HWJN, av Ibraheem Abbas och Yasser Bahjatt

"I am Hawjan, son of Meehal Al-Fayhee, a young man in my early nineties; I present to you my story with Sawsan the Human. I hope you can sympathize with my worries and emotions, regardless of the barriers separating our worlds: the Human dimension and the Jinn dimension!"

Ung jinn (i nittioårsåldern) blir kär i Sawsan, börjar kommunicera med henne genom en ring som han för över bokstäverna på en ouijabräda, han träder över en förbjuden gräns och hamnar i konflikt med sin familj, sin släkt och får utkämpa en kamp mot fiender han inte visste att han hade. Sawsan får också utkämpa en kamp, mot den hjärntumör hon har och som hon försöker hålla hemlig för sina föräldrar. Till sist är hennes sjukdom uppenbar, hennes far blir så desperat att han börjar köpslå med onda makter. Då träder Hawjan in på scenen och försöker ställa allt till rätta. Med hjälp av Sawsans beundrare, läkarstudenten Eyad, och med hjälp av efriten Jumara som Hawjan blivit tvingad att gifta sig med och med hjälp av Eyads snabba lamborghini lyckas de ganska bra även om både de själva och bilen får sina törnar och repor på vägen.

HWJN är allt annat än ett mästerverk, men bitvis är läsningen rätt underhållande och eftersom den gjort stor succé i Saudiarabien, till den grad att den under en period förbjöds, så var jag ju tvungen att läsa den. Att förbjuda en bok är säkert den bästa reklam en bok kan få. Boken ansågs ogudaktig, moraliskt förkastlig, den ansågs uppmuntra till djävulsdyrkan, och alltför många tonårsflickor i Saudiarabien började experimentera med ouijabrädor.

Det här är alltså ingenting att direkt djupdyka i, men åtminstone till en början är det roande. Egentligen var det först när den där lamborghinin kom in i bilden som jag funderade på om jag över huvud taget skulle läsa klart, det blev lite för mycket, både av biljakter och moraliska pekpinnar. Den sista fjärdedelen av boken läste jag nog bara varannan mening av, lite halvhjärtat sådär...
Här är en trailer för boken.

Ibn Battuta, av Fatima Sharafeddine

Han skulle ju bara resa till Mecka, Ibn Battuta, eller Shams al-Din Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Yusuf al-Luwati al-Tanji Ibn Battuta, som han egentligen hette. År 1325, när han var 21 år gammal satte han sig på sin åsna, vinkade adjö till sina föräldrar och gav sig iväg från staden Tanger i riktning mot Mecka. Inte kunde han tänka sig att det skulle dröja 29 år innan han var tillbaka i sitt hemland. Inte kunde han då ana att han skulle komma att räknas som en av världens mest berömda upptäcktsresanden och kallas "arabvärldens Marco Polo" eller "islams vandringsman".

För några år sedan publicerade det Dubai-baserade barnboksförlaget Kalimat en bilderbok om Ibn Battuta, skriven av Fatima Sharafeddine (Libanon) och illustrerad av Intelaq Mohammed Ali (Irak). Nu har boken kommit ut i svensk översättning på Trasten förlag och det är verkligen roligt att bläddra igenom den, att sjunka ner i de vackra bilderna och betrakta det stora äventyret.

Ibn Battuta slog följe med karavaner han mötte och i varje stad han besökte tog han kontakt med de ledande männen, teologerna och juristerna, och de tog alltid vänligt emot honom. Han besökte Alexandrias hamn, den stora lärostaden Kairo, och han betraktade klippmoskén i Jerusalem, vars guldbelagda väggar fick hela rummet att glittra av ljus.

Han besökte den blå moskén i Isfahan, han förvånas över de starkt troende invånarna i Shiraz... han förundras över alla han möter, allt han får se och uppleva. 

I Bagdad bjuds han in till stadens badhus och njuter av det varma vattnet och tvålarnas väldoft.

Hans livs första båtresa, över det beryktat farliga Röda havet, hade kunnat betyda slutet på hans resa, men tack var en skicklig kapten som överlistar stormen, kommer de alla välbehållna i land.

Ibn Battuta besöker Yemen, Etiopien och Tanzania, men han reser också norrut, till Turkiet och vidare till Ryssland. Trots dubbla lager av kläder fryser han och beskriver hur skägget till och med fryser till is när han tvättar sig.

Han fortsätter sin resa österut, till Asien. I Indien imponeras Mogulrikets kejsare av Ibn Battutas djupa kunskaper och erbjuder honom arbete som domare. På det sättet kommer han att resa runt och lära sig så mycket om Indien att kejsaren sedan gör honom till ambassadör över Kina. Längre österut än så kommer inte Ibn Battuta. Han börjar helt enkelt längta hem och vänder om.

Väl hemma i Marocko dikterar han sin berömda reseberättelse för Ibn Juzayy som skriver ned och sammanställer vad som kommer att kallas Rihla, Resan, eller Ibn Battutas resa. En svensk översättning (av orientalisten H.R.A Gibbs engelska utgåva) kom ut 1989, med titeln  Islams vandringsman : Ibn Battuta, arabvärldens Marco Polo, 1325-1354. 

Gör en virtuell resa i Ibn Battutas fotspår här!

The Mehlis report, av Rabee Jaber, (تقرير ميليس, ربيع جابر)

Jag vet inte varför förlaget beskriver den här boken som en thriller, själv ser jag ingenting alls i den som liknar en thriller, jag ser bara en ruskigt bra bok, en sån där bok som lämnar spår, och som jag skulle vilja ha oläst och få uppleva på nytt.

