Ibn Battuta, av Fatima Sharafeddine

Han skulle ju bara resa till Mecka, Ibn Battuta, eller Shams al-Din Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Yusuf al-Luwati al-Tanji Ibn Battuta, som han egentligen hette. År 1325, när han var 21 år gammal satte han sig på sin åsna, vinkade adjö till sina föräldrar och gav sig iväg från staden Tanger i riktning mot Mecka. Inte kunde han tänka sig att det skulle dröja 29 år innan han var tillbaka i sitt hemland. Inte kunde han då ana att han skulle komma att räknas som en av världens mest berömda upptäcktsresanden och kallas "arabvärldens Marco Polo" eller "islams vandringsman".

För några år sedan publicerade det Dubai-baserade barnboksförlaget Kalimat en bilderbok om Ibn Battuta, skriven av Fatima Sharafeddine (Libanon) och illustrerad av Intelaq Mohammed Ali (Irak). Nu har boken kommit ut i svensk översättning på Trasten förlag och det är verkligen roligt att bläddra igenom den, att sjunka ner i de vackra bilderna och betrakta det stora äventyret.

Ibn Battuta slog följe med karavaner han mötte och i varje stad han besökte tog han kontakt med de ledande männen, teologerna och juristerna, och de tog alltid vänligt emot honom. Han besökte Alexandrias hamn, den stora lärostaden Kairo, och han betraktade klippmoskén i Jerusalem, vars guldbelagda väggar fick hela rummet att glittra av ljus.

Han besökte den blå moskén i Isfahan, han förvånas över de starkt troende invånarna i Shiraz... han förundras över alla han möter, allt han får se och uppleva. 

I Bagdad bjuds han in till stadens badhus och njuter av det varma vattnet och tvålarnas väldoft.

Hans livs första båtresa, över det beryktat farliga Röda havet, hade kunnat betyda slutet på hans resa, men tack var en skicklig kapten som överlistar stormen, kommer de alla välbehållna i land.

Ibn Battuta besöker Yemen, Etiopien och Tanzania, men han reser också norrut, till Turkiet och vidare till Ryssland. Trots dubbla lager av kläder fryser han och beskriver hur skägget till och med fryser till is när han tvättar sig.

Han fortsätter sin resa österut, till Asien. I Indien imponeras Mogulrikets kejsare av Ibn Battutas djupa kunskaper och erbjuder honom arbete som domare. På det sättet kommer han att resa runt och lära sig så mycket om Indien att kejsaren sedan gör honom till ambassadör över Kina. Längre österut än så kommer inte Ibn Battuta. Han börjar helt enkelt längta hem och vänder om.

Väl hemma i Marocko dikterar han sin berömda reseberättelse för Ibn Juzayy som skriver ned och sammanställer vad som kommer att kallas Rihla, Resan, eller Ibn Battutas resa. En svensk översättning (av orientalisten H.R.A Gibbs engelska utgåva) kom ut 1989, med titeln  Islams vandringsman : Ibn Battuta, arabvärldens Marco Polo, 1325-1354. 

Gör en virtuell resa i Ibn Battutas fotspår här!

The Mehlis report, av Rabee Jaber, (تقرير ميليس, ربيع جابر)

Jag vet inte varför förlaget beskriver den här boken som en thriller, själv ser jag ingenting alls i den som liknar en thriller, jag ser bara en ruskigt bra bok, en sån där bok som lämnar spår, och som jag skulle vilja ha oläst och få uppleva på nytt.

Rafiq Hariri, Libanons förre premiärminister dödades tillsammans med 20 andra personer av en bilbomb i Beirut år 2005. FN gav den tyske domaren Detlev Mehlis uppdraget att undersöka vem/vilka som låg bakom dådet och i Rabee Jabers roman går hela Libanons befolkning i väntan på rapporten. Saman Yarid, en medelålders arkitekt är en av dem som vandrar runt på gatorna i Beirut och väntar. Han går från restaurang till restaurang, från en flickvän till en annan, han betraktar med en arkitekts ögon detaljerna i byggnaderna och minns dem från tiden före inbördeskriget. Mobilen ringer, visar okända siffror och tystnar när han svarar. Det har pågått ett tag nu och han vet inte vem som ringer, han känner inte igen riktnumret och kan inte ringa tillbaka. Ibland ringer hans syster Mary som bor i Detroit. Mary förstår inte varför han inte lämnar Beirut, hon förstår inte varför han inte lämnar Beirut och reser till henne, hon förstår inte hur Saman kan fortsätta leva i en stad som bär på så svåra minnen, en stad där bilbomber fortfarande exploderar, där förhållandena i flyktinglägren är så spända, där hela samhället kan explodera, återigen.

