Morgon i Jenin, av Susan Abulhawa

Det här hade kunnat vara en fantastisk bok. Det är en släktkrönika, en beskrivning av det palestinska folkets lidande från den stora katastrofen 1948 "Nakba", fram till händelserna i Jenins flyktingläger 2002. Det är en skildring som man inte kommer att glömma i första taget, berättelsen om Amal ("hopp" på arabiska) och hennes familj i fyra generationer. Det är en bok jag skulle sätta i händerna på den som vill veta något om Palestina under 1900-talet och få det i romanform, men det är ingen bok jag skulle sätta i händerna på den som lätt hakar upp sig på språkliga skavanker. Jag tror att jag hör till den senare typen. Dialogerna blir ibland så banala att man fort måste bläddra vidare. Plötsligt kommer en sexskildring som känns helt malplacerad, som ett kapitel ur någon annan bok, som om författaren (eller redaktören?) försökt få ihop två olika böcker, ej trovärdig romantik plus trovärdigt våld. Men berättelsen har ändå sina goda sidor och skildringar från arabvärlden är sällsynta på svenska, så jag ska inte helt visa tummen ner. Några delar av berättelsen håller riktigt bra. T ex. skildringen av de fasansfulla dygn 1967 då 6-åriga Amal och hennes vän Huda gömmer sig i köksgropen tillsammans med ett spädbarn, den är både stark och väldigt berörande. En annan mycket intressant del är att Abulhawa har tagit upp ett tema som den palestinske författaren Ghassan Kanafani lade grunden för i sin kortroman Aid ila Haifa (Return to Haifa) 1970. I Kanafanis roman är det en liten pojke som i kalabaliken 1948 blir kvarlämnad när föräldrarna flyr och som adopteras av ett judiskt par, uppfostras till jude, israel och som så småningom kommer att stå inför sina biologiska föräldrar. I Morgon i Jenin blir Amals bror bortryckt ur mammans famn, av en soldat vars hustru är djupt traumatiserad efter att ha överlevt förintelsen och sjuk i sin längtan efter ett barn. Så småningom möts Amals båda bröder, i en vägspärr. Den som vill veta lite mer om handlingen kan läsa t ex Adlibris beskrivning.

Susan Abulhawa är född i Kuwait av palestinska föräldrar som flydde Israel 1967, men sedan tonåren lever hon i USA. Hon grundade Playgrounds for Palestine 2002 som självklart har finansierat en lekplats i bl a Jenin! :-)

Beirut 39

För den som är intresserad av den unga generationen arabiska författare är den här boken ett måste. Beirut 39 kallades den litteraturfestival som gick av stapeln i Beirut under våren 2010 och ett av syftena var att försöka identifiera och presentera den unga generationen arabiska författare. För att nomineras fanns tre kriterier: ett publicerat arbete, född 1970 eller senare och ha arabiskt ursprung. Av ca 480 nominerade valdes 39 ut av en juryn som bestod av välkända kulturkritiker, förläggare, författare, poeter och redaktörer. Mer om festivalen kan man läsa HÄR och även om aktiviteterna är av gammalt datum finns länkar till författarpresentationer och en blogg med bl a intervjuer. När man nu inte själv kunde delta i festivalen så finns ändå den här antologin som består av noveller, poesi och utdrag ur romaner skrivna på arabiska, engelska, franska och nederländska. Det finns både en arabisk utgåva och en engelsk och i den engelska har bl a översättare som Roger Allen, Marilyn Booth och Humphrey Davies deltagit så gissningsvis finns inget att anmärka på vad gäller översättningarna från arabiska till engelska.

Det är en helt och hållet fascinerande och njutbar läsning, rakt igenom, det ger en bild av Nordafrika och Mellanöstern som är precis lika skiftande som verkligheten. Det ger en bild av människor som är som vi, plågade ibland, lyckliga ibland, de finns i stadsmiljöer, landsbygdsmiljöer, öknen och bergen, de lever bland kärlek och passion, de lever bland hat och övergrepp, där finns också korrupta regimer, fanatism och ofta finns kriget nära vare sig det gäller ockupationen av  Västbanken, inbördeskrig eller konflikt mellan öst och väst. Det antologin framförallt rymmer är kanske själva livet och kärleken till livet. Vill du veta någonting om arabvärlden, läs den. Vill du veta någonting om världen, läs den. Vill du veta något om dig själv, läs den! Vill du bara njuta av orden, läs den då med!

Thura's diary, av Thura Al-Windawi

Den 20 mars 2003 utbröt kriget i Irak. Thura al-Windawi var då 19 år och började skriva sin dagbok som ett sätt att kontrollera kaoset omkring henne, som ett sätt att behålla lugnet och med en förhoppning om att dagboken en dag skulle kunna bli ett dokument över en vardag i krig. Thura växte upp i en shiamuslimsk medelklassfamilj i Bagdad, äldst av tre döttrar. Även om familjens situation på ytan var under kontroll hade sanktionerna gjort många saker svåra, bl a bristen på insulin som en av döttrarna dagligen behövde. Men det som kanske var svårast, och det som går som en röd tråd genom hela dagboken, är osäkerheten om vad som ska komma att hända. Inte en allmän osäkerhet eller otrygghet, alla vet att kriget ska bryta ut, men ingen vet när eller hur det ska sluta. Det är ett ändlöst avsked av vänner och släktingar, ingen vet om man kommer att ses igen och när kriget väl är igång handlar så mycket om rädslor. Var ska man ta vägen? Var är det värst just nu och var kommer det att vara värst i morgon? Hur ska man kunna lugna och trösta de yngre då man själv är så rädd?

Thura och hennes familj befinner sig aldrig i krigets "centrum". När det är som värst i Bagdad kan de få en fristad hos släktingar på landsbygden. Hon behöver aldrig bli vittne till de blodiga händelserna även om hon ständigt hör talas om dem, hon ser bilderna och reportagen på teve och hon iakttar hur små saker i vardagen förändras och hur människorna runtomkring henne förändras av det som händer. Thura tänker, och hon skriver ner det hon tänker om kriget, och det berör. Den där känslan av att "det här kunde vara jag" är faktiskt närvarande.

Även den som drar sig för att läsa långa romaner på engelska kan läsa den här boken. På biblioteket är den klassad som ungdomsbok, den är lätt att läsa, den är värd att bli läst.

The american granddaughter, av Inaam Kachachi /

Femton år efter att Zeina emigrerat från Bagdad till USA återvänder hon till ett krigshärjat land, anställd som tolk åt den amerikanska armén. Hemkomsten, om man nu kan kalla det hemkomst, blir allt annat än friktionsfritt och hennes dubbla lojaliteter blir ganska snart uppenbara. Den enda släkting hon har kvar i Irak är hennes mormor, en mycket traditionell och envis kvinna som nästan ryggar tillbaka inför ett barnbarn som är involverat i ockupationsarmén. Zeina är helt klart en förrädare i hennes ögon, en förrädare som med alla medel måste fås att återvända till sitt ursprung. Genom sin mormor kommer Zeina i kontakt med två "bröder" hon inte visste att hon hade, varav den ene, Muhaymen, är medlem i den militanta Mahdi armén. Situationen för Zeina blir ännu mer komplicerad då hon förälskar sig i Muhaymen och försöker dölja det uppdrag hon har i Irak.

