The Corpse Washer, av Sinan Antoon

"If death is a postman then I am one of those who recieve his letters every day. I am the one who takes them out carefully from their bloodied and torn envelopes. I am the one who washes them, who removes the stamps of death and dries and perfumes them, mumbling what I don't really believe in."

Jawwad är född och uppvuxen i en traditionell shiitisk familj. Hans far, liksom hans farfar och farfarsfar, har alla arbetat i familjens mghaysil, "tvätteriet", platsen där man tar emot de dödas kroppar för att utföra den rituella reningsceremonin. Jawwad förväntas ta över efter sin far och blir redan i unga år introducerad i yrket. Han själv har helt andra önskemål. Jawwad vill hedra livet, inte döden, han vill staka ut sin egen väg, inte följa i sin fars fotspår. Tvärt emot familjens önskan satsar han på sin konst och börjar under slutet av 1980-talet på konsthögskolan i Bagdad för att utbilda sig till skulptör.

Livet vill annorlunda. Saddam Husseins diktatur och 1990-talets sanktioner förstör hela den socioekonomiska samhällsstrukturen i Irak. USAs invasion och det sekteristiska våld som följer gör att det inte längre är möjligt att leva som konstnär och Jawwad ser sig motvilligt återvända till familjens mghaysil. Det finns ingen utväg, han måste försörja både sig själv och sin mor nu när hans far inte längre är i livet och dessutom finns det hur många döda kroppar som helst i våldets spår.

I cannot wake up from this endless nightmare of wakefulness. Some people go to work behind a desk on which papers are piled. Others operate machinery all day. My desk is the bench of death. The Angel of Death is working overtime, as if hoping for a promotion, perhaps to become a god. I walk down the street and look at people's faces and think Who among them will end up on the bench next for me to wash?

Den katastrofala situationen i landet gör att de döda kropparna som kommer in inte längre har några ID-handlingar eller ens några namn. Istället börjar Jawwad skriva ner dödsorsakerna som någon slags identifikation: a bullet in the forhead, strangulation marks around the neck, knife stabs in the back, mutilation by electric drill, headless body, fragmentation caused by suicide bomb. Nothing could erase the faces. My memory became a notebook for the faces of the dead.

Döden är naturligtvis hela tiden närvarande i romanen, men inte som huvudperson, eller ens som bärande tema utan ibland i bakgrunden, ibland i förgrunden. Det finns ingen skarp gräns mellan livet och döden, det är som om tvätteriet är en slags gråzon där de döda kropparna (ibland bara delar av kroppar) hanteras lika försiktigt och respektfullt av Jawwad och han unge assistent som om de levde.

The Corpse Washer är en av de vackraste böcker jag läst på väldigt länge. Det ligger en enkelhet över berättelsen, en sorg över orden och naturligtvis en sorg över att det liv Jawwad önskade inte blev möjligt att förverkliga. Alla val han gör verkar ändå leda tillbaka till familjens mghaysil, tillbaka till de döda kropparna. Tillbaka till granatäppelträdet som ensamt står i tvätteriets trädgård, trädet som vattnas av vattnet de döda kropparna renats med. Jawwad och granatäppelträdet, båda lever de med hjälp av döden.

På arabiska:

سنان أنطون , وحدها شجرة الرمان

Status: Emo, av Eslam Mosbah

Hur uttråkad kan man bli? Du har ett jobb som tråkar ut dig, du är ständigt kritiserad av dina föräldrar, du är osäker på vad du vill göra med ditt liv, du vet inte om du vill gifta dig med din kusin som också tråkar ut dig. Du sitter där framför Facebook och letar efter någon eller något, skickar ut vänförfrågningar till alla du tror kan ha någonting att ge dig, vad som helst, spänning, sex, droger, du söker någon/något som kan förändra ditt liv.

Emmie! Plötsligt dyker Emmies profilbild upp och du skickar ut samma meddelande som du brukar: Can we get to know each other?
Emmie svarar: You've got 175 characters to introduce yourself and say who you are. It'd be great if you could do it in less. If it's one letter more, I won't reply.