Saman fortsätter sina promenader, lägger märke till detaljerna som får honom att minnas, han väntar på rapporten, allt går så långsamt, min läsning går långsamt och jag undrar vad den här förtätade stämningen i boken ska leda till. Jag kan knappt andas.

Halvvägs in i boken händer något oväntat, berättarrösten blir en annans, en kvinnas.

"Listen, Saman. I call you, but you don't answer. You look at my number, and you don't answer because you don't know who it is. I'm calling you from this side. From a place where no one calls anyone, where no one asks for anything. Well, in a way we ask for things, but we're not really asking. We ask for less than we used to. It's better here."

Det är Josephine som ringer, Samans andra syster. Josephine kidnappades under inbördeskriget men återfanns aldrig, ingen vet vad som hände henne. I bokens andra del berättar hon om kidnappningen, om sin död (om hon nu verkligen är död, något liv rinner fortfarande genom hennes ådror eftersom hon fortfarande kan känna längtan). Liksom Saman ser hon detaljerna, beskriver det som finns runtomkring henne och den ständiga törsten. Hon beskriver det hon lärt sig om livet/döden på andra sidan, om den undre världen, världen under Beiruts yta.

Josephine tillbringar sin mesta tid på biblioteket där hon arbetar. De döda är alla upptagna med att läsa, och skriva sina memoarer, och det var precis i det avsnittet av boken jag nästan fick panik. Jag ville inte att den här boken skulle ta slut, inte någonsin, jag ville varken fortsätta läsa eller sluta läsa, så jag läste mer och mer långsamt. Där sitter Rafiq Hariri själv på biblioteket och läser, tjugo sidor, om och om igen, en sida för var och en av de tjugo som miste livet tillsammans med honom. Där sitter författare som Gibran, där sitter mannen som var på väg till bageriet när han sköts ihjäl av en krypskytt. Mannen doftar av nybakad mana'ish.

Det låter absurt, men det finns ingenting som känns absurt i berättelsen. Det finns bara en väntan och en längtan som brusar genom orden. Det är en av de mest märkliga berättelser jag läst och jag vill läsa mer av Rabee Jaber. Det finns gott hopp om att få göra det, Jaber tilldelades 2012 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF) för sin roman "The Druze of Belgrade". I år fanns "The Birds of Holiday Inn" med på den långa listan. Tidskriften Banipal har online ett utdrag ur just den romanen.

Lyckost alla som ännu inte har läst The Mehlis report, ni har alla något att se fram emot!

Shake off, av Mischa Hiller

Michel är utåt sett en helt vanlig student vid School of Oriental Studies i London år 1989. Men skenet bedrar, i själva verket är han en hemlig agent för PLO, tränad av bl a KGB, därtill starkt beroende av kodein. Som 15-åring var han med om massakern i flyktinglägret Sabra och blev vittne till hur hela hans familj avrättades och strax därefter rekryterades han av mentorn Abu Leila för att tränas inför internationellt operativt arbete. Visserligen får han en topputbildning, alla nödvändiga kunskaper för att klara sina uppdrag, han räddas från en osäker framtid men minnena från Sabra kan han inte skaka av sig. Var det verkligen ingenting han kunde ha gjort i stället för att ligga stilla under sin fars döda kropp samtidigt som han hörde moderns skrik inifrån huset? Michel har en hel pärm med bilder och artiklar om massakern han klippt ur tidningar, hans arbete som hemlig agent ser han som ett medel för att hämnas samtidigt som han mycket väl inser att det begränsar honom från allt normalt liv. Hans många olika identiteter och pass gör att han alltid ljuger om vem han är, vad han heter och varifrån han kommer. När hans studentkamrat och granne Helen visar sitt intresse för honom står han inför ett riktigt dilemma.

