lördag 7 augusti 2010

Cockroach, av Rawi Hage

Från ett krigshärjat Beirut till en flyktingtillvaro i Montreals undre värld. Från ett misslyckat självmordsförsök till påtvingade samtal hos en psykolog. "Kackerlackan" är hans alter ego, hårt skal, långa känslespröt, en förmåga att ta sig in överallt, att överleva allt, flyta med avloppsströmmen och han skyr ljuset. Han är en tjuv, stjäl inga dyra prylar, men vill visa att han varit där. Ett par sidor rivna ur en tidning, mat ur kylskåpet, bädda en främmande säng, vill veta andra människors hemligheter. Genom samtalen hos psykologen kommer bitar av hans barndom fram, ångesten över systerns död, ångesten över att inte dödat då han haft möjligheten, men den här mörka berättelsen rymmer så mycket mer. Även en kackerlacka kan älska, och han älskar verkligen Shoreh, en persisk kvinna, flykting liksom han själv och med ett mörkt förflutet. Det förflutna är svårt att fly från och för Shoreh kommer det förflutna en dag obarmhärtigt tillbaka på ett mycket konkret sätt men ger Kackerlackan en chans att försonas med sig själv.

Det här är en väldigt obehaglig bok som jag bara kunnat läsa en liten bit i taget av och den genomgående stämningen är svår att skaka av, även sedan jag nu lagt boken åt sidan. Rawi Hage lyckas fånga desperationen och ångesten på ett suveränt sätt och liksom i titeln De Niro's game blir det ett öppet slut som inte känns det minsta konstigt. Allt annat hade däremot varit konstigt.