Rafiq Hariri, Libanons förre premiärminister dödades tillsammans med 20 andra personer av en bilbomb i Beirut år 2005. FN gav den tyske domaren Detlev Mehlis uppdraget att undersöka vem/vilka som låg bakom dådet och i Rabee Jabers roman går hela Libanons befolkning i väntan på rapporten. Saman Yarid, en medelålders arkitekt är en av dem som vandrar runt på gatorna i Beirut och väntar. Han går från restaurang till restaurang, från en flickvän till en annan, han betraktar med en arkitekts ögon detaljerna i byggnaderna och minns dem från tiden före inbördeskriget. Mobilen ringer, visar okända siffror och tystnar när han svarar. Det har pågått ett tag nu och han vet inte vem som ringer, han känner inte igen riktnumret och kan inte ringa tillbaka. Ibland ringer hans syster Mary som bor i Detroit. Mary förstår inte varför han inte lämnar Beirut, hon förstår inte varför han inte lämnar Beirut och reser till henne, hon förstår inte hur Saman kan fortsätta leva i en stad som bär på så svåra minnen, en stad där bilbomber fortfarande exploderar, där förhållandena i flyktinglägren är så spända, där hela samhället kan explodera, återigen.
Saman fortsätter sina promenader, lägger märke till detaljerna som får honom att minnas, han väntar på rapporten, allt går så långsamt, min läsning går långsamt och jag undrar vad den här förtätade stämningen i boken ska leda till. Jag kan knappt andas.
Halvvägs in i boken händer något oväntat, berättarrösten blir en annans, en kvinnas.
"Listen, Saman. I call you, but you don't answer. You look at my number, and you don't answer because you don't know who it is. I'm calling you from this side. From a place where no one calls anyone, where no one asks for anything. Well, in a way we ask for things, but we're not really asking. We ask for less than we used to. It's better here."
Det är Josephine som ringer, Samans andra syster. Josephine kidnappades under inbördeskriget men återfanns aldrig, ingen vet vad som hände henne. I bokens andra del berättar hon om kidnappningen, om sin död (om hon nu verkligen är död, något liv rinner fortfarande genom hennes ådror eftersom hon fortfarande kan känna längtan). Liksom Saman ser hon detaljerna, beskriver det som finns runtomkring henne och den ständiga törsten. Hon beskriver det hon lärt sig om livet/döden på andra sidan, om den undre världen, världen under Beiruts yta.
Josephine tillbringar sin mesta tid på biblioteket där hon arbetar. De döda är alla upptagna med att läsa, och skriva sina memoarer, och det var precis i det avsnittet av boken jag nästan fick panik. Jag ville inte att den här boken skulle ta slut, inte någonsin, jag ville varken fortsätta läsa eller sluta läsa, så jag läste mer och mer långsamt. Där sitter Rafiq Hariri själv på biblioteket och läser, tjugo sidor, om och om igen, en sida för var och en av de tjugo som miste livet tillsammans med honom. Där sitter författare som Gibran, där sitter mannen som var på väg till bageriet när han sköts ihjäl av en krypskytt. Mannen doftar av nybakad mana'ish.
Det låter absurt, men det finns ingenting som känns absurt i berättelsen. Det finns bara en väntan och en längtan som brusar genom orden. Det är en av de mest märkliga berättelser jag läst och jag vill läsa mer av Rabee Jaber. Det finns gott hopp om att få göra det, Jaber tilldelades 2012 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF) för sin roman "The Druze of Belgrade". I år fanns "The Birds of Holiday Inn" med på den långa listan. Tidskriften Banipal har online ett utdrag ur just den romanen.
Lyckost alla som ännu inte har läst The Mehlis report, ni har alla något att se fram emot!
