Librarians and archivists to Palestine, dag 2

Balata flyktingläger strax utanör Nabulus. 29.000 människor på ett område som inte är större än 1 kvadratkilometer. 1948 stor här några rader provisoriskt uppsatta tält, i dag är det våningshus med gränder så smala att det är svårt att ta sig fram. Vi har varit med om otroligt mycket, inte bara fått en presentation av Balata camp utan också sett Nabulus folkbibliotek, där det mest gripande avdelningen var böckerna från fängelsebiblioteket, en samling biblioteket kunde införliva först när Nabulus hamnade under palestinskt styre förstås. Böckerna donerades till fångarna av deras familjjer och fördes in i fängelset med hjälp av Röda korset. Förbjuden litteratur smugglades in med nya omslag, en kokbok kunde i princip innehålla någonting helt annat. I dag besöks avdelningen av forskare, men också tidigare fångar som vill bläddra i böckerna de läst och läsa de kommentarer de skrivit i marginalerna. Kommentarerna är viktiga också för forskarna eftersom de visar på fångarnas olika personligheter. Förutom böcker finns också sparat anteckningar från de studiemöten som fångarna höll tillsammans, poesi de skrivit, anteckningar från radioprogram, bl a fick vi se en anteckningsbok där ett radiotal av Arafat transkriberats av en av fångarna. Böckerna var dessutom alla omsorgsfullt inbundna med hjälp av kartong och tidningspapper. 

Men för att återgå till Balata camp så är det det största flyktinglägret i Palestina. Härifrån har i princip alla protester utgått ifrån, intifadan 1976, och det man kallar den "första" intifadan 1987 och  al-Aqsa. Mahmod, som leder Yafa Cultural Center, gav oss en presentation, eller snarare en känslosam beskrivning av hur det är att växa upp i ett flyktingläger. Han mormor föddes här 1948, hans mamma föddes som flykting, han själv är född som flykting och hans egna barn är födda som flyktingar här. Situationen har aldrig varit så illa som nu, mycket på grund av det stillestånd som råder, det händer i princip ingenting, det finns inte längre något hopp här. Ändå fortsätter kulturcentret sitt arbete och menar att bara man gör skilnad för ett enda barn här är deras abrbete värdefullt.

Hela havet stormar bland barnen på Yafa Cultural Center.

Under dagen fick vi också en rundvandring i Nabulus. Många berättelser om motståndet under alla år och hur man försöker bevara minnet av allt som händer. Vi hade också ett möte med en professor i geografi som pratade om att växa upp under ockupation. Läs hans poesi här: http://abuhijleh1982.blogspot.com/ 

Så blev det sen middag, vi talar om det vi upplever, det vi känner och det kan bli känslosamt och inte helt enkelt. Det är så många frågor och så många funderingar över vad vi gör här, varför vi är här. 

I natt sover vi i Balata camp, i morgon åker vi tillbaka till Ramallah för besök på Birzeit universitet, Tamerinstitutet och Khalil Sakakinim! Center, bland annat...

Librarians and archivists to Palestine, dag 1

Det är kväll i Ramallah, dagen har varit fruktansvärt intensiv och vi var alla utmattade vid middagen. Mycket av det vi fått höra och se under dagen har handlat om hur kultur och politik här hör samman, hur man får kämpa för att bevara stadens bibliotekshistoria. Av de över 100.000 manuskript som fanns på biblioteken i Jerusalem före 1948, finns ca 10.000 kvar. En del förstördes totalt, kastades ut på gatorna i en ren rensning av husen, en del togs tillvara och finns nu på Israeliska bibliotek under  beteckningen "abandoned property". Har ni inte sett dokumentären "The great book robbery" så gör det. http://topdocumentaryfilms.com/great-book-robbery/

I dag finns det fortfarande tre familjebibliotek kvar i gamla Jerusalem och dessa hade vi förmånen att få besöka i dag. De som visade oss bok- och mansuskriptsamlingarna var eldsjälar i ordens rätta bemärkelse. Ett ord återkom flera gånger. "Waqf". Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men det handlar om ett löfte att bevara böckerna inom familjebiblioteket, inte sälja, inte gallra, bevara för att familjebiblioteket ska hållas intakt. Det ställer till problem då man har flera upplagor av stora flerbandsverk, vill fortsätta bygga upp samlingarna, samtidigt som det är omöjligt att få mer mark. Det är snarare tvärtom, man får också kämpa för att få behålla den mark man har. Ytterligare ett bibliotek som vi hade hoppats få besöka var al-Aqsabiblioteket i klippmoskén. Området har varit avspärrat under en vecka och det var omöjligt för oss att få tillträde. Bibliotekarien fick vi dock träffa. Han berättade att han läst informations- och biblioteksvetenskap på Hebrew University för att kunna ta vara på samlingen. Shejkhen för moskén hade inte begripit vad det skulle vara bra för, det räckte väl att ställa böckerna i storleksordning! "Then I divorced my religion" sa bibliotekarien.