Rafiq Hariri, Libanons förre premiärminister dödades tillsammans med 20 andra personer av en bilbomb i Beirut år 2005. FN gav den tyske domaren Detlev Mehlis uppdraget att undersöka vem/vilka som låg bakom dådet och i Rabee Jabers roman går hela Libanons befolkning i väntan på rapporten. Saman Yarid, en medelålders arkitekt är en av dem som vandrar runt på gatorna i Beirut och väntar. Han går från restaurang till restaurang, från en flickvän till en annan, han betraktar med en arkitekts ögon detaljerna i byggnaderna och minns dem från tiden före inbördeskriget. Mobilen ringer, visar okända siffror och tystnar när han svarar. Det har pågått ett tag nu och han vet inte vem som ringer, han känner inte igen riktnumret och kan inte ringa tillbaka. Ibland ringer hans syster Mary som bor i Detroit. Mary förstår inte varför han inte lämnar Beirut, hon förstår inte varför han inte lämnar Beirut och reser till henne, hon förstår inte hur Saman kan fortsätta leva i en stad som bär på så svåra minnen, en stad där bilbomber fortfarande exploderar, där förhållandena i flyktinglägren är så spända, där hela samhället kan explodera, återigen.

Saman fortsätter sina promenader, lägger märke till detaljerna som får honom att minnas, han väntar på rapporten, allt går så långsamt, min läsning går långsamt och jag undrar vad den här förtätade stämningen i boken ska leda till. Jag kan knappt andas.

Halvvägs in i boken händer något oväntat, berättarrösten blir en annans, en kvinnas.

"Listen, Saman. I call you, but you don't answer. You look at my number, and you don't answer because you don't know who it is. I'm calling you from this side. From a place where no one calls anyone, where no one asks for anything. Well, in a way we ask for things, but we're not really asking. We ask for less than we used to. It's better here."

Det är Josephine som ringer, Samans andra syster. Josephine kidnappades under inbördeskriget men återfanns aldrig, ingen vet vad som hände henne. I bokens andra del berättar hon om kidnappningen, om sin död (om hon nu verkligen är död, något liv rinner fortfarande genom hennes ådror eftersom hon fortfarande kan känna längtan). Liksom Saman ser hon detaljerna, beskriver det som finns runtomkring henne och den ständiga törsten. Hon beskriver det hon lärt sig om livet/döden på andra sidan, om den undre världen, världen under Beiruts yta.

Josephine tillbringar sin mesta tid på biblioteket där hon arbetar. De döda är alla upptagna med att läsa, och skriva sina memoarer, och det var precis i det avsnittet av boken jag nästan fick panik. Jag ville inte att den här boken skulle ta slut, inte någonsin, jag ville varken fortsätta läsa eller sluta läsa, så jag läste mer och mer långsamt. Där sitter Rafiq Hariri själv på biblioteket och läser, tjugo sidor, om och om igen, en sida för var och en av de tjugo som miste livet tillsammans med honom. Där sitter författare som Gibran, där sitter mannen som var på väg till bageriet när han sköts ihjäl av en krypskytt. Mannen doftar av nybakad mana'ish.

Det låter absurt, men det finns ingenting som känns absurt i berättelsen. Det finns bara en väntan och en längtan som brusar genom orden. Det är en av de mest märkliga berättelser jag läst och jag vill läsa mer av Rabee Jaber. Det finns gott hopp om att få göra det, Jaber tilldelades 2012 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF) för sin roman "The Druze of Belgrade". I år fanns "The Birds of Holiday Inn" med på den långa listan. Tidskriften Banipal har online ett utdrag ur just den romanen.

Lyckost alla som ännu inte har läst The Mehlis report, ni har alla något att se fram emot!

När det knackade på dörren, av Taghrid al-Najjar

De gånger jag hållit en svensk översättning av en arabisk barnbok i min hand är lätt räknade. Därför är det extra roligt att sitta och läsa När det knackade på dörren, som just kommit ut på Trasten förlag. Jag bläddrar fram och tillbaka, betraktar bilderna och känner ett barns förväntan inför fastemånaden Ramadan.

Nagham berättar hur hon och bästa kompisen Riham "ramadanpysslar". De gör färggranna papperslyktor som de lägger lappar med gåtor i, trettio lyktor att hänga upp i vardagsrummet, en för varje dag under hela fastemånaden. Varje kväll efter iftar (måltiden som bryter dagens fasta) tar familjen ner en lykta och man får gissa svaret på gåtan. Det här året är Nagham extra glad, för hon är äntligen tillräckligt stor för att få fasta och lyckas klara hela dagen utan att äta och dricka.

Mitt i kvällens festligheter blir det strömavbrott och familjen måste tända stearinljus för att se något. Ett trummande hörs på avstånd och plötsligt knackar det på dörren. Vem kan det vara? När de försiktigt öppnar dörren på glänt finns där en stor korg, fylld med presenter och godis, men korgen är så tung att den inte går att rubba ur fläcken. Det är en märklig korg, som om den lever på riktigt, för den verkar inte bara bära på presenter och godis utan också på en tanke. Trots att familjen tömt korgen står den kvar därute, den väntar på någonting. Mormor vet.

På natten drömmer Nagham att den märkliga korgen tar henne med på en flygtur, högt över staden. Allt omkring henne glittrar och strålar, ramadanlyktor och stjärnor, och om hon sträcker ut handen så kan hon nästan nå månskäran.

I nästa ögonblick blir hon obönhörligt väckt av sin lillebror. Mellan dröm och vakenhet söker Nagham med blicken ut genom fönstret. Är korgen där någonstans? Hon tycker sig se en svans av ramadanlyktor sakta försvinna, blekna bort. Vad skönt det skulle vara att somna om, drömma vidare... men hon måste vakna, det är dags för suhur, morgonmålet innan dagens fasta tar vid.

