Hamda and Fisaikra, av Kaltham Al-Ghanim

Det är så få arabiska barnböcker som översätts till engelska att det verkligen känns fantastiskt när man väl håller en i sin hand. Hamda and Fisaikra är en askungesaga i en form som berättas i arabiska gulfen, med både elaka styvsystrar, bal på palatset och en tappad sko.

Sagan utspelar sig vid randen av havet där Hamda bor med sin pappa fiskaren, sin styvmor och de två styvsystrarna. Hon får jobba hårt och en av sysslorna är att varje dag hämta korgen med fisk nerifrån stranden. En dag när hon bär den tunga korgen känner hon hur något rör sig bland fiskarna och hon hör en röst som ropar "Hamda, set me free... return me to the sea...I can not survive much longer here" och som den goda flicka Hamda är släpper hon tillbaka Fisaikrafisken i vattnet. Väl tillbaka i hemmet får hon naturligtvis skäll för att det saknas en fisk och hon blir som straff utan middag. Trött och hungrig går hon på kvällen ner till stranden och ropar på Fisakira och berättar vad som hänt och efter den dagen har hon inte längre några bekymmer. Fisaikra ger henne varje dag mat från havets alla skatter och Hamda växer och blir vackrare och vackrare.

Så bjuder områdets sheikh upp till fest i palatset. Sonen behöver hitta någon att gifta sig med och alla traktens flickor är bjudna, även Hamda. Styvmodern sätter henne i arbete med att skilja agnarna från vetekornen och säger att Hamda inte får komma med förrän hon är färdig med arbetet. Men Hamda har många vänner förstås, tupp och hönor sätter igång att hjälpa henne och när arbetet är klart är det Fisaikra och havets andra invånare som ser till att hon blir klädd som en prinsessa. Resten av historien vet vi ju egentligen, men en händelse skiljer verkligen den här sagan från den jag är mest van att höra. När prinsen hittat Hamda (som gömts undan i en tunna) stundar till slut bröllopet. Styvmodern är full av hämndbegär och tvingar Hamda äta lök, torkad fisk och illaluktande örter för att prinsen ska få avsmak och avstyra alltihop. Stackars Hamda blir som en ballong och vet inte vad hon ska ta sig till men naturligtvis träder Fisaikra då in på scenen. Fisken tar med sig flickan djupt ner i havet där hon kan kräkas upp all mat och i stället bli fylld av pärlor, koraller och havets vackra dofter. Hamda blir tillsagd att inte öppna munnen förrän på bröllopsnatten och när den stunden är inne faller havets alla rikedomar ur hennes mun och rummet fylls av en ljuvlig doft. Hamda berättar för sin make allt hon varit med om och nästa dag går hela palats-familjen ner till stranden för att tacka Fisaikra. Slutet gott allting gott.

Jag är inte bara förtjust i själva sagan, illustrationerna gjorda av May al-Mannai gör också att allt bara lyser och glittrar och jag sitter här och vill sjunka ner i sanden, titta upp på stjärnorna och fullmånen, höra havet skvalpa lite och ha en Fisaikra där bredvid. Mera sådana här böcker vill jag ha!

Utopia, av Ahmed Khaled Towfik

Utopia är en grym futuristisk skildring av Kairo som nästan lämnar ett kallt illamående efter sig. Överklassen har lämnat en stad som krackelerar i fogarna och byggt ett eget samhälle där allt finns i ett ändlöst överflöd, inte minst tristessen som ger en ständig fadd smak i munnen. När man har allt, när sex och droger inte längre ger några kickar, när man inom loppet av en timme gjort allt som finns att göra, vad finns då kvar? Välkommen till Utopia, en inhägnad, amerikansk marinkårsskyddad koloni för den egyptiska överklassen när samhället kring år 2023 har kollapsat.

