Throne of the Crescent Moon, av Saladin Ahmed

Det pågår en maktkamp i kungadömet The Crescent Moon. Kampen står mellan den hårdföre kalifen och den mystiske mästartjuven, känd som The Falcon Prince. Mitt i det rebelliska upproret börjar det plötsligt ske både övernaturliga och brutala mord och det är upp till en handful hjältar att ta reda på vad som ligger bakom dem.

Kungadömet är befolkat av allsköns andeväsen och demoner, heliga krigare och heretiker och bland dem finns doktor Abdoulla Makhsloob, staden Dhamsawaats siste demonjägare som mest av allt vill ha lugn och ro. Han är gammal, trött på att jaga demoner, trött på att rädda liv, han vill bara dra sig tillbaka till sin kammare, sitta och läppja på en kopp té. Men så händer något, han får ett bud från Miri Almoussa, kvinnan han älskade och fortfarande älskar, Miri som tvingade honom välja mellan henne själv och demonjagandet. Delar av hennes familj har nu mördats och Abdoulla finner sig obönhörligt återigen på jakt.

Raseed bas Raseed är Abdoullas unga assistent och heliga krigare. Han är en mycket from dervish och nitisk i sitt religiösa utövande, ständigt grubblande över var gränsen går mellan rätt och orätt och förstår inte alltid sin lärare, vars handlande ofta tycks hamna i en slags gråzon. I början av jakten hamnar de i strid med de fasansfulla ben-demonerna och är illa ute när de får hjälp från oanat håll. En ung kvinna i skepnad av ett skimrande lejon dyker upp på scenen och därefter blir ingenting sig likt igen för Raseed.

Den unga kvinnan är Zamia, sin familjeklans beskyddare sedan hennes fars död, en död hon nu är ute efter att hämnas. Hon har "lejoninnans gåva", en mytisk kraft, men är samtidigt föraktad av sin klan efter att hon vågat utmana männen då faderns efterträdare skulle utses. När hon möter Abdoulla och Raseed och förstår att de är ute efter samma demoner slår hon följe med dem vilket har en avgörande betydelse för utgången av dramat. Utan hennes krafter hade både Abdoulla och Raseed stått sig slätt i de strider de måste genomgå.

Jakten på demonerna går hand i hand med den politiska kampen som pågår i kungadömet. Motvilligt involveras de tre jägarna i mästartjuvens uppror och upptäcker en plot som riskerar utmynna i ett enda stort blodbad. Det finns ingen tid att förlora.

Ok, det kanske inte är någon högt stående litteratur det här, men jag njöt verkligen av att läsa Throne of the Crescent Moon. Karaktärerna är underhållande, kanske framför allt Raseed som kämpar med sin religiositet å ena sidan och den dragningskraft Zamia har på honom å den andra, men även Abdoulla är en härlig figur. Trött, less och med svikande krafter ifrågasätter han om han verkligen gjort rätt val i sitt liv och hur han egentligen vill ha det på sin ålderdoms höst. The Falcon Prince, en slags robin-hood-liknande gentlemannatjuv som brinner för rättvisa och demokrati har en rätt kylig relation till Raseed vars religion han inte ger mycket för:

"God hasen't given three shit's for His children in six thousand years! Do you really believe that He sits in the sky, smiling upon us? Look around you! Look at this mad, bloody, muddy world of ours. He made the world, He made us and then he left us to fend for ourselves. And so far, my friends, we've made it a pile of monkeyshit!" The bandit's eyes lit again. "Bur even shit has its uses. Fertilizer. Fuel. Oh yes. But to serve these purposes it must be ground to bits. Or burned."
"Madman! Blasphemer!" Raseed took a long, threatening stride toward Az. The bandit held up a hand to restrain his men and leveled a steely gaze at the dervish. "Watch yourself, young man. This is the real world, not a dueling circle. As you know, I fight dirty".

