Librarians and archivists to Palestine, dag 8

Det är något av uppbrottsstämning i kväll. I morgon ger vi oss av åt olika håll för att komma igång med diverse projekt. Jag reser tillbaka till Betlehem för att träffa Nadim på Lajee center och diskutera en eventuell översättning av en barnbok. De flesta bibliotek och arkiv som vi har besökt försöker vi nu på olika sätt knyta till oss för framtida projekt. Jag hoppas också hinna med ett möte med Tamerinstitutet i Ramallah för att prata om bokdistribution och dessutom, om jag hinner, vill jag göra ett nytt besök på biblioteket i Silwan som vi besökte i går.

Men den här dagen gav förstås också nya möten. I morse träffade vi en representant från Addameer, en organisation som jobbar med rättigheter för palestinska fångar. Det var ett par timmars hårda fakta om vad de palestinska fångarna får uppleva under arrester och fängelser. Män, kvinnor, barn, ingen åtskillnad vad gäller behandling. Organisationen arbetar med att dokumentera det de fängslade varit med om, fångarnas egna berättelser, familjernas berättelser och advokaternas rapporter.

Sedan 1967 har över åttahundratusen fängslats men det handlar inte bara om de fängslade, det handlar också om familjerna, om barnen som får se sina föräldrar och syskon fängslas, något som sätter djupa spår. 40% av de palestinska männen har någon gång arresterats. Just nu sitter ca 300 barn under 16 år i fängelse. Just nu sitter 5979 palestinier fängslade, de flesta utan att veta vad de anklagats för. Vanliga orsaker till att man arresteras är att man deltagit i en demonstration, är medlem i något politiskt parti, att man viftat med en palestinsk flagga i Jerusalem, skrivit en slogan på en mur, eller bara genom att ha upplåtit en utställningslokal till ett politiskt parti. Att arbeta med socialt arbete i de palestinska områdena innebär alltid risker.

Det starkaste vapen fångarna har är hungerstrejker och genom just hungerstrejker har man kunnat genomföra förändringar och förbättringar.

Addameer arbetar inte bara med dokumentation av förhållandena för fångarna, man försöker stödja familjerna, man ger fångarna medicinskt stöd om möjligt, de har ett kontaktnät av advokater m.m.

Besök Addameers hemsida och läs mer om fängelseförhållandena och stöd organisationen.

http://www.addameer.org/

Efter  mötet med Addameer gjorde vi ett besök på Abu Jihad Museum for the Prisoners Movement Affairs. Förutom själva museet, som innehöll bl a fotografier, konst och brev som smugglats ut, så har man ett bibliotek liknande det fängelsebibliotek vi tidigare besökte i Nabulus. På Abu Jihad katalogiseras böckerna, men i katalogiseringsarbetet skannas även de böcker som fångarna själva skrivit, så de finns att läsa  i pdf-format. 

De brättade att fångarna till en början skrev på de papper som kom som omslag kring ostarna. Fångarna hungerstrejkade för att få anteckningsböcker. Därefter ännu en hungerstrejk för att få böcker att läsa. Fångarna utbildade sig själva under fängelsetiden. Efter Osloavtalet stängdes dessa fängelser och böckerna fördes till andra bibliotek. Abu Jihad bibliotek är bara en passage, man katalogiserar och dokumenterar, men därefter tar andra bibliotek över arbetet.

http://www.aj-museum.alquds.edu/en/

Efter en snabb lunch och lite återkoppling fick vi hela trettio minuter "ledigt"... Jag visste knappt vad jag skulle göra, det kändes konstigt att få bestämma själv, vilket resulterade i att några av oss bara satt och väntade på att de där minuterna skulle passera! Helt handfallna. Men så körde vi igång igen, den här gången ett möte med Al Qaws for Sexual and Gender Diversity in Palestinian Society. Vi fick en genomgång över hur arbetet med hbtq-frågor vuxit fram under de senaste tio åren, och det var oerhört intressant. Organisationen har försökt hitta ett eget sätt att arbeta, ett eget språk, man vill inte kopiera hbtq-kampanjer från väst, man anordnar ingen Pride-festival, använder sig inte av regnbågen som symbol utan strävar hela tiden efter att skapa egna symboler och aktiviteter. Man lever under helt andra förhållanden. Det finns inga krav på att ett deltagare i gruppen/organisationen ska synas utåt och man jobbar i princip på tre olika nivåer. Först på individuell nivå, dvs genom en "hotline", en chattsupport med generösa kontakttider. De har byggt upp supportgrupper med individer som har både erfarenheter och stor kunskap om vad det betyder att vara hbtq och palestinier. På nästa nivå handlar det om att bygga upp sociala strukturer, att göra djupare undersökningar, inspirera till forskning inom området. Den tredje nivån handlar om social förändring, att kunna gå ut och tala om sexualitet bland studenter, nätverka, finnas på sociala medier och skapa kontakter med andra grupper. 

