The Smiles of the Saints, av Ibrahim Farghali

Haneen är 21 år och har just återvänt till Egypten efter att ha bott femton år på en internatskola i Paris. Hon var sex år då hon abrupt skildes från sin familj och har sedan dess endast träffat sin far Rami under hans oregelbundna besök. Nu plötsligt har Ramis tvillingsyster bett henne komma till Egypten, Haneen vet inte varför, men hon anar att det handlar om den stora familjehemligheten: Vad hände med Haneens mamma, varför försvann hon och varför skickades Haneen till Paris?

När hon kommer till Egypten får hon ta del av en gammal dagbok och berättelsens fokus hamnar på Rami och de vänner han omgav sig med under uppväxten. Det är inte endast Rami som kommer till tals genom dagboken, vid sidan om tar Emad vid och kommenterar händelserna, han som var Ramis bästa vän och som också älskade Christine. När Emad dör händer något som gör att livet tar helt nya vändningar, både för Rami och för Christine. Rami går med i en islamistisk grupp och Christine tar sin tillflykt i ett kloster medan Emads ande ständigt vilar över dem. Nu, många år senare, betraktar han även Haneen från de dödas värld och viskar till henne om det som var. Han viskar om den kärlek som bestod mellan Rami och Christine och om hur de återförenas och kommer att bli Haneens föräldrar i ett äktenskap som inte ses på med blida ögon och så försvinner Christine, och Haneen skickas till Paris.

Det är ingen lätt historia, berättelsen bär på flera tidslager som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det moderna blandas friskt med det historiska, vilket jag upplevde som lite rörigt men som samtidigt gav handlingen extra dimensioner som jag inte velat vara utan. Men, när jag läst sista sidan och ändå inte fått veta vad som hände Haneens mor kände jag mig nästan irriterad. Jag bläddrade frenetiskt igenom boken för att se om jag missat något bara för att inse att det faktiskt inte fanns något svar på gåtan, man kan bara ana, eller gissa. Ytterligare en irritation kände jag över att Haneens kärleksförhållande med en judisk man som planerar flytta till Israel, bara kommer med i förbifarten, som en parentes, som kuriosa, född ur ett muslimskt/kristet förhållande och på väg in i ett vadå?

Min irritation handlar egentligen inte om boken, varken innehållet eller sättet att skildra det som händer, det handlar mer om att den är lite ovanlig, att berättelsen kräver total fokusering. Det är en bok att helt enkelt ägna sig åt, men då vinner den absolut.

Syriska författare på svenska

Om det var klent med libyska författare som översatts till svenska är det i alla fall något bättre när det gäller författare från Syrien. Där finns poeterna Adonis, Nizar Qabbani, Faraj Bayrakdar och Muhammad al-Maghut, vi har Salim Barakat som både skriver poesi och prosa, men också mästerförfattaren Rafik Schami som ursprungligen är från Syrien men bor i Tyskland och skriver på tyska.

Adonis(أدونيس), ständigt nominerad till nobelpriset i litteratur, mästerpoeten som ofta nämns som arabvärldens främste nu levande poet. Huruvida det är sant eller inte finns det många delade meningar om, men han är nog den som är mest internationellt känd. Adonis är långt ifrån lättläst, men trots det var hans poesi under en period i mitt liv nästan beroendeframkallande. Det blev ett "Dagens Adonis", vare sig jag förstod orden eller inte. I inledningen till lyriksamlingen Detta är mitt namn läser jag följande: Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldigt seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse [...] Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Det kunde inte beskrivas bättre. För den som vill ge sig i kast med Adonis är det just Detta är mitt namn som jag skulle rekommendera. Förutom hans poesi, finns en CD med där han själv läser, boken innehåller också en kort intervju och en efterskrift av Sigrid Kahle och en del fina fotografier.