Emmie är emo. I mötet med Emmie blir du själv emo, du dras in i en värld av för dig underliga beteenden och klädstilar. Du möter alkohol, droger och sex, men du ställs också inför tankar och frågor om ateism och satanism. Mötet med Emmie förändrar ditt liv. Ingenting annat än Emmie är längre betydelsefullt, finns inte Emmie omkring dig så existerar du inte. Emmie är en gåta men du tror att Emmie är svaret på ditt sökande efter någonting meningsfullt. Emmie blir luften du andas, du följer henne, du älskar henne, du tror på hennes ord, du lämnar din familj, ditt jobb och du försöker lämna alla idéer du haft om samhällsmoral och sanning, vad som är rätt och fel och du tror att du vunnit över tristessen.

Även om det verkligen inte är lätt att känna sympati för vare sig berättelsens protagonist eller Emmi, eller ens för någon alls i den här boken så är det en både intressant och spännande berättelse. Den påminner något om Being Abbas al-Abd, av Ahmed Alaidy i det att båda dessa böcker beskriver uppgivenheten och desperationen hos en ung egyptisk befolkning, men Status: emo går på ett sätt lite djupare, utan att för den skull bli särskilt djup. Det är också precis där min entusiasm övergår i en lätt besvikelse. Överskridandet av gränser vad gäller religion, könsroller, ja allt som i romanens inledning känns spännande, annorlunda och som utvecklas under berättelsens gång, det faller ganska platt till slut. Ett offentligt självmord blir inte det det hade kunnat bli, den händelsen hänger för mig utanför själva berättelseramen och med det faller det intressanta. Staten griper in, gruppen kring Emmie löses upp och livet är åter endast tristess. Vad hände med Emmie? Ingen vet. Life keeps turning.

På arabiska:



إيموز ,إسلام مصباح

The Prisoners' Diaries : Palestinian Voices from the Israeli Gulag

22 röster som ljuder av fysiska och psykiska ärr efter långa och många år i israeliska fängelser, efter tortyr, efter avsaknad av medicinsk vård, efter isolering, kan det vara något annat än smärtsam läsning? The Prisoners' Diaries är vittnesmål från palestinska fångar i israeliska fängelser. Det är vittnesmål från män och kvinnor, unga och gamla, svårt sjuka, friska men utmattade, mammor, pappor, bröder och systrar, vittnesmål som ger oss en inblick i ett system där motstånd mot ockupationen är ett brott.

Rösterna kommer från 22 av de 1.027 fångar som 2011 släpptes i utbyte mot den israeliske fången Gilad Shalit. Dessa 22 intervjuades av journalister och deras kommentarer översattes så småningom till engelska och gavs ut 2013.

Statistik:
- 1 januari 2013 satt 4.743 palestinska fångar i israeliska fängelser.
- 193 av dem var barn.
- 529 av dem satt inne på livstid.
- Sedan 1967 har 800.000 palestinier arresterats.
- Sedan början av intifadan al-Aqsa, har 75.000 palestinier arresterats
osv...

I The Prisoners' Diaries får statistiken ansikten som syns och röster som hörs och det ger intryck. Även om de olika berättelserna är unika och skiljer sig åt så är det några ord som återkommer gång på gång, som pain, love, God, homeland, freedom, dream, och allra starkast berör mig berättelserna om saknaden efter barnen, och oron över att inte finnas till för dem; saknaden efter föräldrar som åldras allteftersom fängelseåren passerar. Samtidigt är det som om det är denna längtan och saknad som gör dem starka och hjälper dem att utstå det fysiska lidandet under tortyr, eller det psykiska lidandet av att i åratal sitta i isoleringscell.

Kahera Als'adi, The day my children were scattered.
When my mind succeded in leaving that dark room, it would fly to Sandy's innocent face, Mohammad's childhood, Ra'fat's features and Donia's hair. They, their names and images never left my heart. I never forgot my four children who eased my body's pain even as torture covered me in bruises. .