The american granddaughter var en av de nominerade titlarna till IPAF 2009/2010 och jag har väntat ganska ivrigt på den engelska översättningen. Men jag är inte helt "såld", åtminstone i början kändes berättelsen inte helt trovärdig och jag blev nästan lite besviken. Att få arbete som tolk och bl a ha uppdrag att översätta militära dokument utan att ha någon tidigare erfarenhet känns lite krystat. Likaså hennes försök att ljuga om sin arbetsgivare för de irakier hon har kontakt med och samtidigt lura sin chef om sina besök hos sin mormor, det blir nästan lite banalt. Men om man bortser från detta och en del annat så är det ändå en läsvärd bok och det dilemma Zeina står inför är reellt. Hon ser sig som amerikan, tror verkligen på USAs mission i Irak och kan inte se, åtminstone inte till en början, att missionen kan ifrågasättas. När hon sista gången träffar Muhaymen har ändå ett frö såtts och hon tvivlar.

Muhaymen was attuned to my pain. He could read me, and he showed no mercy.
'Why did you come?'
'We rid you of Saddam.'
I knew it was a cliché. I heard myself, and I sounded like a Fox News reporter. The writer would certainly edit this out. Muhaymen came back with a slightly more original line,
'You drove King Kong out of the city and claimed the whole of Iraq in return.'

Inaam Kachachi är född i Bagdad (1952) men bor för närvarande i Frankrike. Hon är journalist och korrespondent i Paris för tidningen al-Sharq al-Awsat. Förutom två romaner och ett par fack-böcker har hon gjort en dokumentärfilm om Nazihah al-Dulaymi, arabvärldens första kvinnliga minister(1959).

International Prize of Arabic Fiction 2010/2011

I går var den novemberdag då IPAFs långa lista tillkännagavs. 7 av 16 författare är kvinnor och böckernas teman rör sig kring religiös extremism, politiska och sociala konflikter och kvinnors kamp för jämlikhet. Några av författarna är redan stora namn i den litterära världen och bland dem finns Miral al-Tahawi (Egypten) vars roman "The blue aubergine" jag verkligen kan rekommendera. Hon är uppvuxen i en traditionell beduin-familj och hennes romaner utspelar sig också i sådana miljöer. Förutom al-Tahawi finns åtminstone två av författarna att läsa på engelska. Khairy Shalabi: "The Lodging House" och Khaled al-Berry "Life is more beautiful than paradise" . Resterande namn är jag lite osäker på, de flesta känner jag till genom arabiska titlar jag köpt in till biblioteket, men ett par var också helt nya för mig. De länder som är representerade i år är Syrien, Egypten, Saudiarabien, Libanon, Algeriet, Marocko, Libyen och Sudan. Vem som i slutändan blir vinnaren är  helt omöjligt att gissa men önska kan man ju alltid och då blir min önskan Miral al-Tahawi, förstås.

Kiss the dust, av Elizabeth Laird

Tara är en kurdisk flicka som bor med sin familj i Bagdad. Att hon är kurd är egentligen ingenting hon funderat så mycket över, hennes liv är som vilken tonårsflickas som helst, ända till den dag då hon på hemväg från skolan bevittnar hur en kurdisk pojke i hennes egen ålder skjuts till döds av en soldat. När sedan en för henne främmande man sent en kväll skottskadad befinner sig hemma i köket börjar allt gå i en rasande fart. Iraks hemliga polis kommer för att hämta hennes far som blivit varnad och redan är på flykt. Kort därefter måste hon själv med sin mamma och busiga lillasyster fly hals över huvud, upp till bergen, till Kurdistan där de återförenas med pappan. Men inte ens där kan de stanna, bomberna driver dem vidare, med hjälp av smugglare tar familjen sig över bergen till Iran där de först hamnar i ett brutalt flyktingläger. Med hjälp av kontakter i Teheran ser ändå familjens livssituation ut att förbättras, det finns hopp, kanske kan pappan få jobb, kanske kan Tara få fortsätta skolan men så slås allt sönder, igen. Kriget mellan Iran och Irak eskalerar och nu är det Irans säkerhetspolis som är på jakt efter Taras pappa. Familjen måste återigen fly och Tara undrar om hon någonsin ska hitta en plats att kalla "hemma" igen.

Elizabeth Laird har skrivit flera ungdomsböcker med starka flickor i huvudrollen. Hon är förstås ingen arabiskspråkig författare men jag tar med henne här ändå för flera av hennes böcker utspelar sig i arabiska miljöer och handlar om barn i krig. Den första roman jag läste av henne var A little piece of ground, som utspelar sig i Ramallah under några veckor då beväpnade trupper hållit invånarna under utegångsförbud under en längre tid. Sedan läste jag Oranges in no man's land, en berättelse om en modig flicka under inbördeskriget i Beirut. Marocko, Pakistan och Etiopien är andra miljöer där Elizabeth Laird har placerat sina huvudpersoner. På hennes egen hemsida skriver hon både om sig själv och sina böcker.

Tråkigt nog är hon inte översatt till svenska, däremot finns ett par titlar på arabiska!

Stealth, av Sonallah Ibrahim

Det här är en stillsam betraktelse över en elvaårig pojkes vardag i Kairo i slutet av 1940-talet. Pojken är författaren själv, Sonallah Ibrahim, som genom berättelsen försöker komma underfund om den vuxna världen. Han lyssnar, ja tjuvlyssnar på sådant som han inte ska höra, observerar, ser det som inte är meningen att han ska se. Han kikar genom nyckelhål, gömmer sig under bord, smyger på grannarna, iakttar livets små vardagliga ritualer och begrundar det han ser och hör. Pojken växer upp ensam med sin åldrade far och diverse hushållerskor, hans mor är nästan mystiskt frånvarande, men han betraktar de flyktiga minnena av henne på samma sätt som han betraktar allt annat. En sång väcker minnen, en doft väcker minnen, och allteftersom berättelsen framskrider blir bilden av henne klarare, om än aldrig helt klar.

Det är nästan ett litet magiskt skimmer över den här boken trots att pojkens vardag är långt ifrån magisk. Kanske är det textens form som ger den här känslan, en form där meningarna är korta och lågmälda. Tidsperspektivet i berättelsen påverkar nog också, pojken beskriver det han ser och hör minut för minut. Något annat som också slog mig var att jag var väldigt mycket "med" i boken. Jag blev själv en del av det där nyfikna barnet som såg på de vuxnas liv som något märkligt, ja faktiskt obegripligt och när ingen berättar eller svarar på frågorna måste man ta reda på svaren själv.

Sonallah Ibrahim (född 1937) är en av Egyptens stora författare. Som ung journalist fängslades han av politiska skäl och fick tillbringa flera år i fängelse. Efter fängelsevistelsen skrev han sin debutroman Tilka al-ra'ihah (The smell of it) som omedelbart konfiskerades. Hans författarskap erkändes först under 1990-talet i Egypten, trots att hans romaner redan då var översatta till många andra språk. 2004 skapade han rubriker då han vägrade ta emot ett prestigefyllt litterärt pris från den egyptiska regeringen.

På svenska finns tre mycket läsvärda översättningar, Augustistjärnan, den kafkaliknande Kommittén och så den senaste översatta, Warda, om arabvärldens kvinnliga Che Guevara. En längre artikel på engelska om Sohallah Ibrahim och hans självbiografiska roman Stealth hittar du här.

Några länktips

Hanan al-Shaykh

I väntan på att få mina senast beställda böcker läser jag artiklar om arabisk litteratur på nätet. Det senaste numret av Belletrista har en fin artikel om Hanan al-Shaykh. Titeln The story of Zahra läser jag om med jämna mellanrum för det är få böcker som lämnat ett sådant bestående intryck på mig som just den.

Suad Amiry

Belletrista, med underrubriken Celebrating women writers from around the world,  är annars en utmärkt källa för boktips om man intresserar sig för kvinnliga författare från hela världen. I september sjösatte de även sin nya blogg If written by a woman och den senaste posten handlar om Suad Amiry och hennes bok Nothing to lose but your life som jag skrev om för några veckor sedan.