Abu Leila har gett Michel uppdraget att vara värd för ett hemligt möte mellan palestinier och israeler där man ska diskutera kring en sekulär, demokratisk enstatslösning. Det är faktiskt det första uppdrag han vet någonting om, hittills har det rört sig om att vara kurir utan att ha en aning om vilka dokument han burit med sig mellan de olika länderna. Han börjar förbereda mötet och hittar ett hus i Cambridge som uppfyller säkerhetsbehoven. Men innan mötet ska äga rum går precis allt åt skogen. Eller... gör det verkligen det? Vilka är det som förföljer honom egentligen och hur ska han lyckas trassla sig ut ur den vansinniga härvan han tycks hamnat i. Till sin hjälp har han plötsligt Helen, studiekamraten och grannen som han trasslar in sig i ett förhållande med på vägen och tillsammans flyr de upp till en avlägsen krok i Skottland.

I början av boken kände jag mig ganska besviken. Jag tyckte väldigt mycket om Hillers debutroman, Zabra Zoo, och jag hade kanske väntat mig något liknande. Visserligen har de två romanerna beröringspunkter, massakern i Sabra och Shatila, båda protagonisterna är pojkar som skiljts från sina familjer och lever i någon slags tomhetsmisär, men Shake of upplevde jag nästan för mycket som en vanlig "agentroman". Trevlig och spännande läsning, men sedan då? Nu ska jag villigt erkänna att jag efter halva romanen verkligen fastnade i berättelsen, tempot höjdes rejält och min besvikelse bleknade något för det var kanske inte så tokigt ändå? Den avgörande händelsen, ett möte mellan Michel och Abu Leila i Berlin, kastade omkull precis allt det jag hade förväntat mig och handlingen fick plötsligt en helt ny dimension och romanen lyftes definitivt ur sin "vanlighet".

Bye bye Babylon : Beirut 1975-1979, av Lamia Ziadé

I början av 1970 beskrivs Beirut som ett paradis för välbärgade libaneser. Allt fanns att köpa, shoppingvagnarna var välfyllda, rulltrapporna rullade, varuhusen glänste och var överfyllda av amerikanskt importerat gods, bubbelgum och marsmallows. 1975 är Lamia sju år och njuter av livet och överflödet, drömmer om bananasplit och godis. Samtidigt finns ett annat överflöd, ett överflöd av vapen som de olika milisgrupperna samlar på hög, Libanon är en krutdurk i väntan på gnistan som ska få allt att explodera, och vi vet att gnistan kom, 13 april 1975.

Lamias bok om Beirut under kriget är en annorlunda bok, mest för bildernas skull, för de flesta av sidorna i Bye bye Babylon är teckningar, minnesbilder, men också för att boken skildrar kriget ur ett barns perspektiv. Texten är ganska sparsmakad, inget överflöd av ord, inga ordrika beskrivningar av strider, men bilderna talar desto mer. Där finns alla möjliga vapen, där finns maskerade milismän på ena sidan och hippieliknande milismän i utsvängda sjuttiotalsjeans på andra sidan, där finns ett uppslag med en explosion på ena sidan och bakelser på andra sidan, de klassiska skyltarna i starka färger (Holiday In, Cavalier, Phoenicia) på de brinnande hotellen. Lamia tecknar också porträtt av de ledande krigsherrarna och politikerna samtidigt som hon skildrar sitt eget liv, både rädslan men också en känsla av att livet bara går på. Hon ligger där i sin säng på nätterna och motar bort rädslan genom att läsa Enid Blyton och serietidningar, hon lever med sina egna hjältar för hon tvivlar stort på att de "hjältar" som verkligheten talar om är något att ha. Hon tvivlar på sina föräldrar när de plötsligt blir borta i flera veckor, instängda på Hotel Cavalier, dit de gått för att höra sig för efter en försvunnen kusin. När striderna plötsligt bryter ut för fullt i området kring hotellet blir de oförmögna att ta sig därifrån. Lamia och hennes bror blir ensamma med sin farmor och Lamia är rasande. 