Ahmad Alnajjar, Forgive me my daughter.
My story began the night of my arrest, when my mind was on an infant in her mother's womb. She was born without a kiss or even a smile from me to start her life. During her visits, in the presence of the jailers, I was unable to speak, yet it was painful to stay silent. 

Na'el Albarghothi, Aloe And Its Peel.
My body has melted between the four walls of the prison, as my mother's has melted from sickness and separation, as if we were sand running through an hourglass. I am in prison, my mother is outside, and the Occupation stands as a barrier between us.

Redaktör för boken är Norma Hashim, aktivist från Malaysia, i samarbete med Centre for Political & Developement Studies (CPDS) i Gaza. Här kan du lyssna på en intervju med henne.

Boken har också en egen webbsida.

Vill man veta mer om situationen för palestinska fångar finns mycket information på Addameer - Prisoner Support and Human Rights Association. Stöd dem!

Brooklyn Heights, av Miral al-Tahawy

Hend är en kvinna i 30-årsåldern, lärare i arabiska med författardrömmar. Efter en uppslitande skilsmässa har hon lämnat Egypten för ett nytt liv och en ny framtid tillsammans med sin son. I bokens inledning vandrar hon omkring i Brooklyn under presidentvalet 2008, drömmer om förändring, om att finna en ny kärlek, men drömmer framförallt om finna sig själv, förstå vem hon är och varför. Varför känner hon sig så ensam, annorlunda och hela tiden så utmattad? Hennes tankar söker sig tillbaka till barndomen och romanen växlar mellan berättelser från en komplicerad uppväxt på den egyptiska landsbygden och hennes vardag i Brooklyn Heights.

Hend kommer i kontakt med många andra immigranter i området, och genom att lära känna dem lär hon också känna sig själv och gör sin inre upptäcktsresa. Hennes till synes ändlösa vandringar längs Brooklyns gator ger henne lika ändlösa berättelser från dem hon möter. På parkbänkar, i caféerna, på bibliotekets språkcaféer kommer berättelserna från hennes medmänniskor, araber, afrikaner, ryssar som alla flytt sina hemländer och liksom Hend själv hoppas på ett bättre liv.

Berättelser och fantasier har följt Hend sedan barndomen och det hon har inom sig är en sådan kontrast till det torftiga liv hon lever, i sin spartanska lilla lägenhet och med sin anställning på Dunkin Donuts. Genom hela romanen drivs hon djupare och djupare in i en depression, minnen försvinner, hon har svårt att andas, hjärtat rusar.

Hend är ingen enkel bekantskap, inte ens någon att ta till sitt hjärta, jag tycker att hon är ganska jobbig i sin överdrivna känslighet och hon är ofta irriterande. Ändå är hennes rädslor och ångest så mänskliga att irritationen kanske snarare beror på att man i Hend ser en hel del av sig själv. Jag besökte Brooklyn Heights nyligen och tänkte mycket på henne under dagarna. Jag såg henne sitta på caféet och skriva, jag passerade henne när jag gick över Brooklyn bridge, jag såg henne sitta där på parkbänken,  gå över gatan, handla i affären, jag såg hur hon irriterat drog sin son efter sig som endast motvilligt följt med. Motvilligt läste jag klart romanen, följde henne in i den sista meningen. Motvilligt, inte för att det är en dålig berättelse, den är helt fantastisk! Det är Hend som är svår att förstå sig på.

Läs Brooklyn Heights, men var beredd på en ganska besvärlig protagonist!

Boken på arabiska:
بروكلين هايتس , ميرال الطحاوي
Bruklin Hayts, Miral al-Tahawi

Ajwan, av Nura al-Numan

Ajwan är (sannolikt) den första arabiska sci-fi-romanen för ungdomar. Författaren Noura Noman, från Förenade arabemiraten, såg att hennes barn, liksom deras vänner uteslutande läste på engelska och att den arabiskspråkiga litteratur som fanns tillgänglig helt enkelt inte lockade dem. Hon tog saken i egna händer och började skriva. Resultatet blev "Ajwan".

