Librarians and archivists to Palestine, dag 4

Vi har varit i gång sedan sju i morse och kom till Nasaret halvtio i kväll. Vi är med andra ord i Israel, eller som de flesta aktivister här (palestinier och israeler) säger: 48, eller "inside" eller "inside 48". I Tel Aviv träffade vi ett par representanter för Zochrot som berättade om sitt arbete här. Den uppgift de tagit på sig sedan ett tiotal år tillbaka är att sprida information om al-Naqba (Nakba) till israeler först och främst. Man har flera olika projekt på gång. De ger ut ett undervisningsmaterial om al-Naqba som lärare kan använda i sin undervisning, men de utbildar också skolpersonal, framförallt historielärare i hur man kan arbeta i klasserna, så att båda sidors versioner av 1948 kommer fram. De har intervjuat soldater som deltog i al-Naqba och videofilmat deras vittnesmål/berättelser. De ger ut litteratur, försöker anordna utställningar, försöker komma åt information ur de israeliska arkiven m.m. 

En del frågor diskuterades efter mötet, bland oss delegater. Vi var förvånade över att de inte verkade ha särskilt mycket samarbete med palestinska aktivister, en hel del av Zochrots material skulle vara värdefulla för dem om de översattes till arabiska. Den karta Zochrot just gett ut över alla byar som fanns före 1948 är enbart med namn på hebreiska. 

Så blev det en busstur till Tel Avivs tvillingstad Jaffa, en stad som till viss del är blandad. Vi träffade en kulturhistoriker, Samih, och två ungdomar från Yafa Youth Center. Centret jobbar framförallt med att stärka de palestinska ungdomarnas identitet genom olika kulturevenemang, de har bl annat kunnat åka till Ramallah (dvs endast barn under 18 år har tillåtelse) för att uppträda med sin dansgrupp. Kontakten mellan palestinierna inom 48 och Västbanken är svår att upprätthålla, att ta sig emellan rent geografiskt är en utmaning och de flesta orkar inte längre försöka. Den palestinska myndigheten är inte heller särskilt intresserad av palestinierna ("de arabiska israelerna") inom 48. 

Finns det någon lösning? De flesta vi har kommit i kontakt med under resan hittills menar att tvåstatslösningen är helt omöjlig och inte heller önskvärd. Det är ett litet område, en relativt blandad befolkning, de två folken bor nära varandra, det finns ingen naturlig geografisk gräns. En tvåstatslösning kan inte bli rättvis och utan rättvisa är ett jämlikt samhälle omöjligt att skapa. En rättvis och sekulär enstatslösning som också innefattar flyktingarnas rätt att återvända är det många menar är enda lösningen på konflikten.

Samih tog oss sedan på en historisk vandring genom gamla Jaffa. Gentrifieringen är tydlig, gamla delar raseras och nya, svindyra bostadshus växer upp som enbart rika israeler har råd att köpa. Palestinierna i Jaffa marginaliseras mer och mer. Vi stod en stund nere i hamnen, såg framför oss den panik och det kaos som infann sig i staden 1948, man var fullständigt oförberedd. En blomstrande stad, apelsinodlingarna berikade alla invånare på ett eller annat sätt, ingen kunde ana vad som komma skulle. 

Det som är mest känslosamt under resan är alla vittnesmål, att lyssna är något helt annat än att läsa.

http://zochrot.org/en

Librarians and archivists to Palestine, dag 3

 Per Lagerkvist i hyllan på Al Bireh bibliotek.

Projektets tredje dag blev inte lika känslosam som gårdagen. Vi var alla starkt berörda av allt vi fick berättat för oss igår, så konkreta möten på forskningsbibliotek, prat om katalogisering och klassificering kändes på något sätt som en känslomässig paus. Vi reste från Balata camp direkt till Birzeit universitet och mötte både bibliotekarier och arkivarier. Självklart är det inte problemfritt på Birzeit, man stöter på oerhört många hinder, inom hela biblioteksområdet. Ett stort problem är brist på utbildad personal, framförallt brist på katalogisatörer av arabisk litteratur, men andra svårigheter var att kunna klassificera litteraturen efter LC ämnesord som inte riktigt passar den arabiska litteraturen. Ett för mig välbekant problem...