Det är en härlig bok, den där underliggande förväntningen, spänningen inför och under en stor högtid att fira, och så de här färgsprakande illustrationerna. Det lyser och det glittrar, Naghams leende är helt oslagbart och jag kommer på mig själv med att sitta och le ikapp med henne. Så här glad är hon när hon hållit sin första fastedag:

Sedan finns det en detalj i en bild, och jag vet inte om det bara är jag som ser den, jag vet inte om det är jag själv som läser in detaljen, men visst ser hon trött och slut ut, mamman? Hon har svårt att hålla uppe ögonlocken och jag tror att hon innerst inne bara vill gå och lägga sig. Jag undrar hur hon ska orka hela vägen fram till den stora festen i slutet av månaden, Eid al-fitr.

Taghrid al-Najjar bor i Jordanien och är en mycket produktiv barnboksförfattare. Jag har många favoriter bland hennes böcker och skulle förstås vilja se fler av dem i svensk översättning! 

Ungdomsböcker med tema Palestina/Israel

Arabisk litteratur som vänder sig till ungdomar och unga vuxna är en ganska ny företeelse och det finns i dag ytterst få översättningar till engelska. Jag har läst några engelskspråkiga böcker med tema Palestina/Israel.

The shepherd's granddaughter, av Anne Laurel Carter

I bokens första kapitel är Amani bara sex år men fast besluten att bli fåraherde, precis som sin farfar Seedo. Familjen har i flera generationer bott i en by utanför Hebron och låtit fåren beta på fälten omkring och de har skördat både oliver och vindruvor som de sålt på marknaden. Allteftersom Amani växer upp börjar vardagslivet begränsas av krafter hon inte varit beredd på. Bosättarna i närheten gör anspråk på familjens ägor, de tar över med våld och Amanis flock får allt mindre betesmark och är snart på svältgränsen. Familjen kan inte längre skörda sina oliver, de får inte använda de nya vägarna som byggs, de möter motstånd i livets alla skeden och är långt ifrån överens om hur bosättarna ska bemötas. Amanis farbror vill ta till våldsamma metoder medan hennes far förespråkar icke-våld och har nära kontakter med bl a en rabbi som försöker hjälpa dem. Problemen eskalerar, både farbror Hani och pappan fängslas, Amanis får förgiftas av bosättarna, mamman som varit i Kanada sitter fast vid gränsen och släpps inte in och Amanis förtvivlan är gränslös. Vid det här läget är farfar Seedo död sedan några år, men Amani minns fortfarande hans berättelser och en dag när hon söker efter en ny plats där fåren kan beta hittar hon den väl fördolda ängen farfar Seedo så många gånger hade pratat om. Även Jonathan har hittat dit, bosättarpojken som under en längre tid betraktat Amani genom sin kikare. Efter trevande samtal blir de båda vänner.

Jag var först tveksam till den här boken, lite tveksam till den där vänskapen mellan Amani och Jonathan, för det är sånt som vi så gärna vill ska ske, det är sånt vi vill läsa om, vänskap mellan fiender, att allt blir bra till slut. Hade den där vänskapen varit bokens bärande idé hade jag kanske inte läst klart ens. Men den röda tråden i berättelsen är ockupationen, det är en familj som på ett brutalt sätt utsätts för bosättarnas och även soldaternas våld, och där är en tonårsflicka som försöker anpassa sig till situationen samtidigt som hon aktivt protesterar mot orättvisorna de utsätts för, och nej, det finns inget lyckligt slut på berättelsen. Tvärtom, den hopplösa situationen är klart och tydligt beskriven utan några förmildrande omständigheter. Precis som det är.

Message in a bottle, av Velérie Zenatti är

Efter en självmordsattack på ett café i Tel Aviv får Tal, en 17-årig israelisk flicka en idé. Påverkad av sina föräldrar som båda är fredsaktivister, bestämmer hon sig för att försöka nå ut, ut till den "andra sidan". Hon övertalar sin bror, som gör sin militärtjänstgöring i Gaza, att göra henne en tjänst. Hon ger honom en flaskpost med ett meddelande och ber honom kasta ut flaskan från stranden i Gaza. I meddelandet berättar hon kort om sig själv, om sin familj, om bomben som exploderade på caféet, om sina drömmar m.m. och avslutar med sin e-postadress. Att någon ska hitta flaskan och dessutom svara henne är osannolikt, men detta är just vad som händer. En dag får hon ett mejl från Naim och en brevväxling följer. Tal är öppen, naiv, vänlig, på gränsen till fånig medan Naim är arg, hemlighetsfull och ständigt i försvarsposition. De sitter där på varsitt håll, på varsin sida, medan konflikten eskalerar omkring dem. Ytterligare en självmordsattack i Tel Aviv, palestinska barn blir skjutna i Gaza av israeliska soldater, Tal och Naim fortsätter skriva till varandra och upptäcker att de båda har mer gemensamt än de hade kunnat ana, de är båda lika skrämda av vad som händer men de har någon slags vision av en fredlig lösning.

Jag är inte så förtjust i den här boken och jag vet inte riktigt varför. Det här med flaskposten stör mig lite, liksom Tals naiva epostmeddelanden. Ändå fanns det saker som jag tyckte om, och det var bland annat viljan att se utanför sin egen tillvaro. Både Tal och Naim försöker förstå varandras reaktioner och är intresserade av hur det är "på den andra sidan" samtidigt som de är mycket måna om integriteten. Jag måste trots det säga att jag genom hela boken undrade "varför svarar han på hennes mejl över huvud taget?!" En undran som förblev obesvarad.

Valérie Zanetti föddes i Nice och flyttade till Israel med sina föräldrar när hon var 13 år. Som ung vuxen gick hon in i den obligatoriska militärtjänstgöringen med stor entusiasm. Kanske skulle jag tycka bättre om Zanettis bok "When I was a soldier" som just handlar om en ung kvinnlig soldat i den Israeliska armén.