Förutom lyrik finns också en essäsamling, Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur, och en litteraturteoretisk skrift, En introduktion till arabisk poetik, där Adonis sammanfattar ett kvarts sekel av forskning om arabisk poesi och kultur. En väldigt fin bok för den som vill tränga lite djupare in i den arabiska poesin. Vill man lära känna Adonis lite mer finns Samtal med min far, Adonis, där hans dotter Ninar Esber frågar ut honom om hans uppväxt, hans förhållande till islam, kvinnosyn och också förstås om hans skrivande.

Nizar Qabbani (قباني‎ نزار) brukar benämnas "kvinnornas poet" och är om inte den mest kända poeten så kanske den mest älskade! Den diktsamlingen som finns på svenska har titeln Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, och det säger precis vad han var. Det berättas att när hans syster begick självmord på grund av att hon inte fick gifta sig med den hon ville, då bestämde han sig för att kämpa mot de sociala villkor som hade orsakat hennes död. Han poesi upphöjer ofta kärleken, han skriver om erotik och han skriver om feminism, men där finns också dikter med brännande politisk skärpa och motstånd. Det är dikter som talar direkt till läsaren, utan några omvägar. Nizar Qabbani avled i London 1998 i en hjärtattack. Han begravdes i Damaskus, den stad han själv menade lagt grunden för sitt skapande.

Faraj Bayrakdar , poet, journalist och vänsteraktivits, bor sedan några år tillbaka i Sverige. Han kom till Stockholm som fristadsförfattare 2005 efter 14 år i syriskt fängelse. Sina upplevelser från fängelsetiden har han skrivit om i Språkets och tystnadens otaliga svek, och det är obarmhärtigt smärtsam skildring. Boken ser inte mycket ut för världen men den lämnar spår, är helt och hållet omöjlig att glömma. En diktsamling finns också på svenska, Brev från isoleringscell 13 - dikter i urval.

Salim Barakat (بركات‎ سليم) är av kurdiskt ursprung men skriver på arabiska, både poet och prosaist utan några gränser däremellan. Han kom till Sverige som politisk flykting i slutet av 1990-talet och är sedan dess också bosatt här. På svenska finns fyra romaner och tre lyriksamlingar, alla utgivna på förlaget Tranan. Den självbiografiska romanen Järngräshoppan kom ut på svenska år 2000 och den fristående uppföljaren Fjädrarna två år senare. Döda noviser (2008) utspelar sig på svensk mark, närmare bestämt i Skogås men skulle kanske kunna utspela sig var som helst i världen. Den senaste romanen Geometriska andar kom ut så sent som 1 september 2011 och är Barakats egen tolkning av det libanesiska inbördeskriget. Lyriksamlingarna Rov och Grottorna i Haydrahudaus kom ut på svenska 2005 och Sovande rävar i rubiner 2010. Jag får väl erkänna att jag faktiskt inte har läst Salim Barakat, men blev inspirerad att göra det nu när jag började titta på vad som fanns översatt.

Muhammad al-Maghut (الماغوط‎ محمد) var en av de första poeterna som lämnade de traditionella strukturerna i poesin för den fria versen. Men han var inte bara poet, han skrev också pjäser och essäer och var ofta starkt kritisk till regionens härskare. Förlaget Tranan gav i år ut en samling dikter i svensk översättning med titeln Trampa på mitt hjärta. Läs också vad Cecilia Persson, som varit med och tolkat dikterna, skriver här. Muhammad al-Maghut avled i Damaskus 2006.