My parents are still at the Cavalier Hotel, and I'm angry with them. I hate this hotel that has separated me from them in such an awful world. I hate them for having left Walid and me alone in Kattine with my grandmother and Tamar. While the country is ravaged by war thay are enjoying themselves at the Cavalier [...]I am sure that the Cavalier, in the wicked Hamra neighbourhood, is a sort of brothel or a cabaret where people are making merry: dancing, kissing, laughing, feasting and drinking. They've abandoned us and are having fun, forgetting the war, giving us only a passing thought.

Hon ser framför sig hur hotellet träffas av en bomb, hur hennes föräldrar dör, hur hon själv blir föräldralös och hur hon som vuxen filmstjärna ska återvända till Cavalier för att ta reda på vad som hände föräldrarna... När jag nu sitter och bläddrar i boken på nytt så sjunker jag nästan in i teckningarna, Lamias tankar blir verkliga, men tydligast är kontrasterna mellan vad hon ser och vad hon får förmedlat till sig. De tre leende herrarna Anwar Sadat, Jimmy Carter och Menahem Begin på en sida, på den andra en eldsvåda, rök, krut. Yasir Arafat med ormar som kryper ur mungiporna, Hafez al-Asad som blodtörstande drake, ett tuggummipaket vid sidan av en burk valium. Det bilderna också förmedlar är att det var ett krig som många profiterade sig på, de syns t ex genom guldkedjorna som  milismännen bär, och det är slående hur vapen blir till varor som man konsumerar likt en burk jordnötter. Kriget verkar plötsligt  inte vara något annat än konsumtion och det känns som en märklig men inte obetydlig tanke.

Om man vill se bilderna så finns de på Lamia Ziadés hemsida i sin helhet, men utan text. 

Beirut nightmares, av Ghada Samman

Det är några veckor sedan jag kom hem från Beirut men det går knappast en enda dag utan att jag tänker mig tillbaka, tänker på de nya vännerna jag fick, på den godaste falafeln jag ätit i mitt liv, på det där biblioteket vars största problem var de ständiga elavbrotten. Det var inte bara biblioteken som hade problem med elektricitet, jag tänker på Julinda, vars pension inte räckte till att betala för både statens el och det privata bolaget som försåg huset med el när statens inte räckte till. Egentligen hade hon då inte rätt att ta hissen upp till sin våning, men det struntade hon i, med sin ålders fulla rätt, och tog hissen i alla fall. Två kvällar satt vi tillsammans och åt middag i en campinglampas sken efter att ha tagit hissen upp med varsitt stort leende.

När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän. 


They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.


Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.

Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.

Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...

At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot  that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.


Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.

Malaak: angel of peace, av Joumana Medlej

                    Ett ändlöst krig rasar i Beirut, människorna lider av det fruktansvärda våldet. Högt uppe bland bergen växer Libanons uråldriga cederträd, landets väktare, de ser ondskan sprida sig och beslutar sig för att handla. "We will send them a guardian in their own likeness". Ur en kotte som faller från ett av cederträden föds så Malaak, fredsängeln, som i skepnad av en ung flicka tas om hand av den herdefamilj som hittar henne.

Några år passerar, Malaak växer upp och ska flytta till Beirut för sina studier. Under resan dit får bilen punktering och Malaak sätter sig nere vid stranden och ser ut över havet. Plötsligt får hon en uppenbarelse i form av en bevingad häst som får henne att minnas tidigare drömmar, hon minns de gamla cederträden, hennes väktare, och hon börjar ana de starka krafter hon bär på. "You're a guardian ... like the trees! ... Like ... oh my God, like ME ... Väl i Beirut ställs hon inför dubbla utmaningar, hon måste finna sin styrka, växa in i den och hon måste också hitta svaret på varför hon är där, vilken hennes uppgift är.

Jag är faktiskt helt betagen, inte bara av formatet utan också av historien om Malaak själv. Hur hon sakta men säkert utvecklar sina förmågor, hur hon genomskådar krigets vansinne och ser att vad som döljer sig under många uniformer är inget annat än onda djinner som tagit människoskepnad. Kampen är allt annat än lätt, krafterna hon slåss mot är starkare än hon hade kunnat ana och utgången av de strider hon kämpar är inte självklara. Det är inte heller enbart striderna på Beiruts gator hon måste utkämpa, det finns en djupare dimension, hennes plågsamma drömmar tycks vara en nyckel rakt in i djinnernas egen värld och kanske är det där de hårdaste striderna ska komma att utkämpas.