A little piece of ground av Elizabet Laird och Sonia Nimr är en bok jag skulle vilja att alla läste.

I inledningen har en israelisk stridsvagn blockerat gatan utanför familjen Aboudis hem i Ramallah. Det har varit utegångsförbud i staden under två veckor och 12-årige Karim håller på att bryta ihop (för att inte tala om resten av hans familj!). Det enda han vill är att få sträcka på benen, spela fotboll och komma undan sina enerverande syskon. I stället sitter han där och försöker formulera en önskelista, "The ten best things that I want to do (or be) in my life". Det är ganska vanliga önskemål, drömmar om att bli fotbollsspelare, hjälte, uppfinnare... men så kommer där på listans nionde plats, "Alive. Plus, if I have to get shot, only in places that heal up. Not in the head or spine".

När utegångsförbudet äntligen hävs under ett par timmar rusar Karim ut med sin fotboll. Men stridsvagnarnas framfart har saboterat allt, skolan skolgården, lekplatser, alla de öppna fält som fanns i stan. Tillsammans med Hopper, en pojke från flyktinglägret upptäcker han en ny plats, visserligen full av sten eftersom bulldozrar har mejat ned vad byggnader som en gång fanns där, men kanske går det att göra en hyfsad bollplan om de lägger manken till. Vid sidan av den öppna platsen finns dessutom ett bilvrak som man kan ha som koja och gömma sig i. Men det som från början ser så fantastiskt ut förvandlas till en ren dödsfälla när soldaterna återkommer till platsen.

A little piece of ground handlar inte bara om en plats att spela fotboll på. Det är förstås också en metafor för Palestina, en önskan om att få leva i ett fritt land, att få tillgång till sin egen mark, att slippa ockupationen, utegångsförbud, våld och förnedring, att få leva ett helt vanligt liv, ett liv där en 12-årings rädsla för att bli skjuten och dö bara är fantasier. I Palestina är det en realitet.

Läs också:
Where the streets had a name, av Randa Abdul Fattah
The Wall, av William Sutcliffe

Librarians and archivists to Palestine

 

Jag är tillbaka i Jerusalem. Tog just en promenad längs gränderna i gamla stan, det är fredag kväll och det var stängningsdags för butiker och restauranger. Jag hyser någon slags hatkärlek till den här staden, allt krimskrams, plastdockor blandat med kristna, judiska och muslimska symboler, alla kläder som säljs till turister och som skulle kunna finnas var som helst i världen, Thailand, Indonesien, Turkiet... Jag tycker som bäst om Jerusalem vid stängningsdags, och öppningsdags, när jag kan gå långsamt utan att stoppa upp gångtrafiken.

Resan hit från Ramallah gick förhållandevis bra. Jag hade sällskap med Andrea från delegationen och vi hade kvällen innan bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna till posten i Jerusalem före tolv. Riktigt så blev det inte. Vi hade tunga kassar med material som samlats under den här resan, material som ingen vill bära med sig på Ben Gurion, utan skulle skickas till USA och Kanada. Vi var båda glada över att ha sällskap eftersom ingen av oss rest på egen hand genom Qalandia checkpoint tidigare. Jag vet inte vad jag ska säga om Qalandia. Det är omänskligt det som sker. Människorna är som boskap som slussas genom trånga gallergångar. Stoppas vid en grind, släpps förbi, stoppas,  släpps förbi, skickas tillbaka. Det ser verkligen ut som boskap som slussas till slakt, och vid id-kontrollen satt två unga flickor bakom glasrutan och tittade nonchalant, nedlåtande, på våra pass och de andras id-handlingar. Jag har så svårt att förstå det som händer här, inte bara hur palestinierna uthärdar, utan också hur de här unga soldaterna fungerar. Jag vet inte vad jag mer ska säga, det handlar om en förstörd generation, kanske två, tre. I Betlehem träffade jag en svensk kvinna. Hon talade om försoning, men jag kan inte få in någon försoning i det jag sett och upplevt under dessa två veckor. Bara ordet försoning känns som ett hån.

Vi hann precis till posten, hann precis packa kartongerna, skriva adresslappar och betala och först då kände jag att delegationen var över. Det var det sista, och jag och Andrea drack först kaffe innan vi gick åt varsitt håll, hon till en vän i västra Jerusalem, jag till mitt hotell i östra Jerusalem, två skilda världar, bara några kvarter från varandra. 

Andrea frågade mig om jag skulle kunna tänka mig resa i en grupp igen. Jag var tvungen att fundera lite innan jag svarade. Jag trivs allra bäst med att resa själv, men jag hade aldrig fått träffa alla de här människorna, aldrig fått höra alla berättelser, aldrig fått se alla de här biblioteken, aldrig lärt mig så mycket om jag rest på egen hand. Så, ja, jag kan absolut resa i en grupp igen, men bara i en sån här grupp, helst med samma delegationsledare förstås, och samma delegater!

Ser fram emot att kunna vila i morgon.

Librarians and archivists to Palestine, dag 12

Hela dagen ägnades åt att förbereda för kvällens öppna forum. Det har inte varit helt enkelt att sammanfatta och det har varit många diskussioner kring formuleringar. Alla var dessutom trötta och utmattade och hade svårt att uppbringa den energi vi haft tidigare. Men allt blev väldigt bra, många av dem vi träffat här i Ramallah kom och lyssnade och allt blev givande för alla. Jag blev särskilt glad över att träffa en representant för Palestinaska IBBY, jag hade haft i tankarna att försöka hinna söka upp dem här men tiden räckte inte till. Nu blev det i alla fall några minuter. 

