Jag är tillbaka i Jerusalem. Tog just en promenad längs gränderna i gamla stan, det är fredag kväll och det var stängningsdags för butiker och restauranger. Jag hyser någon slags hatkärlek till den här staden, allt krimskrams, plastdockor blandat med kristna, judiska och muslimska symboler, alla kläder som säljs till turister och som skulle kunna finnas var som helst i världen, Thailand, Indonesien, Turkiet... Jag tycker som bäst om Jerusalem vid stängningsdags, och öppningsdags, när jag kan gå långsamt utan att stoppa upp gångtrafiken.
Resan hit från Ramallah gick förhållandevis bra. Jag hade sällskap med Andrea från delegationen och vi hade kvällen innan bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna till posten i Jerusalem före tolv. Riktigt så blev det inte. Vi hade tunga kassar med material som samlats under den här resan, material som ingen vill bära med sig på Ben Gurion, utan skulle skickas till USA och Kanada. Vi var båda glada över att ha sällskap eftersom ingen av oss rest på egen hand genom Qalandia checkpoint tidigare. Jag vet inte vad jag ska säga om Qalandia. Det är omänskligt det som sker. Människorna är som boskap som slussas genom trånga gallergångar. Stoppas vid en grind, släpps förbi, stoppas, släpps förbi, skickas tillbaka. Det ser verkligen ut som boskap som slussas till slakt, och vid id-kontrollen satt två unga flickor bakom glasrutan och tittade nonchalant, nedlåtande, på våra pass och de andras id-handlingar. Jag har så svårt att förstå det som händer här, inte bara hur palestinierna uthärdar, utan också hur de här unga soldaterna fungerar. Jag vet inte vad jag mer ska säga, det handlar om en förstörd generation, kanske två, tre. I Betlehem träffade jag en svensk kvinna. Hon talade om försoning, men jag kan inte få in någon försoning i det jag sett och upplevt under dessa två veckor. Bara ordet försoning känns som ett hån.
Vi hann precis till posten, hann precis packa kartongerna, skriva adresslappar och betala och först då kände jag att delegationen var över. Det var det sista, och jag och Andrea drack först kaffe innan vi gick åt varsitt håll, hon till en vän i västra Jerusalem, jag till mitt hotell i östra Jerusalem, två skilda världar, bara några kvarter från varandra.
Andrea frågade mig om jag skulle kunna tänka mig resa i en grupp igen. Jag var tvungen att fundera lite innan jag svarade. Jag trivs allra bäst med att resa själv, men jag hade aldrig fått träffa alla de här människorna, aldrig fått höra alla berättelser, aldrig fått se alla de här biblioteken, aldrig lärt mig så mycket om jag rest på egen hand. Så, ja, jag kan absolut resa i en grupp igen, men bara i en sån här grupp, helst med samma delegationsledare förstås, och samma delegater!
Ser fram emot att kunna vila i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar