Kungadömet är befolkat av allsköns andeväsen och demoner, heliga krigare och heretiker och bland dem finns doktor Abdoulla Makhsloob, staden Dhamsawaats siste demonjägare som mest av allt vill ha lugn och ro. Han är gammal, trött på att jaga demoner, trött på att rädda liv, han vill bara dra sig tillbaka till sin kammare, sitta och läppja på en kopp té. Men så händer något, han får ett bud från Miri Almoussa, kvinnan han älskade och fortfarande älskar, Miri som tvingade honom välja mellan henne själv och demonjagandet. Delar av hennes familj har nu mördats och Abdoulla finner sig obönhörligt återigen på jakt.
Raseed bas Raseed är Abdoullas unga assistent och heliga krigare. Han är en mycket from dervish och nitisk i sitt religiösa utövande, ständigt grubblande över var gränsen går mellan rätt och orätt och förstår inte alltid sin lärare, vars handlande ofta tycks hamna i en slags gråzon. I början av jakten hamnar de i strid med de fasansfulla ben-demonerna och är illa ute när de får hjälp från oanat håll. En ung kvinna i skepnad av ett skimrande lejon dyker upp på scenen och därefter blir ingenting sig likt igen för Raseed.
Den unga kvinnan är Zamia, sin familjeklans beskyddare sedan hennes fars död, en död hon nu är ute efter att hämnas. Hon har "lejoninnans gåva", en mytisk kraft, men är samtidigt föraktad av sin klan efter att hon vågat utmana männen då faderns efterträdare skulle utses. När hon möter Abdoulla och Raseed och förstår att de är ute efter samma demoner slår hon följe med dem vilket har en avgörande betydelse för utgången av dramat. Utan hennes krafter hade både Abdoulla och Raseed stått sig slätt i de strider de måste genomgå.
Jakten på demonerna går hand i hand med den politiska kampen som pågår i kungadömet. Motvilligt involveras de tre jägarna i mästartjuvens uppror och upptäcker en plot som riskerar utmynna i ett enda stort blodbad. Det finns ingen tid att förlora.
Ok, det kanske inte är någon högt stående litteratur det här, men jag njöt verkligen av att läsa Throne of the Crescent Moon. Karaktärerna är underhållande, kanske framför allt Raseed som kämpar med sin religiositet å ena sidan och den dragningskraft Zamia har på honom å den andra, men även Abdoulla är en härlig figur. Trött, less och med svikande krafter ifrågasätter han om han verkligen gjort rätt val i sitt liv och hur han egentligen vill ha det på sin ålderdoms höst. The Falcon Prince, en slags robin-hood-liknande gentlemannatjuv som brinner för rättvisa och demokrati har en rätt kylig relation till Raseed vars religion han inte ger mycket för:
"God hasen't given three shit's for His children in six thousand years! Do you really believe that He sits in the sky, smiling upon us? Look around you! Look at this mad, bloody, muddy world of ours. He made the world, He made us and then he left us to fend for ourselves. And so far, my friends, we've made it a pile of monkeyshit!" The bandit's eyes lit again. "Bur even shit has its uses. Fertilizer. Fuel. Oh yes. But to serve these purposes it must be ground to bits. Or burned."
"Madman! Blasphemer!" Raseed took a long, threatening stride toward Az. The bandit held up a hand to restrain his men and leveled a steely gaze at the dervish. "Watch yourself, young man. This is the real world, not a dueling circle. As you know, I fight dirty".
Throne of the Crescent Moon hör egentligen inte till den arabiska litteraturen. Den är skriven på engelska, författaren är arabisk amerikan, född i Detroit, men man kanske lite slarvigt skulle kunna kalla det för fantasy med inslag av arabisk mytologi och i en intervju säger också Saladin Ahmed att han bl a är intresserad av djinnernas varande i Koranen. Boken finns också nämnd på den förträffliga webbsidan Islam and Science Ficiton. Saladin Ahmed har förstås sin egen webbsida, www.saladinahmed.com och där kan man bl a läsa första kapitlet i sin helhet. Throne of the Crescent Moon utgör del ett av en planerad trilogi och jag kommer utan tvekan att läsa fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar