Librarians and archivists to Palestine, dag 8

Det är något av uppbrottsstämning i kväll. I morgon ger vi oss av åt olika håll för att komma igång med diverse projekt. Jag reser tillbaka till Betlehem för att träffa Nadim på Lajee center och diskutera en eventuell översättning av en barnbok. De flesta bibliotek och arkiv som vi har besökt försöker vi nu på olika sätt knyta till oss för framtida projekt. Jag hoppas också hinna med ett möte med Tamerinstitutet i Ramallah för att prata om bokdistribution och dessutom, om jag hinner, vill jag göra ett nytt besök på biblioteket i Silwan som vi besökte i går.

Men den här dagen gav förstås också nya möten. I morse träffade vi en representant från Addameer, en organisation som jobbar med rättigheter för palestinska fångar. Det var ett par timmars hårda fakta om vad de palestinska fångarna får uppleva under arrester och fängelser. Män, kvinnor, barn, ingen åtskillnad vad gäller behandling. Organisationen arbetar med att dokumentera det de fängslade varit med om, fångarnas egna berättelser, familjernas berättelser och advokaternas rapporter.

Sedan 1967 har över åttahundratusen fängslats men det handlar inte bara om de fängslade, det handlar också om familjerna, om barnen som får se sina föräldrar och syskon fängslas, något som sätter djupa spår. 40% av de palestinska männen har någon gång arresterats. Just nu sitter ca 300 barn under 16 år i fängelse. Just nu sitter 5979 palestinier fängslade, de flesta utan att veta vad de anklagats för. Vanliga orsaker till att man arresteras är att man deltagit i en demonstration, är medlem i något politiskt parti, att man viftat med en palestinsk flagga i Jerusalem, skrivit en slogan på en mur, eller bara genom att ha upplåtit en utställningslokal till ett politiskt parti. Att arbeta med socialt arbete i de palestinska områdena innebär alltid risker.

Det starkaste vapen fångarna har är hungerstrejker och genom just hungerstrejker har man kunnat genomföra förändringar och förbättringar.

Addameer arbetar inte bara med dokumentation av förhållandena för fångarna, man försöker stödja familjerna, man ger fångarna medicinskt stöd om möjligt, de har ett kontaktnät av advokater m.m.

Besök Addameers hemsida och läs mer om fängelseförhållandena och stöd organisationen.

http://www.addameer.org/

Efter  mötet med Addameer gjorde vi ett besök på Abu Jihad Museum for the Prisoners Movement Affairs. Förutom själva museet, som innehöll bl a fotografier, konst och brev som smugglats ut, så har man ett bibliotek liknande det fängelsebibliotek vi tidigare besökte i Nabulus. På Abu Jihad katalogiseras böckerna, men i katalogiseringsarbetet skannas även de böcker som fångarna själva skrivit, så de finns att läsa  i pdf-format. 

De brättade att fångarna till en början skrev på de papper som kom som omslag kring ostarna. Fångarna hungerstrejkade för att få anteckningsböcker. Därefter ännu en hungerstrejk för att få böcker att läsa. Fångarna utbildade sig själva under fängelsetiden. Efter Osloavtalet stängdes dessa fängelser och böckerna fördes till andra bibliotek. Abu Jihad bibliotek är bara en passage, man katalogiserar och dokumenterar, men därefter tar andra bibliotek över arbetet.

http://www.aj-museum.alquds.edu/en/

Efter en snabb lunch och lite återkoppling fick vi hela trettio minuter "ledigt"... Jag visste knappt vad jag skulle göra, det kändes konstigt att få bestämma själv, vilket resulterade i att några av oss bara satt och väntade på att de där minuterna skulle passera! Helt handfallna. Men så körde vi igång igen, den här gången ett möte med Al Qaws for Sexual and Gender Diversity in Palestinian Society. Vi fick en genomgång över hur arbetet med hbtq-frågor vuxit fram under de senaste tio åren, och det var oerhört intressant. Organisationen har försökt hitta ett eget sätt att arbeta, ett eget språk, man vill inte kopiera hbtq-kampanjer från väst, man anordnar ingen Pride-festival, använder sig inte av regnbågen som symbol utan strävar hela tiden efter att skapa egna symboler och aktiviteter. Man lever under helt andra förhållanden. Det finns inga krav på att ett deltagare i gruppen/organisationen ska synas utåt och man jobbar i princip på tre olika nivåer. Först på individuell nivå, dvs genom en "hotline", en chattsupport med generösa kontakttider. De har byggt upp supportgrupper med individer som har både erfarenheter och stor kunskap om vad det betyder att vara hbtq och palestinier. På nästa nivå handlar det om att bygga upp sociala strukturer, att göra djupare undersökningar, inspirera till forskning inom området. Den tredje nivån handlar om social förändring, att kunna gå ut och tala om sexualitet bland studenter, nätverka, finnas på sociala medier och skapa kontakter med andra grupper. 

En inspirerande dag på många sätt för delegationen, alla är entusiastiska och vill jobba vidare. Vi avslutade dagen med ett möte där delegationsledarna försökte reda ut vad var och en av oss skulle jobba med under de följande tre dagarna och eftersom alla helst vill vara med på allt, åka överallt, ta del av allt, blev det smått kaotiskt, men ett kreativt kaos i allra högsta grad.

Ytterligare ett möte hade vi faktiskt under kvällen. Ett möte med en representant från BDS, och PACBI, det handlar alltså om bojkotten, en svår men viktig fråga och en fråga som växer i betydelse för varje dag. Det kräver ett eget inlägg och det kräver mer förberedelser. Läs deras webbsidor så länge och en hel del information på svenska finns också på Palestinagruppernas hemsida.

http://www.pacbi.org/index.php

http://www.bdsmovement.net/

http://www.palestinagrupperna.se/bojkott-desinvesteringar-och-sanktioner-bds