Librarians and archivists to Palestine, dag 5

Minnesstenar över poeten Taha Muhammad Ali, poet från den förstörda byn Saffourieh.

Vi inledde dagen med att träffa den brittiske journalisten Jonathan Cook, som bott i Nasaret i 14 år tillsammans med sin familj. Han började med att säga att som journalist borde han vara objektiv, men som pappa till två palestinsk/brittiska barn och som medborgare i Israel var objektivitet eller neutralitet inte möjligt. Hur skulle han kunna vara neutral när hans barn ses som andra klassens medborgare?  Det han vänder sig emot är Israel som en judisk stat. Han talade mycket om medborgarskap och nationalitet, om medborgarskapslagar som är olika beroende på om du är av judisk börd eller inte. För honom själv tog det åtta år innan han fick israeliskt medborgarskap. Han talade också om hur mycket svårare allting blev efter Oslo-avtalet, något som många påpekat också tidigare under resan. Ett äktenskap över gröna linjen är i praktiken omöjlig eftersom man inte kan leva tillsammans. Varken inom 48 eller i Palestina. Palestinierna inom 48 lever i ett politiskt limbo och i Israel ses de i dag som ett större hot än palestinierna på Västbanken, delvis på grund av muren.

Jonathan Cook tog oss på en vandring runt gamla stan och fortsatte berätta. Jag borde ha spelat in honom, för det var mycket vi fick lära oss och jag skulle behöva höra allt en gång till. 

Vi åkte också till den förstörda byn Saffourieh, det syns inte att det en gång varit en relativt stor och 

välmående by där palestinierna levde sida vid sida med judarna. Hela byn förstördes 1948, staten Israel planterar snabbväxande barrträd för att dölja vad som en gång funnits där. De enda palestinierna som i dag lever i området är barnen på ett barnhem som sköts latinamerikansk fransiscanermunk. Inte för att det inte finns några palestinska präster eller munkar, utan för att de inte får tillåtelse att vistas där. Vi gick hastigt av bussen också en liten bit därifrån där den gamla begravningsplatsen finns kvar. De före detta byinvånarna har kämpat länge för att få tillgång till området och i dag får de besöka platsen och sköta om gravarna. 

Så fick vi ett möte med Abu Arab, en i dag åldrad man, men som överlevde Nakba. Han var tolv år då sionisterna invaderade Saffourieh och han berättade lugnt och sakligt om det han minns, han minns hur hungrig han var under flykten till Libanon, han berättade om hur hans syster dog och hur hans mamma blev mer och mer psykiskt sjuk. Efter tio månader i Beirut bestämde hans far att de skulle försöka återvända till byn, ett mer eller mindre livsfarligt projekt. Hans far menade att det var det enda sättet för mamman att bli frisk. Det var ett oerhört starkt vittnesmål. Väldigt berörande. Abu Arab har sedan ägnat sitt liv åt att försöka bevara palestinska kulturföremål, från Saffourieh och från andra byar. Han tar emot skolbarn och andra som vill besöka hans lilla museum och höra honom berätta. Abu Arab är väl medveten om hur viktigt det är att ta vara på palestiniernas historia. 

 

Abu Arabs bror, Taha Muahammad Ali blev en mycket känd poet och i både den förstörda byn och i Abu Arabs museum fanns han med.

Det var svårt att lämna Nasaret, det var svårt att lämna Abu Arab, men vi kommer alltid att minnas honom och tänka på honom när vi hör ordet Nakba i fortsättningen. Museet innehåller massor av saker, men det finns ingen förteckning eller lista över föremålen och frågan kom upp om någon av arkivarierna i gruppen skulle kunna göra någonting. Det är det som är meningen med hela resan, att vi på ett eller annat sätt ska göra skillnad, se vad vi skulle kunna hjälpa till med.

Efter en hastig lunch packade vi in oss i bussen och reste vidare till Haifa. Under dagarna inne i 48 har vi en egen buss, annars reser vi med lokalbussar överallt.

I Haifa har vi under eftermiddagen haft ett livligt och kaotiskt möte med sex skolbibliotekarier, som aldrig hade träffats tillsammans tidigare. Vi får höra svårigheterna med att utföra biblioteksverksamhet här, i staden finns 21 israelisk/hebreiska bibliotek och ett enda arabiskt som då är ett NGO-bibliotek, utan statligt stöd. Det är hopplöst att få in arabiska barnböcker, av arabiska författare, det som finns är böcker av hebreiska författare översatta till arabiska. Inte ens böckerna från Tamer får de tag på eftersom de har svårt att resa till Ramallah. En av deltagarna på mötet sa att hon åker till Amman för att köpa böcker till sina barn, men biblioteken har inte resurser att resa och det är svårt att föra in några större mängder av arabisk litteratur. 

Som diskussionerna gick förstod vi att biblioteken inne i 48 har det mycket svårare än biblioteken på Västbanken. Här är situationen katastrofal och man får kämpa för precis allt. 

Under samma möte samtalade vi med representanter från Mada al-Carmel, arab center for applied social research, och tyngdpunkten hamnade återigen på svårigheter att komma åt dokument från de israeliska arkiven. Det är svårt att utföra forskning när man inte kommer åt det material man behöver, när litteraturen inte finns åtkomlig på biblioteken eller på andra sätt är svåra att få tag på. Kibbutzarkiven har ett oerhört rikt material men är oåtkomligt för de flesta palestinska forskare, enda hoppet är om du är kvinna och kristen. En av deltagarna berättade hur han anlitat en judisk vän, tillika soldat, för att få tag på ett dokument. Andra värdefulla arkiv finns i klostren, ja alla uppgifter om hur landet såg ut före 1948 är väldigt viktiga. Att få ta del av sin historia är här inte någon självklarhet och jag är full av ödmjukhet inför det till synes hopplösa arbete arkivarier, forskare och bibliotekarier här kämpar med.