Rafik Schami är född i Syrien, var mycket politiskt engagerad i ett kommunistparti men flydde 1970 till Tyskland för att undgå militärtjänstgöring. Hans stora genombrott som författare kom med romanen Kärlekens mörka sida som inte liknar något han tidigare hade skrivit. Det är verkligen ett monumentalt verk med hederskulturen i centrum. Som tonåring blev han själv vittne till hur en bror dödade sin syster på öppen gata i Damaskus och händelsen gav honom idén att så småningom skriva om förbjuden kärlek. Det låter som ett ämne som skulle passa en västerländsk publik, men romanen är mycket mer än så, det är som en kalligrafisk fresk med ett innehåll som knappast går att greppa och som sträcker sig över 100 år av syrisk historia. Läs mer om Kärlekens mörka sida på Macondo. Rafik Schami har också skrivit barnböcker och tre av dem finns i svensk översättning. Nattens berättare, om en pojke som plötsligt blir stum och vars kamrater ska försöka lossa pojkens tunga genom att berätta varsin historia. En handfull stjärnor har självbiografiska drag och handlar om bagarsonen som inte alls vill gå i pappans fotspår utan drömmer om att bli journalist.  Det är ingen papegoja, en bilderbok om en papegoja som inte är någon pappagoja utan en mammagoja, illustrerad av Wolf Erlbruch. Schamis senaste mästerverk har ännu inte kommit ut på svenska men min gissning är att den redan är på gång. På engelska kom den ut i våras med titeln The calligraphers secret.

Libyska författare på svenska

Det skrivs mycket om Hisham Matar just nu. Det är inte något att förvåna sig över, han är inte bara en stor författare, han har också libyskt ursprung, är son till en libysk dissident, han skriver på engelska, är bosatt i London och är för oss i västvärlden kanske "språkligt och kulturellt lättillgänglig". Samma sak gäller förstås också en del andra författare, jag tänker närmast på Khaled Hosseini som med bästsäljaren Flyga drake under en tid fick representera afghanska författare innan vi också på svenska fick bekanta oss med Atiq Rahimi i Tålamodets sten. Men helt klart är att de författare som skriver på engelska har lättare att nå ut, att slå igenom i västvärlden.


Men, nu gäller det libyska författare som finns översatta till svenska och jag kan räkna till två. Ibrahim al-Kuni (الكوني‎ ابراهيم) och ovan nämde Hisham Matar (مطر‎ هشام) , det är sorgligt nog allt. 

Med mitt påstående att Hisham Matars böcker skulle vara språkligt och kulturellt lättillgängliga menar jag inte att de inte skulle vara bra eller läsvärda. Hans debutroman In a country of men (Ingen i världen, 2007) nominerades till Bookerpriset år 2006 och har dessutom fått flera prestigefyllda litteraturpriser. Det är en skildring av det libyska samhället utifrån en nioårig pojkes ögon, hans far har försvunnit, säkerhetspolisen övervakar hans hem, det är svårt att säkert veta vem som är ond eller god, vem man kan lita på. 
I år kom så titeln Anatomy of a Disappearance som jag ännu inte läst men definitivt kommer att läsa. På svenska kommer den ut i början av 2012 med titeln Analys av ett försvinnande. Båda romanerna har starkt självbiografiska drag, något som ger berättelsen lite extra tyngd. 

Ibrahim al-Koni (الكوني‎ ابراهيم) är nog Libyens mest produktiva författare med mer än 50 verk bakom sig och är översatt till ett trettiotal språk. Han är tuareg och i allt han skriver är den berbiska miljön påtaglig. Öknen, djuren, kulturen, myterna och magin är ständigt närvarande. I romanen Stenblödning skildras mötet mellan öknen och den västerländska kulturen på ett nästan aggressivt sätt. Det är mötet mellan tuaregen Asouf som kan och hittar i ökenlandskapet som i sin egen ficka, de västerländska turisterna och arkeologerna, och så stadsborna, tillika jägarna, Kain och Masoud.


Nej, Ibrahim al-Koni är inte lättillgänglig, hans berättelser har inget driv som för texten framåt, men det finns i stället ett djup och en slags längtan och mystik som är svår att förklara. På engelska finns ytterligare några titlar, t ex Anubis, The Animist och The Seven veils of Seth.


Så vad kommer att hända med den libyska litteraturen efter Qaddafis fall, blir det en renässans? Läs vad M.Lynx Qualey skriver om det i New life for new Libyan literature. Artikeln är hämtad från den engelska utgåvan av al-Masry al-Youm vars kultursidor är väl värda att följa.