Ajwan är en ung kvinna som efter att hennes värld utplånats av en naturkatastrof tvingas fly för sitt liv. Tillsammans med många andra har hon haft turen att komma med en farkost och så småningom får de tillåtelse att landa på en annan planet. De får alla flyktingstatus, blir någotsånär väl emottagna om än enbart inom ett begränsat område, ett flyktingläger. Major Bolkovu, som är officer på den rymdstation som tagit emot flyktingarna, ser till att alla genomgår hälsoundersökningar och själv genomför hon intervjuer med några dem, bland annat den svårt traumatiserade Ajwan. Trots att Major Bolkovu strävar efter att vara professionell och kontrollera sina känslor så är det någonting med Ajwan som får henne att bryta mot sina egna regler och mellan dem uppstår en slags vänskap, eller kanske snarare ett mor/dotter-förhållande.

Hälsoundersökningen av Ajwan visar att hon är gravid och tankarna på barnet är det som gör att hon försöker komma vidare med sitt liv och förstå att det hon tvingats lämna bakom sig är borta för alltid. Men så händer det fruktansvärda, under grymma omständigheter förlorar hon sitt barn och resten av boken handlar om hennes desperata kamp för att återfå sonen. Kampen innebär för Ajwan att hon tvingas genomgå en slags personlighetsförändring, lära sig handskas med den inre kraft hon visar sig ha och utveckla de förmågor hon har men tidigare inte varit medveten om. När dessa krafter och förmågor upptäcks kommer hon att motvilligt tränas upp i rymdstationens specialstyrka, någonting hon går med på och utstår i förhoppning om att kunna hitta sin son, men som också gör att hon ovetandes blir alltmer involverad i de politiska skeenden som händer i området.

Det här är en berättelse som under loppet av sina drygt 400 sidor bara ökar och ökar i tempo. Ju längre fram i boken jag kom, desto svettigare blev jag och hjärtfrekvensen ökade markant. Trots det var det lite kämpigt de första knappa hundra sidorna, något jag tror till viss del berodde på att jag läste boken i form av en pdf och att jag upplevde det som rörigt att inte kunna bläddra tillbaka och få ihop trådarna och relationerna mellan alla de personer som förekommer. När jag fick ihop flera timmars lästid i väntan på ett försenat flyg, då lossnade det ordentligt och jag kunde inte sluta läsa.

Tyvärr, Ajwan finns inte utgiven på engelska... Det jag har läst är en översättning som författaren har skickat mig och som än så länge bara finns i pdf-format. Varför hon är motvillig till att ge ut boken på engelska kan man läsa i en intervju, på World SF Blog och i en annan intervju på Writer Spotlight. Däremot finns inga hinder till att någon tar sig an den och ger ut den i svensk översättning!

HWJN, av Ibraheem Abbas och Yasser Bahjatt

"I am Hawjan, son of Meehal Al-Fayhee, a young man in my early nineties; I present to you my story with Sawsan the Human. I hope you can sympathize with my worries and emotions, regardless of the barriers separating our worlds: the Human dimension and the Jinn dimension!"

Ung jinn (i nittioårsåldern) blir kär i Sawsan, börjar kommunicera med henne genom en ring som han för över bokstäverna på en ouijabräda, han träder över en förbjuden gräns och hamnar i konflikt med sin familj, sin släkt och får utkämpa en kamp mot fiender han inte visste att han hade. Sawsan får också utkämpa en kamp, mot den hjärntumör hon har och som hon försöker hålla hemlig för sina föräldrar. Till sist är hennes sjukdom uppenbar, hennes far blir så desperat att han börjar köpslå med onda makter. Då träder Hawjan in på scenen och försöker ställa allt till rätta. Med hjälp av Sawsans beundrare, läkarstudenten Eyad, och med hjälp av efriten Jumara som Hawjan blivit tvingad att gifta sig med och med hjälp av Eyads snabba lamborghini lyckas de ganska bra även om både de själva och bilen får sina törnar och repor på vägen.

