Beirut nightmares, av Ghada Samman

Det är några veckor sedan jag kom hem från Beirut men det går knappast en enda dag utan att jag tänker mig tillbaka, tänker på de nya vännerna jag fick, på den godaste falafeln jag ätit i mitt liv, på det där biblioteket vars största problem var de ständiga elavbrotten. Det var inte bara biblioteken som hade problem med elektricitet, jag tänker på Julinda, vars pension inte räckte till att betala för både statens el och det privata bolaget som försåg huset med el när statens inte räckte till. Egentligen hade hon då inte rätt att ta hissen upp till sin våning, men det struntade hon i, med sin ålders fulla rätt, och tog hissen i alla fall. Två kvällar satt vi tillsammans och åt middag i en campinglampas sken efter att ha tagit hissen upp med varsitt stort leende.

När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän. 


They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.


Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.

Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.

Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...

At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot  that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.


Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.

Beirut

Vid ett besök på ett fantastiskt fint bibliotek i bergen ovanför Beirut hittade jag "Män som hatar kvinnor" på arabiska bland skönlitteraturen. Då jag berättade lite om boken och om att folk från hela världen kommer till Stockholm för att se den plats där berättelsen utspelar sig slog det mig att min egen vistelse i Beirut är en enda lång författarvandring. Jag reflekterar över namnen på gator, områden, berättelserna jag får höra, de tydliga spåren av inbördeskriget, gröna linjen, ingenmansland, allt kan jag relatera till på ett eller annat sätt. Jag tänker på Beirut nightmares av Ghada al-Samman, ser hur hon sitter instängd i en lägenhet mitt emot Holiday in, avstängd från världen under ett par veckor då striderna rasar, då prickskytten i huset mittemot skjuter av linan till den brödkorg grannen har hissat ner för att få något att äta, då en kula missar Ghadas huvud med en hårsmån, det är örsnibben som blir sårad, då hon bekymrar sig över djuren i djuraffären som är instängda i samma sorts helvete som hon själv. Ska man läsa bara en enda bok om inbördeskriget i Libanon är det kanske just den boken. Jag tänker också på The Story of Zahra, av Hanan al-Shaykh, hur Zahra på något underligt sätt blir psykiskt mer stabil under kriget då hon måste koncentrera sig på sin överlevnad och hur hennes relation med prickskytten på taket nästan gör henne frisk, jag ser hur hon sakta går uppför trappan till taket... ja, det är en berättelse som är helt omöjlig att glömma och som blir väldigt närvarande här. Jag tänker på Alexandre Najjar som i Krigets skola beskriver en taxifärd över till den andra sidan, tolv sekunders skräck, i ett fasansfullt tempo där man som läsare faktiskt blir kallsvettig. Jag tänker på De Niro's game av Rawi Hage, sedan Mischa Hillers skildring av ett belägrat Beirut 1982 genom protagonisten Ivans upplevelser i Sabra zoo. Min författarvandring blir ännu mer levande av det jag får höra från dem som upplevde helvetet här under så många år. "Hur överlevde ni?" frågar jag. "Det undrar vi också" är oftast det svaret jag får.

Men naturligtvis är det inte bara kriget jag tänker på här. Jag botaniserar i bokhandlarna, jag strosar runt på bokmässan, pratar med förläggare, författare och illustratörer, jag får äntligen prata böcker med människor som läst samma böcker som jag själv vilket är en fantastisk upplevelse för mig och något som gör mig överlycklig. Jag har havet på ena sidan och bergen på andra, och jag frågar mig själv hur en så stor del av mitt liv kunde passera innan jag äntligen kom hit!

Zahra's paradise, av Amir och Khalil

Jag tror att jag har skrivit om Zahra's paradise förut, innan den fanns som tryckt bok. En tecknad serie som under några år funnits på internet på flera olika språk, bl a svenska, om efterdyningarna av protesterna i Teheran 2009. På hemsidan för serien kan man läsa följande: "So a Persian writer, an Arab artist and a Jewish editor walks into a room..." Ja ungefär så började det hela och att så äntligen hålla den tryckta versionen i handen känns nästan otroligt. Berättelsen börjar i protesterna efter valutgången i Iran 2009 där Mehdi, en fotbollsälskande ung demonstrant har försvunnit. Hans mamma Zahra och bloggande bror Ahmed ger sig ut för att leta och deras eftersökningar kommer att ta dem genom en grym regims labyrintliknande korridorer. Från sjukhus till bårhus, enträget bönfallande korrupta byråkrater, och när Ahmed med hjälp från det omöjligas håll lyckas hacka sig in på fängelsets datorer och får kännedom om en "hemlig begravningsplats" så står de till sist inför sanningen, lika grym som vägen dit. 

