The shepherd's granddaughter, av Anne Laurel Carter
I bokens första kapitel är Amani bara sex år men fast besluten att bli fåraherde, precis som sin farfar Seedo. Familjen har i flera generationer bott i en by utanför Hebron och låtit fåren beta på fälten omkring och de har skördat både oliver och vindruvor som de sålt på marknaden. Allteftersom Amani växer upp börjar vardagslivet begränsas av krafter hon inte varit beredd på. Bosättarna i närheten gör anspråk på familjens ägor, de tar över med våld och Amanis flock får allt mindre betesmark och är snart på svältgränsen. Familjen kan inte längre skörda sina oliver, de får inte använda de nya vägarna som byggs, de möter motstånd i livets alla skeden och är långt ifrån överens om hur bosättarna ska bemötas. Amanis farbror vill ta till våldsamma metoder medan hennes far förespråkar icke-våld och har nära kontakter med bl a en rabbi som försöker hjälpa dem. Problemen eskalerar, både farbror Hani och pappan fängslas, Amanis får förgiftas av bosättarna, mamman som varit i Kanada sitter fast vid gränsen och släpps inte in och Amanis förtvivlan är gränslös. Vid det här läget är farfar Seedo död sedan några år, men Amani minns fortfarande hans berättelser och en dag när hon söker efter en ny plats där fåren kan beta hittar hon den väl fördolda ängen farfar Seedo så många gånger hade pratat om. Även Jonathan har hittat dit, bosättarpojken som under en längre tid betraktat Amani genom sin kikare. Efter trevande samtal blir de båda vänner.
Jag var först tveksam till den här boken, lite tveksam till den där vänskapen mellan Amani och Jonathan, för det är sånt som vi så gärna vill ska ske, det är sånt vi vill läsa om, vänskap mellan fiender, att allt blir bra till slut. Hade den där vänskapen varit bokens bärande idé hade jag kanske inte läst klart ens. Men den röda tråden i berättelsen är ockupationen, det är en familj som på ett brutalt sätt utsätts för bosättarnas och även soldaternas våld, och där är en tonårsflicka som försöker anpassa sig till situationen samtidigt som hon aktivt protesterar mot orättvisorna de utsätts för, och nej, det finns inget lyckligt slut på berättelsen. Tvärtom, den hopplösa situationen är klart och tydligt beskriven utan några förmildrande omständigheter. Precis som det är.
Efter en självmordsattack på ett café i Tel Aviv får Tal, en 17-årig israelisk flicka en idé. Påverkad av sina föräldrar som båda är fredsaktivister, bestämmer hon sig för att försöka nå ut, ut till den "andra sidan". Hon övertalar sin bror, som gör sin militärtjänstgöring i Gaza, att göra henne en tjänst. Hon ger honom en flaskpost med ett meddelande och ber honom kasta ut flaskan från stranden i Gaza. I meddelandet berättar hon kort om sig själv, om sin familj, om bomben som exploderade på caféet, om sina drömmar m.m. och avslutar med sin e-postadress. Att någon ska hitta flaskan och dessutom svara henne är osannolikt, men detta är just vad som händer. En dag får hon ett mejl från Naim och en brevväxling följer. Tal är öppen, naiv, vänlig, på gränsen till fånig medan Naim är arg, hemlighetsfull och ständigt i försvarsposition. De sitter där på varsitt håll, på varsin sida, medan konflikten eskalerar omkring dem. Ytterligare en självmordsattack i Tel Aviv, palestinska barn blir skjutna i Gaza av israeliska soldater, Tal och Naim fortsätter skriva till varandra och upptäcker att de båda har mer gemensamt än de hade kunnat ana, de är båda lika skrämda av vad som händer men de har någon slags vision av en fredlig lösning.
Jag är inte så förtjust i den här boken och jag vet inte riktigt varför. Det här med flaskposten stör mig lite, liksom Tals naiva epostmeddelanden. Ändå fanns det saker som jag tyckte om, och det var bland annat viljan att se utanför sin egen tillvaro. Både Tal och Naim försöker förstå varandras reaktioner och är intresserade av hur det är "på den andra sidan" samtidigt som de är mycket måna om integriteten. Jag måste trots det säga att jag genom hela boken undrade "varför svarar han på hennes mejl över huvud taget?!" En undran som förblev obesvarad.
Valérie Zanetti föddes i Nice och flyttade till Israel med sina föräldrar när hon var 13 år. Som ung vuxen gick hon in i den obligatoriska militärtjänstgöringen med stor entusiasm. Kanske skulle jag tycka bättre om Zanettis bok "When I was a soldier" som just handlar om en ung kvinnlig soldat i den Israeliska armén.
I inledningen har en israelisk stridsvagn blockerat gatan utanför familjen Aboudis hem i Ramallah. Det har varit utegångsförbud i staden under två veckor och 12-årige Karim håller på att bryta ihop (för att inte tala om resten av hans familj!). Det enda han vill är att få sträcka på benen, spela fotboll och komma undan sina enerverande syskon. I stället sitter han där och försöker formulera en önskelista, "The ten best things that I want to do (or be) in my life". Det är ganska vanliga önskemål, drömmar om att bli fotbollsspelare, hjälte, uppfinnare... men så kommer där på listans nionde plats, "Alive. Plus, if I have to get shot, only in places that heal up. Not in the head or spine".
När utegångsförbudet äntligen hävs under ett par timmar rusar Karim ut med sin fotboll. Men stridsvagnarnas framfart har saboterat allt, skolan skolgården, lekplatser, alla de öppna fält som fanns i stan. Tillsammans med Hopper, en pojke från flyktinglägret upptäcker han en ny plats, visserligen full av sten eftersom bulldozrar har mejat ned vad byggnader som en gång fanns där, men kanske går det att göra en hyfsad bollplan om de lägger manken till. Vid sidan av den öppna platsen finns dessutom ett bilvrak som man kan ha som koja och gömma sig i. Men det som från början ser så fantastiskt ut förvandlas till en ren dödsfälla när soldaterna återkommer till platsen.
A little piece of ground handlar inte bara om en plats att spela fotboll på. Det är förstås också en metafor för Palestina, en önskan om att få leva i ett fritt land, att få tillgång till sin egen mark, att slippa ockupationen, utegångsförbud, våld och förnedring, att få leva ett helt vanligt liv, ett liv där en 12-årings rädsla för att bli skjuten och dö bara är fantasier. I Palestina är det en realitet.
Läs också:
Where the streets had a name, av Randa Abdul Fattah
The Wall, av William Sutcliffe