En annan ny blogg att rekommendera är Graphic novels and the Middle East som är precis vad det låter som. Inom bloggens ramar finns en "on-line book group" som i oktober började med att läsa Zahra's paradise, en grafisk novell som i dag finns på tolv språk ( bl a svenska). Zahras paradise är ett samarbete mellan en iransk författare, en arabisk tecknare och en judisk förläggare. Läs om det här, men framförallt, läs serien!

Cities without palms, av Tarek Eltayeb

I den sudanesiska byn Wad al-Nar råder svåra tider. Hamza bor med sin mor och sina två yngre systrar och plågas svårt av den rådande situationen, det är ont om mat, sjukdomar florerar. Fadern har lämnat familjen för en yngre kvinna och ansvaret för familjen ligger nu till stor del på Hamzas axlar. Den enda lösningen är till slut att lämna byn, ge sig av till den stora staden för att söka arbete. Detta är början på en lång resa, en resa som tar Hamza allt längre bort, till Kairo, till Rom, Paris, Amsterdam. Han är en av alla dem som kallas "papperslösa", utan pengar, utan giltigt uppehållstillstånd, får tillfälliga jobb som betalar lite men kräver desto mer, alltmedan han skickar hem de små summor han får ihop och undrar över varför mamman inte hör av sig, undrar över hur de yngre systrarna mår. Men Hamza klarar sig trots allt ganska bra och han lyckas för det mesta hålla sig på rätt sida om lagen och får till slut ihop en tillräcklig summa för att köpa en billig biljett tillbaka. Han längtar, ser fram emot att återse sin by, sin familj. Glädjescenen uteblir.

Things have gone from bad to worse ever since you left Wad al-Nar. We'd never seen anything like it, we'd never even heard of such horrible things, not even in the old tales. But all lives are in God's hands.

Trots ett tungt tema i den här lilla romanen finns små ljuspunkter som tränger fram och jag hyser en sådan värme för Hamza, jag lider med honom och småler med honom när hans eget leende tycks finnas där.Jag värms av hans kärlek till sina systrar, dockorna han köper i present till dem, den omtanke han känner för sina "medresenärer" när de råkar illa ut. Dessutom gillar jag tempot i berättelsen, det är långsamt och eftertänksamt, inget överflöd av ord, inget överflöd av beskrivningar, kanske kan man kalla det minimalistiskt helt enkelt. Och verklighetstroget.

Cities withour palms påminner mycket starkt om en annan roman, nämligen Season of migration to the north, av Tayeb Salih, en arabisk "klassiker". Den rör samma tema, migration och främlingskap och går i ett lika underbart långsamt tempo. (Finns på svenska med titeln Utvandringens tid)

Tarek Eltayeb föddes i en sudanesisk familj i Kairo 1959 men bor sedan mitten av 1980-talet i Wien. Förutom romaner har han också skrivit en del poesi och noveller som publicerats i både arabiska och europeiska tidningar. På webbsidan Poets against war finns två av hans dikter i engelsk översättning och två fina konstverk. Läs och betrakta!

The Sexual Life of an Islamist in Paris, av Leîla Marouane

Mohamed har fått nog. Han är en mycket välbeställd banktjänsteman men bor fortfarande, vid 40 års ålder, hemma hos mamma och sin yngre bror som inget annat gör än försöker driva honom till att gifta sig. Mohamed brukade vara den perfekta muslimen, han är lärd, ledde bönerna i moskén, reciterade Koranen tillsammans med sin bror, men nu har han alltså fått nog. Klyftan mellan livet hemma och livet på jobbet, i Paris innerstad blir för stor. Han byter namn till Basile Tocqard, han bleker sin hudfärg och försöker bli av med de svarta lockarna. Han slutar be, han köper en svindyr lyxlägenhet dit han planerar att ta emot de kvinnor han självklart kommer att kunna locka dit. Mohamed/Basile har nämnligen ännu inte förlorat sin oskuld och det plågar honom ofantligt, men nu ser han fram emot sitt fria sexliv och drömmer om de sköna "hourierna" han ska belägra. Först måste han bara få sin mors välsignelse till flytten...

Det är en skruvad historia det här och inte bara skruvad i miljöskildringen utan skruvad i hela upplägget, så skruvad att man ibland har svårt att följa tråden. Mohamed/Basil liknar mer och mer en galning, kvinnorna han möter blir bara mer och mer mystiska, de tycks alla ha någon slags koppling till en författarinna som i sin tur har någon slags koppling till Mohameds kusin Driss vars hela liv nedtecknats i en roman och drivit honom till vansinne...

Vad handlar den här rent av bisarra romanen egentligen om? En förvirrad man mellan två världar? Identiteter? En sons desperata frigörelse från en lika desperat mor? Det finns hur mycket som helst att analysera. Hur Leîla Marouane till slut får ihop trådarna begriper jag inte, men bra är det och hon får ihop det med en rejäl dos allvarlig humor.

Leîla Marouane föddes i Algeriet 1960 men bor och arbetar sedan tjugo år i Paris.

Litteraturpriser

För den som är intresserad av modern arabisk litteratur rekommenderar jag att följa bloggen  http://arablit.wordpress.com/ som är helt oslagbar. M Lynx Qualey är både författare och läsare, bosatt i Kairo och lyckas fånga upp och presentera nyheter om arabisk litteratur i stort sett varje dag. I går presenterade hon på sin andra blogg  http://readkutubkids.wordpress.com/ en "longlist" till ett fint litteraturpris, Etisalat Prize for Arabic Children's Literature. Bl a finns där två titlar utgivna av Tamer Institute (Alma-pristagare 2009) vilket är glädjande. En annan av mina favoritförfattare/illustratörer finns också på listan: Ihab Shakir, Egypten, med titeln عندما رقص الأسد Indama raqasa al-asad, (När lejonet dansade) på förlaget Dar al-Shuruq. Från Jordanien finns en titel av Taghrid al-Najjar,  بيت للأرنب الصغير   Bayt lil-arnab al-saghir (Ett hem till den lilla haren) och klickar du HÄR får du se ett litet videoutdrag ur berättelsen.

Annars är det nu bara att ha tålamod och vänta på en annan "longlist", International Prize for Arabic Fiction (IPAF) som brukar komma i november. Så gott som alla titlar från den översätts till engelska vilket tråkigt nog inte gäller titlarna från Etisalat...

Nothing to lose but your life, av Suad Amiry

Det här är ingen roman, men man kan inte annat än önska att det var just det, en roman, en påhittad berättelse, med kanske lite lagom verklighet i bakgrunden. Undertiteln lyder: an 18-hour journey with Murad. Murad är en av de palestinska arbetarna som försöker ta sig illegalt över till Israel för att arbeta, vid något bygge, någon fabrik, vad som helst. Suad Amiry är själv en priviligierad medelålders kvinna, arkitekt, god vän till Murad, hans bror Muhammad och deras familj. Varje natt, strax efter tvåtiden ger sig Murad och Muhammad iväg på en skranglig buss, tillsammans med en hel hop andra palestinska arbetslösa män, en illegal resa till staden Petah Tikva, på andra sidan muren. Där hoppas de bli upplockade på marknaden av någon israelisk förman för att åtminstone för några timmar få arbete och inte behöva komma hem tomhänta. Suad har fått idén att klä ut sig som man och följa med på en resa, en resa som normalt sett inte skulle ta mer än några timmar men som tar ett halvt dygn. Där bussen stannar följer en vandring i mörkret, språngmarscher för att undkomma israelisk militär, uppför, nedför, springa hukande i vägdiken, hoppa över diken, snubbla, ramla, stanna och pusta ut, följt av ännu en bussfärd. Under hela resan får Suad också ta del av de andra arbetarnas berättelser, inte enbart skräckfyllda utan också underhållande. Suad själv har en härlig förmåga att skämta  med sig själv och den allvarliga situationen, en galghumor som definitivt inte får boken att bli ytlig utan snarare förstärker en helt absurd verklighet. Kan det vara så här? Ja, det kan det. Suad är inte ensam med sin humor, en av pojkarna försöker se det positiva i tillvaron : What suffering! It's good exercise; five to six hours of walking and you'll be in shape for the Olympics i China [...] This way we also get to know the geography of our country. Men alla skämtar inte, alla når inte Petah Tikva, någon arresteras, någon bara försvinner i mörkret. Några som når Petah Tikva blir stående på marknaden i timmar, ingen vill anställa dem, de ser kanske inte tillräckligt starka ut. Som en boskapsmarknad. Suads vänner "klär om" de rullar upp byxorna, sätter gelé i håret, på med solglasögon, viker upp skjortkragen, byter till en färggrann t-shirt, allt i ett försök att dölja sin palestinska identitet, allt för att försöka se israelisk ut, allt för att få några timmars avlönat arbete.