Malaak är ett seriealbum och har hittills kommit ut i fyra delar. Striderna i Beirut anspelar naturligtvis på inbördeskriget. Joumana Medlej berättar själv i en intervju hur hon under kriget började teckna och hur idén om hur cederträden skickar ett barn för att rädda Libanon senare kom till henne. Efter kriget 2006 skred hon till verket och Malaak föddes. Albumen går att läsa online men det behöver kanske inte sägas ett det är en helt annan sak att hålla dem i handen. Skärmen ger inte de suggestiva bilderna rättvisa och man förlorar överblicken över de hela uppslagen. Del fem är på gång och man kan följa arbete allteftersom på malaakonline.com. Det går bra att beställa albumen direkt från hemsidan men själv vill jag nu bara att del fem ska vara klar till december då jag besöker Beirut och har möjlighet att köpa det direkt!

Jag frågade Joumana Medlej huruvida albumet finns översatt till arabiska och hon svarade att själva översättningen var gjord, men hon hade ännu ingen förläggare... Trist, jag skulle gärna se Malaak på Internationella bibliotekets arabiska avdelning!

Learning English, av Rachid al-Daif ( رشيد الضعيف)

Det är en enda mening som får Rachid att tappa fotfästet, en till synes oskyldig fråga som kastar honom in i ett kaos han trodde han tagit sig ur för länge sedan.

Rachid är en modern "beiruti", ständigt uppkopplad, mobilen påslagen, telefonsvararen i gång, alltid nåbar, en högre utbildning, ett bra jobb på universitetet, lever ett världsligt liv och det enda som tycks honom lite besvärligt är att han inte lärt sig engelska, som en fläck på ett annars till synes perfekt liv. Den här dagen sitter han på ett café tillsammans med en god vän och får genom en kort tidningsnotis veta att hans far två dagar tidigare mördats. "A case of blood revenge". Rachid blir chockad och vännen försöker lugna honom genom att antyda att det kan vara någon annan med samma namn. Omöjligt, Hamad D., i byn Zgharta, det finns inget tvivel. Så kommer då den ödesdigra frågan: "Are you sure he's your father?"... Denna fråga som plågat Rachid under hela uppväxten, denna fråga han med sitt moderna liv i Beirut trodde sig kommit undan och knappast längre reflekterade över. En fråga som plötsligt får en brinnande aktualitet och en helt ny betydelse, för om han är sin fars son ställs han inför frågan om blodshämnd. Ingen av hans fars bröder har meddelat honom om mordet och betyder då det att de vet...?

I sin desperation går Rachid tillbaka i tankarna till sin barndom, vänder ut och in på alla varför-hur-vem. Han erinrar sig händelser som kan ha betydelse, tecken, viskningar, och för varje sida i den här boken känns det som om Rachid faller mer och mer samman. Men om man läser noga så är det tydligt att det inte handlar om kaos, det handlar om mönster, regler för livet i ett hårt klansamhälle och hur svårt det är att inte passa in i det mönstret men också hur ofantligt svårt det är att ta sig ur.

Rachid al-Daif är en av Libanons stora författare av i dag. Han har jämförts med Italo Calvino och Umberto Eco och därför är det lite konstigt att inte fler än fyra av hans ca 13 verk översatts till engelska. Däremot är en av hans titlar i stället översatt till väldigt många språk, bl a till svenska, nämligen Käre Herr Kawabata (Tranan, 1999). Jag hittar inte någon riktigt bra beskrivning på svenska att länka till, så jag får helt enkelt läsa den på nytt och skriva om den här på Bokstigen. Rachid al-Daif själv har en fin hemsida, på nio språk! Dock inte på svenska.

