Botkyrka internationella bokmässa 5-7 maj

På torsdag 16.00 slår portarna upp till Botkyrka internationella bokmässa. Det är inte vilka gäster som helst som väntas till första kvällens litteraturfest, men den största stjärnan är nog ändå Nawal al-Sa'dawi. Enligt rykten vill hon inte tala om sina böcker utan om egyptisk politik, om den "arabiska våren", något som helt säkert blir lika intressant och inspirerande. För det är just inspirerande hon är, hon inger så mycket hopp och mod och faktiskt inte minst livsglädje, trots att glädjen kan tyckas långt borta i hennes böcker. Jag lyssnade till henne under bokmässan i Göteborg i höstas och kommer självklart att vara med också i Botkyrka. 

Kvällens andra gäst är kanske inte lika "stor" men lika intressant. Faraj Bayrakdar (poet, journalist och vänsteraktivist) satt 14 år i syriskt fängelse, frigavs efter internationella påtryckningar och kom till Stockholm 2005 som "fristadsförfattare". I gårdagens DN publicerades en artikel om honom, men där nämndes tyvärr inte hans kommande medverkan i Botkyrka. Mitt eget första "möte" med Bayrakdar var i ett jobbigt väntrum för flera år sedan då hans bok "Språkets och tystnadens otaliga svek" just kommit ut på svenska. I det där väntrummet bläddrade jag i en tidskrift och hittade en artikelintervju med Bayrakdar och jag tänkte mycket på den där styrkan, gnistan av hopp som aldrig kvävts, trots den reella mardröm han så länge levt i. Mina slutsatser just då var att den där gnistan måste finnas hos alla, också hos mig, i mitt eget lilla privata mardrömsmörker och att människan (mig själv inbegripen) har en inneboende kraft. "Språkets och tystnadens otaliga svek" är en smärtsam läsning, men den har en självklar plats i min "viktiga-böcker-hög". På svenska finns också en helt nyutgiven diktsamling "Brev från isoleringscell 13, Dikter i urval". 

Kvällens tredje gäst är poeten Ghayath Almadhoun från Syrien/Palestina. År 2010 publicerades en diktsamling på svenska "Asylansökan", (som jag nu får skämmas lite över att inte ha läst). SVTs Babel gjorde en intervju med honom i samband med detta och en liten del av den intervjun finns här. Almadhoun framträdde på Stockholms Poesifestival 2010, där hans dikter också tolkades till svenska. Lyssna och njut!

Boka in torsdag nästa vecka så ses vi i Botkyrka!

Learning English, av Rachid al-Daif ( رشيد الضعيف)

Det är en enda mening som får Rachid att tappa fotfästet, en till synes oskyldig fråga som kastar honom in i ett kaos han trodde han tagit sig ur för länge sedan.

Rachid är en modern "beiruti", ständigt uppkopplad, mobilen påslagen, telefonsvararen i gång, alltid nåbar, en högre utbildning, ett bra jobb på universitetet, lever ett världsligt liv och det enda som tycks honom lite besvärligt är att han inte lärt sig engelska, som en fläck på ett annars till synes perfekt liv. Den här dagen sitter han på ett café tillsammans med en god vän och får genom en kort tidningsnotis veta att hans far två dagar tidigare mördats. "A case of blood revenge". Rachid blir chockad och vännen försöker lugna honom genom att antyda att det kan vara någon annan med samma namn. Omöjligt, Hamad D., i byn Zgharta, det finns inget tvivel. Så kommer då den ödesdigra frågan: "Are you sure he's your father?"... Denna fråga som plågat Rachid under hela uppväxten, denna fråga han med sitt moderna liv i Beirut trodde sig kommit undan och knappast längre reflekterade över. En fråga som plötsligt får en brinnande aktualitet och en helt ny betydelse, för om han är sin fars son ställs han inför frågan om blodshämnd. Ingen av hans fars bröder har meddelat honom om mordet och betyder då det att de vet...?

I sin desperation går Rachid tillbaka i tankarna till sin barndom, vänder ut och in på alla varför-hur-vem. Han erinrar sig händelser som kan ha betydelse, tecken, viskningar, och för varje sida i den här boken känns det som om Rachid faller mer och mer samman. Men om man läser noga så är det tydligt att det inte handlar om kaos, det handlar om mönster, regler för livet i ett hårt klansamhälle och hur svårt det är att inte passa in i det mönstret men också hur ofantligt svårt det är att ta sig ur.