Längs med Suads berättelse om resan tillsammans med Murad finns en sorg och klagan över det förlorade landet, en sorg över de nedhuggna olivträden, en sorg över de försvunna apelsinlundarna, de fullständigt bortsopade palestinska byarna, land som sextio år tidigare befolkats av ett folk som "inte fanns".

Suad Amiry är född 1951, bor i Ramallah på Västbanken. 1991 grundade hon Riwaq Centre for Architectural Conservation, som arbetar för att skydda och bevara Palestinas arkitektoniska arv. 

Tyvärr finns den här titeln ännu inte på svenska men i stället kan man läsa "Sharon och min svärmor" som finns på många bibliotek. Den är lika läsvärd och fylld av Suads underbara galghumor.

My one and only love, av Gilad Atzmon

Gilad Atzmon skriver lika suveränt som han spelar saxofon. Jag har i flera år lyssnat på hans musik men boken har stått där i hyllan och väntat och nu fattar jag inte hur jag har kunnat låta den stå där så länge! Det är en underbar satir med ingredienser som judisk identitet, sionistisk politik, sex, mord, anti-israeliska konspirationsteorier, hemliga agenter och så en ung, rörande vilsen trumpetare som kan ge kvinnorna orgasm bara genom att spela en enda lång ton. Jag är helt tagen av hur Atzmon kan få ihop alla trådar, hur han kan reda ut den här härvan av händelser och personer som mer eller mindre frivilligt hamnar i den store managern Avrahams grepp.

Atzmon själv får efter en spelning besök av Bird Stringshtien som säger att han har en del biografiskt material som kanske kunde intressera honom, och boken "My one and only love" är resultatet av det mötet. I botten på den här osannolika historien ligger Birds egna intervjuer med kända personligheter som haft en avgörande påverkan på hans liv. Det är Daniel Zilberboim, trumpetare och kompositör (eventuellt också poet), det är Avraham Shtil, Daniels manager och en showbiz-magnat som bara vill se dollartecknen rulla, (nåja... allt började med att han efter självständighetskriget 1948 såg det judiska folkets stora behov av att skratta, sjunga och få underhållning efter allt det hemska), och så är det Sabrina Hopshteter, en före detta agent för "The Long Arm".

Redan på ett tidigt stadium förstår man att Avrahams och hans "medarbetares" underhållningskoncept först och främst är en täckmantel för underrättelseverksamhet och där är alla medel tillåtna. Mord, sexuell manipulation, spridning av virusinfektioner, kidnappning av nazister, det finns inga hinder för att bevara den israeliska statens säkerhet och på samma gång förstärka tyskarnas skuldkänslor. Mitt i allt detta står Daniel på scenen med sin trumpet, ung, naiv, känslosam och besatt av den kvinna som efter sitt enda besök lämnade sin behå och försvann, för alltid.

Det är faktiskt en hisnande läsning det här, man glömmer nästan att andas för det är så absurt alltihopa, satiren, komiken, Atzmons lek med kända namn och så mitt i allt en sådan outsäglig längtan och sorg. Ena stunden vrider man sig av skratt och i nästa ögonblick får man nästan en klump av gråt i halsen. Jag har aldrig läst något liknande.

Gilad Atzmon föddes 1963 i Tel Aviv men bor sedan 1994 i England i "själv-exil". På hans hemsida finns mycket att läsa, lyssna till och fundera över. Här är en länk till en intressant intervju med honom tillsammans med smakprov på hans underbara musik. http://www.gilad.co.uk/music-videos/

White masks, av Elias Khoury

Författaren Elias Khoury har aldrig gjort mig besviken (bara skrämd, men mer om det lite längre ner).  "White masks" publicerades 1981, mitt under det pågående inbördeskriget och handlar om en vardag där alla står fullständigt maktlösa inför våldet, var sig de är soldater, vanliga tjänstemän eller husmödrar, de måste alla kämpa för sin överlevnad. Historien inleds med en journalist och en död man. Det är tjänstemannen Kahlil Ahmad Jaber som hittats i en sophög, brutalt mördad, och journalisten försöker genom att intervjua människor som funnits i Jabers närhet få svar på frågan om vem som egentligen kan ha haft intresse av att mörda honom, en helt vanlig simpel tjänsteman. Journalisten återger dessa berättelser, bl a kommer den mördades änka till tals, även dottern, portvakten, en ung milisman, läkaren som obducerade kroppen, sopåkaren som hittade kroppen, berättar vad de sett. Iakttagelserna rullas upp, sida vid sida med inbördeskrigets ohyggligheter och den påverkan kriget har på de överlevande. Änkans berättelse är nog den som mest kommer att handla om Jaber, om han oförmåga att hämta sig efter sonens död, hur han tapetserar omgivningen med affischer föreställande sonen som martyr och om hur han när affischerna tagit slut fortsätter med att vitmåla alla väggar han ser, hur han glider in i ett nästan psykotiskt tillstånd, till slut boende på gatan som en hemlös. I de andra berättelserna finns den mördade nästan bara som en skugga, som en gemensam nämnare, de intervjuade personerna berättar i stället om sina egna liv, sina svårigheter, sina egna försök att överleva utan att hemfalla åt galenskapen. Som läsare kunde jag faktiskt också känna mig smått galen ibland för någonstans trodde jag att jag skulle få ett svar på den där frågan: Vem mördade Jaber och varför? Jag försökte dammsuga texten på ledtrådar, hitta något som kunde antyda svaret, men så småningom förstod jag att det här var ingen vanlig mordhistoria, långt därifrån. Det bekräftas också av författaren/journalisten/berättaren själv:

I find myself completely baffled: this author feels he really doesn't know what happened in his story and that he's not in full possession of the facts – whereas normally, an author is supposed to know all the details of his story, especially the ending”.[...] So, it's a meaningless story, I admit it. Had I been looking for meaning, I should have taken a different tack and told the story of Genghis Khan, for example.

Elias Khoury finns översatt till många språk, också till svenska:

Lilla berget

Solens port (min favorit)

Som om hon sover

 

Så var det den där titeln jag blev skrämd av, "Yalo". En ung man arresteras och anklagas för vådtäkt. Under tortyr tvingas han berätta, som Sheherazade i Tusen och en natt, en ny historia varje dag för att få överleva. Jag började läsa men förmådde mig inte fortsätta. Det var för våldsamt, för starkt, kanske befann jag mig i något känsligt tillstånd, vad vet jag, men det var för vidrigt. Jag ska läsa den, så småningom, för jag vet ju att Elias Khoury aldrig har gjort mig besviken.