Andra problemområden berörde studenterna svårigheter att kunna resa till universitetet från andra palestinska områden, vilket har gjort att Birzeit i dag är ett mer lokalt universitet än det någonsin varit tidigare. De flesta studenterna kommer från Ramallah och Jerusalem, i princip inte en enda från Gaza. Väldigt få utländska elever kan studera där eftersom man inte får längre visum än tre månader och det är omöjligt att få förlängt visum om man har anknytning till Birzeit. Det är en förlust för universitetet. Man behöver desperat kontakt med omvärlden för att utvecklas. Man gör allt för att komma bort från isoleringen. Personalen vi mötte gav också väldigt konkreta tips på vad de behövde hjälp med. Bokdonationer och utbildning fanns med och några i vår delegation hade många bra förslag på hur vi skulle kunna jobbs tillsammans. 

Genomgående tema under hela dagen har annars varit vikten av att dokumentera och vikten av att bygga upp arkiv för att bevara sin historia. Birzeit har ett mycket spännande arkivprojekt, där man digitaliserar  dokument för att alla ska kunna ha tillgång till dem, dokument från ottomanska tiden fram till i dag. Samma sak gör också Khalil Sakakini center som försöker få tillgång till alla familjearkiv som finns i landet för att göra dem tillgängliga för forskare. Vi träffade också dem under dagen, och fick höra hur de letar upp privata arkiv men också försöker få till ett samarbete med det arkiv i Beirut som samlat alla PLO-dokument som ännu inte är digitaliserade.

Här är en bild från just Khalil Sakakini Cultural center och inget annat än Mahmud Darwishs arbetsrum.

Under dagen hann vi också besöka Al Bireh Public Library som är ett av de äldsta folkbiblioteken här. Vi har förstått att utvecklingen av biblioteksverksamheten har gått sida vid sida med motståndet mot ockupationen. Man har värderat kunskap oerhört högt och verkligen arbetat med läsfrämjande arbete under lång tid och betonat vikten av att kunna läsa som ett led i det politiska engagemanget. Men man har fått kämpa för att kunna hålla biblioteket öppet. Den israeliska myndigheten stängde biblioteket upprepade gånger under historiens gång, de förbjöd vissa böcker, bl a Agatha Christie och poesi av Mahmud Darwish m fl.

Vi mötte också personal från Tamerinstitutet den här dagen, fick höra om den palestinska barnbokens historia som jag inte tänker utveckla just här, men förhoppningsvis i något annat sammanhang så småningom. Som jag redan visste är det svårigheten att få in barnböcker från övriga arabvärlden som är ett av de stora hinder de möter. Visst, de har själva en aktiv bokproduktion, bra författare, men det är viktigt att barnen här kan få ta del av övrig arabisk barnlitteratur. Jag vet vilka fantastiska böcker som finns och det är sorgligt att inte få se dem här, att veta att de palestinska barnen inte får tillgång till den litteratur de har rätt till. Vad Tamerinstitutet också försöker jobba för är att få de palestinska böckerna översatta till andra språk, men ytterst få förlag i väst är intresserade.

Jag är överväldigad av allt jag får höra, av allt jag får lära mig, jag är överväldigad av mina "med-delegaters" kunnande och engagemang och all omtanke vi möter från våra palestinska kollegor. Vi är alla så känslomässigt berörda övar alla möten, alla berättelser, vi är utmattade av alltför lite sömn, av den starka solen, av de intensiva dagarna och trots utmattningen har de flesta av oss svårt att sova på nätterna. Det är för många tankar, för många funderingar, stundtals rinner tårar men vi har också väldigt roligt tillsammans och det känns stort att få vara med.

Några av dagens länkar:

http://awraq.birzeit.edu/?q=en

http://www.tamerinst.org/

Khalil Sakakinis webbsida är just nu under uppbyggnad.

I kväll är vi tillbaka i Ramallah, får tillfälle att tvätta upp lite kläder och en ledig kväll. Tidigt i morgon åker vi till Tel Aviv för att möta den israeliska organisationen Zochrot, vi ska besöka Yaffa och framåt kvällen komma till Nazareth. 