Det är så många berättelser, det är gripande att se de gamla böckerna, det är gripande att höra människorna berätta, det är sorgligt men samtidigt uppmuntrande att människorna inte gett upp.

Ytterligare ett bibliotek fick vi se från utsidan. Biblioteket i Orient house, som stängdes av den israeliska myndigheten 2001. Vi stod utanför byggnaden och såg upp mot ett öppet fönster, såg de dammiga böckerna däruppe och hör vår guide säga: "I catalogued all theese books..."

Jag avsluter med några webbsidor till några av biblioteken vi besökte i dag.

http://www.khalidilibrary.org/indexe.html

http://www.jerusalemquarterly.org/ViewArticle.aspx?id=287

http://www.kenyon-institute.org.uk/

Librarians and archivists to Palestine

Just nu finns 18-20 förväntansfulla och ivriga bibliotekarier, arkivarier m fl kulturarbetare i Jerusalem, eller på väg till Jerusalem, för att under projektet Librarians and archivists to Palestine tillbringa nästan två veckor tillsammans. Det kommer att bli intensiva dagar, vi kommer att resa så gott som varje dag, vi kommer att besöka bibliotek av olika slag, kulturcentrum och arkiv och möta våra kollegor här för att se vad vi kan lära av varandra och hur vi kan stötta dem i bl a rätten till fri tillgång till information. 

Under 1-3 av de här dagarna får var och en av oss också möjlighet att fördjupa sig i något arbete/projekt som vi stöter på, eller redan har fått förslag på. Själv kommer jag troligen att gå in i ett översättningsprojekt. Barn som bor i ett flyktingläger utanför Betlehem har producerat och publicerat sina egna böcker, bilderböcker och fotoböcker. Några av dem finns i engelsk och tysk översättning och de har frågat om jag kan möjliggöra en översättning till svenska. Kanske kan jag göra en insats där. 

Jag kommer här på bloggen att skriva om det jag är med om, vad jag ser och vad jag upplever under resan. Men det finns fler sätt att följa projektet. Librarians and archivists har också en egen blogg, http://librarians2palestine.wordpress.com/delegation-blog och man kan förstås följa oss på både Facebook och på Twitter, @librarians2pal. #lap13

Vi börjar i morgon, i Jerusalem, med en rundvandring och besök på privata familjebilbiotek. 

I dag gör jag min egen rundvandring, väcker 25 år gamla minnen till liv, för så längesedan är det jag var här! 

My own special way, av Mithaa Alkhayyat

Hamda är alltid för liten. Hon har fyra äldre systrar och får aldrig vara med. "You're too little, go and play with your dolls". Den som har äldre syskon vet hur det är, man vill bara bli stor, göra något så man kan få vara med. I My own special way kommer Hamda på en helt egen idé som hon med glatt humör meddelar hela familjen vid middagsbordet." I'm not going to be little any more! I know what makes you big girls. You wear the veil when you go out, and I'm going to wear it too!"

Det som följer sedan är en sprakande fest i mönstrade tyger, Hamda får välja fritt ur storasystrarnas byrålådor och till slut väljer hon en svart med små röda rosor. Men det där med att få sjalen att sitta bra, sitta fast även när man springer, se elegant ut, det är inte så enkelt och hur än systrarna försöker hjälpa henne och visa de olika stilarna de själva valt så slutar varje försök i en smärre katastrof.




         

Hamdas mamma tröstar och säger att Hamda, precis som storasystrarna, kommer att komma på sitt eget sätt att bära sjalen, ett sätt som passar för just henne. Det här är också bokens budskap, att det är möjligt att gå sin egen väg, komma på sitt eget sätt att göra saker och det går inte att tvivla på Hamdas lycka när hon kommer på sitt eget lilla knep. Inspirerad av sin pappas manschettknappar sätter hon glatt fast sin sjal med en säkerhetsnål under hakan!

My own special way, eller طريقتي الخاصة (Tariqati al-khassah) som den heter på arabiska, hör till mina absoluta favoriter bland de arabiska bilderböckerna.. Den engelska versionen är en "early reader-version", lite tråkigare i utformningen än den arabiska utgåvan och jag tycker inte heller att de fantastiska illustrationerna i originalet (av Maya Fidawi, Libanon) kommer riktigt till sin rätt. Texten är dessutom bearbetad på ett (för mig) onödigt sätt, men kanske är det viktigt att Hamda i den engelska texten själv väljer att börja bära sjal för att få känna sig stor, medan det i den arabiska texten är familjen som överraskar henne vid middagsbordet, strax före Ramadan, med att säga "nu är du tillräckligt stor för att få bära sjal, precis som dina systrar". Samtidigt är jag så glad för varje arabisk barnbok som översätts till engelska så jag kan ha överseende med det. Det vore fantastiskt att få se den här härliga boken också i svensk översättning och då med en text som stämmer bättre med originalet förstås.

