilja att alla läste.

I inledningen har en israelisk stridsvagn blockerat gatan utanför familjen Aboudis hem i Ramallah. Det har varit utegångsförbud i staden under två veckor och 12-årige Karim håller på att bryta ihop (för att inte tala om resten av hans familj!). Det enda han vill är att få sträcka på benen, spela fotboll och komma undan sina enerverande syskon. I stället sitter han där och försöker formulera en önskelista, "The ten best things that I want to do (or be) in my life". Det är ganska vanliga önskemål, drömmar om att bli fotbollsspelare, hjälte, uppfinnare... men så kommer där på listans nionde plats, "Alive. Plus, if I have to get shot, only in places that heal up. Not in the head or spine".

När utegångsförbudet äntligen hävs under ett par timmar rusar Karim ut med sin fotboll. Men stridsvagnarnas framfart har saboterat allt, skolan skolgården, lekplatser, alla de öppna fält som fanns i stan. Tillsammans med Hopper, en pojke från flyktinglägret upptäcker han en ny plats, visserligen full av sten eftersom bulldozrar har mejat ned vad byggnader som en gång fanns där, men kanske går det att göra en hyfsad bollplan om de lägger manken till. Vid sidan av den öppna platsen finns dessutom ett bilvrak som man kan ha som koja och gömma sig i. Men det som från början ser så fantastiskt ut förvandlas till en ren dödsfälla när soldaterna återkommer till platsen.

A little piece of ground handlar inte bara om en plats att spela fotboll på. Det är förstås också en metafor för Palestina, en önskan om att få leva i ett fritt land, att få tillgång till sin egen mark, att slippa ockupationen, utegångsförbud, våld och förnedring, att få leva ett helt vanligt liv, ett liv där en 12-årings rädsla för att bli skjuten och dö bara är fantasier. I Palestina är det en realitet.

Läs också:
Where the streets had a name, av Randa Abdul Fattah
The Wall, av William Sutcliffe