Ibtisam var bara några år gammal då sexdagarskriget bröt ut och hon i flykten förlorade kontakt med sin familj under en kort tid. Det här är hennes berättelse om sin barndom under de svåra förhållandena som hon och hennes familj fick uppleva. Samtidigt som den här berättelsen är så fylld av sorg och längtan och rädsla finns också ett barns nyfikenhet och strävan efter ständiga utmaningar, utmaningar som ger de stackars föräldrarna gråa hår. Mitt i eländet så läser man faktiskt med ett stort leende på läpparna, för hon är allt annat än lätt att tas med, den lilla Ibtisam. Kärleken mellan henne och de två äldre bröderna är också så fantastiskt fint beskriven och inte minst kärleken till Aleph, alfabetets första bokstav som kommer att symbolisera både glädje och trygghet. En krita i fickan och hon känner sig stark. Ingen kan ta ifrån henne Aleph, ingen kan ta ifrån henne språket.
Det här skulle kunna vara en politisk bok, men det är det inte. Ibtisam förstår ingenting av kriget, hon förstår inte vad de israeliska soldaterna gör i närheten av hennes hem, det enda hon vet är att hon inte vill bli separerad från sin familj igen, aldrig någonsin.
Som ett plus är också språket så poetiskt att jag nästan fick rysningar.