The scents of Marie-Claire, av Habib Selmi

 

En arabisk ung man och en fransk ung kvinna möts av en händelse på ett café i Paris och upptäcker att de är som skapta för varandra. En kärlekshistoria tar form och Habib Selmi låter oss följa med på en resa som börjar i ett rus, en underbar förälskelse med allt vad det innebär av beundran, kroppars begär, överseende med varandras små egenheter som snarare ter sig rörande än obehagliga. Allteftersom sker de där små förändringarna, detaljerna, hon möblerar om, sätter upp nya gardiner, ja, det blir ju faktiskt lite hemtrevligare. Han byter strumpor och kalsonger varje dag, ser till att plocka upp efter sig. Hon berättar om sin barndoms kärlek (han blir svartsjuk), och han berättar om en fattig barndom (hon blir berörd). Sakta men säkert blir det vardag och olikheterna mellan dem blir mer och mer uppenbara. Kulturkrock kanske? Nja, jag skulle snarare vilja påstå att Habib Selmis beskrivning av en relations uppgång och fall är så allmänmänsklig att personernas olika kulturella bakgrund nästan hamnar i skymundan. Det är snarare när de vardagliga ritualerna börjar te sig störande, mer än rörande, som det krackelerar, och när det inte finns någon återvändo längre, ja då är det som om slutet måste forceras fram, då handlar det om att rädda sig själv och provocera fram den sista explosionen, då luktar strumporna fotsvett igen och glömda är de där första varma kärleksorden.

Habib Selmi är en av Tunisiens främsta författare men som många andra nordafrikanska författare är han bosatt i Paris. The Scents of Marie-Claire hamnade på IPAFs korta lista 2008-2009 (International Prize for Arabic Fiction).

Drumbreat, av Mohamed El-Bisatie

I en fiktiv gulfstat bryts det vardagliga livet abrupt av då emiren ger order om att statens medborgare ska bege sig till Paris för att se landslaget delta i fotbolls-VM. Helt tomt blir det inte, alla gästarbetare lämnas kvar, egyptierna, pakistanarna, indierna, filippinarna, tjänstefolket, alla de som ser till att vardagen fungerar stannar kvar och ser matcherna på storbildskärmar vid stadion. Äntligen har man chans att träffa sina landsmän, äta och dricka gott, festa och glömma sina bekymmer. Berättaren, en egyptisk chaufför, filosoferar över den plötsliga friheten: "The whole country was now in the hands of the foreign workers. If they took over the Emirate, closed the ports, and broadcast an impassioned message to the world demanding recognition for their new regime, on the grounds that everything in the country was built with their toil and sweat, they could well recieve some international recognition." I det ögonblicket tror man som läsare att anarki ska utbryta, men saken är den att ingenting händer, trots att stämningen i berättelsen hela tiden pekar fram mot något, något som aldrig sker. I stället får vi en märklig parallell historia: Tjänstekvinnan i huset bredvid, Zahiyah, som han i normala fall aldrig skulle kunna träffa utan att de båda skulle riskera piskstraff och utvisning, bjuder in honom. Han tvekar men kan samtidigt inte låta bli, inte av nyfikenhet, han är inte beredd att ta några risker, men det är något som får honom att gå in genom porten. Zahiyas berättelse börjar ta form, inte med henne själv i huvudrollen, den äger hennes husmor, men det hon har varit med om gör att hon för all framtid är bunden vid husfolket. Innanför bokens pärmar finns också ett par andra parallella berättelser men det är den om Zahiyah som är den bärande och som lämnar spår.

Jag är svag för den här typen av böcker, där handlingen på något sätt är täckt av en tjock grå dimma, den där nästan olidliga väntan på något som bara inte händer. Mohamed El-Bisatie går varsamt fram men han är en stor författare. Född i Kairo 1937 och en av tungviktarna i den egyptiska litteraturen.

Sabra zoo, av Mischa Hiller

Sabra zoo är i mina ögon en fantastisk roman i all sin enkelhet och vidrighet. Platsen för romanen är Beirut och tiden 1982, staden är under israelisk belägring. 18-årige Ivan, en dansk/palestinsk ung man tjänar sitt uppehälle som tolk åt de västerländska volontärerna på sjukhuset i flyktinglägret Sabra. Hans föräldrar har tillsammans med PLO tvingats i landsflykt men i stället för saknad njuter han av sin nyvunna frihet och den tomma lägenheten fylls av diverse vänner som tillsammans på nätterna försöker dämpa ångesten med både hasch och vodka. En av vännerna är den norska sjukgymnasten Eli och för att komma henne närmre hjälper han henne med rehabiliteringen av en av hennes unga patienter, Youssuf som skadats av en klusterbomb. Allt ser ut att gå åt rätt håll, men så kommer de politiska händelserna in i bilden som leder till massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila. Jag väntade på det under hela läsningen, jag visste att det skulle komma och ändå blir det alltid lika vidrigt. Min absolut enda invändning är att slutet känns lite lamt och krystat, men det kanske man kan bortse från.

Första kapitlet finns att läsa på bokens hemsida: http://www.sabrazoo.com/

The others, av Siba al-Harez

Berättaren, en ung saudisk kvinnlig student, befinner sig i ett själsligt kaos och blir indragen i ett förhållande med en annan kvinna, Dai. Relationen väcker hennes sexuella och emotionella begär men är helt klart en relation som bygger på makt där Dai har både det fysiska och psykiska övertaget. Berättaren slits mellan relationen, begäret, och skuldkänslorna över vad hon ger sig in i.

Den här romanen beskrivs som "den första saudiska lesbiska romanen". Det må så vara, men för mig var det först och främst en berättelse om relationers våndor, om samma gamla vanliga existentiella frågor som "vem är jag-vad vill jag-hur ska jag leva-var finns det lugn för min själ-hur ska jag förhålla mig..." Människorna i romanen är först och främst allmänmänskliga, helt vanliga, med helt vanliga bekymmer. Det handlar om makt, begär, svartsjuka, kontrollbehov, lögner, framtidsdrömmar, livsval osv. Att ge boken epitetet "första saudiska lesbiska romanen" säljer säkert bra och väcker intresset (som den ju gjorde för mig), men det är framförallt en väldigt bra roman i sig, utan epitetet. Att den utspelar sig i Saudiarabien gör att miljöskildringen i och för sig kanske ter sig mer intressant, men det är inte bärande för berättelsen.

Siba al-Harez är en pseudonym. Hon kommer från al-Qatif, ett shia-muslimskt område i Saudiarabien och hon var 26 år då boken publicerades i Beirut 2006. Det här är hennes första roman.

Tasting the sky, av Ibtisam Barakat

Ibtisam var bara några år gammal då sexdagarskriget bröt ut och hon i flykten förlorade kontakt med sin familj under en kort tid. Det här är hennes berättelse om sin barndom under de svåra förhållandena som hon och hennes familj fick uppleva. Samtidigt som den här berättelsen är så fylld av sorg och längtan och rädsla finns också ett barns nyfikenhet och strävan efter ständiga utmaningar, utmaningar som ger de stackars föräldrarna gråa hår. Mitt i eländet så läser man faktiskt med ett stort leende på läpparna, för hon är allt annat än lätt att tas med, den lilla Ibtisam. Kärleken mellan henne och de två äldre bröderna är också så fantastiskt fint beskriven och inte minst kärleken till Aleph, alfabetets första bokstav som kommer att symbolisera både glädje och trygghet. En krita i fickan och hon känner sig stark. Ingen kan ta ifrån henne Aleph, ingen kan ta ifrån henne språket.

Det här skulle kunna vara en politisk bok, men det är det inte. Ibtisam förstår ingenting av kriget, hon förstår inte vad de israeliska soldaterna gör i närheten av hennes hem, det enda hon vet är att hon inte vill bli separerad från sin familj igen, aldrig någonsin.

Som ett plus är också språket så poetiskt att jag nästan fick rysningar.

