Bokens berättare är född i Libanon men bor sedan 15 år tillbaka i London. Som många andra gick han i exil under inbördeskriget. Han ungdomsvän Ali mellanlandar på Hethrow Airport och de träffas där under några timmar och talar med varandra om vad som hände den där sista kvällen i Beirut, strax innan de personliga tragedierna drabbade dem och gänget splittrades. Även i denna roman finns familjehemligheter som måste upp i ljuset för att upprätta de som fallit offer för våldet och för att berättaren ska kunna bli fri. Det som gör den här boken så tänkvärd är också hur alla på något sätt är offer för situationen, som om den israeliska invasionen, inbördeskriget, och de olika miliserna gör att människorna tvingas till det ena eller andra hållet, helt utan att kunna påverka sin situation. Maktlöshet är ett genomgående tema, liksom exilen, liksom "illusionen" om att kunna återvända. Är det möjligt att återvända då tiden hela tiden förändrar det man lämnat? Vad är det man tänker sig återvända till? Existerar det något att återvända till? "The right to return" är ett levande tema för många palestinier, ett mycket kontroversiellt tema och i viss mån mycket problematiskt. Samir El-Youssef tar tag i just detta tema på ett helt suveränt sätt.
Förutom de här två romanerna jag nu läst har El-Youssef också tillsammans med den israeliske författaren Etgar Keret skrivit "Gaza blues : different stories", en novellsamling som faktiskt är översatt till svenska.