Vi hann med att trycka upp information över vad vi gjort under de här dagarna och vilka vi träffat. När jag nu går igenom det så känns det inte konstigt att vi är utmattade! 

http://librarians2palestine.files.wordpress.com/2013/07/lap13-one-sheet.pdf

Vi har haft en avslutningsmiddag, sagt adjö och i morgon reser jag tillbaka till Jerusalem. Jag ska försöka låta allt sjunka in och göra någon slags plan över hur jag vill fortsätta jobba med det här. 

De här pojkarna på bilden var våra yngsta åhörare, men egentligen ville de mest att vi skulle sluta eftersom det var deras fotbollsplan vi använde för vårt forum!

Librarians and archivists to Palestine, dag 11

Egentligen borde jag ha bilder från Tamerinstitutet, men jag hade helt andra saker i huvudet än att fotografera. Bilden är från Ramallah Public Library och mer om det lite längre ned. 

På Tamerinstitutet plockade jag ihop en hel del böcker som jag inte sett tidigare, ett par inläsningar på CD och jag var så exalterad att jag dessutom började lägga till böcker som inte alls var deras egna publikationer utan böcker som de skulle införliva i sitt eget bibliotek, utgivna på ett förlag i Jordanien jag inte alls kände till. Med en lista över titlarna i handen fick jag så ta en taxi till huvudkontoret där de har sitt lager. Allt slutade lyckligt och väl och en låda med fina böcker är nu på väg till Stockholm. 

På eftermiddagen besökte jag Ramallah Public Library. Det var en ganska sorglig syn, kanske den mest sorgliga barnavdelningen jag sett under resan. Dessutom höll bibliotekarierna nu på med ett enormt arbete, de skulle just gå över till en datoriserad katalog och jobbade med att lägga in alla titlar i databasen. Kanske hade det inte känts så sorgligt om boksamlingen hade varit lite trevligare, men här var majoriteten av böckerna sådant som jag gallrade friskt när vi öppnade Internationella biblioteket för 13 år sedan. Dessutom var böckerna i väldigt dåligt skick. På barnavdelningarna låg böckerna i dammiga drivor utspridda på borden och vid ett av dem satt en ensam katalogisatör och hade ett sisyfosarbete framför sig. En bråkdel av böckerna var utgivna på 2000-talet, eller, kanske var de helt enkelt utlånade allihop! Bibliotekarien som visade runt var märkbart besvärad av bibliotekets skick, men det verkade som om en ny byggnad var på gång och förhoppningsvis sker en förändring inom några år, åtminstone vad gäller inventarierna. Vad gäller böckerna på barnavdelningen har jag inte så stort hopp, vi vet ju varför det ser ut som det gör.

 

Harry Potter uppe i högra hörnet lyste upp situationen på något vis.

Senare på eftermiddagen samlades hela delegationen igen för ett möte om framtiden. Hur vill vi fortsätta arbeta, vilka projekt har satts igång under tiden vi varit på egen hand, vilka rapporter behöver vi börja tänka på att skriva, hur vill vi organisera oss osv. Min egen plats i delegationen är lite speciell, dels beroende på språket, men mest för att jag är så långt borta från alla andra. Många bor i närheten av New York och kan planera aktiviteter ihop, dessutom möter de ofta de kanadensiska delegaterna på olika konferenser och kan mötas då. Jag försöker se vad jag kan göra där hemma, vilka kontakter jag kan etablera, först och främst inom biblioteksvärlden förstås, men även inom andra områden. Att lära mig mer om palestinsk barnlitteratur känns viktigt, och lika viktigt att sprida den kunskapen, att palestinsk barnlitteratur har en viktig historia och att den är speciell, med teman som man inte ser så mycket av i länderna runtomkring. 

I morgon har vi en ganska lång arbetsdag framför oss. På eftermiddagen har vi ett öppet forum här i Ramallah, där vi ska berätta om det vi sett och hört och varit med om under resan och där alla får tillfälle att prata med oss och fråga mer om vårt arbete. Vi är också öppna för fler idéer och fler kontakter. Trots att vi verkligen rest intensivt har vi bara sett en bråkdel.Många andra bibliotek och arkiv har hört av sig och är intresserade av kontakt och samarbete.

Librarians and archivists to Palestine, dag 10

Jag vinkade hej då till Miladah i morse och tog en taxi till organisationen Badil Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights, i utkanten av Betlehem. Det är ett forskningscenter med ett bibliotek, till för journalister, forskare, biståndsarbetare, advokater som anlitas i fall som rör flyktingar, m fl. Det är också öppet för såna som mig, allmänt intresserad, men särskilt intresserad av arabisk barnlitteratur. Badil har nämligen också en egen publikationsverksamhet och delar varje år ut priset al-Awda, ett pris i fem olika kategorier: bästa barnbok, plansch till minne av Nakba, forskningsrapport, muntligt berättande och bästa dokumentärfilm. Fokus för min del var förstås kategorin barnbok. Hittills har de givit ut sex titlar (priset har inte funnits längre) och jag blev väldigt förtjust i dem. Enkla och fina texter som berör de palestinska barnens vardag i flyktinglägren, drömmar, men också vardagshändelser som tilltalar både vuxna och barn. Publikationerna kan beställas via deras hemsida och det man betalar för är i stort sett frakten, inte mer. De funderar också på att göra böckerna till ljudböcker och skulle gärna se dem översatta också till andra språk.

Jag tog bussen tillbaka till Ramallah, hann träffa några av de andra på hotellet, slumra till tio minuter, innan det var dags för nästa möte. Återigen med Tamerinstitutet. Den här gången mötte jag Lubna, som är koordinator på publikationsavdelningen. Jag hade några ganska konkreta frågor att ta upp med henne. Först och främst frågan om distribution av barnböcker från andra delar av arabvärlden till Palestina. Det är helt enkelt ett lotteri. Böckerna kan bli liggande i tullen under mycket lång tid, det kan handla om år, om böckerna inte helt enkelt returneras till avsändaren. För att åtminstone försöka ta en genväg har Tamer samproducerat ett par titlar med förlaget Asala i Libanon. Dvs, Asala skickar bokens filer och Tamer kan ge ut dem på sitt förlag. Den ena titeln fungerade utan problem, den andra gick helt enkelt inte att skicka ens på det sättet, men en av medarbetarna som fanns på plats i Beirut kunde få med sig filerna på en CD och det löste sig. 