Mithaa Alkhayyats första barnbok var My dad's long beard. Idén till den boken fick hon en kväll när hennes barn pratade om hur mycket de saknade sin pappa som då arbetade i Abu Dhabi.. De kom att tala om hur mycket de tyckte om hans skägg, hur det kittlade dem när de kramade honom och hur det doftade när de drog i det. Samma kväll satte hon igång att skriva och ett par år senare fanns både en arabisk och en engelsk version.

http://www.thenational.ae/news/uae-news/fathers-beard-inspires-tall-tale#full

Metro : a story of Cairo, av Magdy El Shafee

Det senaste året har jag läst en hel del grafiska romaner, en genre som är starkt på gång i arabvärlden. Metro, av Magdy El Shafee är den första tecknade romanen för vuxna i Egypten. När boken publicerades 2008 arresterades både författaren och hans förläggare av Mubarak-regimen.  I teckningarna syns makthavarna i en nästan förnedrande form och det var därför inte konstigt att boken också förbjöds i Egypten under flera år. Dessutom ansågs att bokens sexskildringar var alltför omoraliska.

Handlingen utspelar sig mestadels i Kairos tunnelbana. Det är en thriller som blottlägger samhällets mindre trevliga aspekter och visar den oerhörda frustration som framförallt den unga egyptiska generationen känner. Shehab, en ung webbdesigner, är desperat när han inte längre kan betala sina skulder. En mäktig affärsman lovar honom ett lån, men dagen efter blir Shehab och hans vapendragare Mustafa vittne till hur affärsmannen mördas. I det slagsmål som följer hamnar dessutom mordvapnet i Shehabs händer så nu är han inte bara skuldsatt utan kan också misstänkas för ett mord. Den enda utväg han ser är att först gömma den blodiga kniven och därefter helt enkelt råna en bank. Bankrånet ger honom visserligen en förmögenhet men Shehabs problem är inte bara ekonomiska. Hans flickvän Dina, journalist, blir ständigt sexuellt trakasserad i sitt arbete, hans vänner som deltar i demokratirörelsens protester blir misshandlade av regeringens banditer, och eftersom han själv börjar förstå hur saker och ting hänger ihop blir han själv utsatt och jagad. Pengarna från bankrånet... det är nu hans enda hopp och förströstan, något som ska ge honom och Dina ett nytt och värdigt liv.

Berättelsens upplösning kom som en total överraskning.

Bilderna förstärker det höga tempot och eftersom jag själv är omåttligt förtjust i t-banekartor blir jag nästan exalterad över att möta Kairos tunnelbanebanelinje på uppslag efter uppslag. Det enda gnisslet från min sida är att El Shafee också har med en gästtecknare och de bilderna upplever jag nästan lite störande, som att berättandet stannar upp på ett onödigt sätt. Jag vill se mer av El Shafees skarpa penna!

Ett utdrag ur Metro kan man läsa på Words without borders. Där finns också en intervju med honom om censur i Egypten.

Abdellah Taïa på Internationell författarscen

På onsdag 20/2 kommer den marockanske författaren Abdellah Taïa att besöka Internationell författarscen, Kulturhuset i Stockholm. Hans bok Frälsningsarmén har nyss kommit ut i svensk översättning och är precis som den tidigare Ett arabiskt vemod en självbiografisk berättelse. Det här är två väldigt fina böcker, om längtan efter frihet, om utanförskap, om drömmar och identitet, om en ung mans inre upptäcktsresa och om att leva som homosexuell i ett homofobiskt samhälle. Abdellah Taïas böcker uppmuntrar till långsam läsning, det är sparsmakat och inte ett överflödigt ord så långt ögat når.

Om man inte själv har möjlighet att lyssna till honom på onsdag så kan man här läsa en intressant intervju med honom. Han berättar bl a om hur han barrikaderade sig på sitt hotellrum efter den intervju där han för första gången kom ut som homosexuell och jag kan inte tänka annat än på den styrka och kraft som ord kan inneha när de plötsligt sägs högt.

...the mechanism of fear is still inside of me. When you finally say something, it materializes. When that article appeared, it was the first time that I assumed responsibility for everything. We have this desire to be what we want to be as individuals, which can come into conflict with our political identities—what we are and what we should and should not do. The realization of this and the process of undoing it takes many years.