The madman of freedom square, av Hassan Blasim

Jag måste "saxa" från bokens baksida för där beskrivs innehållet så träffande som bara går! Suveränt! Liksom berättelserna i sig själva.

"Blending allegory with historical realism and subverting readers' expectations in an unflinching comedy of the macabre, these stories manage to be both phantasmagoric and shockingly real, light in touch yet steeped in personal nightmare. For all their despair and darkness, though, what lingers more than the haunting images of war, or the insanity ot those who would benefit from it, is the spirit of defiance, the indefatigable courage of those few characters keeping faith with what remanis of  human intelligence".

Hassan Blasim är både filmare och författare, född i Bagdad men kom som flykting till Finland 2004, där han sedan bl a gjort en del kortfilmer för Yle. Hans novellsamling är nominerad för flera litterära priser, bl a Independent Foreign Fiction prize 2010.

På Spoken ink kan man både lyssna på utdrag och köpa och ladda ner fler av novellerna som ljudfiler.
http://www.spokenink.co.uk/catalog?search=blasim
Man kan också få låna boken från mig!

The proof of the honey, av Salwa Al Neimi

Det här är något så "sällsynt" som en erotisk roman i den moderna arabiska litteraturen. Fast jag vet inte om det är så sällsynt egentligen. Al Neimis" berättarjag" är litteraturhistoriker, forskare och bibliotekarie vid ett universitetsbibliotek i Paris. Upptäckten av den erotiska klassiska arabiska litteraturen får henne att minnas och återuppleva en tidigare affär med en man hon kallar "The Thinker", mannen som väckte hennes sexualitet till liv. Medan hon i hemlighet läser upptäcker hon att det arabiska språket för henne är det sexuella språket, vilket samtidigt står i motsättning till hennes uppväxt i en kvinnofientlig och förtryckande miljö.

Jag blev inte särskilt upprymd av den här romanen, snarare lite uttråkad. Den är intressant i att den är lite "annorlunda" och det är roligt att få titlarna till de klassiska texterna hon tar upp, men berättarmässigt var den inget vidare, jag hade svårt att följa tråden. Kanske är jag för trött. I arabvärlden har boken varit mycket omskriven och den arabiska upplagan jag köpt in på jobbet är inte någon hyllvärmare direkt. Kanske är den engelska utgåvan helt enkelt en taskig översättning...?

Här kan man läsa mer och boken och författaren:
http://en.qantara.de/webcom/show_article.php/_c-310/_nr-592/i.html

Salvation army, av Abdellah Taïa

Abdellah Taïa är den första öppet homosexuelle författaren som blivit publicerad i Marocko och det här är hans debutroman, en biografisk roman men kanske framför allt en kärleksroman. Det är en berättelse om kärleken till familjen och kärleken i familjen, om hur den ömsinta relationen till storebror Abdelkebir får Abdellas homosexuella läggning att vakna till liv. Så småningom, på en semester i Tanger, upptäcker han sin sexualitet på ett mycket konkret sätt och börjar också komma i kontakt med europeer. Genom Jean får han en chans att komma till Geneve för att studera litteratur men när han landar finns där ingen Jean som möter upp och utan pengar eller andra kontakter får han ta in på Frälsningsarméns härbärge.

Det här tycks vara Abdellah Taïas beskrivning av en tid i ett slags mellantillstånd. Han har lämnat tiden som marockansk pojke, sin plats som ett av nio syskon i en stor kärleksfull familj och är på väg mot ett nytt liv. Att det nya livet kommer att ge honom en plats som intellektuell i Paris vet han ännu inte  om, han måste forma sitt liv i den vilsenhet han står inför i Geneve.

Boken handlar också om fattigdom, längtan till Europa, pengar, makt och om den sexturism som florerar i Nordafrika. Det är en annorlunda bok, enkel och rak i sitt språk och mycket läsvärd! Den visar verkligen på den spännvidd som finns inom den arabiska litteraturen och att många nya författare finns att upptäcka.

Leaving Beirut, av Mai Ghoussoub

Mai är tolv år då hon väljer att i skolan skriva en kort uppsats om "hämnd". Hon gör sitt absolut bästa, uttömmer sitt vokabulär och sin inlevelseförmåga om hur hon blir utsatt för orättvisa och hur hämnden blir det viktigaste för att rättvisa ska skipas. Det väntade toppbetyget uteblir och i stället möts hon av sin lärares påpekan att ett stort hjärta är viktigast och att hämnden var människans värsta och fegaste sinnesuttryck. Mai växer upp, inbördeskriget bryter ut, hon väljer att flytta från sin kristna borgerliga miljö till ett fattigt muslimsk/palestinskt område och bygger där upp en sjukstuga. Hon skadas i ett bombangrepp och skickas till Europa för vård. Där blir hon kvar, studera konst och grundar så småningom Al Saqi, förlag och bokhandel.
Boken Leaving Beirut, innehåller essäer där "hämnden" är ett genomgående tema. Hon frågar sig om hon sett på "hämnd" annorlunda om hon inte lämnat Beirut. Skulle hon ändå lärt sig förlåtelsens konst? I den här boken kanske Beirut är en slags utgångspunkt, men hon visar också att "Beirut" finns eller har funnits på många andra ställen, Bosnien, Rwanda, Argentina, överallt där terror finns, skräck, död, men kanske också en förmåga till förlåtelse. Det är en stark bok!

Mai Ghoussoub gick bort alldeles för tidigt, vid 54 års ålder. Genom hennes försorg publicerades många kontroversiella arabiska böcker om feminism och sexualitet och hon var en ständig förkämpe för yttrandefrihet. "Words don't kill ; humans do".

Hunger, av Mohamed El-Bisatie

Zaghloul, hans hustru Sakeena och deras två söner bor i en by på den egyptiska landsbygden. Hungern är den ständiga följeslagaren och hela Sakeenas tillvaro går ut på att försöka få tag på bröd att föda familjen med. Hon lånar en brödkaka här och där tills den arbetsskygge maken lyckats skrapa ihop några slantar hon kan köpa mjöl för, baka, ge tillbaka det hon lånat och förhoppningsvis ha lite kvar till familjen. En kort period av mättnad, men hungern kommer tillbaka Den arbetsskygge Zaghloul sitter på bänken utanför huset och tuggar på ett strå... tills något slags arbetstillfälle av en händelse dyker upp. Som t ex att lyfta en gammal, fet och rik man upp på sin åsna, bära stolar vid bröllop och begravningar, men allra mest tycker Zaghloul om att lyssna till studenternas diskussioner på caféet, och tänka, på hur livet kunde vara. Zakeena funderar också, på hur den välbeställda grannen har det och tillfället gör att hon får ta del av deras överflöd under en kort stund, stilla hungern likväl som sin nyfikenhet. Äldsta sonen, Zahir, gör vad han kan för att få något i sin mage. Bekantar sig med byns bagare och blir en av dem som får de överblivna brödkanterna, tills bagaren flyttar. Han blir vän med lärarens son som i hemlighet förser honom med överbliven mat, tills läraren kommer på dem och förbjuder Zahir att visa sig i närheten. Hungern gnager åter.

Trots en beklämmande berättelse lyckas El-Bisatie förmedla den med humor och det är inte alls förvånande att den fanns med på kortlistan för "International Prize for Arabic Fiction" 2008-2009.

The illusion of return, av Samir El-Youssef

Samir El-Youssef är utan tvekan en oerhört intressant författare. Jag skrev för ett par veckor sedan om titeln Treaty of love och nu har jag läst hans debutroman, The illusion of return som är en berättelse med flera bottnar.