Vi talade också om ljudböcker och under det senaste året har man läst in flera av sina titlar, bland annat en ungdomsbok. Målet är att alla böcker ska finnas både i tryck och inlästa på CD. Vi talade också om översättningar och böcker med parallelltext. Precis som organisationen Badil i Betlehem, är man mycket intresserade av att på det sättet sprida den palestinska barnlitteraturen till andra länder.

Alltid när jag är på en plats där det är möjligt att köpa bra arabisk barnlitteratur förvandlas jag till något av en blodhund. Jag nosade runt där och hittade så många fina titlar som jag inte sett tidigare och insåg att det enda rätta vore att här på plats plocka ihop det jag vill se på Internationella biblioteket i Stockholm. Det är planen för i morgon förmiddag. 

Jag var väldigt glad över att ha fått en chans att träffa Lubna, det var en viktig kontakt att etablera för mig.

http://www.tamerinst.org/

http://www.badil.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 9

Tog ett tillfälligt adjö av mina meddelegater i morse och gav mig av till Betlehem. Det var en konstig känsla att plötsligt vara för sig själv, ingen som talar om för en när det är dags att äta, dags att resa, dags att fylla vattenflaskan, gå på toaletten... En av delegaterna påpekade just häromdagen att hon nu bara gör det hon blir tillsagd att göra, "dags att åka - gå på toaletten - jag går på toaletten". Innan resan var jag lite orolig över hur jag skulle kunna resa i en grupp, jag som alltid rest på egen hand och trivts utmärkt med det. Men det går bra, det här är ingen vanlig resa, det här är ett projekt och jag får ut så mycket bara av att höra delegaternas egna berättelser. Vi är en samling väldigt olika människor men allas rätt till tillgång till information, från bibliotek och arkiv, är det som fört oss samman. 

Väl framme i Betlehem åkte jag ut till Lajee Center för att träffa Nidal igen. Jag möttes av dåliga nyheter, centrets fotograf Musa som för några veckor sedan blev skjuten i ansiktet när han fotograferade en soldat, hade under natten till i dag arresterats, resten av familjen blev svårt slagna och utslängda på gatan och huset totalförstördes. Så det var en stark oro i lägret, de var oroliga för hur hans hälsa skulle påverkas, han har fortfarande två operationer att genomgå och nu mobiliseras alla krafter, det dras i alla trådar för att kunna få kontakt med honom. 

http://english.pnn.ps/index.php/politics/5076-israeli-forces-brutally-assault,-arrest-palestinian-photographer-mohammed-al-azzeh

Det var med andra ord inte den bästa dag för mig att besöka centret, men jag fick i alla fall en pratstund och vi gick igenom hur översättningsprojektet skulle kunna genomföras och jag är full av entusiasm. 

Ytterligare några bilder från flyktinglägret:

 

Det här är en av skolorna i lägret, finansierad av FN. Man har varit tvungna att bygga skydd för fönstren eftersom de har blivit beskjutna ett flertal gånger. 

 

Bilder av poeten Mahmud Darwish finns i stort sett i varje flyktingläger, på varje bibliotek, i varje kulturinstitution. Han är stor, kanske palestiniernas "nationalpoet".

"Photography by the New Generation of Palestinian Refugees"

 

Det här är målningar inifrån lägret. Målningarna på muren, eller barriären, är oftast gjorda av utländska konstnärer. Nidal på Lajee Center var inte helt förtjust i konstverken, han menade att muren inte skulle göras vacker, det finns absolut ingenting vacker med den, det är bara fulhet. Det är bara för västerlänningar som kommer på besök de är av värde, något att vända kameralinserna mot. 

Jag stannar i Betlehem i kväll, trots att det bara en timmes bussresa tillbaka till Ramallah. Jag bor på ett gästhus som drivs av Arab Womens Union och Miladah, som sköter stället är en fantastisk kvinna. Hon ser liten och bräcklig ut, men verkar stark som en oxe inuti sitt hjärta. Jag har fått en lektion av henne i hur arrak och olivolja används i medicinskt syfte och jag har lovat att prova när jag kommer hem. Ett arrak-omslag kring pannan vid huvudvärk låter som något jag kan testa.

Om någon ska resa till Betlehem så är alltså Arab Womens Union ett gott val när det gäller boende.

http://www.elbeit.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 8

Det är något av uppbrottsstämning i kväll. I morgon ger vi oss av åt olika håll för att komma igång med diverse projekt. Jag reser tillbaka till Betlehem för att träffa Nadim på Lajee center och diskutera en eventuell översättning av en barnbok. De flesta bibliotek och arkiv som vi har besökt försöker vi nu på olika sätt knyta till oss för framtida projekt. Jag hoppas också hinna med ett möte med Tamerinstitutet i Ramallah för att prata om bokdistribution och dessutom, om jag hinner, vill jag göra ett nytt besök på biblioteket i Silwan som vi besökte i går.

Men den här dagen gav förstås också nya möten. I morse träffade vi en representant från Addameer, en organisation som jobbar med rättigheter för palestinska fångar. Det var ett par timmars hårda fakta om vad de palestinska fångarna får uppleva under arrester och fängelser. Män, kvinnor, barn, ingen åtskillnad vad gäller behandling. Organisationen arbetar med att dokumentera det de fängslade varit med om, fångarnas egna berättelser, familjernas berättelser och advokaternas rapporter.