En inspirerande dag på många sätt för delegationen, alla är entusiastiska och vill jobba vidare. Vi avslutade dagen med ett möte där delegationsledarna försökte reda ut vad var och en av oss skulle jobba med under de följande tre dagarna och eftersom alla helst vill vara med på allt, åka överallt, ta del av allt, blev det smått kaotiskt, men ett kreativt kaos i allra högsta grad.

Ytterligare ett möte hade vi faktiskt under kvällen. Ett möte med en representant från BDS, och PACBI, det handlar alltså om bojkotten, en svår men viktig fråga och en fråga som växer i betydelse för varje dag. Det kräver ett eget inlägg och det kräver mer förberedelser. Läs deras webbsidor så länge och en hel del information på svenska finns också på Palestinagruppernas hemsida.

http://www.pacbi.org/index.php

http://www.bdsmovement.net/

http://www.palestinagrupperna.se/bojkott-desinvesteringar-och-sanktioner-bds

Librarians and archivists to Palestine, dag 7

Jag har just använt hela kvällen med att skriva ett inlägg från Aida flyktingläger och det arbete Lajee center gör, eller rättare sagt det arbete som lägrets ungdomar gör för att dokumentera sin vardag. Hela texten jag skrivit försvann just och jag är lite frustrerad. men den frustrationen är ingenting mot den frustration invånarna i Aida camp känner. De lever i en vardag som innehåller allt från våldsamma demonstrationer till kärlekshistorier och då känns ett försvunnet blogginlägg ändå som en ganska liten sak. Nu blir det mest några korta meningar och några bilder från dagens upplevelser.

Flyktinglägret ligger kant i kant med muren. 

Det finns oerhört mycket frustration här, liksom i alla läger. Lajee center försöker göra allt de kan för att vardagen ska bli mer dräglig för invånarna och framförallt för ungdomarna. Det mediecenter de byggt upp jobbar med film, lokalradio, tidskrifter, bokutgivning och det var en imponerande syn det de har åstadkommit under åren. 

Vardagen är annars oerhört våldsam, det har varit många strider med israeliska soldater, många har dött, en av de duktigaste fotograferna de har, blev nyligen skjuten rakt i ansiktet när han fotograferade en soldat. Han överlevde, men blev svårt skadad.

Vi reste vidare till Östra Jerusalem, till en förort där man upplever en annan typ av svårigheter. Madaa center i Silwan, utsätts för ständiga hot från bosättare. Bosättarna försöker göra utgrävningar för att söka spår av Davids stad, men resultatet av de många tunnlar de grävt ut är att marken under husen hotas rasa samman. Det är inga professionella arkeologer det handlar om här och många arkeologer internationellt har protesterat mot vad som pågår. Våldet från bosättarna är ofta också fysiskt, de lever nära inpå och är svåra att undvika.

 Madaa center är inte stort, men de har ändå en imponerande aktivitet. De driver en musikskola, har en liten studio, en sy-hörna, och liksom många andra liknande center försöker de dokumentera sin vardag med att filma det som händer.

 

 

Biblioteket är inte heller stort men har en bra boksamling, en av de bästa jag sett under resan.

 Biblioteket

 Datorverkstaden

Här hittade jag också en av mina favoritböcker, som givit ut i ett samarbete mellan Tamerinstitutet och förlaget Asala i Beirut. Kanske är sådana samarbeten någonting som kan göra att böckerna från andra delar av arabvärlden kan nå också de palestinska barnen. 

Vi hann i dag också med ett besök i byn Nabi Saleh, där invånarna sedan några år tillbaka håller demonstrationer varje fredag för att protestera mot konfiskeringen av deras mark. Hela byn demonstrerar, alla åldrar, både kvinnor och män, ändå möts man av tårgas i mängder. Allt dokumenteras med videokamera, man har i dag ett stort arkiv med film, en egen youtubekanal och webbsida.

Filmerna används inte bara för att dokumentera i mening att bevara. Man skickar också in dem till olika nyhetskällor och de har dessutom kommit att bli viktigt material när det gäller felaktiga anklagelser. Det finns tydliga bildbevis på vad som händer, att det är soldaterna som står för våldet och det är en stor tillgång i advokaternas arbete.