Ett ungt par bryter sig ut ur bubblan, inte av ideologiska skäl, inte av någon nyfikenhet på världen utanför Utopia, utan enbart på grund av tristessen, för det som finns kvar att göra är att gå på jakt, "go hunting an other", döda och ta med en bit av offrets kropp som trofé, det mest förbjudna, det enda som kan få adrenalinet att flöda i ådrorna. Efter att ha slagit ihjäl två slavarbetare (för det finns ju jobb som Utopia-invånarna inte befattar sig med förstås), klätt sig i deras smutsiga kläder, så sitter de två ungdomarna på bussen ut ur den enda värld de känner till men mötet med den andra sidan blir mycket mer än bara adrenalinkickar.

Smutsen, skiten, lukterna, de desperat hungriga människorna, situationen på andra sidan är mycket värre än de hade kunnat föreställa sig och båda ungdomarna förstår att de måste handla snabbt innan de blir upptäckta. Jakten är på gång, en prostituerad blir offret och nu gäller det bara att plocka fram telefonen och få någon från Utopia att rycka ut med helikopter för att få dem ut därifrån. I det ögonblicket blir de upptäckta av ett gäng unga män, "They aren't like us! They're from Utopia!" och händelseförloppet blir ett helt annat än de tänkt sig.

I fortsättningen varvas berättelsen mellan den unge namnlöse mannen från Utopia och Gaber, en annan ung man, mellan jägaren och bytet. Gaber har iakttagit ungdomarna sedan de klev av bussen, sett överfallet på den prostituerade, genast förstått vad det kan leda till för våldsamheter och bestämmer sig för att på något sätt rädda dem och föra dem tillbaka dit de hör hemma. Varför han gör det förstår man aldrig fullt ut, någon tacksamhet från det unga paret möter han aldrig, bara förakt och dessutom verkar Gaber också inse att hans beslut på något sätt kommer att betyda slutet för honom själv.

Det är en obehaglig och otäck skildring, inte bara av den andra sidans misär, utan också i skildringen av Utopia där man mer och mer distanserat sig från "De andra" och den gemensamma historien. Allt är numera tillgängligt för Utopias ungdomar men hur rikedomarna blivit deras finns inga betänkligheter inför. "This was my land and this was my world. I was born here. If my father stole these rights, then they had become my birthright, and I wouldn't give them up for beggars and street whores". Att barnen inte längre ges arabiska namn är också ett tecknen på distansering, ett annat är ungdomarnas förundran över att Israel en gång betraktats som fiende.

En skräckvision, lite av en thriller, obehaglig att läsa men svår att lägga ifrån sig. Ahmed Khaled Towfik är en av de första arabiska författare som gett sig in på skräck- och science fiction-området och den förste att skriva thrillers med medicinska teman, men så är han också läkare vilket inte minst märks i Utopia. Mer än 200 böcker har han skrivit, det här är så vitt jag vet den enda av dem som översatts till engelska.

Bye bye Babylon : Beirut 1975-1979, av Lamia Ziadé

I början av 1970 beskrivs Beirut som ett paradis för välbärgade libaneser. Allt fanns att köpa, shoppingvagnarna var välfyllda, rulltrapporna rullade, varuhusen glänste och var överfyllda av amerikanskt importerat gods, bubbelgum och marsmallows. 1975 är Lamia sju år och njuter av livet och överflödet, drömmer om bananasplit och godis. Samtidigt finns ett annat överflöd, ett överflöd av vapen som de olika milisgrupperna samlar på hög, Libanon är en krutdurk i väntan på gnistan som ska få allt att explodera, och vi vet att gnistan kom, 13 april 1975.

Lamias bok om Beirut under kriget är en annorlunda bok, mest för bildernas skull, för de flesta av sidorna i Bye bye Babylon är teckningar, minnesbilder, men också för att boken skildrar kriget ur ett barns perspektiv. Texten är ganska sparsmakad, inget överflöd av ord, inga ordrika beskrivningar av strider, men bilderna talar desto mer. Där finns alla möjliga vapen, där finns maskerade milismän på ena sidan och hippieliknande milismän i utsvängda sjuttiotalsjeans på andra sidan, där finns ett uppslag med en explosion på ena sidan och bakelser på andra sidan, de klassiska skyltarna i starka färger (Holiday In, Cavalier, Phoenicia) på de brinnande hotellen. Lamia tecknar också porträtt av de ledande krigsherrarna och politikerna samtidigt som hon skildrar sitt eget liv, både rädslan men också en känsla av att livet bara går på. Hon ligger där i sin säng på nätterna och motar bort rädslan genom att läsa Enid Blyton och serietidningar, hon lever med sina egna hjältar för hon tvivlar stort på att de "hjältar" som verkligheten talar om är något att ha. Hon tvivlar på sina föräldrar när de plötsligt blir borta i flera veckor, instängda på Hotel Cavalier, dit de gått för att höra sig för efter en försvunnen kusin. När striderna plötsligt bryter ut för fullt i området kring hotellet blir de oförmögna att ta sig därifrån. Lamia och hennes bror blir ensamma med sin farmor och Lamia är rasande. 