The night counter, av Alia Yunis

Fatima Abdullah har levt i 85 år och hon förbereder sig för närvarande på sin död. Faktum är att hon vet att hon har nio dagar kvar av sitt liv eftersom Scheherazade nu besökt henne i 992 nätter. Varje natt har Fatima berättat för henne om sitt liv väl medveten om att den ettusenförsta natten blir den sista. Det börjar bli lite panik för hon har en hel del saker kvar att uträtta. Hon måste ta beslutet om vem av de omöjliga barnen som ska få ärva huset i Libanon (ett hus hon själv inte satt sin fot i på nästan 70 år!) ; hon måste hitta en fru till sitt mest älskade barnbarn (som hon mycket väl vet är öppet homosexuell, fast det ordet inte får nämnas) ; hon behöver göra upp med sin man hon just skiljts från och mitt i allt detta dyker en 17-årig gravid flicka upp, ett barnbarnsbarn hon knappt visste existerade, en flicka som vill lära känna sin gamla släkting. Det är ganska kaotiskt runt om Fatima och det blir inte mindre rörigt då två FBI-agenter börjar spana i hennes omgivning...

I början av berättelsen störde jag mig ganska mycket på de "overkliga" mötena med Scheherazade, den världsberömda berätterskan ur "Tusen och en natt". På sin flygande matta reser hon runt till Fatimas barn och barnbarn och det är alltså genom henne man får lära känna den här stora, röriga och komplicerade familjen. Fatima själv berättar om det som varit och Scheherazade berättar om det som är och till slut så vann den här omöjliga relationen mitt hjärta totalt och den flygande mattan blev självklar. Det finns många allvarliga teman invävda i romanen, som t ex konflikter mellan generationer, olika identiteter, att leva i exil, fysiska och psykiska sjukdomar. Fatima själv ses ur sin omgivning som mer och mer senil och som en fara för sig själv, ingen annan ser ju Scheherazade som är orsaken till en hel del som sker. Trots allvaret är boken full av humor och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer tyckte jag om den. Jag är också annars nästan barnsligt förtjust i sådana här "familjeromaner", där man som utomstående får ta del av stora familjehemligheter och man så tydligt kan se hur trådarna löper mellan föräldrar-barn-barnbarn-barnbarnsbarn osv.

Alia Yunis är uppvuxen både i USA, Grekland och Mellanöstern, hon bodde i Beirut under inbördeskriget, ett tema som också kommer fram i The Night Counter. För närvarande undervisar hon i film och television vid Zayed University i Abu Dhabi.

White masks, av Elias Khoury

Författaren Elias Khoury har aldrig gjort mig besviken (bara skrämd, men mer om det lite längre ner).  "White masks" publicerades 1981, mitt under det pågående inbördeskriget och handlar om en vardag där alla står fullständigt maktlösa inför våldet, var sig de är soldater, vanliga tjänstemän eller husmödrar, de måste alla kämpa för sin överlevnad. Historien inleds med en journalist och en död man. Det är tjänstemannen Kahlil Ahmad Jaber som hittats i en sophög, brutalt mördad, och journalisten försöker genom att intervjua människor som funnits i Jabers närhet få svar på frågan om vem som egentligen kan ha haft intresse av att mörda honom, en helt vanlig simpel tjänsteman. Journalisten återger dessa berättelser, bl a kommer den mördades änka till tals, även dottern, portvakten, en ung milisman, läkaren som obducerade kroppen, sopåkaren som hittade kroppen, berättar vad de sett. Iakttagelserna rullas upp, sida vid sida med inbördeskrigets ohyggligheter och den påverkan kriget har på de överlevande. Änkans berättelse är nog den som mest kommer att handla om Jaber, om han oförmåga att hämta sig efter sonens död, hur han tapetserar omgivningen med affischer föreställande sonen som martyr och om hur han när affischerna tagit slut fortsätter med att vitmåla alla väggar han ser, hur han glider in i ett nästan psykotiskt tillstånd, till slut boende på gatan som en hemlös. I de andra berättelserna finns den mördade nästan bara som en skugga, som en gemensam nämnare, de intervjuade personerna berättar i stället om sina egna liv, sina svårigheter, sina egna försök att överleva utan att hemfalla åt galenskapen. Som läsare kunde jag faktiskt också känna mig smått galen ibland för någonstans trodde jag att jag skulle få ett svar på den där frågan: Vem mördade Jaber och varför? Jag försökte dammsuga texten på ledtrådar, hitta något som kunde antyda svaret, men så småningom förstod jag att det här var ingen vanlig mordhistoria, långt därifrån. Det bekräftas också av författaren/journalisten/berättaren själv:

I find myself completely baffled: this author feels he really doesn't know what happened in his story and that he's not in full possession of the facts – whereas normally, an author is supposed to know all the details of his story, especially the ending”.[...] So, it's a meaningless story, I admit it. Had I been looking for meaning, I should have taken a different tack and told the story of Genghis Khan, for example.

