Librarians and archivists to Palestine, dag 4

Vi har varit i gång sedan sju i morse och kom till Nasaret halvtio i kväll. Vi är med andra ord i Israel, eller som de flesta aktivister här (palestinier och israeler) säger: 48, eller "inside" eller "inside 48". I Tel Aviv träffade vi ett par representanter för Zochrot som berättade om sitt arbete här. Den uppgift de tagit på sig sedan ett tiotal år tillbaka är att sprida information om al-Naqba (Nakba) till israeler först och främst. Man har flera olika projekt på gång. De ger ut ett undervisningsmaterial om al-Naqba som lärare kan använda i sin undervisning, men de utbildar också skolpersonal, framförallt historielärare i hur man kan arbeta i klasserna, så att båda sidors versioner av 1948 kommer fram. De har intervjuat soldater som deltog i al-Naqba och videofilmat deras vittnesmål/berättelser. De ger ut litteratur, försöker anordna utställningar, försöker komma åt information ur de israeliska arkiven m.m. 

En del frågor diskuterades efter mötet, bland oss delegater. Vi var förvånade över att de inte verkade ha särskilt mycket samarbete med palestinska aktivister, en hel del av Zochrots material skulle vara värdefulla för dem om de översattes till arabiska. Den karta Zochrot just gett ut över alla byar som fanns före 1948 är enbart med namn på hebreiska. 

Så blev det en busstur till Tel Avivs tvillingstad Jaffa, en stad som till viss del är blandad. Vi träffade en kulturhistoriker, Samih, och två ungdomar från Yafa Youth Center. Centret jobbar framförallt med att stärka de palestinska ungdomarnas identitet genom olika kulturevenemang, de har bl annat kunnat åka till Ramallah (dvs endast barn under 18 år har tillåtelse) för att uppträda med sin dansgrupp. Kontakten mellan palestinierna inom 48 och Västbanken är svår att upprätthålla, att ta sig emellan rent geografiskt är en utmaning och de flesta orkar inte längre försöka. Den palestinska myndigheten är inte heller särskilt intresserad av palestinierna ("de arabiska israelerna") inom 48. 

Finns det någon lösning? De flesta vi har kommit i kontakt med under resan hittills menar att tvåstatslösningen är helt omöjlig och inte heller önskvärd. Det är ett litet område, en relativt blandad befolkning, de två folken bor nära varandra, det finns ingen naturlig geografisk gräns. En tvåstatslösning kan inte bli rättvis och utan rättvisa är ett jämlikt samhälle omöjligt att skapa. En rättvis och sekulär enstatslösning som också innefattar flyktingarnas rätt att återvända är det många menar är enda lösningen på konflikten.

Samih tog oss sedan på en historisk vandring genom gamla Jaffa. Gentrifieringen är tydlig, gamla delar raseras och nya, svindyra bostadshus växer upp som enbart rika israeler har råd att köpa. Palestinierna i Jaffa marginaliseras mer och mer. Vi stod en stund nere i hamnen, såg framför oss den panik och det kaos som infann sig i staden 1948, man var fullständigt oförberedd. En blomstrande stad, apelsinodlingarna berikade alla invånare på ett eller annat sätt, ingen kunde ana vad som komma skulle. 

Det som är mest känslosamt under resan är alla vittnesmål, att lyssna är något helt annat än att läsa.

http://zochrot.org/en