Det är inte bara själva berättelsen som är verklighetsbaserad, genom boken får man också en stor dos kunskap om persisk politik och om de politiker som i dag styr Iran och som påverkade valet och dess utgång. Det är en osminkad skildring av fängelseupplevelser, av fångvaktare, högt uppsatta politiker och präster. Där finns hänvisningar till händelser som skett alltsedan 1979 men det finns också hänvisningar till de stora poeterna Rumi och Ferdowsi och den kulturskatt som vi också måste minnas. 

Författarna är också tydliga med att de inte vill ta åt sig äran av Zahras paradise, egentligen har inte boken någon som helst betydelse menar de, det är de verkliga berättelserna den bygger på som har betydelse. "If we succeed, it is because fiction can open a window into reality when reality is too painful, distant, silent, or hard to reach. What happens through that window is anyone's guess. It is certain that words and images have the power to expose truths that can break through some very thick walls". Efter att ha läst Zahra's paradise och Joe Saccos tecknade reportage från Palestina kan jag bara hålla med om att text och bild tillsammans har en extra kraft i vissa avseenden. 

Amir och Khalid är av politiska skäl anonyma. Hemsidan för Zahra's paradise hittar du här och där kan du läsa mer om boken och också läsa det första kapitlet på svenska. Än så länge har jag bara sett den i tryck på engelska och tyska, men vad jag förstår kommer den att tryckas också på de andra språken, förhoppningsvis också på svenska.

Palestine och Footnotes in Gaza, av Joe Sacco

Det här hör inte till kategorin arabisk skönlitteratur, snarare är det ett krigsreportage i form av en tecknad serie. Joe Sacco är journalist och under den första intifadan spenderade han ett par månader bland palestinier på Västbanken och i Gaza. Han reste runt, intervjuade, betraktade och skrev. Resultatet är Palestine som först kom ut i en serie av 9 delar men som så småningom publicerades i en enda volym och som 1996 vann American Book Award.

Det är nästan svårt att skriva om hans reportage för teckningarna gör att allt kommer väldigt nära, det är en naken beskrivning av människors rädsla, ångest och förnedringen de möter, den ständiga terrorn, bostäder som rivs, ja allt det som reportagen brukar handla om. Men det här är samtidigt så annorlunda, Joe Sacco möter alla med samma tydliga budskap: "Berätta". Och människorna berättar, barn, vuxna, kvinnor och män, ungdomarna som kastar sten, föräldrarna som sörjer sina döda barn, alla berättar sin historia och Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett unikt sätt i sina svartvita teckningar.

Det som också gör boken speciell är Saccos syn på sig själv, för han finns med där bland bilderna, hela tiden och han betraktar sig själv, är kritisk, ser sina egna fördomar komma fram och hymlar inte med dem. I bland är det så tydligt att han inte vill höra mer, inte vill se mer, nu har han fått nog, han svär över horderna av småpojkar som följer honom som iglar, han är trött på att dricka sött te, det ständiga vinterregnet och de leriga flyktinglägren. Men han gör ett enastående jobb och inget reportage om Palestina har berört mig mer.

Footnotes in Gaza är om möjligt ett ännu starkare reportage. 1956 skedde en massaker på upp emot 400 civila palestinier i Khan Younis och i Rafah. Joe Sacco upptäcker händelsen genom en fotnot i en FN-rapport och blir nästan besatt av att ta reda på vad som hände under de där dagarna. Han reser alltså till Rafah för att leta efter människor som var med om händelsen och överlevde, de som då var skolbarn eller unga och minns och kan berätta. Samtidigt kommer Sacco till ett Rafah som har fullt upp med att överleva vardagen, de av bulldozrar förstörda husen, arbetslösheten, fattigdomen, ockupationen och det är lättare sagt än gjort att få folk att börja minnas 1956. Ofta protesterar de unga han möter och vill att han ska skriva om det som händer nu, vad har 1956 med dem att göra? Men han är påstridig och till hjälp har han Abed som är minst lika hängiven och gör allt för att hitta dem som minns och vill berätta. Sakta men säkert utkristalliserar sig en bild av det fruktansvärda, och det hemska blir som vanligt i Saccos bilder en grym verklighet. De gamla människornas ansiktsuttryck när de med fasa berättar det de var med om är omskakande och ibland får jag nästan lust att säga till den här journalisten "Sluta nu, ser du inte hur de plågas av sina minnen".

Sacco själv då? Precis som i Palestine finns han med i sina egna teckningar och han ser sig själv och sin besatthet av 1956. När någon stackars förvirrad människa plötsligt berättar om 1967 blir han irriterad och går därifrån utan att dricka upp sitt te. Det är ju för tusan 1956 han skriver om, ingenting annat! Men det är inte sant, för genom att vara i Rafah under sina intervjuer och undersökningar beskriver han Rafah av i dag och det är inte heller någon trevlig läsning.