Elias Khoury finns översatt till många språk, också till svenska:

Lilla berget

Solens port (min favorit)

Som om hon sover

 

Så var det den där titeln jag blev skrämd av, "Yalo". En ung man arresteras och anklagas för vådtäkt. Under tortyr tvingas han berätta, som Sheherazade i Tusen och en natt, en ny historia varje dag för att få överleva. Jag började läsa men förmådde mig inte fortsätta. Det var för våldsamt, för starkt, kanske befann jag mig i något känsligt tillstånd, vad vet jag, men det var för vidrigt. Jag ska läsa den, så småningom, för jag vet ju att Elias Khoury aldrig har gjort mig besviken.

Leaving Beirut, av Mai Ghoussoub

Mai är tolv år då hon väljer att i skolan skriva en kort uppsats om "hämnd". Hon gör sitt absolut bästa, uttömmer sitt vokabulär och sin inlevelseförmåga om hur hon blir utsatt för orättvisa och hur hämnden blir det viktigaste för att rättvisa ska skipas. Det väntade toppbetyget uteblir och i stället möts hon av sin lärares påpekan att ett stort hjärta är viktigast och att hämnden var människans värsta och fegaste sinnesuttryck. Mai växer upp, inbördeskriget bryter ut, hon väljer att flytta från sin kristna borgerliga miljö till ett fattigt muslimsk/palestinskt område och bygger där upp en sjukstuga. Hon skadas i ett bombangrepp och skickas till Europa för vård. Där blir hon kvar, studera konst och grundar så småningom Al Saqi, förlag och bokhandel.
Boken Leaving Beirut, innehåller essäer där "hämnden" är ett genomgående tema. Hon frågar sig om hon sett på "hämnd" annorlunda om hon inte lämnat Beirut. Skulle hon ändå lärt sig förlåtelsens konst? I den här boken kanske Beirut är en slags utgångspunkt, men hon visar också att "Beirut" finns eller har funnits på många andra ställen, Bosnien, Rwanda, Argentina, överallt där terror finns, skräck, död, men kanske också en förmåga till förlåtelse. Det är en stark bok!

Mai Ghoussoub gick bort alldeles för tidigt, vid 54 års ålder. Genom hennes försorg publicerades många kontroversiella arabiska böcker om feminism och sexualitet och hon var en ständig förkämpe för yttrandefrihet. "Words don't kill ; humans do".

Cockroach, av Rawi Hage

Från ett krigshärjat Beirut till en flyktingtillvaro i Montreals undre värld. Från ett misslyckat självmordsförsök till påtvingade samtal hos en psykolog. "Kackerlackan" är hans alter ego, hårt skal, långa känslespröt, en förmåga att ta sig in överallt, att överleva allt, flyta med avloppsströmmen och han skyr ljuset. Han är en tjuv, stjäl inga dyra prylar, men vill visa att han varit där. Ett par sidor rivna ur en tidning, mat ur kylskåpet, bädda en främmande säng, vill veta andra människors hemligheter. Genom samtalen hos psykologen kommer bitar av hans barndom fram, ångesten över systerns död, ångesten över att inte dödat då han haft möjligheten, men den här mörka berättelsen rymmer så mycket mer. Även en kackerlacka kan älska, och han älskar verkligen Shoreh, en persisk kvinna, flykting liksom han själv och med ett mörkt förflutet. Det förflutna är svårt att fly från och för Shoreh kommer det förflutna en dag obarmhärtigt tillbaka på ett mycket konkret sätt men ger Kackerlackan en chans att försonas med sig själv.

Det här är en väldigt obehaglig bok som jag bara kunnat läsa en liten bit i taget av och den genomgående stämningen är svår att skaka av, även sedan jag nu lagt boken åt sidan. Rawi Hage lyckas fånga desperationen och ångesten på ett suveränt sätt och liksom i titeln De Niro's game blir det ett öppet slut som inte känns det minsta konstigt. Allt annat hade däremot varit konstigt.