HWJN är allt annat än ett mästerverk, men bitvis är läsningen rätt underhållande och eftersom den gjort stor succé i Saudiarabien, till den grad att den under en period förbjöds, så var jag ju tvungen att läsa den. Att förbjuda en bok är säkert den bästa reklam en bok kan få. Boken ansågs ogudaktig, moraliskt förkastlig, den ansågs uppmuntra till djävulsdyrkan, och alltför många tonårsflickor i Saudiarabien började experimentera med ouijabrädor.

Det här är alltså ingenting att direkt djupdyka i, men åtminstone till en början är det roande. Egentligen var det först när den där lamborghinin kom in i bilden som jag funderade på om jag över huvud taget skulle läsa klart, det blev lite för mycket, både av biljakter och moraliska pekpinnar. Den sista fjärdedelen av boken läste jag nog bara varannan mening av, lite halvhjärtat sådär...
Här är en trailer för boken.

Ibn Battuta, av Fatima Sharafeddine

Han skulle ju bara resa till Mecka, Ibn Battuta, eller Shams al-Din Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Yusuf al-Luwati al-Tanji Ibn Battuta, som han egentligen hette. År 1325, när han var 21 år gammal satte han sig på sin åsna, vinkade adjö till sina föräldrar och gav sig iväg från staden Tanger i riktning mot Mecka. Inte kunde han tänka sig att det skulle dröja 29 år innan han var tillbaka i sitt hemland. Inte kunde han då ana att han skulle komma att räknas som en av världens mest berömda upptäcktsresanden och kallas "arabvärldens Marco Polo" eller "islams vandringsman".

För några år sedan publicerade det Dubai-baserade barnboksförlaget Kalimat en bilderbok om Ibn Battuta, skriven av Fatima Sharafeddine (Libanon) och illustrerad av Intelaq Mohammed Ali (Irak). Nu har boken kommit ut i svensk översättning på Trasten förlag och det är verkligen roligt att bläddra igenom den, att sjunka ner i de vackra bilderna och betrakta det stora äventyret.

Ibn Battuta slog följe med karavaner han mötte och i varje stad han besökte tog han kontakt med de ledande männen, teologerna och juristerna, och de tog alltid vänligt emot honom. Han besökte Alexandrias hamn, den stora lärostaden Kairo, och han betraktade klippmoskén i Jerusalem, vars guldbelagda väggar fick hela rummet att glittra av ljus.

Han besökte den blå moskén i Isfahan, han förvånas över de starkt troende invånarna i Shiraz... han förundras över alla han möter, allt han får se och uppleva. 

I Bagdad bjuds han in till stadens badhus och njuter av det varma vattnet och tvålarnas väldoft.

Hans livs första båtresa, över det beryktat farliga Röda havet, hade kunnat betyda slutet på hans resa, men tack var en skicklig kapten som överlistar stormen, kommer de alla välbehållna i land.

Ibn Battuta besöker Yemen, Etiopien och Tanzania, men han reser också norrut, till Turkiet och vidare till Ryssland. Trots dubbla lager av kläder fryser han och beskriver hur skägget till och med fryser till is när han tvättar sig.

Han fortsätter sin resa österut, till Asien. I Indien imponeras Mogulrikets kejsare av Ibn Battutas djupa kunskaper och erbjuder honom arbete som domare. På det sättet kommer han att resa runt och lära sig så mycket om Indien att kejsaren sedan gör honom till ambassadör över Kina. Längre österut än så kommer inte Ibn Battuta. Han börjar helt enkelt längta hem och vänder om.

Väl hemma i Marocko dikterar han sin berömda reseberättelse för Ibn Juzayy som skriver ned och sammanställer vad som kommer att kallas Rihla, Resan, eller Ibn Battutas resa. En svensk översättning (av orientalisten H.R.A Gibbs engelska utgåva) kom ut 1989, med titeln  Islams vandringsman : Ibn Battuta, arabvärldens Marco Polo, 1325-1354. 

Gör en virtuell resa i Ibn Battutas fotspår här!