Librarians and archivists to Palestine, dag 2

Balata flyktingläger strax utanör Nabulus. 29.000 människor på ett område som inte är större än 1 kvadratkilometer. 1948 stor här några rader provisoriskt uppsatta tält, i dag är det våningshus med gränder så smala att det är svårt att ta sig fram. Vi har varit med om otroligt mycket, inte bara fått en presentation av Balata camp utan också sett Nabulus folkbibliotek, där det mest gripande avdelningen var böckerna från fängelsebiblioteket, en samling biblioteket kunde införliva först när Nabulus hamnade under palestinskt styre förstås. Böckerna donerades till fångarna av deras familjjer och fördes in i fängelset med hjälp av Röda korset. Förbjuden litteratur smugglades in med nya omslag, en kokbok kunde i princip innehålla någonting helt annat. I dag besöks avdelningen av forskare, men också tidigare fångar som vill bläddra i böckerna de läst och läsa de kommentarer de skrivit i marginalerna. Kommentarerna är viktiga också för forskarna eftersom de visar på fångarnas olika personligheter. Förutom böcker finns också sparat anteckningar från de studiemöten som fångarna höll tillsammans, poesi de skrivit, anteckningar från radioprogram, bl a fick vi se en anteckningsbok där ett radiotal av Arafat transkriberats av en av fångarna. Böckerna var dessutom alla omsorgsfullt inbundna med hjälp av kartong och tidningspapper. 

Men för att återgå till Balata camp så är det det största flyktinglägret i Palestina. Härifrån har i princip alla protester utgått ifrån, intifadan 1976, och det man kallar den "första" intifadan 1987 och  al-Aqsa. Mahmod, som leder Yafa Cultural Center, gav oss en presentation, eller snarare en känslosam beskrivning av hur det är att växa upp i ett flyktingläger. Han mormor föddes här 1948, hans mamma föddes som flykting, han själv är född som flykting och hans egna barn är födda som flyktingar här. Situationen har aldrig varit så illa som nu, mycket på grund av det stillestånd som råder, det händer i princip ingenting, det finns inte längre något hopp här. Ändå fortsätter kulturcentret sitt arbete och menar att bara man gör skilnad för ett enda barn här är deras abrbete värdefullt.

Hela havet stormar bland barnen på Yafa Cultural Center.

Under dagen fick vi också en rundvandring i Nabulus. Många berättelser om motståndet under alla år och hur man försöker bevara minnet av allt som händer. Vi hade också ett möte med en professor i geografi som pratade om att växa upp under ockupation. Läs hans poesi här: http://abuhijleh1982.blogspot.com/ 

Så blev det sen middag, vi talar om det vi upplever, det vi känner och det kan bli känslosamt och inte helt enkelt. Det är så många frågor och så många funderingar över vad vi gör här, varför vi är här. 

I natt sover vi i Balata camp, i morgon åker vi tillbaka till Ramallah för besök på Birzeit universitet, Tamerinstitutet och Khalil Sakakinim! Center, bland annat...

Librarians and archivists to Palestine, dag 1

Det är kväll i Ramallah, dagen har varit fruktansvärt intensiv och vi var alla utmattade vid middagen. Mycket av det vi fått höra och se under dagen har handlat om hur kultur och politik här hör samman, hur man får kämpa för att bevara stadens bibliotekshistoria. Av de över 100.000 manuskript som fanns på biblioteken i Jerusalem före 1948, finns ca 10.000 kvar. En del förstördes totalt, kastades ut på gatorna i en ren rensning av husen, en del togs tillvara och finns nu på Israeliska bibliotek under  beteckningen "abandoned property". Har ni inte sett dokumentären "The great book robbery" så gör det. http://topdocumentaryfilms.com/great-book-robbery/

I dag finns det fortfarande tre familjebibliotek kvar i gamla Jerusalem och dessa hade vi förmånen att få besöka i dag. De som visade oss bok- och mansuskriptsamlingarna var eldsjälar i ordens rätta bemärkelse. Ett ord återkom flera gånger. "Waqf". Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men det handlar om ett löfte att bevara böckerna inom familjebiblioteket, inte sälja, inte gallra, bevara för att familjebiblioteket ska hållas intakt. Det ställer till problem då man har flera upplagor av stora flerbandsverk, vill fortsätta bygga upp samlingarna, samtidigt som det är omöjligt att få mer mark. Det är snarare tvärtom, man får också kämpa för att få behålla den mark man har. Ytterligare ett bibliotek som vi hade hoppats få besöka var al-Aqsabiblioteket i klippmoskén. Området har varit avspärrat under en vecka och det var omöjligt för oss att få tillträde. Bibliotekarien fick vi dock träffa. Han berättade att han läst informations- och biblioteksvetenskap på Hebrew University för att kunna ta vara på samlingen. Shejkhen för moskén hade inte begripit vad det skulle vara bra för, det räckte väl att ställa böckerna i storleksordning! "Then I divorced my religion" sa bibliotekarien.