Sedan 1967 har över åttahundratusen fängslats men det handlar inte bara om de fängslade, det handlar också om familjerna, om barnen som får se sina föräldrar och syskon fängslas, något som sätter djupa spår. 40% av de palestinska männen har någon gång arresterats. Just nu sitter ca 300 barn under 16 år i fängelse. Just nu sitter 5979 palestinier fängslade, de flesta utan att veta vad de anklagats för. Vanliga orsaker till att man arresteras är att man deltagit i en demonstration, är medlem i något politiskt parti, att man viftat med en palestinsk flagga i Jerusalem, skrivit en slogan på en mur, eller bara genom att ha upplåtit en utställningslokal till ett politiskt parti. Att arbeta med socialt arbete i de palestinska områdena innebär alltid risker.

Det starkaste vapen fångarna har är hungerstrejker och genom just hungerstrejker har man kunnat genomföra förändringar och förbättringar.

Addameer arbetar inte bara med dokumentation av förhållandena för fångarna, man försöker stödja familjerna, man ger fångarna medicinskt stöd om möjligt, de har ett kontaktnät av advokater m.m.

Besök Addameers hemsida och läs mer om fängelseförhållandena och stöd organisationen.

http://www.addameer.org/

Efter  mötet med Addameer gjorde vi ett besök på Abu Jihad Museum for the Prisoners Movement Affairs. Förutom själva museet, som innehöll bl a fotografier, konst och brev som smugglats ut, så har man ett bibliotek liknande det fängelsebibliotek vi tidigare besökte i Nabulus. På Abu Jihad katalogiseras böckerna, men i katalogiseringsarbetet skannas även de böcker som fångarna själva skrivit, så de finns att läsa  i pdf-format. 

De brättade att fångarna till en början skrev på de papper som kom som omslag kring ostarna. Fångarna hungerstrejkade för att få anteckningsböcker. Därefter ännu en hungerstrejk för att få böcker att läsa. Fångarna utbildade sig själva under fängelsetiden. Efter Osloavtalet stängdes dessa fängelser och böckerna fördes till andra bibliotek. Abu Jihad bibliotek är bara en passage, man katalogiserar och dokumenterar, men därefter tar andra bibliotek över arbetet.

http://www.aj-museum.alquds.edu/en/

Efter en snabb lunch och lite återkoppling fick vi hela trettio minuter "ledigt"... Jag visste knappt vad jag skulle göra, det kändes konstigt att få bestämma själv, vilket resulterade i att några av oss bara satt och väntade på att de där minuterna skulle passera! Helt handfallna. Men så körde vi igång igen, den här gången ett möte med Al Qaws for Sexual and Gender Diversity in Palestinian Society. Vi fick en genomgång över hur arbetet med hbtq-frågor vuxit fram under de senaste tio åren, och det var oerhört intressant. Organisationen har försökt hitta ett eget sätt att arbeta, ett eget språk, man vill inte kopiera hbtq-kampanjer från väst, man anordnar ingen Pride-festival, använder sig inte av regnbågen som symbol utan strävar hela tiden efter att skapa egna symboler och aktiviteter. Man lever under helt andra förhållanden. Det finns inga krav på att ett deltagare i gruppen/organisationen ska synas utåt och man jobbar i princip på tre olika nivåer. Först på individuell nivå, dvs genom en "hotline", en chattsupport med generösa kontakttider. De har byggt upp supportgrupper med individer som har både erfarenheter och stor kunskap om vad det betyder att vara hbtq och palestinier. På nästa nivå handlar det om att bygga upp sociala strukturer, att göra djupare undersökningar, inspirera till forskning inom området. Den tredje nivån handlar om social förändring, att kunna gå ut och tala om sexualitet bland studenter, nätverka, finnas på sociala medier och skapa kontakter med andra grupper. 

En inspirerande dag på många sätt för delegationen, alla är entusiastiska och vill jobba vidare. Vi avslutade dagen med ett möte där delegationsledarna försökte reda ut vad var och en av oss skulle jobba med under de följande tre dagarna och eftersom alla helst vill vara med på allt, åka överallt, ta del av allt, blev det smått kaotiskt, men ett kreativt kaos i allra högsta grad.

Ytterligare ett möte hade vi faktiskt under kvällen. Ett möte med en representant från BDS, och PACBI, det handlar alltså om bojkotten, en svår men viktig fråga och en fråga som växer i betydelse för varje dag. Det kräver ett eget inlägg och det kräver mer förberedelser. Läs deras webbsidor så länge och en hel del information på svenska finns också på Palestinagruppernas hemsida.

http://www.pacbi.org/index.php

http://www.bdsmovement.net/

http://www.palestinagrupperna.se/bojkott-desinvesteringar-och-sanktioner-bds

Librarians and archivists to Palestine, dag 7

Jag har just använt hela kvällen med att skriva ett inlägg från Aida flyktingläger och det arbete Lajee center gör, eller rättare sagt det arbete som lägrets ungdomar gör för att dokumentera sin vardag. Hela texten jag skrivit försvann just och jag är lite frustrerad. men den frustrationen är ingenting mot den frustration invånarna i Aida camp känner. De lever i en vardag som innehåller allt från våldsamma demonstrationer till kärlekshistorier och då känns ett försvunnet blogginlägg ändå som en ganska liten sak. Nu blir det mest några korta meningar och några bilder från dagens upplevelser.

Flyktinglägret ligger kant i kant med muren. 

Det finns oerhört mycket frustration här, liksom i alla läger. Lajee center försöker göra allt de kan för att vardagen ska bli mer dräglig för invånarna och framförallt för ungdomarna. Det mediecenter de byggt upp jobbar med film, lokalradio, tidskrifter, bokutgivning och det var en imponerande syn det de har åstadkommit under åren. 