Throne of the Crescent Moon hör egentligen inte till den arabiska litteraturen. Den är skriven på engelska, författaren är arabisk amerikan, född i Detroit, men man kanske lite slarvigt skulle kunna kalla det för fantasy med inslag av arabisk mytologi och i en intervju säger också Saladin Ahmed att han bl a är intresserad av djinnernas varande i Koranen. Boken finns också nämnd på den förträffliga webbsidan Islam and Science Ficiton. Saladin Ahmed har förstås sin egen webbsida, www.saladinahmed.com och där kan man bl a läsa första kapitlet i sin helhet. Throne of the Crescent Moon utgör del ett av en planerad trilogi och jag kommer utan tvekan att läsa fortsättningen.

Time of white horses, av Ibrahim Nasrallah

Den palestinska byn Hadiyas invånare utmärker sig på många sätt, främst i sitt envisa motstånd mot en omgivning som allt tydligare vill åt dess jord. Berättelsen utspelar sig under början av 1900-talet, först under det ottomanska riket och därefter under det brittiska mandatet, fram till den stora katastrofen 1948, Nakba, då britterna lämnar platsen och ger fria händer till den bosättning som vuxit upp i byns närhet. Efter åratal av motstånd jämnas Hadiya med marken och dess invånare (de som överlever) slutligen tvingas på flykt.

Det är framför allt tre generationer av familjen Mahmud som står i centrum genom hela romanbygget, där Haj Mahmud som byäldste och sonen Khaled som kommer att bli den främste av alla motståndsmän, har en självklar plats i allt som sker. I familjen finns också Hamama, det vita stoet som familjen på ett märkligt sätt fått till låns. Hamama blir som en del av Khaled själv, hans livsande, kanske hela byns livsande. Det är så många märkliga saker som sker i den här berättelsen, ibland vet man inte vad som är dröm och vad som är verklighet men när det är ren verklighet kan det bli oerhört smärtsamt. Det palestinska folkets lidande ser man ibland som en följd av händelserna 1948, men lidandet under britterna läser man mycket sällan om i romanform. Byinvånarnas möten med officeren Edward Peterson är grymma och brutala men bemöts av en oändlig uppfinningsrikedom och stolthet som också Petersen själv måste erkänna. Han själv som hatar araberna men älskar deras hästar, som kallblodigt mördar sina motståndare men inte kan döda en häst, som verkar oförmögen att yttra ett vänligt ord men som ägnar kvällarna åt att skriva drömlik poesi.

Det är maktkamper på löpande band och på alla nivåer. De pågår en ständig strid om vem som egentligen äger jorden som byn är bygd på (klostret, britterna, de judiska nybyggarna?) och invånarna måste hela tiden bevaka och slåss för sina rättigheter. Maktkamper pågår även bland byborna själva och en av romanens oförglömliga strider är den mellan den grymme Habbab och hans envisa andra hustru Rayhana. Kampen sträcker sig också till den vita hästen Hamama, hästen som ingen kan äga, inte ens Khaled själv.

Romanen är fullständigt späckad av mytologi och symbolism men på samma gång lika full av noter som hänvisar till faktiska dokument. Insprängda i den löpande texten finns också många citat som som härrör från alla de intervjuer Nasrallah gjorde inför arbetet med boken. Det blir ett slags lapptäcke, men där lapparnas olika färger flyter in i varandra och ändå ger en helhet. Time of White Horses är ingenting annat än ett mästerverk och Ibrahim Nasrallah själv är ingenting annat än en berättarnas mästare.

2009 fanns romanen med på IPAF's korta lista och på 2013 års långa lista finns titeln Lanterns of the king of Galilee (قناديل ملك الجليل) som man kan läsa mer om här. Jag tar för givet att även den kommer att finnas i engelsk översättning så småningom. Vill man läsa mer av Ibrahim Nasrallah på engelska finns ytterligare tre titlar: Romanerna Prairies of fever, Inside the night, och poesisamlingen Rain inside.