 Kulor och andra rester

 Rester av tårgas på en lina

Det är ofta svårt att höra alla berättelser, se filmerna, men det svåraste är att höra om barnen som arresteras, blir utsatta för tortyr och är svårt traumatiserade. Det yngsta barnet som arresterats i byn var vid den händelsen bara nio år. Vi lyssnar, ser, reflekterar, gråter och efter en stund sätter vi oss i en luftkonditionerad buss och åker därifrån. Vi brottas alla med det här och undrar "vad kan jag göra?"

Jag har aldrig sett arkiv- och biblioteksverksamhet som ett sånt tydligt redskap för motstånd tidigare. Jag är överväldigad över det arbete som görs men jag känner mig också väldigt liten.

Gå in på organisationernas webbsidor och se det fantastiska arbete som görs.

http://www.lajee.org/

http://www.madaasilwan.org/

http://nabisalehsolidarity.wordpress.com/

Librarians and archivists to Palestine, dag 6

 Motstånd! 

Hebron. Vad kan man skriva om Hebron? Ockupationen visar sitt fula ansikte. Det är som om alla små händelser, historier, bilder, vi fått från olika platser och människor samlas på en och samma plats, i ett och samma rum. Det går inte att beskriva. Hur är det möjligt att twittra om Hebron, skriva ett inlägg på FB eller ens ett blogginlägg om Hebron? Jag har faktiskt inga ord, har inte sett ockupationen, rasismen så tydlig någon annan stans.

En stor del av huvudvägen, och andra vägar med, är förbjudna att använda för palestinierna. Resultatet är att de får klättra ut genom fönster och nedför stegar på baksidan, eller gå över taken, för att ta sig ut. Metalldetektorer, israeliska soldater i vart och vartannat hörn, hotfulla bosättare (vi hade bl a turen, eller oturen, att bli fotograferade av David Wilder). Vi mötte ett par internationella aktivister som försökte få information om de två pojkarna, 10 och 13 år, som några timmar tidigare arresterats, något som är relativt vanligt här. Ibland av ingen anledning alls, ibland har någon kastat en sten mot soldaterna. Ett barn under tretton får inte hållas i arrest i mer än två timmar och vid det här tillfället hade tre timmar passerat så de var oroliga för dem. Vi såg den vägspärr 200 skolbarn varje morgon måste passera, en i taget. Vi såg näten och tygskynkena som skyddar palestinierna från att bli träffade av skräp, sopor, stenar och annat som bosättarna på våningen ovanför  kastar ner. Vi såg vägen som var delad i två delar, den ena sidan för judar, den andra för palestinier. Vi såg väldigt mycket mer. Några familjer är mer utsatta än andra, oftast grannar till bosättarna och där finns också ofta internationella aktivister som skydd. 

Hashim, som visade oss runt de timmar vi var där hade mycket att berätta, förklara, beskriva, men det känns nästan omöjligt att återge.

Genvägen till huvudgatan avspärrad.

 Här bor the Ladder lady 

http://www.cpt.org/cptnet/2003/02/27/hebron-ladder-lady

Skyddsgaller över vägen.

 

Det finns många filmer på Youtube som visar den vardag som råder för palestinierna i Hebron. Organisationen B'Tselem har utrustat några familjer med videokamera för att de ska kunna dokumentera det som händer dem och kameran fungerar dessutom som ett skydd i vissa fall. Jag får inte Youtube att fungera just nu, men gör en sökning på "Hebron settlers harassment" så finns en hel del att ta del av. 

http://www.btselem.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 5

Minnesstenar över poeten Taha Muhammad Ali, poet från den förstörda byn Saffourieh.

Vi inledde dagen med att träffa den brittiske journalisten Jonathan Cook, som bott i Nasaret i 14 år tillsammans med sin familj. Han började med att säga att som journalist borde han vara objektiv, men som pappa till två palestinsk/brittiska barn och som medborgare i Israel var objektivitet eller neutralitet inte möjligt. Hur skulle han kunna vara neutral när hans barn ses som andra klassens medborgare?  Det han vänder sig emot är Israel som en judisk stat. Han talade mycket om medborgarskap och nationalitet, om medborgarskapslagar som är olika beroende på om du är av judisk börd eller inte. För honom själv tog det åtta år innan han fick israeliskt medborgarskap. Han talade också om hur mycket svårare allting blev efter Oslo-avtalet, något som många påpekat också tidigare under resan. Ett äktenskap över gröna linjen är i praktiken omöjlig eftersom man inte kan leva tillsammans. Varken inom 48 eller i Palestina. Palestinierna inom 48 lever i ett politiskt limbo och i Israel ses de i dag som ett större hot än palestinierna på Västbanken, delvis på grund av muren.