De Niro's game, av Rawi Hage

  

George och Bassam är två unga män på den kristna sidan i inbördeskrigets Beirut. De åker runt på Georges motorcykel, utför små brott, röker hasch, tar kokain, pistolen ständigt i beredskap. Medan Bassam planerar fly från landet engagerar sig George i den lokala milisen. Redan i berättelsens början har Bassams far dött av en bomb som fallit ned i familjen kök och så småningom blir Bassam ensam och hans ångest driver honom mot ökad kriminalitet, ökad våldsamhet, ökat drogintag. Bomberna faller, döden är ständigt närvarande och det är människornas mörka sidor som dominerar berättelsen. Tempot är högt, men det är inga känslosamma ord, språket är så oerhört kyligt och som läsare tappar man nästan andan. Beskrivningen av massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila som George är med om att genomföra tvingar mig lägga undan boken ett tag för det blir för mycket. Många författare och konstnärer har beskrivit den här händelsen och Rawi Hage säger i en intervju att eftersom media i stort ignorerade denna oerhört traumatiska händelse så måste i stället libanesiska författare och konstnärer ta på sig rollen att bevara minnet av det som skedde.

Sista delen av boken utspelar sig i Paris dit Bassam lyckas ta sig. Med sig har han namnet på Georges far som han lovat söka upp för att försöka få ett pass och visum till George, så även han kan lämna Beirut. Men livet i Paris blir inte lugnare än livet i Beirut, det höga tempot bara fortsätter och våldet likaså.

Rawi Hage var elva år då inbördeskriget bröt ut. Nio år senare tog han sig till New York, studerade konst, utbildade sig till fotograf och bosatte sig så småningom i Canada där han började skriva vid sidan av sitt arbete som taxichaufför. Efter De Niro's game, som han vann ett flertal litterära pris för, har han kunnat skriva på heltid. 2008 publicerades hans andra roman, "Cockroach" som jag nu måste försöka få tag på.

Wild mulberries, av Iman Humaydan Younes

Sarah är på väg att bli vuxen. Hon lever i sin fars hem, en by i de libanesiska bergen. Fadern bryr sig bara om sin silkesodling, hennes faster bryr sig bara om familjens rykte, hennes bror drömmer om ett annat liv i ett annat land och Sarah själv, lever bara i undran över sin mors öde. Alla viskar, meningar utan slut, men ingen tycks veta sanningen. Själv var hon så liten att hon inte minns.

Det här är en oändligt vacker text, men också oändligt tung och helt utan hopp. Sarah försöker närma sig sanningen, men kommer hela tiden för sent. Samtidigt får man en känsla av att hon inte vill veta, att hon genom att dra ut på alla beslut, och dra ut på stegen i det längsta, själv bär skulden till att hon faktiskt aldrig når målet, bara ana det. Hennes rädsla står i vägen. Ändå försöker jag desperat läsa in något slags ljus i de sista sidorna, övertala mig själv att det kommar att gå bra för Sarah, men det ljuset får man nog verkligen läsa in själv! Men trots det sorgliga så är det en vacker, lyrisk, prosa, njutbar i minsta lilla ord.

Krigets skola av Alexandre Najjar

Alexandre Najjar var åtta år då det libanesiska inbördeskriget bröt ut. Han konstaterar att utan kriget skulle han varit en annan människa och det är inte svårt att tro honom när man läst den här boken. Döden ständigt närvarande, bombningar, krypskyttar, milismän, att ta sig till "andra sidan", ett sex månader långt "skollov", att minnas "sitt första lik" osv. Att ta sig i taxin över till andra sidan bron är att utsätta sig för livsfara. Föraren tar en rejäl klunk Jonnie Walker innan han trampar gasen i botten, en vansinnesfärd följer, tolv sekunder, de överlever.

Skildringar av det libanesiska inbördeskriget kan sägas vara en särskil genre i den arabiska litteraturen. Några andra tips är "The story of Zahra", Hanan al-Shaykh, "Lilla berget", Elias Khoury och "Beirut 75", Ghada al-Samman.