Det är så många berättelser, det är gripande att se de gamla böckerna, det är gripande att höra människorna berätta, det är sorgligt men samtidigt uppmuntrande att människorna inte gett upp.

Ytterligare ett bibliotek fick vi se från utsidan. Biblioteket i Orient house, som stängdes av den israeliska myndigheten 2001. Vi stod utanför byggnaden och såg upp mot ett öppet fönster, såg de dammiga böckerna däruppe och hör vår guide säga: "I catalogued all theese books..."

Jag avsluter med några webbsidor till några av biblioteken vi besökte i dag.

http://www.khalidilibrary.org/indexe.html

http://www.jerusalemquarterly.org/ViewArticle.aspx?id=287

http://www.kenyon-institute.org.uk/

Librarians and archivists to Palestine

Just nu finns 18-20 förväntansfulla och ivriga bibliotekarier, arkivarier m fl kulturarbetare i Jerusalem, eller på väg till Jerusalem, för att under projektet Librarians and archivists to Palestine tillbringa nästan två veckor tillsammans. Det kommer att bli intensiva dagar, vi kommer att resa så gott som varje dag, vi kommer att besöka bibliotek av olika slag, kulturcentrum och arkiv och möta våra kollegor här för att se vad vi kan lära av varandra och hur vi kan stötta dem i bl a rätten till fri tillgång till information. 

Under 1-3 av de här dagarna får var och en av oss också möjlighet att fördjupa sig i något arbete/projekt som vi stöter på, eller redan har fått förslag på. Själv kommer jag troligen att gå in i ett översättningsprojekt. Barn som bor i ett flyktingläger utanför Betlehem har producerat och publicerat sina egna böcker, bilderböcker och fotoböcker. Några av dem finns i engelsk och tysk översättning och de har frågat om jag kan möjliggöra en översättning till svenska. Kanske kan jag göra en insats där. 

Jag kommer här på bloggen att skriva om det jag är med om, vad jag ser och vad jag upplever under resan. Men det finns fler sätt att följa projektet. Librarians and archivists har också en egen blogg, http://librarians2palestine.wordpress.com/delegation-blog och man kan förstås följa oss på både Facebook och på Twitter, @librarians2pal. #lap13

Vi börjar i morgon, i Jerusalem, med en rundvandring och besök på privata familjebilbiotek. 

I dag gör jag min egen rundvandring, väcker 25 år gamla minnen till liv, för så längesedan är det jag var här! 

My own special way, av Mithaa Alkhayyat

Hamda är alltid för liten. Hon har fyra äldre systrar och får aldrig vara med. "You're too little, go and play with your dolls". Den som har äldre syskon vet hur det är, man vill bara bli stor, göra något så man kan få vara med. I My own special way kommer Hamda på en helt egen idé som hon med glatt humör meddelar hela familjen vid middagsbordet." I'm not going to be little any more! I know what makes you big girls. You wear the veil when you go out, and I'm going to wear it too!"

Det som följer sedan är en sprakande fest i mönstrade tyger, Hamda får välja fritt ur storasystrarnas byrålådor och till slut väljer hon en svart med små röda rosor. Men det där med att få sjalen att sitta bra, sitta fast även när man springer, se elegant ut, det är inte så enkelt och hur än systrarna försöker hjälpa henne och visa de olika stilarna de själva valt så slutar varje försök i en smärre katastrof.