Life is more beautiful than paradise, av Khaled al-Berry

Khaled al-Berry är 14 år då han kommer i kontakt med den islamistiska gruppen Jama'a Islamiya för första gången, inte i moskén, något som kanske verkat mer naturligt, utan på fotbollsplanen. Khaled växte upp i en sekulär och liberal medelklassfamilj, långt ifrån den misär man ofta tänker sig ligga till grund för potentiell rekrytering av unga självmordsbombare, så vad var det som fick honom att dras till en extrem islamistisk grupp? Någonting fick honom att sluta lyssna på sin favoritmusik, sluta se på TV, sluta gå på bio, byta ut jeansen mot den typiska långa skjorta som bröderna bar, ja till och med sluta spela fotboll för att i stället memorera Koranen. Något riktigt enkelt svar på frågan finns naturligtvis inte men i sin självbiografiska roman utkristalliseras framför allt tillhörigheten, att finnas med i ett sammanhang där ett slags kollektivt medvetande ger styrka och en känsla av att vara utvald. Under de följande åren (1990-tal) blir Jama'a Islamiya mer och mer involverad i den egyptiska politiken och blir en allt större fiende till staten, något som får Khaled att både fördjupa sin religiösa tro och sitt engagemang i organisationen. Han börjar vara med om att utföra mindre uppgifter, som att krossa turisters vinflaskor, ge predikningar både i moskén och på universitetet och han börjar också tro att han så småningom ska bli utvald för någon slags operation, en operation som skulle innebära martyrskap, att offra sig själv för något större. Men trots sin hängivenhet blir inte Khaled al-Berry utvald, i stället blir han som många andra bröder infångad av polisen och fängslad och de veckorna han sitter inlåst i cellen blir avgörande för hans framtid. I stället för att bli utsatt för svår tortyr ses han som en mindre terrorist, ofarlig för staten och blir inte på långa vägar så hårt behandlad som medfångarna blir, något som verkligen sårar hans stolthet. Det får också till följd att de andra bröderna börjar se misstänksamt på honom, han blir undanhållen information och förlorar all status inom organisationen. Så småningom släpps han ur fängelset och börjar sin resa tillbaka till det medelklassliv han kommit ur, en resa som på inga sätt blir enkel.

När jag först läste om Khaled al-Berrys bok kände jag mig tveksam, undertiteln "a jihadist's own story" kändes sensationsskapande och knappt trovärdig så det var med ett visst motstånd jag ändå började läsa. Behållningen är inte heller det "sensationella" i att en islamist med tankar på martyrskap "kommer på bättre tankar" utan snarare att få ta del av en ung människas inre tankar och funderingar. Khaleds religiositet känns faktiskt inte särskilt "fanatisk" utan framställs om oerhört meningsfull för honom. Han identifierar sig med sin muslimska historia, han studerar både Koranen och hadither, försöker hitta sin egen plats och grubblar över hur just han ska kunna föra budskapet om den sanna tron vidare. Det är inte heller sin religion Khaled till slut lämnar, utan den politiskt islamistiska organisationen.

På "The forgiveness project" skriver al-Berry "The most dangerous thing in life is to let people become convinced that truth has just one face". Läs vidare här.

Nya nummer av Karavan, Banipal och Kalimat

Det är bäddat för mycket god läsning framöver. Senaste numret av tidskriften Karavan, nr 2, 2011, har som tema "Ung arabisk litteratur, Röster från Egypten och Libanon". Jag har inte hunnit mer än bläddra igenom och skumläst lite här och där, men det ser mer än lovande ut. Där finns t ex ett avsnitt ur Ahmad al-Aidy's roman Being Abbas Al Abd i svensk översättning, intervjuer med bl a Joumana Haddad  (Lilits återkomst), två berättelser av Mansoura Ez Eldin och mycket annat. Arabisk litteratur, här på svenska!