Jonathan Cook tog oss på en vandring runt gamla stan och fortsatte berätta. Jag borde ha spelat in honom, för det var mycket vi fick lära oss och jag skulle behöva höra allt en gång till. 

Vi åkte också till den förstörda byn Saffourieh, det syns inte att det en gång varit en relativt stor och 

välmående by där palestinierna levde sida vid sida med judarna. Hela byn förstördes 1948, staten Israel planterar snabbväxande barrträd för att dölja vad som en gång funnits där. De enda palestinierna som i dag lever i området är barnen på ett barnhem som sköts latinamerikansk fransiscanermunk. Inte för att det inte finns några palestinska präster eller munkar, utan för att de inte får tillåtelse att vistas där. Vi gick hastigt av bussen också en liten bit därifrån där den gamla begravningsplatsen finns kvar. De före detta byinvånarna har kämpat länge för att få tillgång till området och i dag får de besöka platsen och sköta om gravarna. 

Så fick vi ett möte med Abu Arab, en i dag åldrad man, men som överlevde Nakba. Han var tolv år då sionisterna invaderade Saffourieh och han berättade lugnt och sakligt om det han minns, han minns hur hungrig han var under flykten till Libanon, han berättade om hur hans syster dog och hur hans mamma blev mer och mer psykiskt sjuk. Efter tio månader i Beirut bestämde hans far att de skulle försöka återvända till byn, ett mer eller mindre livsfarligt projekt. Hans far menade att det var det enda sättet för mamman att bli frisk. Det var ett oerhört starkt vittnesmål. Väldigt berörande. Abu Arab har sedan ägnat sitt liv åt att försöka bevara palestinska kulturföremål, från Saffourieh och från andra byar. Han tar emot skolbarn och andra som vill besöka hans lilla museum och höra honom berätta. Abu Arab är väl medveten om hur viktigt det är att ta vara på palestiniernas historia. 

 

Abu Arabs bror, Taha Muahammad Ali blev en mycket känd poet och i både den förstörda byn och i Abu Arabs museum fanns han med.

Det var svårt att lämna Nasaret, det var svårt att lämna Abu Arab, men vi kommer alltid att minnas honom och tänka på honom när vi hör ordet Nakba i fortsättningen. Museet innehåller massor av saker, men det finns ingen förteckning eller lista över föremålen och frågan kom upp om någon av arkivarierna i gruppen skulle kunna göra någonting. Det är det som är meningen med hela resan, att vi på ett eller annat sätt ska göra skillnad, se vad vi skulle kunna hjälpa till med.

Efter en hastig lunch packade vi in oss i bussen och reste vidare till Haifa. Under dagarna inne i 48 har vi en egen buss, annars reser vi med lokalbussar överallt.

I Haifa har vi under eftermiddagen haft ett livligt och kaotiskt möte med sex skolbibliotekarier, som aldrig hade träffats tillsammans tidigare. Vi får höra svårigheterna med att utföra biblioteksverksamhet här, i staden finns 21 israelisk/hebreiska bibliotek och ett enda arabiskt som då är ett NGO-bibliotek, utan statligt stöd. Det är hopplöst att få in arabiska barnböcker, av arabiska författare, det som finns är böcker av hebreiska författare översatta till arabiska. Inte ens böckerna från Tamer får de tag på eftersom de har svårt att resa till Ramallah. En av deltagarna på mötet sa att hon åker till Amman för att köpa böcker till sina barn, men biblioteken har inte resurser att resa och det är svårt att föra in några större mängder av arabisk litteratur. 

Som diskussionerna gick förstod vi att biblioteken inne i 48 har det mycket svårare än biblioteken på Västbanken. Här är situationen katastrofal och man får kämpa för precis allt. 

Under samma möte samtalade vi med representanter från Mada al-Carmel, arab center for applied social research, och tyngdpunkten hamnade återigen på svårigheter att komma åt dokument från de israeliska arkiven. Det är svårt att utföra forskning när man inte kommer åt det material man behöver, när litteraturen inte finns åtkomlig på biblioteken eller på andra sätt är svåra att få tag på. Kibbutzarkiven har ett oerhört rikt material men är oåtkomligt för de flesta palestinska forskare, enda hoppet är om du är kvinna och kristen. En av deltagarna berättade hur han anlitat en judisk vän, tillika soldat, för att få tag på ett dokument. Andra värdefulla arkiv finns i klostren, ja alla uppgifter om hur landet såg ut före 1948 är väldigt viktiga. Att få ta del av sin historia är här inte någon självklarhet och jag är full av ödmjukhet inför det till synes hopplösa arbete arkivarier, forskare och bibliotekarier här kämpar med. 