Out of it, av Selma Dabbagh

Jag läste en intervju med Selma Dabbagh (som jag nu inte kan hitta tillbaka till) där hon berättade att hon hade kastat hela manuset i en soptunna efter att upprepade gånger blivit refuserad. Som tur var behöll hon ändå den elektroniska versionen som sedan Ahdaf Soueif bad att få läsa och som hon i sin tur skickade vidare till förlaget Bloomsbury Qatar Foundation. Resultatet är "Out of it", en berättelse som är väldigt annorlunda än det jag tidigare läst med Palestina som tema.

Handlingen pendlar mellan Gaza, London och Kuwait, men det är i Gaza vi först får möta 27-årige Rashid, hans tvillingsyster Iman, storebror Sabri och deras mamma, ett Gaza som just utsätts för ett av många bombanfall. Rashid har tillbringat natten i ett marijuana-töcken, Iman i ett möte med kvinnoföreningen, Sabri i minnen av den bilbomb som dödade hans fru och dotter och gjorde honom för alltid bunden vid en rullstol. Det långa elavbrottet gör att allt i frysen har tinat och mamman försöker desperat ta tillvara allt kött för att det inte ska gå förlorat. Det är vardag i Gaza.

Rashid får ett stipendium för studier i London och kan till sin stora lycka ta sig ut ur helvetet, väl medveten om att han egentligen inte är särskilt intresserad av det som händer runtomkring honom, utan ser stipendiet enbart som ett sätt att ta sig ut ur Gaza. Iman, traumatiserad av en väns död i det senaste bombanfallet, blir i sin tur kontaktad av en rörelse som behöver henne för ett uppdrag, ett uppdrag som verkar allt annat än ofarligt. Hon upptäcks av en för henne okänd man som ser till att hon snabbt flygs till Dubai där pappan bor. Storebror Sabri skriver på en bok om Palestinas historia, men man inser snabbt att hans analyser och nedtecknande av historiska fakta mest handlar om att fly från minnesbilderna som ständigt plågar honom. Mamman, som bär på en stor familjehemlighet, är den som mest radikalt bytt identitet för att komma bort från det förflutna. "Out of it" handlar inte bara om drömmen att fly från en plats utan kanske i ännu större grad en dröm om att komma bort från sig själv.

Jag tyckte verkligen otroligt mycket om den här boken, kanske för att människorna jag lärde känna i berättelsen var så vanliga. Att Rashid och Iman vuxit upp i Europa, som barn till högt uppsatta PLO-funktionärer, gör inte bara att de är lätta för läsaren att ta till sig utan också för deras vänner i berättelsen, de personer de omger sig av i London och det är just de kapitlen som också är de bärande, där både Rashid och sedan också Iman mer eller mindre frivilligt involveras i den brittiska palestinarörelsen. Det finns en scen som är helt oslagbar, och det är när Rashid häktats under en demonstration och hans flickvän, aktivisten Lisa, inser att Rashid tagits för innehav av hash och inte som hon trott (eller hoppats?), på grund av kampen för Palestina! "He responds: 'You're disappointed, is that it? Disappointed? What is it that you wanted me to do, exactly?' Rashid started with not a small amount of malice in his voice. 'Blow up Buckingham palace? Would that get your attention?"  

Men, några invändningar har jag trots allt. Tempot är i vissa fall väldigt snabbt, händelser sker i en nästan forcerad takt utan att de följer varandra riktigt och det blir lätt förvirrat. Sedan är det Imans lockelse till att ansluta sig till självmordsbombarnas skara... hon har vuxit upp i Europa och bara bott i Gaza under en kort tid, det känns inte trovärdigt att hon skulle vara beredd till ett sådant drastiskt steg. Dessutom, steget till att hon lite senare i boken ägnar sig åt att köpa modekläder i Dubai med sin fars nya fru, det blev för tvära kast för mig. En annan invändning är mammans hemlighet, som känns helt onödig. Kanske är det meningen som en pikant ingrediens men mig gjorde det bara irriterad, berättelsen är komplex nog ändå.

Selma Dabbagh är en brittisk-palestinsk författare och Out of it är hennes första roman.