Bokens berättare är född i Libanon men bor sedan 15 år tillbaka i London. Som många andra gick han i exil under inbördeskriget. Han ungdomsvän Ali mellanlandar på Hethrow Airport och de träffas där under några timmar och talar med varandra om vad som hände den där sista kvällen i Beirut, strax innan de personliga tragedierna drabbade dem och gänget splittrades. Även i denna roman finns familjehemligheter som måste upp i ljuset för att upprätta de som fallit offer för våldet och för att berättaren ska kunna bli fri. Det som gör den här boken så tänkvärd är också hur alla på något sätt är offer för situationen, som om den israeliska invasionen, inbördeskriget, och de olika miliserna gör att människorna tvingas till det ena eller andra hållet, helt utan att kunna påverka sin situation. Maktlöshet är ett genomgående tema, liksom exilen, liksom "illusionen" om att kunna återvända. Är det möjligt att återvända då tiden hela tiden förändrar det man lämnat? Vad är det man tänker sig återvända till? Existerar det något att återvända till? "The right to return" är ett levande tema för många palestinier, ett mycket kontroversiellt tema och i viss mån mycket problematiskt. Samir El-Youssef tar tag i just detta tema på ett helt suveränt sätt.

Förutom de här två romanerna jag nu läst har El-Youssef också tillsammans med den israeliske författaren Etgar Keret skrivit "Gaza blues : different stories", en novellsamling som faktiskt är översatt till svenska.

A treaty of love, av Samir El-Youssef

När fredsavtalet sluts och Arafat och Rabin skakar hand verkar allt så hoppfullt. Samir, palestinier och Ruth, israel, träffas på en fest och blir snart ett par. I början njuter de både av sin kärlek till varandra och av att vara ett "osannolikt par", så hoppfullt även det i en tid då fredsrörelsen verka få fart. Men allteftersom fredsansträngningarna fallerar- Rabin mördas, Netanyahu vinner valet, antalet självmordsbomber ökar, så fallerar även relationen mellan Samir och Ruth. Under hoppfulla stunder- Israel drar sig undan från Hebron, Barak vinner valet, Israel lämnar Libanon, ja då tänds en gnista av hopp igen, för kärleken, men till slut är klyftan för stor.

Nej, det är ingen hoppfull roman som man först kunde tänka sig. En kärlekshistoria mellan en palestinier och en israel skulle nog locka både en och en annan läsare, men det här är så mycket mer och det som genomsyrar berättelsen är inte alls kärlek utan i grund och botten ett hat, en osäkerhet, en brist på tillit, någonting mycket mänskligt, men som kommer att bli en katastrof på grund av deras olika bakgrund. En bakgrund de trodde de skulle kunna överbrygga. Även som läsare dras man ner, ner i ett mörker över denna konflikt som aldrig verkar kunna få en lösning.

År 2005 gav Svenska PEN Tucholskypriset till Samir El-Youssef. Han har tillsammans med den israeliska författaren Etgar Keret även skrivit novellsamlingen Gaza blues, som finns översatt till svenska.

Cockroach, av Rawi Hage

Från ett krigshärjat Beirut till en flyktingtillvaro i Montreals undre värld. Från ett misslyckat självmordsförsök till påtvingade samtal hos en psykolog. "Kackerlackan" är hans alter ego, hårt skal, långa känslespröt, en förmåga att ta sig in överallt, att överleva allt, flyta med avloppsströmmen och han skyr ljuset. Han är en tjuv, stjäl inga dyra prylar, men vill visa att han varit där. Ett par sidor rivna ur en tidning, mat ur kylskåpet, bädda en främmande säng, vill veta andra människors hemligheter. Genom samtalen hos psykologen kommer bitar av hans barndom fram, ångesten över systerns död, ångesten över att inte dödat då han haft möjligheten, men den här mörka berättelsen rymmer så mycket mer. Även en kackerlacka kan älska, och han älskar verkligen Shoreh, en persisk kvinna, flykting liksom han själv och med ett mörkt förflutet. Det förflutna är svårt att fly från och för Shoreh kommer det förflutna en dag obarmhärtigt tillbaka på ett mycket konkret sätt men ger Kackerlackan en chans att försonas med sig själv.

Det här är en väldigt obehaglig bok som jag bara kunnat läsa en liten bit i taget av och den genomgående stämningen är svår att skaka av, även sedan jag nu lagt boken åt sidan. Rawi Hage lyckas fånga desperationen och ångesten på ett suveränt sätt och liksom i titeln De Niro's game blir det ett öppet slut som inte känns det minsta konstigt. Allt annat hade däremot varit konstigt.

The Locust and the bird, av Hanan al-Shaykh

Hanan al-Shaykh hör till en av de få författare vars böcker jag läser om och om igen. Det här är hennes mor Kamilas berättelse, nedtecknad av Hanan eftersom modern aldrig lärde sig skriva, ett kvinnoporträtt jag aldrig kommer att glömma.

Boken inleds med en beskrivning av hur Kamila och hennes bror desperat jagar sin omgifta far för att få mat, vilket han vägrar ge dem då deras mor behållit barnen hos sig efter skilsmässan. Kamila är nio år då fattigdomen tvingar dem från byn till släktingar i Beirut. Hon är 13 då hon blir bortlovad till sin 18 år äldre svåger och så fort hennes menstruation kommit tvingas hon till giftermål. Samtidigt har hon träffat Muhammad, hennes livs stora kärlek, och trots att hon är gift och får barn fortsätter de att träffas i hemlighet, dag efter dag, år efter år tills omständigheter förändras så hon kan lämna maken. Men hon måste också lämna sina döttrar, något som kommer att plåga henne resten av livet.

Kamila är en fantstisk kvinna. Hon lyckas ta sig igenom allt, med en oerhörd livsvilja och överlevnadsinstinkt. Hon har humor hon ljuger alla rakt upp i ansiktet, hon är en rebell och en mycket självständig sådan. Att ta hand om ett hem är hon inte kapabel till, hon kan inte handskas med pengar över huvud taget, barnen måste ha sett henne som en katastrofal mor, men samtidigt ger hon så mycket kärlek och upphov till så mycket skratt att ingen kan låta bli att älska henne. Hon är så långt ifrån den gängse bilden av en arabisk mor man kan komma. En underbar berättelse om en underbar kvinna!

De Niro's game, av Rawi Hage

  

George och Bassam är två unga män på den kristna sidan i inbördeskrigets Beirut. De åker runt på Georges motorcykel, utför små brott, röker hasch, tar kokain, pistolen ständigt i beredskap. Medan Bassam planerar fly från landet engagerar sig George i den lokala milisen. Redan i berättelsens början har Bassams far dött av en bomb som fallit ned i familjen kök och så småningom blir Bassam ensam och hans ångest driver honom mot ökad kriminalitet, ökad våldsamhet, ökat drogintag. Bomberna faller, döden är ständigt närvarande och det är människornas mörka sidor som dominerar berättelsen. Tempot är högt, men det är inga känslosamma ord, språket är så oerhört kyligt och som läsare tappar man nästan andan. Beskrivningen av massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila som George är med om att genomföra tvingar mig lägga undan boken ett tag för det blir för mycket. Många författare och konstnärer har beskrivit den här händelsen och Rawi Hage säger i en intervju att eftersom media i stort ignorerade denna oerhört traumatiska händelse så måste i stället libanesiska författare och konstnärer ta på sig rollen att bevara minnet av det som skedde.

Sista delen av boken utspelar sig i Paris dit Bassam lyckas ta sig. Med sig har han namnet på Georges far som han lovat söka upp för att försöka få ett pass och visum till George, så även han kan lämna Beirut. Men livet i Paris blir inte lugnare än livet i Beirut, det höga tempot bara fortsätter och våldet likaså.