Både Palestine och Footnotes in Gaza har nyligen kommit ut på svenska (Palestina - ockuperad nation och Gaza : fotnoter till ett krig). Läs dem, båda dessa böcker är storverk och man kan knappast läsa bättre reportage från Palestina.

Länktips

Här kommer tips på fyra intressanta artiklar jag läst under den senaste veckan.

I väntan på att få veta nomineringarna till 2012 års arabiska Booker-pris (tillkännages10 november)  kan man fundera över vilken funktion de stora litterära priserna egentligen har och om de uppfyller förväntningarna. Författaren Raja Alem som i år blev den första kvinnan att motta priset, (ok hon fick dela det med Mohammed Achaari) menar att priset gör en enorm skillnad, inte enbart prissumman, bara det att finnas med på den långa listan ger författaren en enorm uppmärksamhet och chans att översättas till andra språk. Den kritik som riktats har ofta handlat om att det är för få kvinnor som nomineras, att författare varit alltför allierade med etablissemanget eller att romanerna ofta varit alltför västerländskt influerade. Trots detta, anser Raja Alem, priset är viktigt och har en viktig funktion, både för författaren och för spridningen av arabisk litteratur. (Läs artikeln här).

Hissa Hilal kommer, precis som Raja Alem, från Saudiarabien, närmare bestämt från Mecka. Hennes genombrott i 2010 års upplaga av tävlingen Million's poet var fantastisk. En kvinna i heltäckande klädsel i direktsänd saudisk TV som i sin poesi går hårt åt religiös extremism. Något liknande hade man inte sett eller upplevt tidigare. Hissa Hilal själv tar det lugnare och menar att hon alltid varit en "fighter", alltid skrivit om orättvisor och menar dessutom att den saudiska kvinnan i tidigare generationer upplevt större frihet än de gör i dag. Hon har samlat poesi som skrivits från 300 år tillbaka och fram till i dag och ser tydligt hur de kvinnliga poeterna tidigare kunnat uttrycka sig  mycket kritiskt till männen i sin omgivning och det politiska styret. Läs mer om Hissa Hilal, om hennes barndom och uppväxt i en beduinfamilj och lyssna till hennes poesi i artikeln "You will see a lot of great things coming from Saudi women".

Hisham Matar har ju varit högaktuell i och med allt som hänt i Libyen under året. Han verkar befinna sig överallt på samma gång, i alla sammanhang som rör sig kring den arabiska våren och Libyen och som den fantastiska författare han är tycker jag själv inte att det är för mycket.Här är han så igen, i en artikel om Libyen, men också om förändringarna i samhället i stort, och skarpsynt som han är påminns vi om att den arabiska våren inte alls började med den tunisiske fruktsäljaren utan redan för över hundra år sedan, med den tidens revolutionärer, författare och lärde som ropade på förändringar i riktning mot ett modernt och demokratiskt samhälle.  
"History moves at such a glacial pace much of the time, and moments like this it seems to move at the speed of light," he said. "But we can't expect it to continue to move at that pace. A hundred years might be a good distance to judge whether this has been a good idea. It's going to take that long for these events to reverberate."  
(Läs artikeln här.)

Till sist lite om Nawal al-Sadawi, en författare som med sina 80 år nog alltid varit högaktuell, oberoende av samhällsomvandlingar och revolutioner, men alltid haft med politiska budskap i sina texter. Nu skriver hon på en ny roman, utifrån hennes egna upplevelser från Tahirtorget tidigare i år, upplevelser som hon beskriver påverkade henne till att bli  en både ny och bättre människa och om hur de på Tahrir utlevde sina drömmar om en jämlik värld. Om al-Sadawi brukar sägas att hon är mer betydelsefull för den västerländska publiken och i viss mån kanske det stämmer, men hennes betydelse i arabvärden ska absolut inte förringas. Nu har vi i vilket fall som helst en ny roman att se fram emot.

Malaak: angel of peace, av Joumana Medlej

                    Ett ändlöst krig rasar i Beirut, människorna lider av det fruktansvärda våldet. Högt uppe bland bergen växer Libanons uråldriga cederträd, landets väktare, de ser ondskan sprida sig och beslutar sig för att handla. "We will send them a guardian in their own likeness". Ur en kotte som faller från ett av cederträden föds så Malaak, fredsängeln, som i skepnad av en ung flicka tas om hand av den herdefamilj som hittar henne.