Ett arabiskt vemod, av Abdellah Taîa

Jag brukar läsa i ett ganska högt tempo men Abdellah Taîa ska man läsa långsamt, för det är som om varje ord har en innebörd, som om varje ord finns där av en specifik anledning. Det är som poesi och plågsamt självutlämnande. Han skriver om sig själv, både förlusten och sökandet efter en identitet, det sanna jaget, inte "den feminine pojken", inte "den vackra Leîla", inte identifieringen med de vackra filmstjärnorna, inte det hans älskare velat göra honom till, bara sökandet efter jaget, det äkta som han på vägen tycks förlorat. I romanen är det hans vilsna irrande i Kario som på något sätt ger honom näring och för honom vidare, men jag ser det mer som ett irrande inom honom själv, som plats är Kairo betydelselöst. "I tre dagar stannade jag ensam i Kairo. Ensam bland folk. Buren. Knuffad. Krossad. En galning bland galningar." Abdellahs ensamhet är en avgrundsdjup ensamhet som han obarmhärtigt knuffas ner i efter att ha övergivits. Den han trodde på, var besatt av, kunde dö för, ville bli älskad av, ägd av, övergav honom. Men plågorna för honom också tillbaka till de tidigare kärleksrelationerna, som alla i viss mån utplånat hans identitet och nu står han där, en galning som inte vet vem han är. Bit efter bit måste plockas upp och sättas ihop för att återskapa den han en gång var.

Den svenska översättningen är gjord av Håkan Lindquist och Davy Prieur.

Jag har tidigare skrivit om titeln Salvation army som liksom Ett arabiskt vemod är starkt självbiografisk.  Som många andra författare från Maghreb-området skriver Abdellah Taîa på franska och han har hittills kommit ut med sex romaner.

Abduction, av Anouar Benmalek

Hur långt är en människa beredd att gå för att rädda sitt barn?

"I had the impression that I'd been thrown back to ancient times and was speaking to a man-eating divinity demanding a human sacrifice. I felt like prostrating myself on the pavement and begging at the top pf my voice for mercy from this evil, fantastical god making his mad utterances over a mobile telephone."

Aziz gör vad han kan för att leva ett så normalt liv som möjligt efter åratal av blodigt våld, först självständighetskriget och därefter 1990-talets inbördeskrig. Han går till sitt arbete som veterinär på stadens zoo och lever annars för sin älskade hustru Meriem och deras gemensamma tonårsdotter Shehera. Men den till synes problemfria vardagen byts ut i ett kaos och allt, precis allt, ställs på ända. Shehera kidnappas och Aziz och hans familj konfronteras plötsligt och obevekligt med det moderna Algeriets traumatiska händelser och de befinner sig plötsligt helt i händerna på en man som inte drar sig för någonting utan snarare njuter av sina försök att utplåna en hel familj. Kidnapparen är tydlig i sina krav, för att få se sin dotter igen måste Aziz utföra ett mord och se andra mörda (och mördas), ett straff för händelser som ligger 50 år tillbaka i tiden och som Aziz själv inte till en början kan se vidden av eller ens förstå. Den ende som anar är hans svärfar, fransmannen Mathieu, vars handlingar långt tillbaka i tiden plötsligt fått oanade konsekvenser.

Det är verkligen en gastkramande berättelse som jag i vissa stunder haft svårt att läsa. Det är brutalt, det är våldsamt men Algeriet har också en brutal och våldsam historia som speglas i det fasansfulla som den här familjen måste gå igenom. När Aziz och Meriem till slut står öga mot öga med kidnapparen och frågar varför deras barn måste lida för oförrätter hon inte har någon som helst del i, då finns det inget annat svar än att lidandet måste fortsätta, fortplantas, förevigas, för att hedra de redan döda. "My heir will be one of you [...] I need someone who will suffer as much as I have suffered and who will speak everywhere and forever about the cause of his misery".