Rachid al-Daif är en av Libanons stora författare av i dag. Han har jämförts med Italo Calvino och Umberto Eco och därför är det lite konstigt att inte fler än fyra av hans ca 13 verk översatts till engelska. Däremot är en av hans titlar i stället översatt till väldigt många språk, bl a till svenska, nämligen Käre Herr Kawabata (Tranan, 1999). Jag hittar inte någon riktigt bra beskrivning på svenska att länka till, så jag får helt enkelt läsa den på nytt och skriva om den här på Bokstigen. Rachid al-Daif själv har en fin hemsida, på nio språk! Dock inte på svenska.

Wolves of the crescent moon, av Yousef Al-Mohaimeed (يوسف المحيميد)

Det är kväll i Riyadh. Mitt bland väntande människor på en busstation står Turad och söker med blicken över den elektroniska informationstavlan, han försöker mödosamt läsa namnen på städerna men hittar inte den destination han söker, Helvetet. Kanske inte så märkligt, Helvetet finns ju runt omkring honom, han är redan där. Tillfället gör att Turad denna kväll kommer över en officiell rapport om ett övergivet barn, den ligger där i en mapp framför honom, kvarglömd av någon resenär och allteftersom Turad läser rapporten framträder en bild av tre människoöden, berättelsen om honom själv, ett barn och en eunuck, sammanlänkade av ödet, i en stad där de desperat försöker överleva.

Jag tänker på gammalarabisk poesi, ökendiktarna, vagabonddiktarna och läser en strof ur Christofer Tolls tolkning (1964) av en dikt som tillskrivs rövarpoeten Ta'abbata Sharra: "Med ensamheten som förtroget sällskap vandrar han den rätta vägen, där de irrande stjärnornas moder går fram". Turad och hans två "bröder" har, precis som rövaren Ta'abbata Sharra, hamnat i samhällets utkant, av olika anledningar. Ensamheten, förvirringen men också styrkan får leda framåt och det gäller att hitta den egna vägen. Det jag kände var så speciellt i romanen var också att Al-Mohaimeed lyckas förmedla ett djupt traditionellt samhälle mitt i den moderna världen på ett nästan förunderligt sätt, utan att hemfalla åt ökenromantik och exotism. Inte heller skildrar han förändringarna som en "krock" mellan gammalt och nytt utan som ett leverne sida-vid-sida, där människorna försöker väja och möta, hitta olika sätt att förhålla sig till den vilsenhet som infinner sig. Det var en berättelse som verkligen berörde mig djupt och som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver.

Yousef Al-Mohaimeed har en officiell hemsida på engelska där man kan läsa mer om hans spännande författarskap.

The Final Bet, av Abdelilah Hamdouchi

 Othman är en marockansk och välutbildad ung man. Innan han mötte den 40 år äldre fransyskan Sofia var han arbetslös, fattig och fullständigt desperat men deras gemensamma liv har gett honom ett hem i Casablancas mest fasionabla kvarter, han har tillgång till en fin bil, dyra kläder och han kan försörja sina fattiga föräldrar som lever kvar i hembyn. På ytan ser allt fantastiskt ut men inom sig finner Othman bara vämjelse och avsky. Det enda som ger honom tröst är förhållandet med Naema, Sofias attraktiva och unga aerobicsinstruktör.


Det är sen kväll och Sofia väntar otåligt på att Othman ska komma till sängs med henne. Efter att ha ropat på honom flera gånger står han där i dörren.

"Coming to sleep, chéri?" she asked, already knowing the answer.

"I have to take the dog out," he muttered without looking at her.

"But I already walked him today."

Did she know why he left the house every night?

"I like taking him for a walk after work."

After a moment of silence, she smiled indulgently.

"Don't be late, chéri."

Othman träffar Naema men mötet blir inte vad han förväntar sig. Naema börjar ställa krav på att han ska lämna Sofia, och deras möte slutar i ett upprört gräl. Othman hatar Sofia, hennes nakna, rynkiga kropp gör honom illamående och varje kväll när han håller om henne i sängen fantiserar han om att mörda henne, göra sig av med allt som plågar honom så. När han efter den här kvällens möte med Naema återvänder hem, djupt bedrövad, möter han en syn i sovrummet som är obehagligt lik fantasierna. Sofia är död, brutalt mördad och det är blod överallt.

Ganska snart riktar kriminalaren Alwar in sig på Othman. Det visar sig att Sofia nyligen testamenterat hela sin egendom till sin unge make och när dessutom förhållandet till Naema uppdagas och Othmans fingeravtryck finns på mördarens vapen, då verkar fallet löjligt enkelt att lösa, men Alwar måste få fram fler konkreta bevis.