My parents are still at the Cavalier Hotel, and I'm angry with them. I hate this hotel that has separated me from them in such an awful world. I hate them for having left Walid and me alone in Kattine with my grandmother and Tamar. While the country is ravaged by war thay are enjoying themselves at the Cavalier [...]I am sure that the Cavalier, in the wicked Hamra neighbourhood, is a sort of brothel or a cabaret where people are making merry: dancing, kissing, laughing, feasting and drinking. They've abandoned us and are having fun, forgetting the war, giving us only a passing thought.

Hon ser framför sig hur hotellet träffas av en bomb, hur hennes föräldrar dör, hur hon själv blir föräldralös och hur hon som vuxen filmstjärna ska återvända till Cavalier för att ta reda på vad som hände föräldrarna... När jag nu sitter och bläddrar i boken på nytt så sjunker jag nästan in i teckningarna, Lamias tankar blir verkliga, men tydligast är kontrasterna mellan vad hon ser och vad hon får förmedlat till sig. De tre leende herrarna Anwar Sadat, Jimmy Carter och Menahem Begin på en sida, på den andra en eldsvåda, rök, krut. Yasir Arafat med ormar som kryper ur mungiporna, Hafez al-Asad som blodtörstande drake, ett tuggummipaket vid sidan av en burk valium. Det bilderna också förmedlar är att det var ett krig som många profiterade sig på, de syns t ex genom guldkedjorna som  milismännen bär, och det är slående hur vapen blir till varor som man konsumerar likt en burk jordnötter. Kriget verkar plötsligt  inte vara något annat än konsumtion och det känns som en märklig men inte obetydlig tanke.

Om man vill se bilderna så finns de på Lamia Ziadés hemsida i sin helhet, men utan text. 

Beirut nightmares, av Ghada Samman

Det är några veckor sedan jag kom hem från Beirut men det går knappast en enda dag utan att jag tänker mig tillbaka, tänker på de nya vännerna jag fick, på den godaste falafeln jag ätit i mitt liv, på det där biblioteket vars största problem var de ständiga elavbrotten. Det var inte bara biblioteken som hade problem med elektricitet, jag tänker på Julinda, vars pension inte räckte till att betala för både statens el och det privata bolaget som försåg huset med el när statens inte räckte till. Egentligen hade hon då inte rätt att ta hissen upp till sin våning, men det struntade hon i, med sin ålders fulla rätt, och tog hissen i alla fall. Två kvällar satt vi tillsammans och åt middag i en campinglampas sken efter att ha tagit hissen upp med varsitt stort leende.

När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän. 


They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.


Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.

Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.

Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...

At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot  that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.


Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.