Anouar Benmalek föddes 1956 i Casablanca men lever i dag i Frankrike. Efter hungerkravaller, demonstrationer och protester mot den algeriska regeringen 1988, var Benmalek med och grundade The Algerian Committe Against Toture. Abduction är hans sjunde roman och förutom den finns åtminstone två andra titlar översatta till engelska. The lovers of Algeria och The Child of an Ancient People. Den som läser franska har lyckan att kunna ta del av alla hans litterära alster. 

Shake off, av Mischa Hiller

Michel är utåt sett en helt vanlig student vid School of Oriental Studies i London år 1989. Men skenet bedrar, i själva verket är han en hemlig agent för PLO, tränad av bl a KGB, därtill starkt beroende av kodein. Som 15-åring var han med om massakern i flyktinglägret Sabra och blev vittne till hur hela hans familj avrättades och strax därefter rekryterades han av mentorn Abu Leila för att tränas inför internationellt operativt arbete. Visserligen får han en topputbildning, alla nödvändiga kunskaper för att klara sina uppdrag, han räddas från en osäker framtid men minnena från Sabra kan han inte skaka av sig. Var det verkligen ingenting han kunde ha gjort i stället för att ligga stilla under sin fars döda kropp samtidigt som han hörde moderns skrik inifrån huset? Michel har en hel pärm med bilder och artiklar om massakern han klippt ur tidningar, hans arbete som hemlig agent ser han som ett medel för att hämnas samtidigt som han mycket väl inser att det begränsar honom från allt normalt liv. Hans många olika identiteter och pass gör att han alltid ljuger om vem han är, vad han heter och varifrån han kommer. När hans studentkamrat och granne Helen visar sitt intresse för honom står han inför ett riktigt dilemma.

Abu Leila har gett Michel uppdraget att vara värd för ett hemligt möte mellan palestinier och israeler där man ska diskutera kring en sekulär, demokratisk enstatslösning. Det är faktiskt det första uppdrag han vet någonting om, hittills har det rört sig om att vara kurir utan att ha en aning om vilka dokument han burit med sig mellan de olika länderna. Han börjar förbereda mötet och hittar ett hus i Cambridge som uppfyller säkerhetsbehoven. Men innan mötet ska äga rum går precis allt åt skogen. Eller... gör det verkligen det? Vilka är det som förföljer honom egentligen och hur ska han lyckas trassla sig ut ur den vansinniga härvan han tycks hamnat i. Till sin hjälp har han plötsligt Helen, studiekamraten och grannen som han trasslar in sig i ett förhållande med på vägen och tillsammans flyr de upp till en avlägsen krok i Skottland.

I början av boken kände jag mig ganska besviken. Jag tyckte väldigt mycket om Hillers debutroman, Zabra Zoo, och jag hade kanske väntat mig något liknande. Visserligen har de två romanerna beröringspunkter, massakern i Sabra och Shatila, båda protagonisterna är pojkar som skiljts från sina familjer och lever i någon slags tomhetsmisär, men Shake of upplevde jag nästan för mycket som en vanlig "agentroman". Trevlig och spännande läsning, men sedan då? Nu ska jag villigt erkänna att jag efter halva romanen verkligen fastnade i berättelsen, tempot höjdes rejält och min besvikelse bleknade något för det var kanske inte så tokigt ändå? Den avgörande händelsen, ett möte mellan Michel och Abu Leila i Berlin, kastade omkull precis allt det jag hade förväntat mig och handlingen fick plötsligt en helt ny dimension och romanen lyftes definitivt ur sin "vanlighet".