 

Solägget i Palestina

Det är tidig morgon i Nasaret, kyrkklockorna har avlöst ropen från minareterna och jag sitter här och tänker på arabiska barnböcker. Finns det någon glädje i att se en sliten upplaga av Elsa Beskows Solägget på en barnavdelning i ett bibliotek i Palestina? Solägget, Pippi Långstrump, och många andra svenska titlar har översatts till arabiska och utgivits på förlaget Dar al-Muna och genom donationer hittat till biblioteken här. Det är roligt för mig att se dem, det är roligt att se dem i skick som tyder på att de är väl använda, jag kan känna mig stolt över spridningen av svensk barnlitteratur i världen, men hur går det med spridningen av arabisk barnlitteratur? Just nu, undrar jag hur det går med spridningen av arabisk barnlitteratur till Palestina? 

Palestina har en relativt lång tradition av barnboksproduktion, det har jag nämnt i ett tidigare inlägg. Egentligen finns det ingen brist på böcker alls, varken bilderböcker eller böcker för äldre barn. Det läsfrämjande arbetet pågår på i stort sett alla bibliotek och kulturcentra och man är väl medveten om vikten av läsning och utbildning. Men, isoleringen från övriga arabvärlden är ett faktum, en isolering som man tydligt ser på bibliotekens barnavdelningar. Var är de helt fantastiska böckerna som ges ut på förlaget Kalimat i Förenade arabemiraten? Var är det libanesiska förlaget Asalas fina böcker? Eller ungdomsböckerna från Dar al-Shorouk? Barnböckerna från Egypten? 

Det är sånt som jag funderar över under resans gång, och naturligtvis på vad man kan göra för att bryta isoleringen. Vad kan jag göra?

Jag tror var och en av oss delegater brottas med just den sista frågan, "vad kan jag göra?"

En ny dag väntar oss, en ny dag med lärdomar och nya frågor.

Librarians and archivists to Palestine, dag 4

Vi har varit i gång sedan sju i morse och kom till Nasaret halvtio i kväll. Vi är med andra ord i Israel, eller som de flesta aktivister här (palestinier och israeler) säger: 48, eller "inside" eller "inside 48". I Tel Aviv träffade vi ett par representanter för Zochrot som berättade om sitt arbete här. Den uppgift de tagit på sig sedan ett tiotal år tillbaka är att sprida information om al-Naqba (Nakba) till israeler först och främst. Man har flera olika projekt på gång. De ger ut ett undervisningsmaterial om al-Naqba som lärare kan använda i sin undervisning, men de utbildar också skolpersonal, framförallt historielärare i hur man kan arbeta i klasserna, så att båda sidors versioner av 1948 kommer fram. De har intervjuat soldater som deltog i al-Naqba och videofilmat deras vittnesmål/berättelser. De ger ut litteratur, försöker anordna utställningar, försöker komma åt information ur de israeliska arkiven m.m. 

En del frågor diskuterades efter mötet, bland oss delegater. Vi var förvånade över att de inte verkade ha särskilt mycket samarbete med palestinska aktivister, en hel del av Zochrots material skulle vara värdefulla för dem om de översattes till arabiska. Den karta Zochrot just gett ut över alla byar som fanns före 1948 är enbart med namn på hebreiska. 

Så blev det en busstur till Tel Avivs tvillingstad Jaffa, en stad som till viss del är blandad. Vi träffade en kulturhistoriker, Samih, och två ungdomar från Yafa Youth Center. Centret jobbar framförallt med att stärka de palestinska ungdomarnas identitet genom olika kulturevenemang, de har bl annat kunnat åka till Ramallah (dvs endast barn under 18 år har tillåtelse) för att uppträda med sin dansgrupp. Kontakten mellan palestinierna inom 48 och Västbanken är svår att upprätthålla, att ta sig emellan rent geografiskt är en utmaning och de flesta orkar inte längre försöka. Den palestinska myndigheten är inte heller särskilt intresserad av palestinierna ("de arabiska israelerna") inom 48. 