Deckargenren är kanske inte riktigt etablerad i den arabiska litteraturen ännu men The Final Bet innehåller ändå några "klassiska drag", t ex är Alwar en lite avdankad kommissarie, allmänt bitter över tidens gång och det nya det innebär. När hans assistent upprörs över att Othman släpps ur häktet försvarar han sig trött:

"And what do you want me to do in this age of democracy and human rights?" he said derivisely. "There is no more falaqa, no more shock treatment, no more beatings and torture..."


Lite spänning och samhällskritik, lite lagom roande och intressant, men eftersom jag inte läser särskilt mycket deckare vet jag inte om jag kan rekommendera den som just "en bra deckare", den känns lite för förutsägbar och simpel för det. Men den var "trevlig" att läsa och eftersom det nu är den första arabiska deckaren som översatts till engelska måste jag ju ändå flagga för den. Åtminstone tog jag Alwar till mitt hjärta och engagerade mig i texten tillräckligt mycket för att tycka lite synd om Othman (även om han inte var särskilt sympatisk).

Abdelilah Hamdouchi har skrivit fler deckare och alla har filmatiserats för den marockanska televisionen. Jag blev faktiskt riktigt sugen på att försöka få tag på en inspelning av just The Final Bet. Kan någon vänlig själ hjälpa mig med det kanske?

The night counter, av Alia Yunis

Fatima Abdullah har levt i 85 år och hon förbereder sig för närvarande på sin död. Faktum är att hon vet att hon har nio dagar kvar av sitt liv eftersom Scheherazade nu besökt henne i 992 nätter. Varje natt har Fatima berättat för henne om sitt liv väl medveten om att den ettusenförsta natten blir den sista. Det börjar bli lite panik för hon har en hel del saker kvar att uträtta. Hon måste ta beslutet om vem av de omöjliga barnen som ska få ärva huset i Libanon (ett hus hon själv inte satt sin fot i på nästan 70 år!) ; hon måste hitta en fru till sitt mest älskade barnbarn (som hon mycket väl vet är öppet homosexuell, fast det ordet inte får nämnas) ; hon behöver göra upp med sin man hon just skiljts från och mitt i allt detta dyker en 17-årig gravid flicka upp, ett barnbarnsbarn hon knappt visste existerade, en flicka som vill lära känna sin gamla släkting. Det är ganska kaotiskt runt om Fatima och det blir inte mindre rörigt då två FBI-agenter börjar spana i hennes omgivning...

I början av berättelsen störde jag mig ganska mycket på de "overkliga" mötena med Scheherazade, den världsberömda berätterskan ur "Tusen och en natt". På sin flygande matta reser hon runt till Fatimas barn och barnbarn och det är alltså genom henne man får lära känna den här stora, röriga och komplicerade familjen. Fatima själv berättar om det som varit och Scheherazade berättar om det som är och till slut så vann den här omöjliga relationen mitt hjärta totalt och den flygande mattan blev självklar. Det finns många allvarliga teman invävda i romanen, som t ex konflikter mellan generationer, olika identiteter, att leva i exil, fysiska och psykiska sjukdomar. Fatima själv ses ur sin omgivning som mer och mer senil och som en fara för sig själv, ingen annan ser ju Scheherazade som är orsaken till en hel del som sker. Trots allvaret är boken full av humor och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer tyckte jag om den. Jag är också annars nästan barnsligt förtjust i sådana här "familjeromaner", där man som utomstående får ta del av stora familjehemligheter och man så tydligt kan se hur trådarna löper mellan föräldrar-barn-barnbarn-barnbarnsbarn osv.

Alia Yunis är uppvuxen både i USA, Grekland och Mellanöstern, hon bodde i Beirut under inbördeskriget, ett tema som också kommer fram i The Night Counter. För närvarande undervisar hon i film och television vid Zayed University i Abu Dhabi.

Victory over Abu Derya, av Mohammed Ali

Det känns mycket speciellt det här, för det är inte ofta man får möjlighet att läsa en arabisk barnbok översatt till engelska, jag tror faktiskt Victory over Abu Derya är den första jag över huvud taget sett. Det är Bloomsbury Qatar Foundation som givit ut den här vackra och finstämda berättelsen.

For thousand of years, from the time of the ancient Assyrians and Sumerians the people of the Gulf waged a fierce, relentless struggle to capture precious pearls from the seabed. Their opponent was Abu Derya, the legendary guard of the Kingdom of the Seas, who used all the forces at his disposal to protect his treasures.