Vertigo : a Cairo political thriller, av Ahmed Mourad

Det är sent på natten. Ahmed är en av Kairos societetsfotografer och lämnar efter fullgjort arbete det bröllop han under natten förevigat med sin kameralins. Som vanligt åker han med hissen upp till fyrtionde våningen, till Bar Vertigo, Egyptens mest exklusiva bar, dit endast gräddan av överklassen och en och en annan utlänning har tillträde. Men där finns också barpianisten Hossam, Ahmeds gode vän sedan många år tillbaka. Just den här natten är baren så gott som öde så de två vännerna kan sitta och småprata för sig själva en stund. Två män kommer så upp med hissen, viskar lågmält till barägaren som i sin tur ger order om att göra i ordning ett bord med utsikt över Nilen, ett privat möte ska äga rum och övriga gäster måste ut. Hossam sätter sig genast bakom pianot och Ahmed tar sin tillflykt ut på balkongen för att ta en cigarett. Några minuter senare tar han fram sin kamera, kikar genom den ner mot flodbanken där ytterligare en bröllopsfest är i gång och han reflekterar över hur många tusentals bilder han tagit med liknande motiv, kändisar, skådespelare, sångerskor, politiker, de har alla visat sina vackraste leenden mot honom.

Men nu rör det sig i baren, två av Egyptens rikaste affärsmän har var för sig gjort entré och sitter vid bordet i ett gemensamt samtal, båda i tron att det är den andre som kallat till mötet och allt sker plötsligt väldigt snabbt, så snabbt att inte livvakterna hinner göra något. En massaker sker, och Ahmed sitter där på balkongen men nu med kameran riktad in genom fönstret, han ser allt, han möter Hossams panikslagna blick innan kulan tränger igenom vännens skalle.

Ahmed har senare svårt att minnas hur han tog sig därifrån, han minns bara hur allt omkring honom blev till blodröd färg, hur han nästan instinktivt fotograferat kaoset, därefter tagit ut minneskortet, kilat in det innanför högra strumpan, tagit hissen halvvägs ner och därefter trappan, mirakulöst nog utan att bli sedd. Anonymt skickar han bilderna till en av de stora tidningarna, de publiceras visserligen, men hela historien faller så gott som omedelbart i glömska. Ahmed själv kan naturligtvis inte glömma och så småningom ger han sig ut på en farligare resa än han kunnat föreställa sig.

Efter ett sådant intro är det kanske svårt att tro att det här är en av de roligaste arabiska romanerna jag har läst. Det är en spännande thriller, bitvis obehaglig, men Ahmed Mourads fantastiska personbeskrivningar ger en krydda som inte så sällan lockar till skratt. Detta trots allvaret i berättelsen, maffia och korruption i den egyptiska politikens innersta krets, vapen- och droghandel, prostitution, de vanliga människornas utsatthet och den enorma klyftan mellan dem som har allt och dem som ingenting har. Ett annat tema är den växande religiösa fundamentalismen som också finns med på ett hörn, farorna med att vara en grävande journalist, lyckan över att ha en vän som är expert på datorer och duktig på photoshop och så lite kärlek förstås. Vem är hon, flickan som arbetar i det lilla konstgalleriet och hur ska Ahmed kunna nå henne mitt i alla faror han syltar in sig i och vem är den mystiske mannen som kommer och försvinner, vän eller fiende?

Gastkramande thriller? Nej, långt ifrån, men absolut spännande och underhållande läsning. Om man vill kan man dessutom säga att berättelsen ger en liten bakgrund till de folkliga protesterna i Kairo under året som gått, men jag tycker att Vertigo framförallt ska läsas som underhållning. Visst kan man lära sig mycket av skönlitteratur från andra delar av världen, men den är värd att läsas för sin egen skull tycker jag. 

Det finns mycket skrivet om Vertigo och Amhed Mourad, recensioner, artiklar, blogginlägg, m.m. När jag läste boken visste jag t ex inte att Mourad varit Mubaraks personlige fotograf ända fram till slutet. "By day, I shot my boss Hosni Mubarak. By night, I dreamt of dictator's downfall". 

I bloggen "Arabic literature in english" finns en liten intervju med översättaren Robin Moger om arbetet med boken. Där säger han bl a "Vertigo was fun. Wisecracks, action, drama, the dark heart of a corrupt system, baddies, bellydancers... I speak of myself of course, but I don't get a lot of that as an Arabic translator." Precis det tänkte jag på under min läsning, sånt här får man inte ofta när man läser arabisk skönlitteratur! 

Avslutar med en länk till boktrailern på youtube.