Året är 1948, det är året för " den stora katastrofen", al-naqba. Händelserna utspelas vid Tiberias sjö och vi får dem berättade för oss av dels Abd al-Rahman, en irakisk frivillig i försvaret, men också av några invånare i den palestinska byn Samakh. Om den förra romanen jag läste hade ett högt tempo så är det här en berättelse av det mer långsamma slaget, men inte desto mindre välskriven. Det långsamma tempot gör också att allteftersom man närmar sig det oundvikliga får man en otäck känsla inombords. Allting är en väntan, väntan på striden, väntan på den arabiska befrielsarmen, väntan på att någon älskad ska komma, en väntan på att någonting ska hända. Yakhlif skriver : “It was like the silence and stillness before an explosion at the stone quarries.” Det är ingen beskrivning av massakrer, det är inga våldsamma strider som beskrivs i detalj, det behövs inte för vi vet ändå. Men det är en klagan, en klagan över en försvunnen tid och det är en slags klagan över det som komma skall och över det som fortfarande sker. Slutorden beskriver det så tydligt: "I realized then that everything had been lost, and that all paths led to exile and dispersion."
Yahya Yakhlif föddes i Samakh 1944 och har levt hela sitt liv som flykting.