Rawi Hage var elva år då inbördeskriget bröt ut. Nio år senare tog han sig till New York, studerade konst, utbildade sig till fotograf och bosatte sig så småningom i Canada där han började skriva vid sidan av sitt arbete som taxichaufför. Efter De Niro's game, som han vann ett flertal litterära pris för, har han kunnat skriva på heltid. 2008 publicerades hans andra roman, "Cockroach" som jag nu måste försöka få tag på.

Sunset Oasis, av Baha Taher

Mahmud är polisofficer och arbetar för den brittiska administrationen i Kairo vid tiden för det koloniala styret men har gjort sig politiskt obekväm. Han blir placerad på en post i oasen Siwa, där huvuduppgiften är att samla in skatt från de fattiga bönderna. Två av hans föregångare har mördats. Mahmud är besatt av tankarna på sin egen död och genomgår en livskris. Med till oasen följer hans irländska fru Catherine som också är besatt av tankarna på döden, men inte sin egen utan Alexander den stores död. Hon är säker på att hon ska kunna hitta bevis på att han begravdes i Siwa. "Kulturkrocken" mellan henne och oasens bofasta låter inte vänta på sig. Hon har en fast tro på att bara hon lär sig språket kommer de att älska henne. Men det enda hon tillför oasen är ytterligare spänning. En spänning som kommer att utgöra svårigheter i förhållandet till Mahmud och mellan Mahmud och bönderna. I den här romanen finns ingen förståelse, ingen förlåtelse, alla är främlingar inför varandra.

Det är en tät psykologisk roman där resan blir en metafor för en människas existensiella kris. Baha Taher blev med den vinnare av det första "International price for Arabic Fiction", 2008. Romanen kräver sin läsare men är väl värd att kämpa lite för.

Wild mulberries, av Iman Humaydan Younes

Sarah är på väg att bli vuxen. Hon lever i sin fars hem, en by i de libanesiska bergen. Fadern bryr sig bara om sin silkesodling, hennes faster bryr sig bara om familjens rykte, hennes bror drömmer om ett annat liv i ett annat land och Sarah själv, lever bara i undran över sin mors öde. Alla viskar, meningar utan slut, men ingen tycks veta sanningen. Själv var hon så liten att hon inte minns.

Det här är en oändligt vacker text, men också oändligt tung och helt utan hopp. Sarah försöker närma sig sanningen, men kommer hela tiden för sent. Samtidigt får man en känsla av att hon inte vill veta, att hon genom att dra ut på alla beslut, och dra ut på stegen i det längsta, själv bär skulden till att hon faktiskt aldrig når målet, bara ana det. Hennes rädsla står i vägen. Ändå försöker jag desperat läsa in något slags ljus i de sista sidorna, övertala mig själv att det kommar att gå bra för Sarah, men det ljuset får man nog verkligen läsa in själv! Men trots det sorgliga så är det en vacker, lyrisk, prosa, njutbar i minsta lilla ord.

A lake beyond the wind, av Yahya Yakhlif

Året är 1948, det är året för " den stora katastrofen", al-naqba. Händelserna utspelas vid Tiberias sjö och vi får dem berättade för oss av dels Abd al-Rahman, en irakisk frivillig i försvaret, men också av några invånare i den palestinska byn Samakh. Om den förra romanen jag läste hade ett högt tempo så är det här en berättelse av det mer långsamma slaget, men inte desto mindre välskriven. Det långsamma tempot gör också att allteftersom man närmar sig det oundvikliga får man en otäck känsla inombords. Allting är en väntan, väntan på striden, väntan på den arabiska befrielsarmen, väntan på att någon älskad ska komma, en väntan på att någonting ska hända. Yakhlif skriver : “It was like the silence and stillness before an explosion at the stone quarries.” Det är ingen beskrivning av massakrer, det är inga våldsamma strider som beskrivs i detalj, det behövs inte för vi vet ändå. Men det är en klagan, en klagan över en försvunnen tid och det är en slags klagan över det som komma skall och över det som fortfarande sker. Slutorden beskriver det så tydligt: "I realized then that everything had been lost, and that all paths led to exile and dispersion."

Yahya Yakhlif föddes i Samakh 1944 och har levt hela sitt liv som flykting.

A map of home, av Randa Jarrar

Nidali, rebellisk dotter till en egyptisk-grekisk mor och palestinsk far berättar om sin barndom i Kuwait, sin tonårstid i Egypten, dit de flyr efter Iraks invasion, varifrån de slutligen flyttar till Texas. Det är en uppväxt i en mycket exentrisk familj, pappan är arkitekt, men innerst inne poet och mamman vill helst sitta vid sitt piano 24 timmar om dygnet och spela Chopin. Nidali (namnet är en femininisering av ordet "kamp") får verkligen kämpa för sin vilja att vara en fri människa. Hennes far ska nödvändigtvis ha henne till att bli en berömd professor och hålla sig undan från pojkar. Själv vill hon skriva, och självklart träffa pojkar och experimentera sig genom tonåren. Det handlar också om att inte vara "hel", att vara utan hemland, att ha rötterna utspridda över halva jordklotet och en fråga om var man egentligen hör hemma. För Nidali blir skolan "hemma", det som aldrig försvinner, det som är konstant, det enda hon alltid kan räkna med. Därmed inte sagt att hon är en mönsterlev, tvärtom.

Två scener ur boken kommer jag länge att bära med mig. Den ena utspelar sig vid Allenby bridge, gränsen mellan Jordanien och Israel, där familjen i likhet med andra palestinier blir förödmjukade men hennes mor "hämnas" på sitt eget sätt. Den andra scenen utspelar sig i Egypten då läraren i förakt ber henne räkna upp Egyptens politiska ledare räknat från Muhammad Ali. Nidali börjar: "Muhammad Ali var en boxare som konverterade till islam..." Inte för att hon inte kan utan för att hon alltid måste vara en rebell.

Krigets skola av Alexandre Najjar

Alexandre Najjar var åtta år då det libanesiska inbördeskriget bröt ut. Han konstaterar att utan kriget skulle han varit en annan människa och det är inte svårt att tro honom när man läst den här boken. Döden ständigt närvarande, bombningar, krypskyttar, milismän, att ta sig till "andra sidan", ett sex månader långt "skollov", att minnas "sitt första lik" osv. Att ta sig i taxin över till andra sidan bron är att utsätta sig för livsfara. Föraren tar en rejäl klunk Jonnie Walker innan han trampar gasen i botten, en vansinnesfärd följer, tolv sekunder, de överlever.

Skildringar av det libanesiska inbördeskriget kan sägas vara en särskil genre i den arabiska litteraturen. Några andra tips är "The story of Zahra", Hanan al-Shaykh, "Lilla berget", Elias Khoury och "Beirut 75", Ghada al-Samman.

Tant Safiyya och klostret, av Baha Tahir

Tillbringade en stor del av dagen på den egyptiska landsbygden i sällskap av en pojke och hans Tant Safiyya. Allt cirkulerar kring hämnd för ett dråp, en hämnd så nära kärlek och vansinne att det är svårt att veta vad som är vad. Vem är ond och vem är god? Finns någon sanning i ryktet? När dräparen, en muslimsk ung man, släpps ur fängelset måste han ta sin tillflykt till ett koptiskt kloster för att undgå att själv bli mördad. Den unga pojken ser, beskriver och reflekterar.

Jag har ganska nyligen upptäckt Baha Tahir. Läste för ett par veckor sedan "Love in exile", där huvudpersonen är en libanesisk journalist i exil i ett europeiskt land. Romanen är mångfacetterad. Där ryms kärlek och främlingsfientlighet, en sexualpolitisk diskussion och frustrationen över att inte få sanningen publicerad. Beskrivningen av massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 kryper otäckt nära huden. Det är bra att ibland bli påmind om att helvetet finns på jorden.