Beirut

Vid ett besök på ett fantastiskt fint bibliotek i bergen ovanför Beirut hittade jag "Män som hatar kvinnor" på arabiska bland skönlitteraturen. Då jag berättade lite om boken och om att folk från hela världen kommer till Stockholm för att se den plats där berättelsen utspelar sig slog det mig att min egen vistelse i Beirut är en enda lång författarvandring. Jag reflekterar över namnen på gator, områden, berättelserna jag får höra, de tydliga spåren av inbördeskriget, gröna linjen, ingenmansland, allt kan jag relatera till på ett eller annat sätt. Jag tänker på Beirut nightmares av Ghada al-Samman, ser hur hon sitter instängd i en lägenhet mitt emot Holiday in, avstängd från världen under ett par veckor då striderna rasar, då prickskytten i huset mittemot skjuter av linan till den brödkorg grannen har hissat ner för att få något att äta, då en kula missar Ghadas huvud med en hårsmån, det är örsnibben som blir sårad, då hon bekymrar sig över djuren i djuraffären som är instängda i samma sorts helvete som hon själv. Ska man läsa bara en enda bok om inbördeskriget i Libanon är det kanske just den boken. Jag tänker också på The Story of Zahra, av Hanan al-Shaykh, hur Zahra på något underligt sätt blir psykiskt mer stabil under kriget då hon måste koncentrera sig på sin överlevnad och hur hennes relation med prickskytten på taket nästan gör henne frisk, jag ser hur hon sakta går uppför trappan till taket... ja, det är en berättelse som är helt omöjlig att glömma och som blir väldigt närvarande här. Jag tänker på Alexandre Najjar som i Krigets skola beskriver en taxifärd över till den andra sidan, tolv sekunders skräck, i ett fasansfullt tempo där man som läsare faktiskt blir kallsvettig. Jag tänker på De Niro's game av Rawi Hage, sedan Mischa Hillers skildring av ett belägrat Beirut 1982 genom protagonisten Ivans upplevelser i Sabra zoo. Min författarvandring blir ännu mer levande av det jag får höra från dem som upplevde helvetet här under så många år. "Hur överlevde ni?" frågar jag. "Det undrar vi också" är oftast det svaret jag får.

Men naturligtvis är det inte bara kriget jag tänker på här. Jag botaniserar i bokhandlarna, jag strosar runt på bokmässan, pratar med förläggare, författare och illustratörer, jag får äntligen prata böcker med människor som läst samma böcker som jag själv vilket är en fantastisk upplevelse för mig och något som gör mig överlycklig. Jag har havet på ena sidan och bergen på andra, och jag frågar mig själv hur en så stor del av mitt liv kunde passera innan jag äntligen kom hit!

Zahra's paradise, av Amir och Khalil

Jag tror att jag har skrivit om Zahra's paradise förut, innan den fanns som tryckt bok. En tecknad serie som under några år funnits på internet på flera olika språk, bl a svenska, om efterdyningarna av protesterna i Teheran 2009. På hemsidan för serien kan man läsa följande: "So a Persian writer, an Arab artist and a Jewish editor walks into a room..." Ja ungefär så började det hela och att så äntligen hålla den tryckta versionen i handen känns nästan otroligt. Berättelsen börjar i protesterna efter valutgången i Iran 2009 där Mehdi, en fotbollsälskande ung demonstrant har försvunnit. Hans mamma Zahra och bloggande bror Ahmed ger sig ut för att leta och deras eftersökningar kommer att ta dem genom en grym regims labyrintliknande korridorer. Från sjukhus till bårhus, enträget bönfallande korrupta byråkrater, och när Ahmed med hjälp från det omöjligas håll lyckas hacka sig in på fängelsets datorer och får kännedom om en "hemlig begravningsplats" så står de till sist inför sanningen, lika grym som vägen dit. 

Det är inte bara själva berättelsen som är verklighetsbaserad, genom boken får man också en stor dos kunskap om persisk politik och om de politiker som i dag styr Iran och som påverkade valet och dess utgång. Det är en osminkad skildring av fängelseupplevelser, av fångvaktare, högt uppsatta politiker och präster. Där finns hänvisningar till händelser som skett alltsedan 1979 men det finns också hänvisningar till de stora poeterna Rumi och Ferdowsi och den kulturskatt som vi också måste minnas. 

Författarna är också tydliga med att de inte vill ta åt sig äran av Zahras paradise, egentligen har inte boken någon som helst betydelse menar de, det är de verkliga berättelserna den bygger på som har betydelse. "If we succeed, it is because fiction can open a window into reality when reality is too painful, distant, silent, or hard to reach. What happens through that window is anyone's guess. It is certain that words and images have the power to expose truths that can break through some very thick walls". Efter att ha läst Zahra's paradise och Joe Saccos tecknade reportage från Palestina kan jag bara hålla med om att text och bild tillsammans har en extra kraft i vissa avseenden. 