Senaste numret av Banipal är i antågande och utlovar något så spännande som "Arabic writers in Sweden". Där finns Manhal al-Sarraj, Salim Barakat (fyra romaner och två diktsamlingar på svenska), Faraj Bayrakdar, (Språkets och tystnadens otaliga svek), Jonas Hassen Khemiri (behöver jag knappast flagga för), Sabri Youssef (två diktsamlingar finns på svenska) och några till.

Dessutom har den elektroniska tidskriften Kalimat kommit med sitt andra nummer och jag är lika förtjust som över det första! Artiklar som "Multiculturalism- reality or illusion?", "Masked faces: a twofold threat to national security and women's liberation", andra delen av "Arabic music today", "Profiling Jordan's DJs" och så finns där recept, boktips, en spellista och massor av annan spännande läsning! Fanns Kalimat i pappersupplaga skulle jag definitivt prenumerera på den! Än så länge finns den, helt gratis, att läsa på http://www.kalimatmagazine.com/.

Murder in the tower of happiness, Muhammad Tawfiq (محمد توفيق, طفل شقي اسمه عنتر)

Murder in the tower of happiness utspelar sig i Kairo, i ett höghus vid Nilen. Ahlam, en ung vacker skådespelerska, hittas mördad i en av hissarna, naken, strypt. Under den polisundersökning som pågår får vi möta husets mycket märkliga invånare genom ett antal personer som engagerar sig i händelsen.

Men som den lite märkliga roman det här ändå är så är det något helt annat än ett mord som utgör öppningen. Där står Sergeant Ashmouni och dirigerar den kaotiska trafiken och blir vittne till hur ett piano som av en osynlig hand skjuts ut genom en balkongdörr, från den 13e våningen.

Like an angry cloud, the piano's blackness blocked the disc of the sun. It was a fancy piano. He was familiar with its likes from watching Abdelhalim and Farid Alatrash movies. But from his current perspective, the piano lacked any poetic or musical allure. It was menacing, ghostlike, as it floated out of the balcony held by a firm but invisible hand. Its straight wide edge appeared first, then its silhouette narrowed and ended in the shape of the tip of a roasted sweet potatoe. After it had completely cleared the balcony, the piano remained for a few seconds suspended in the mid air. Then suddenly, it plunged. The invisible hand had abandoned it to its fate, rendered it to the force of gravity that makes no exemptions. So, lika a bomb, it dropped on the unsuspecting Nile Corniche. [...]The sound bomb was followed by a series of musical groans: materials of diverse densities colliding, springs tinkling, echoes reverberatin - in short, the groans of a dying piano.


I fallet krossar pianot en splitterny mercedes som står parkerad vid höghusets entré. Bilen ägs av ingen annan än Shaker Pasha, som också äger den lägenhet där mordet på Ahlam ägde rum, en lägenhet som nu stått tom de senaste tre månaderna. Shaker lider så svårt av sin sömnlöshet att han efter händelsen med pianot anlitar ett medium för att driva ut den ande som verkar ha gått bärsärkargång i lägenheten och hoppas på så sätt bli befriad från sömnlöshetens våndor. Mediet, Abd al- Malak, är en ung man, som trots sin amerikanska ingenjörsexamen inte lyckats hitta något jobb och i ren desperation utgivit sig för att vara parapsykolog. Hos Shaker Pasha träffar han Cerebellum, en före detta kärnkraftsingenjör från Irak och tillsammans bosätter de sig i lägenheten på 13e våningen. Där passerar sedan ett antal mycket speciella personer som alla på ett eller annat sätt haft med Ahlam att göra. Journalisten Islah Mohandes har i sina efterforskningar kring mordet nästan identifierat sig med Ahlam, bär omkring på skådespelerskans dagbok hon kommit över och försöker desperat förhindra att Ahlams yngre syster möter sin storasysters öde. Samtidigt försöker hon få sina artiklar om mordet på Ahlam publicerade men blir ständigt motarbetad av tidningens chefredaktör. Sergeant Ashmouni balanserar mellan sina två fruar och försöker vara båda till lags men lider oerhört av sin tillvaro, av trafiken, av mutorna, av de rikas lögner och vill bara få lugn och ro. Hela atmosfären runt The Tower of Happiness är fylld av desperation, av olyckliga människor och så Ahlams olycksaliga ande som gått fram som en tornado i lägenheten på 13e våningen. Endast ett litet bord med en vit ros i en vas står kvar, en ros helt oberörd av den tid som gått sedan mordet. Mitt bland alla människor i huset rör sig också pojken Antar med sin fotboll och katten Mishmish och det är genom Antar som den döda skådespelerskan talar under seanserna.