På svenska finns ett flertal recensioner av båda böckerna att läsa, följande två från Svd:
Ett arabiskt vemod
Frälsningsarmén

Alif the unseen, av Willow Wilson

Precis som Throne of the Cresent Moon hör det här till genren fantasy, med kopplingar till arabisk mytologi, men här har vi definitivt en bra mycket vassare historia. Ung arabisk hackare möter djinner och blir indragen i ett äventyr som faktiskt når svindlande höjder, bokstavligt talat.

I en icke namngiven stad i Mellanöstern, gör en ung arabisk-indisk hackare sitt bästa för att skydda sina klienter från statens skarpa ögon. De är dissidenter, laglösa, islamister, politiker, porrsurfare, ja alla som staten vill kunna kontrollera och begränsa. Alif är den här unge mannens kodnamn, alif- det arabiska alfabetets första bokstav och klienternas anonyminitet och liv hänger på hans skicklighet.

Alif har ett hemligt kärleksförhållande med en ung kvinna, Intisar, född in i samhällets översta skick medan hans egen sociala ställning är mycket suspekt, det går rykten om att hans mor, i det fördolda, fortfarande är hindu. När Intisar meddelar att hon blivit bortlovad till en annan man blir Alif förtvivlad. Till en början försöker han hålla kontakt med henne genom nätet, men när hon till sist ber honom om att hon aldrig mer ska behöva se ens hans namn tar han henne på orden. Han skriver en kod, ett slags digitalt porträtt av Intisar, som ska göra det möjligt att filtrera bort alla försök till internetkontakt mellan dem.

Vad Alif inte vet är att Intisars nya fästman är "The Hand of God", den person som ansvarar för rikets säkerhet och övervakar all internettrafik i landet. Det digitala porträtt av Intisar han har programmerat blir upptäckt och både hans och hans klienters liv är plötsligt i fara.

Detta är själva inledningen på historien och därefter går allt i en svindlande hastighet som nästan skapar lite yrsel. I fokus ligger ett manuskript som Alifs granne Dina ger honom med en hälsning från Intisar, manuskriptet "Alf Yeom" (Tusen dagar), en text som en förslavad demon dikterat till en persisk mystiker hundratals år tidigare. Manuskriptet tros innehålla en fördold hemlighet, en hemlig kod som kan användas för att konstruera en kvantdator, information som "The Hand of God" är ute efter.

Alif flyr för sitt liv och med sig får han Dina som till en början är mest till besvär och ett irritationsmoment för Alif. Naturligtvis bedrar han sig, Dina kommer att spela en allt viktigare roll för hur det går för honom själv, i mötet med djinner och ifriter, allsköns varelser som tar mer eller mindre märkliga former. Det är ett spännande äventyr med både allvar och humor. Djinnernas värld har naturligtvis internetuppkoppling (något annat vore otänkbart i den här berättelsen!) och när en skugglik ifrit frågar om han kan fixa hennes två år gamla Dell desktop som fått virus kan man inte låta bli att skratta, mitt i allvaret. Det är en fantastiskt lekfull historia, men med plats även för de stora frågorna, om vem Gud är, vem jag är, var ondskan kommer ifrån. Alifs möte med en imam som liksom han själv torterats av staten är en av de finast målade scenerna i hela boken där tro möter vetenskap. Imamen förstår intuitivt Alifs förklaring av kvantdatabehandling och säger: "They say that each word in the Qur'an has seven thousand layers of meaning" he says, drawing a parallel with his own studies, "each of which, though some might seem contrary or simply unfathomable to us, exist equally at all times without cosmological contradiction". Kanske borde man vara lite av en programmerare själv för att förstå allt, jag stod t ex helt frågande inför det här med kvantdatorteknik och trodde nästan det var ett påhitt av Wilson själv ända tills jag gjorde en halvhjärtad sökning och hittade en massa intressant information. Å andra sidan har jag läst religionshistoria och hade en hel del nytta av det i stället.

Alif the unseen är Willow Wilsons första roman. På sin hemsida beskriver hon sig själv som "professional genre-bender, casual gamer, student of religion, author of critically acclaimed books and comics". Under sin studietid i Boston konverterade hon till islam och bodde en längre tid i Kairo där hon arbetade som journalist. Man blir ganska nyfiken på Willow Wilson när man läser Alif och vill man veta mer kan säkert hennes självbiografi The Butterfly Mosque vara intressant att läsa. Just den har jag inte köpt, men däremot står den tecknade romanen "Cairo" på tur i min bokhylla.

Alif the unseen har förstås sin egen webbsida och Wilson skriver där lite om bakgrunden till romanen, men man kan också läsa om "The five types of jinn and their threat to your digital security"!