Amir och Khalid är av politiska skäl anonyma. Hemsidan för Zahra's paradise hittar du här och där kan du läsa mer om boken och också läsa det första kapitlet på svenska. Än så länge har jag bara sett den i tryck på engelska och tyska, men vad jag förstår kommer den att tryckas också på de andra språken, förhoppningsvis också på svenska.

Palestine och Footnotes in Gaza, av Joe Sacco

Det här hör inte till kategorin arabisk skönlitteratur, snarare är det ett krigsreportage i form av en tecknad serie. Joe Sacco är journalist och under den första intifadan spenderade han ett par månader bland palestinier på Västbanken och i Gaza. Han reste runt, intervjuade, betraktade och skrev. Resultatet är Palestine som först kom ut i en serie av 9 delar men som så småningom publicerades i en enda volym och som 1996 vann American Book Award.

Det är nästan svårt att skriva om hans reportage för teckningarna gör att allt kommer väldigt nära, det är en naken beskrivning av människors rädsla, ångest och förnedringen de möter, den ständiga terrorn, bostäder som rivs, ja allt det som reportagen brukar handla om. Men det här är samtidigt så annorlunda, Joe Sacco möter alla med samma tydliga budskap: "Berätta". Och människorna berättar, barn, vuxna, kvinnor och män, ungdomarna som kastar sten, föräldrarna som sörjer sina döda barn, alla berättar sin historia och Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett unikt sätt i sina svartvita teckningar.

Det som också gör boken speciell är Saccos syn på sig själv, för han finns med där bland bilderna, hela tiden och han betraktar sig själv, är kritisk, ser sina egna fördomar komma fram och hymlar inte med dem. I bland är det så tydligt att han inte vill höra mer, inte vill se mer, nu har han fått nog, han svär över horderna av småpojkar som följer honom som iglar, han är trött på att dricka sött te, det ständiga vinterregnet och de leriga flyktinglägren. Men han gör ett enastående jobb och inget reportage om Palestina har berört mig mer.

Footnotes in Gaza är om möjligt ett ännu starkare reportage. 1956 skedde en massaker på upp emot 400 civila palestinier i Khan Younis och i Rafah. Joe Sacco upptäcker händelsen genom en fotnot i en FN-rapport och blir nästan besatt av att ta reda på vad som hände under de där dagarna. Han reser alltså till Rafah för att leta efter människor som var med om händelsen och överlevde, de som då var skolbarn eller unga och minns och kan berätta. Samtidigt kommer Sacco till ett Rafah som har fullt upp med att överleva vardagen, de av bulldozrar förstörda husen, arbetslösheten, fattigdomen, ockupationen och det är lättare sagt än gjort att få folk att börja minnas 1956. Ofta protesterar de unga han möter och vill att han ska skriva om det som händer nu, vad har 1956 med dem att göra? Men han är påstridig och till hjälp har han Abed som är minst lika hängiven och gör allt för att hitta dem som minns och vill berätta. Sakta men säkert utkristalliserar sig en bild av det fruktansvärda, och det hemska blir som vanligt i Saccos bilder en grym verklighet. De gamla människornas ansiktsuttryck när de med fasa berättar det de var med om är omskakande och ibland får jag nästan lust att säga till den här journalisten "Sluta nu, ser du inte hur de plågas av sina minnen".

Sacco själv då? Precis som i Palestine finns han med i sina egna teckningar och han ser sig själv och sin besatthet av 1956. När någon stackars förvirrad människa plötsligt berättar om 1967 blir han irriterad och går därifrån utan att dricka upp sitt te. Det är ju för tusan 1956 han skriver om, ingenting annat! Men det är inte sant, för genom att vara i Rafah under sina intervjuer och undersökningar beskriver han Rafah av i dag och det är inte heller någon trevlig läsning.

Både Palestine och Footnotes in Gaza har nyligen kommit ut på svenska (Palestina - ockuperad nation och Gaza : fotnoter till ett krig). Läs dem, båda dessa böcker är storverk och man kan knappast läsa bättre reportage från Palestina.