Finns det någon lösning? De flesta vi har kommit i kontakt med under resan hittills menar att tvåstatslösningen är helt omöjlig och inte heller önskvärd. Det är ett litet område, en relativt blandad befolkning, de två folken bor nära varandra, det finns ingen naturlig geografisk gräns. En tvåstatslösning kan inte bli rättvis och utan rättvisa är ett jämlikt samhälle omöjligt att skapa. En rättvis och sekulär enstatslösning som också innefattar flyktingarnas rätt att återvända är det många menar är enda lösningen på konflikten.

Samih tog oss sedan på en historisk vandring genom gamla Jaffa. Gentrifieringen är tydlig, gamla delar raseras och nya, svindyra bostadshus växer upp som enbart rika israeler har råd att köpa. Palestinierna i Jaffa marginaliseras mer och mer. Vi stod en stund nere i hamnen, såg framför oss den panik och det kaos som infann sig i staden 1948, man var fullständigt oförberedd. En blomstrande stad, apelsinodlingarna berikade alla invånare på ett eller annat sätt, ingen kunde ana vad som komma skulle. 

Det som är mest känslosamt under resan är alla vittnesmål, att lyssna är något helt annat än att läsa.

http://zochrot.org/en

Librarians and archivists to Palestine, dag 3

 Per Lagerkvist i hyllan på Al Bireh bibliotek.

Projektets tredje dag blev inte lika känslosam som gårdagen. Vi var alla starkt berörda av allt vi fick berättat för oss igår, så konkreta möten på forskningsbibliotek, prat om katalogisering och klassificering kändes på något sätt som en känslomässig paus. Vi reste från Balata camp direkt till Birzeit universitet och mötte både bibliotekarier och arkivarier. Självklart är det inte problemfritt på Birzeit, man stöter på oerhört många hinder, inom hela biblioteksområdet. Ett stort problem är brist på utbildad personal, framförallt brist på katalogisatörer av arabisk litteratur, men andra svårigheter var att kunna klassificera litteraturen efter LC ämnesord som inte riktigt passar den arabiska litteraturen. Ett för mig välbekant problem...

Andra problemområden berörde studenterna svårigheter att kunna resa till universitetet från andra palestinska områden, vilket har gjort att Birzeit i dag är ett mer lokalt universitet än det någonsin varit tidigare. De flesta studenterna kommer från Ramallah och Jerusalem, i princip inte en enda från Gaza. Väldigt få utländska elever kan studera där eftersom man inte får längre visum än tre månader och det är omöjligt att få förlängt visum om man har anknytning till Birzeit. Det är en förlust för universitetet. Man behöver desperat kontakt med omvärlden för att utvecklas. Man gör allt för att komma bort från isoleringen. Personalen vi mötte gav också väldigt konkreta tips på vad de behövde hjälp med. Bokdonationer och utbildning fanns med och några i vår delegation hade många bra förslag på hur vi skulle kunna jobbs tillsammans. 

Genomgående tema under hela dagen har annars varit vikten av att dokumentera och vikten av att bygga upp arkiv för att bevara sin historia. Birzeit har ett mycket spännande arkivprojekt, där man digitaliserar  dokument för att alla ska kunna ha tillgång till dem, dokument från ottomanska tiden fram till i dag. Samma sak gör också Khalil Sakakini center som försöker få tillgång till alla familjearkiv som finns i landet för att göra dem tillgängliga för forskare. Vi träffade också dem under dagen, och fick höra hur de letar upp privata arkiv men också försöker få till ett samarbete med det arkiv i Beirut som samlat alla PLO-dokument som ännu inte är digitaliserade.

Här är en bild från just Khalil Sakakini Cultural center och inget annat än Mahmud Darwishs arbetsrum.

Under dagen hann vi också besöka Al Bireh Public Library som är ett av de äldsta folkbiblioteken här. Vi har förstått att utvecklingen av biblioteksverksamheten har gått sida vid sida med motståndet mot ockupationen. Man har värderat kunskap oerhört högt och verkligen arbetat med läsfrämjande arbete under lång tid och betonat vikten av att kunna läsa som ett led i det politiska engagemanget. Men man har fått kämpa för att kunna hålla biblioteket öppet. Den israeliska myndigheten stängde biblioteket upprepade gånger under historiens gång, de förbjöd vissa böcker, bl a Agatha Christie och poesi av Mahmud Darwish m fl.