Byn Qumashas pärlfiskare har just återvänt från ännu en svår säsong. Havets väktare, Abu Derya har orsakat dem en fruktansvärd förlust av både skepp och dykare, alla sörjer och många finner sig svårt skuldsatta då vinsten uteblev. När Rashids farmor tre nätter efter varandra haft en dröm där hon ser sin sonson med händerna fulla av pärlor väcks ett nytt hopp och när de året efter ger sig på nytt ut för att möta havets väktare, är de mer förberedda än någonsin, starkare än någonsin. Så börjar kampen om pärlorna. Abu Derya är beredd, hajarna är beredda, de giftiga maneterna är där, ja alla havets odjur står redo för att kämpa för sin mästare. Det blir en hård strid, krabborna spionerar och när Abu Derya skickar fram sin största val för att slå sönder båtarna tror man att allt är slut, men pärlflottan får hjälp från oväntat håll och allt slutar bra. En strålande glad Rashid återser i slutet av berättelsen sin farmor i land. "It was your dream that came true, grandmother. You helped us to defeat Abu Derya!"


Att bläddra sig fram genom bilderna är en ren njutning och jag blev nästan lite tagen av pärlfiskarnas svåra och farliga arbete i den arabiska gulfen, något som var en verklighet för ett par hundra år sedan. Jag hoppas Bloomsbury Qatar Foundation fortsätter sitt översättningsprojekt för det är brist på böcker av det här slaget!

I want to get married! av Ghada Abdel Aal

Många av de arabiska författarna jag läser är tunga. Ibland är berättelserna outhärdligt svåra och berör lång tid efter sista sidan, det kan vara så mycket elände att jag drabbas av förtvivlan, men... här kommer ett undantag! I want to get married är helt enkelt sanslöst rolig hur svårt jag än har att medge det, för jag hade ju mina förutfattade meningar. Arabisk chic-lit... skulle jag verkligen lägga ner tid på det? Det är alltså ingen storslagen litteratur det här, men man får skratta för det är en absurd satir över en reell vånda hos många kvinnor, när åren går utan att man hittar "den rätte".

Åren hade verkligen gått för Ghada när hon tog beslutet att börja blogga om sina erfarenheter på äktenskapsmarknaden och frustrationen över att vara en ung, ogift kvinna i Egypten. Hennes blogg blev snabbt en succé och resulterade i boken I want to get married där den bärande delen är beskrivningarna av de presumtiva friarna som passerar familjens vardagsrum. Passerar är verkligen den rätta benämningen, in i vardagsrummet, kaffe, kaka och sedan är det tack och adjö, trevligt att träffas (nåja, inte alltid så trevligt). En fanatisk fotbollsupporter, en mycket misstänksam polis, en religiös fundamentalist, en rik oljemilionär från Gulfen som visar sig vara något helt annat, ja det är många underhållande scener, tio misslyckade frierier. Det här handlar om arrangerade möten, i stort sett det enda respektabla sättet att träffa någon. Mannen kommer till den blivande brudens tipp-topp-städade hem, med sin mor (systrar, mostrar, fastrar) för att studera huruvida kvinnan kan vara ett gott parti, ja betraktar henne ungefär som en ko på boskapsmarknaden. Vid sidan av de här scenerna tar Ghada oss också med till sin arbetsplats, låter oss möta grannarna, tjuvlyssnar på bussens medpassagerare, rubricerar sina blogginlägg med t ex "How to hunt down a groom", "In defence of the Egyptian woman... the bully", "On delicacy and femininity" eller "That Noah chick is engaged!...Whhhhhyyyy?!"

Visst kan man kalla det samhällskritik i viss mån, men boken är nästan för ytlig för att ha en sådan roll. Det Ghada vänder sig emot är inte äktenskapet eller familjelivet utan snarare synen på att en kvinna över trettio är för gammal för att gifta sig.

Om man läser den här boken på arabiska kommer ytterligare en dimension fram och det gäller språket. Den skriven på dialekt, med engelska och franska uttryck i arabisk tappning. Det är ett ganska nytt grepp inom den arabiska litteraturen och är inte särskilt vanligt. Jag kan inte så mycket arabiska att jag kan jämföra med den engelska översättningen, men jag tror inte språket ger lika mycket tryck i den engelska texten.

Nej, det blir inget bestående minne, men rolig läsning var det! När man läst och skrattat färdigt kan man läsa en intervju med författaren på Qantara.de. Den är kanske mer intressant än boken om än inte underhållande på samma sätt.