Vardagen är annars oerhört våldsam, det har varit många strider med israeliska soldater, många har dött, en av de duktigaste fotograferna de har, blev nyligen skjuten rakt i ansiktet när han fotograferade en soldat. Han överlevde, men blev svårt skadad.

Vi reste vidare till Östra Jerusalem, till en förort där man upplever en annan typ av svårigheter. Madaa center i Silwan, utsätts för ständiga hot från bosättare. Bosättarna försöker göra utgrävningar för att söka spår av Davids stad, men resultatet av de många tunnlar de grävt ut är att marken under husen hotas rasa samman. Det är inga professionella arkeologer det handlar om här och många arkeologer internationellt har protesterat mot vad som pågår. Våldet från bosättarna är ofta också fysiskt, de lever nära inpå och är svåra att undvika.

 Madaa center är inte stort, men de har ändå en imponerande aktivitet. De driver en musikskola, har en liten studio, en sy-hörna, och liksom många andra liknande center försöker de dokumentera sin vardag med att filma det som händer.

 

 

Biblioteket är inte heller stort men har en bra boksamling, en av de bästa jag sett under resan.

 Biblioteket

 Datorverkstaden

Här hittade jag också en av mina favoritböcker, som givit ut i ett samarbete mellan Tamerinstitutet och förlaget Asala i Beirut. Kanske är sådana samarbeten någonting som kan göra att böckerna från andra delar av arabvärlden kan nå också de palestinska barnen. 

Vi hann i dag också med ett besök i byn Nabi Saleh, där invånarna sedan några år tillbaka håller demonstrationer varje fredag för att protestera mot konfiskeringen av deras mark. Hela byn demonstrerar, alla åldrar, både kvinnor och män, ändå möts man av tårgas i mängder. Allt dokumenteras med videokamera, man har i dag ett stort arkiv med film, en egen youtubekanal och webbsida.

Filmerna används inte bara för att dokumentera i mening att bevara. Man skickar också in dem till olika nyhetskällor och de har dessutom kommit att bli viktigt material när det gäller felaktiga anklagelser. Det finns tydliga bildbevis på vad som händer, att det är soldaterna som står för våldet och det är en stor tillgång i advokaternas arbete.

 Kulor och andra rester

 Rester av tårgas på en lina

Det är ofta svårt att höra alla berättelser, se filmerna, men det svåraste är att höra om barnen som arresteras, blir utsatta för tortyr och är svårt traumatiserade. Det yngsta barnet som arresterats i byn var vid den händelsen bara nio år. Vi lyssnar, ser, reflekterar, gråter och efter en stund sätter vi oss i en luftkonditionerad buss och åker därifrån. Vi brottas alla med det här och undrar "vad kan jag göra?"

Jag har aldrig sett arkiv- och biblioteksverksamhet som ett sånt tydligt redskap för motstånd tidigare. Jag är överväldigad över det arbete som görs men jag känner mig också väldigt liten.

Gå in på organisationernas webbsidor och se det fantastiska arbete som görs.

http://www.lajee.org/

http://www.madaasilwan.org/

http://nabisalehsolidarity.wordpress.com/

Librarians and archivists to Palestine, dag 6

 Motstånd! 

Hebron. Vad kan man skriva om Hebron? Ockupationen visar sitt fula ansikte. Det är som om alla små händelser, historier, bilder, vi fått från olika platser och människor samlas på en och samma plats, i ett och samma rum. Det går inte att beskriva. Hur är det möjligt att twittra om Hebron, skriva ett inlägg på FB eller ens ett blogginlägg om Hebron? Jag har faktiskt inga ord, har inte sett ockupationen, rasismen så tydlig någon annan stans.

En stor del av huvudvägen, och andra vägar med, är förbjudna att använda för palestinierna. Resultatet är att de får klättra ut genom fönster och nedför stegar på baksidan, eller gå över taken, för att ta sig ut. Metalldetektorer, israeliska soldater i vart och vartannat hörn, hotfulla bosättare (vi hade bl a turen, eller oturen, att bli fotograferade av David Wilder). Vi mötte ett par internationella aktivister som försökte få information om de två pojkarna, 10 och 13 år, som några timmar tidigare arresterats, något som är relativt vanligt här. Ibland av ingen anledning alls, ibland har någon kastat en sten mot soldaterna. Ett barn under tretton får inte hållas i arrest i mer än två timmar och vid det här tillfället hade tre timmar passerat så de var oroliga för dem. Vi såg den vägspärr 200 skolbarn varje morgon måste passera, en i taget. Vi såg näten och tygskynkena som skyddar palestinierna från att bli träffade av skräp, sopor, stenar och annat som bosättarna på våningen ovanför  kastar ner. Vi såg vägen som var delad i två delar, den ena sidan för judar, den andra för palestinier. Vi såg väldigt mycket mer. Några familjer är mer utsatta än andra, oftast grannar till bosättarna och där finns också ofta internationella aktivister som skydd. 

Hashim, som visade oss runt de timmar vi var där hade mycket att berätta, förklara, beskriva, men det känns nästan omöjligt att återge.

Genvägen till huvudgatan avspärrad.

 Här bor the Ladder lady 

http://www.cpt.org/cptnet/2003/02/27/hebron-ladder-lady

Skyddsgaller över vägen.

 

Det finns många filmer på Youtube som visar den vardag som råder för palestinierna i Hebron. Organisationen B'Tselem har utrustat några familjer med videokamera för att de ska kunna dokumentera det som händer dem och kameran fungerar dessutom som ett skydd i vissa fall. Jag får inte Youtube att fungera just nu, men gör en sökning på "Hebron settlers harassment" så finns en hel del att ta del av. 

http://www.btselem.org/