Vi mötte också personal från Tamerinstitutet den här dagen, fick höra om den palestinska barnbokens historia som jag inte tänker utveckla just här, men förhoppningsvis i något annat sammanhang så småningom. Som jag redan visste är det svårigheten att få in barnböcker från övriga arabvärlden som är ett av de stora hinder de möter. Visst, de har själva en aktiv bokproduktion, bra författare, men det är viktigt att barnen här kan få ta del av övrig arabisk barnlitteratur. Jag vet vilka fantastiska böcker som finns och det är sorgligt att inte få se dem här, att veta att de palestinska barnen inte får tillgång till den litteratur de har rätt till. Vad Tamerinstitutet också försöker jobba för är att få de palestinska böckerna översatta till andra språk, men ytterst få förlag i väst är intresserade.

Jag är överväldigad av allt jag får höra, av allt jag får lära mig, jag är överväldigad av mina "med-delegaters" kunnande och engagemang och all omtanke vi möter från våra palestinska kollegor. Vi är alla så känslomässigt berörda övar alla möten, alla berättelser, vi är utmattade av alltför lite sömn, av den starka solen, av de intensiva dagarna och trots utmattningen har de flesta av oss svårt att sova på nätterna. Det är för många tankar, för många funderingar, stundtals rinner tårar men vi har också väldigt roligt tillsammans och det känns stort att få vara med.

Några av dagens länkar:

http://awraq.birzeit.edu/?q=en

http://www.tamerinst.org/

Khalil Sakakinis webbsida är just nu under uppbyggnad.

I kväll är vi tillbaka i Ramallah, får tillfälle att tvätta upp lite kläder och en ledig kväll. Tidigt i morgon åker vi till Tel Aviv för att möta den israeliska organisationen Zochrot, vi ska besöka Yaffa och framåt kvällen komma till Nazareth. 

Librarians and archivists to Palestine, dag 2

Balata flyktingläger strax utanör Nabulus. 29.000 människor på ett område som inte är större än 1 kvadratkilometer. 1948 stor här några rader provisoriskt uppsatta tält, i dag är det våningshus med gränder så smala att det är svårt att ta sig fram. Vi har varit med om otroligt mycket, inte bara fått en presentation av Balata camp utan också sett Nabulus folkbibliotek, där det mest gripande avdelningen var böckerna från fängelsebiblioteket, en samling biblioteket kunde införliva först när Nabulus hamnade under palestinskt styre förstås. Böckerna donerades till fångarna av deras familjjer och fördes in i fängelset med hjälp av Röda korset. Förbjuden litteratur smugglades in med nya omslag, en kokbok kunde i princip innehålla någonting helt annat. I dag besöks avdelningen av forskare, men också tidigare fångar som vill bläddra i böckerna de läst och läsa de kommentarer de skrivit i marginalerna. Kommentarerna är viktiga också för forskarna eftersom de visar på fångarnas olika personligheter. Förutom böcker finns också sparat anteckningar från de studiemöten som fångarna höll tillsammans, poesi de skrivit, anteckningar från radioprogram, bl a fick vi se en anteckningsbok där ett radiotal av Arafat transkriberats av en av fångarna. Böckerna var dessutom alla omsorgsfullt inbundna med hjälp av kartong och tidningspapper. 

Men för att återgå till Balata camp så är det det största flyktinglägret i Palestina. Härifrån har i princip alla protester utgått ifrån, intifadan 1976, och det man kallar den "första" intifadan 1987 och  al-Aqsa. Mahmod, som leder Yafa Cultural Center, gav oss en presentation, eller snarare en känslosam beskrivning av hur det är att växa upp i ett flyktingläger. Han mormor föddes här 1948, hans mamma föddes som flykting, han själv är född som flykting och hans egna barn är födda som flyktingar här. Situationen har aldrig varit så illa som nu, mycket på grund av det stillestånd som råder, det händer i princip ingenting, det finns inte längre något hopp här. Ändå fortsätter kulturcentret sitt arbete och menar att bara man gör skilnad för ett enda barn här är deras abrbete värdefullt.

Hela havet stormar bland barnen på Yafa Cultural Center.

Under dagen fick vi också en rundvandring i Nabulus. Många berättelser om motståndet under alla år och hur man försöker bevara minnet av allt som händer. Vi hade också ett möte med en professor i geografi som pratade om att växa upp under ockupation. Läs hans poesi här: http://abuhijleh1982.blogspot.com/ 

Så blev det sen middag, vi talar om det vi upplever, det vi känner och det kan bli känslosamt och inte helt enkelt. Det är så många frågor och så många funderingar över vad vi gör här, varför vi är här. 