         

Hamdas mamma tröstar och säger att Hamda, precis som storasystrarna, kommer att komma på sitt eget sätt att bära sjalen, ett sätt som passar för just henne. Det här är också bokens budskap, att det är möjligt att gå sin egen väg, komma på sitt eget sätt att göra saker och det går inte att tvivla på Hamdas lycka när hon kommer på sitt eget lilla knep. Inspirerad av sin pappas manschettknappar sätter hon glatt fast sin sjal med en säkerhetsnål under hakan!

My own special way, eller طريقتي الخاصة (Tariqati al-khassah) som den heter på arabiska, hör till mina absoluta favoriter bland de arabiska bilderböckerna.. Den engelska versionen är en "early reader-version", lite tråkigare i utformningen än den arabiska utgåvan och jag tycker inte heller att de fantastiska illustrationerna i originalet (av Maya Fidawi, Libanon) kommer riktigt till sin rätt. Texten är dessutom bearbetad på ett (för mig) onödigt sätt, men kanske är det viktigt att Hamda i den engelska texten själv väljer att börja bära sjal för att få känna sig stor, medan det i den arabiska texten är familjen som överraskar henne vid middagsbordet, strax före Ramadan, med att säga "nu är du tillräckligt stor för att få bära sjal, precis som dina systrar". Samtidigt är jag så glad för varje arabisk barnbok som översätts till engelska så jag kan ha överseende med det. Det vore fantastiskt att få se den här härliga boken också i svensk översättning och då med en text som stämmer bättre med originalet förstås.

Mithaa Alkhayyats första barnbok var My dad's long beard. Idén till den boken fick hon en kväll när hennes barn pratade om hur mycket de saknade sin pappa som då arbetade i Abu Dhabi.. De kom att tala om hur mycket de tyckte om hans skägg, hur det kittlade dem när de kramade honom och hur det doftade när de drog i det. Samma kväll satte hon igång att skriva och ett par år senare fanns både en arabisk och en engelsk version.

http://www.thenational.ae/news/uae-news/fathers-beard-inspires-tall-tale#full

Metro : a story of Cairo, av Magdy El Shafee

Det senaste året har jag läst en hel del grafiska romaner, en genre som är starkt på gång i arabvärlden. Metro, av Magdy El Shafee är den första tecknade romanen för vuxna i Egypten. När boken publicerades 2008 arresterades både författaren och hans förläggare av Mubarak-regimen.  I teckningarna syns makthavarna i en nästan förnedrande form och det var därför inte konstigt att boken också förbjöds i Egypten under flera år. Dessutom ansågs att bokens sexskildringar var alltför omoraliska.

Handlingen utspelar sig mestadels i Kairos tunnelbana. Det är en thriller som blottlägger samhällets mindre trevliga aspekter och visar den oerhörda frustration som framförallt den unga egyptiska generationen känner. Shehab, en ung webbdesigner, är desperat när han inte längre kan betala sina skulder. En mäktig affärsman lovar honom ett lån, men dagen efter blir Shehab och hans vapendragare Mustafa vittne till hur affärsmannen mördas. I det slagsmål som följer hamnar dessutom mordvapnet i Shehabs händer så nu är han inte bara skuldsatt utan kan också misstänkas för ett mord. Den enda utväg han ser är att först gömma den blodiga kniven och därefter helt enkelt råna en bank. Bankrånet ger honom visserligen en förmögenhet men Shehabs problem är inte bara ekonomiska. Hans flickvän Dina, journalist, blir ständigt sexuellt trakasserad i sitt arbete, hans vänner som deltar i demokratirörelsens protester blir misshandlade av regeringens banditer, och eftersom han själv börjar förstå hur saker och ting hänger ihop blir han själv utsatt och jagad. Pengarna från bankrånet... det är nu hans enda hopp och förströstan, något som ska ge honom och Dina ett nytt och värdigt liv.

Berättelsens upplösning kom som en total överraskning.

Bilderna förstärker det höga tempot och eftersom jag själv är omåttligt förtjust i t-banekartor blir jag nästan exalterad över att möta Kairos tunnelbanebanelinje på uppslag efter uppslag. Det enda gnisslet från min sida är att El Shafee också har med en gästtecknare och de bilderna upplever jag nästan lite störande, som att berättandet stannar upp på ett onödigt sätt. Jag vill se mer av El Shafees skarpa penna!

Ett utdrag ur Metro kan man läsa på Words without borders. Där finns också en intervju med honom om censur i Egypten.