Murder in the tower of happiness har beskrivits som arabvärldens första thriller men romanen är så mycket mer, i mina ögon kanske mest en vass samhällskritik i en thrillers form. Jag har kämpat mig igenom boken för texten kräver verkligen sin läsare. Det går inte att slöa sig igenom, det är som om vartenda ord bär på något som ger innehållet en mening och missar man något blir det lätt obegripligt och rörigt. När jag hade lyckats krångla mig igenom första halvan så gick det sedan nästan av sig självt och läsningen blev den där njutningen jag inte kan få nog av. Dessutom, under de sista sidorna ville jag inte att det skulle ta slut alls, då när vasen med rosen föll, samma väg som pianot, en våning för varje klockslag, de tolv slagen nyårsaftonen år 1999.

Veckans länktips

Eftersom det för ögonblicket går lite trögt på läsfronten tänkte jag tipsa lite om några intressanta artiklar jag stött på under de senaste veckorna.

Tiden för orientaliska klichéer är inte över, långt därifrån, de lever och frodas inte minst i böckernas omslagsbilder. Den jordansk/brittiska författarinnan Fadia Faqir har egen erfarenhet av detta och skriver i artikeln A Dalek in Burqa om hur både hennes egna böcker och andras hanterats i olika utgåvor i olika länder.


"Bedouin Jordanian women are represented on the cover by Afghani women in burqa. In the Czech Republic My Name is Salma is translated into 'Sin and Damnation' and has a woman with a thin veil standing in a mosque. This particular brocaded veil and mask can be found in the Gulf region rather than the Levant, where the novel is set. This cultural inaccuracy is comparable to having Paris on the cover of Martin Amis's novel London, or the Tower of Pisa on the cover of Pat Barker's Union Street."

Arteast är en organisation som presenterar samtida konst från Mellanöstern och Nordafrika, film, litteratur och visuell konst inkluderat. Under rubriken Literature in translation läggs varje månad ut en elektronisk tidskrift, Shahadat, en plattform där unga författare och skribenter har möjlighet att sprida sina alster, korta texter, noveller, reflektioner både i originalspråk och i översättning. Det senaste numret fokuserar på den populärlitteratur som föddes under revolutionen på Tahirtorget i början av året. Skribenterna analyserar hur protesterna förändrade det politiska berättandet genom karikatyrer, graffiti och annan gatukonst. Signs of the Times :  the popular literature of Tahrir . 

Emellanåt får jag frågan varifrån jag får tips om de böcker jag läser. Fortfarande är bloggen Arabic Literature in English den överlägset bästa informationskällan, inte enbart för titlar utan för vad som händer i det litterära arabvärlden över huvud taget. 

En annan källa är Haus Publishing and Arabia Books vars nyhetsbrev alltid är inspirerande läsning och för min del också brukar resultera i nya böcker i bokhyllan. 

Ni har väl koll på renaramaarabiskan.com, UR:s satsning på en programserie som undersöker det arabiska språkets ställning i Europa. Följ Nadias blogg, just nu är hon i Sarajevo och dricker turkiskt kaffe! Serien kommer att sändas i SVT till hösten. Renaramaarabiskan har också en grupp på FB som är rolig att vara med i. Där hittade jag dansgruppen Accrorap med franska och algeriska dansare som får avsluta skrivandet för idag.