I natt sover vi i Balata camp, i morgon åker vi tillbaka till Ramallah för besök på Birzeit universitet, Tamerinstitutet och Khalil Sakakinim! Center, bland annat...

Librarians and archivists to Palestine, dag 1

Det är kväll i Ramallah, dagen har varit fruktansvärt intensiv och vi var alla utmattade vid middagen. Mycket av det vi fått höra och se under dagen har handlat om hur kultur och politik här hör samman, hur man får kämpa för att bevara stadens bibliotekshistoria. Av de över 100.000 manuskript som fanns på biblioteken i Jerusalem före 1948, finns ca 10.000 kvar. En del förstördes totalt, kastades ut på gatorna i en ren rensning av husen, en del togs tillvara och finns nu på Israeliska bibliotek under  beteckningen "abandoned property". Har ni inte sett dokumentären "The great book robbery" så gör det. http://topdocumentaryfilms.com/great-book-robbery/

I dag finns det fortfarande tre familjebibliotek kvar i gamla Jerusalem och dessa hade vi förmånen att få besöka i dag. De som visade oss bok- och mansuskriptsamlingarna var eldsjälar i ordens rätta bemärkelse. Ett ord återkom flera gånger. "Waqf". Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men det handlar om ett löfte att bevara böckerna inom familjebiblioteket, inte sälja, inte gallra, bevara för att familjebiblioteket ska hållas intakt. Det ställer till problem då man har flera upplagor av stora flerbandsverk, vill fortsätta bygga upp samlingarna, samtidigt som det är omöjligt att få mer mark. Det är snarare tvärtom, man får också kämpa för att få behålla den mark man har. Ytterligare ett bibliotek som vi hade hoppats få besöka var al-Aqsabiblioteket i klippmoskén. Området har varit avspärrat under en vecka och det var omöjligt för oss att få tillträde. Bibliotekarien fick vi dock träffa. Han berättade att han läst informations- och biblioteksvetenskap på Hebrew University för att kunna ta vara på samlingen. Shejkhen för moskén hade inte begripit vad det skulle vara bra för, det räckte väl att ställa böckerna i storleksordning! "Then I divorced my religion" sa bibliotekarien.

Det är så många berättelser, det är gripande att se de gamla böckerna, det är gripande att höra människorna berätta, det är sorgligt men samtidigt uppmuntrande att människorna inte gett upp.

Ytterligare ett bibliotek fick vi se från utsidan. Biblioteket i Orient house, som stängdes av den israeliska myndigheten 2001. Vi stod utanför byggnaden och såg upp mot ett öppet fönster, såg de dammiga böckerna däruppe och hör vår guide säga: "I catalogued all theese books..."

Jag avsluter med några webbsidor till några av biblioteken vi besökte i dag.

http://www.khalidilibrary.org/indexe.html

http://www.jerusalemquarterly.org/ViewArticle.aspx?id=287

http://www.kenyon-institute.org.uk/

Librarians and archivists to Palestine

Just nu finns 18-20 förväntansfulla och ivriga bibliotekarier, arkivarier m fl kulturarbetare i Jerusalem, eller på väg till Jerusalem, för att under projektet Librarians and archivists to Palestine tillbringa nästan två veckor tillsammans. Det kommer att bli intensiva dagar, vi kommer att resa så gott som varje dag, vi kommer att besöka bibliotek av olika slag, kulturcentrum och arkiv och möta våra kollegor här för att se vad vi kan lära av varandra och hur vi kan stötta dem i bl a rätten till fri tillgång till information. 

Under 1-3 av de här dagarna får var och en av oss också möjlighet att fördjupa sig i något arbete/projekt som vi stöter på, eller redan har fått förslag på. Själv kommer jag troligen att gå in i ett översättningsprojekt. Barn som bor i ett flyktingläger utanför Betlehem har producerat och publicerat sina egna böcker, bilderböcker och fotoböcker. Några av dem finns i engelsk och tysk översättning och de har frågat om jag kan möjliggöra en översättning till svenska. Kanske kan jag göra en insats där. 

Jag kommer här på bloggen att skriva om det jag är med om, vad jag ser och vad jag upplever under resan. Men det finns fler sätt att följa projektet. Librarians and archivists har också en egen blogg, http://librarians2palestine.wordpress.com/delegation-blog och man kan förstås följa oss på både Facebook och på Twitter, @librarians2pal. #lap13

Vi börjar i morgon, i Jerusalem, med en rundvandring och besök på privata familjebilbiotek. 

I dag gör jag min egen rundvandring, väcker 25 år gamla minnen till liv, för så längesedan är det jag var här!