Några år passerar, Malaak växer upp och ska flytta till Beirut för sina studier. Under resan dit får bilen punktering och Malaak sätter sig nere vid stranden och ser ut över havet. Plötsligt får hon en uppenbarelse i form av en bevingad häst som får henne att minnas tidigare drömmar, hon minns de gamla cederträden, hennes väktare, och hon börjar ana de starka krafter hon bär på. "You're a guardian ... like the trees! ... Like ... oh my God, like ME ... Väl i Beirut ställs hon inför dubbla utmaningar, hon måste finna sin styrka, växa in i den och hon måste också hitta svaret på varför hon är där, vilken hennes uppgift är.

Jag är faktiskt helt betagen, inte bara av formatet utan också av historien om Malaak själv. Hur hon sakta men säkert utvecklar sina förmågor, hur hon genomskådar krigets vansinne och ser att vad som döljer sig under många uniformer är inget annat än onda djinner som tagit människoskepnad. Kampen är allt annat än lätt, krafterna hon slåss mot är starkare än hon hade kunnat ana och utgången av de strider hon kämpar är inte självklara. Det är inte heller enbart striderna på Beiruts gator hon måste utkämpa, det finns en djupare dimension, hennes plågsamma drömmar tycks vara en nyckel rakt in i djinnernas egen värld och kanske är det där de hårdaste striderna ska komma att utkämpas.

Malaak är ett seriealbum och har hittills kommit ut i fyra delar. Striderna i Beirut anspelar naturligtvis på inbördeskriget. Joumana Medlej berättar själv i en intervju hur hon under kriget började teckna och hur idén om hur cederträden skickar ett barn för att rädda Libanon senare kom till henne. Efter kriget 2006 skred hon till verket och Malaak föddes. Albumen går att läsa online men det behöver kanske inte sägas ett det är en helt annan sak att hålla dem i handen. Skärmen ger inte de suggestiva bilderna rättvisa och man förlorar överblicken över de hela uppslagen. Del fem är på gång och man kan följa arbete allteftersom på malaakonline.com. Det går bra att beställa albumen direkt från hemsidan men själv vill jag nu bara att del fem ska vara klar till december då jag besöker Beirut och har möjlighet att köpa det direkt!

Jag frågade Joumana Medlej huruvida albumet finns översatt till arabiska och hon svarade att själva översättningen var gjord, men hon hade ännu ingen förläggare... Trist, jag skulle gärna se Malaak på Internationella bibliotekets arabiska avdelning!

The Smiles of the Saints, av Ibrahim Farghali

Haneen är 21 år och har just återvänt till Egypten efter att ha bott femton år på en internatskola i Paris. Hon var sex år då hon abrupt skildes från sin familj och har sedan dess endast träffat sin far Rami under hans oregelbundna besök. Nu plötsligt har Ramis tvillingsyster bett henne komma till Egypten, Haneen vet inte varför, men hon anar att det handlar om den stora familjehemligheten: Vad hände med Haneens mamma, varför försvann hon och varför skickades Haneen till Paris?

När hon kommer till Egypten får hon ta del av en gammal dagbok och berättelsens fokus hamnar på Rami och de vänner han omgav sig med under uppväxten. Det är inte endast Rami som kommer till tals genom dagboken, vid sidan om tar Emad vid och kommenterar händelserna, han som var Ramis bästa vän och som också älskade Christine. När Emad dör händer något som gör att livet tar helt nya vändningar, både för Rami och för Christine. Rami går med i en islamistisk grupp och Christine tar sin tillflykt i ett kloster medan Emads ande ständigt vilar över dem. Nu, många år senare, betraktar han även Haneen från de dödas värld och viskar till henne om det som var. Han viskar om den kärlek som bestod mellan Rami och Christine och om hur de återförenas och kommer att bli Haneens föräldrar i ett äktenskap som inte ses på med blida ögon och så försvinner Christine, och Haneen skickas till Paris.

Det är ingen lätt historia, berättelsen bär på flera tidslager som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det moderna blandas friskt med det historiska, vilket jag upplevde som lite rörigt men som samtidigt gav handlingen extra dimensioner som jag inte velat vara utan. Men, när jag läst sista sidan och ändå inte fått veta vad som hände Haneens mor kände jag mig nästan irriterad. Jag bläddrade frenetiskt igenom boken för att se om jag missat något bara för att inse att det faktiskt inte fanns något svar på gåtan, man kan bara ana, eller gissa. Ytterligare en irritation kände jag över att Haneens kärleksförhållande med en judisk man som planerar flytta till Israel, bara kommer med i förbifarten, som en parentes, som kuriosa, född ur ett muslimskt/kristet förhållande och på väg in i ett vadå?

Min irritation handlar egentligen inte om boken, varken innehållet eller sättet att skildra det som händer, det handlar mer om att den är lite ovanlig, att berättelsen kräver total fokusering. Det är en bok att helt enkelt ägna sig åt, men då vinner den absolut.