Vi lämnade Ramallah tidigt i morse för att tillbringa dagen i Nasaret, den enda palestinska staden i Israel. Efter en två timmars bussresa klev vi ur bussen utanför Abu Salma Public Library, Nasarets största folkbibliotek. Där träffade vi både bibliotekschefen Nuha och de två barnbibliotekarierna, fick först en rundtur och satte oss därefter ner för att diskutera inköp. Biblioteket får in en del böcker via Jordanien, men beståndet var verkligen en sorglig syn. Ett gammalt och slitet bestånd och ytterst få av den nyare litteraturen. En stor del av både den äldre och den nyare litteraturen var översättningar och Nuha betonade att hon också föredrog översättningar. De får in böcker via Jordanien, som de flesta andra bibliotek, men när vi frågade om de använde Abu Ghoush som agent så visade det sig att hon inte hade så goda erfarenheter av hans arbete. Det verkade handla om beställda böcker som aldrig kommit till biblioteket.
De tar ofta direktkontakt med förlagen via internet, men de många mellanhänderna som krävs för att få böckerna ända till Nasaret gör att det ofta blir dyra affärer och de har helt enkelt inte råd att hålla beståndet aktuellt. Krav på att enbart använda upphandlade distributörer gör också att de inte kan köpa från valfri inköpskälla. Varje år anordnas en bokmässa i Nasaret och där har de ändå chans att både se och köpa ny litteratur. Det finns några lokala palestinska förlag vars böcker de lätt får tag på och de kan även ibland få in Tamerinstitutets böcker.
Trots att det kändes lite deprimerande att se det här sorgliga bokbeståndet så fanns där guldkorn, bl a en stor del av böckerna från Dar al-Fata al-Arabi som i dag är nästan omöjliga att få tag på. Det är också intressant att se böckerna som publiceras här i Israel, det är böcker som aldrig syns på andra håll, kvalitén kanske inte kan jämföras med det som publiceras i Libanon och Jordanien, men det finns ändå minst ett par tre förlag som ger ut barnböcker, förlag som jag inte kände till sedan tidigare.
Efter biblioteksbesöket hade vi ett möte med chefen för The Follow-Up Committee on Arab Education, som vi fått kontakt med genom Rawda, en palestinsk aktivist, lärare och forskare från Haifa. Vi fick en utförlig beskrivning av situationen för palestinskt skolväsen i Israel, vilket naturligtvis inte var särskilt uppmuntrande.
Jag var intresserad av att höra hur man hanterar situationen med de arabiska skolböckerna, hur pass censurerade de är och hur de palestinska barnen kan lära sig sin egen historia. Alla arabiska textböcker måste gå genom en slags israelisk/judisk pedagogisk kommitté. De läser och raderar det som inte får förekomma. Det enklaste exemplet är historieböcker som inte får innehålla ordet Nakba. En mening som "Den israeliska staten bildades 1948, araberna kallar händelsen för Nakba" får inte förekomma. Rawda berättade att lärare kan eventuellt ge hintar i undervisningen men inte mer. De flesta lärare är också rädda för att bli av med sina jobb, så mycket av den palestinska historieundervisningen sker utanför skoltid, i hemmen, eller under fritidsaktiviteter. Rawda själv har två gånger fått sparken för att ha gått för långt i att undervisa palestinsk historia under skoltid. Hon berättade om en händelse nyligen då det på Facebook spreds att man ville hålla en "kaffiyeh-dag" då alla skolbarnen skulle bära den palestinska sjalen, vilket också alla gjorde. Rektorn för skolan fick panik och förbjöd eleverna att bära sjalen. Under veckorna efter blev sjalen ändå mer vanlig än tidigare, många flickor bar den som hijab och rektorns förbud togs inte på allvar. Rawda menade också att vissa skolor är mer progressiva än andra, vissa lärare modigare än andra, trots att kontrollen är densamma, det finns många angivare, de är ständigt övervakade.
Under mötet träffade vi också Bashir, poet, författare och journalist som nyligen startat ett förlag. Han vill försöka återupprätta den palestinska litteraturen i Israel för att stärka den palestinska identiteten. Han har börjat publicera biografier om kända palestinska poeter och författare, men även från andra delar av arabvärlden. Han vill verkligen ge den unga generationen palestinier i Israel kunskap om sin kultur, men också publicera den nya författargenerationen. Unde de första fyra åren har Bashir gett ut mer än 100 titlar. 90% är helt nya medan resten är återutgivning. Bashir tog upp problemet med piratkopiering. Om en bok kostar 50 shekel kan en kopia kosta 2 shekel och det kan naturligtvis vara svårt att övertyga någon som inte har råd att köpa originalet. Jag frågade om distribution var ett problem, men hans böcker säljs också i Libanon, via Jordanien förstås. Han har gett ut en serie som han kallar "Gaza voices", skrivna av unga författare från Gaza men han har ännu inte lyckats få böckerna över gränsen till Gaza. En annan svårighet är att kontakterna med bokbranschen i andra delar av arabvärlden kan vara svåra då han som palestinsk förläggare i Israel ifrågasätts. Är han företag israeliskt eller palestinskt? Det viktigaste för Bashir är att hans förlag presenterar palestinier, "vad" hans förlag är har ingen betydelse. Ett annat projekt han är på gång att genomföra tillsammans med en israelisk förläggare är att översätta palestinska författare till hebreiska, i syfte att få lokala israeler att lära sig något om den palestinska minoriteten i landet.
Han kan i stort sett ge ut vad som helst så länge det rör sig om skönlitteratur. Han är visserligen ständigt övervakad, blir kontaktad med att "vi vet vad du gör och vi håller koll", men än så länge har han kunnat fortsätta med sitt arbete. Bashir berättade att han också vill ge ut en barnbok med en alternativ historiebeskrivning än den de får del av i skolorna, men där kan det bli svårare.
I Nasaret finns ett bokcafe dit Rawda tog oss för lunch. Där hann hon kort berätta om sitt forskningsarbete där hon reser runt i byar och intervjuar kvinnor som upplevde Nakba. Rawda beskriver sitt arbete som att hon riktigt springer mellan byarna för att hon ska hinna intervjua så många som möjligt innan de dör! Förutom att Rawda är underhållande att tillbringa tid tillsammans med så var bokcafeet också intressant. En hel del arabisk litteratur från Libanon (några misstänkta piratkopior) och en liten avdelning med arabisk barnlitteratur. De flesta utgivna på lokala förlag, men också på Västbanken och i Jordanien.
Dagens sist möte var med Nabila Espanioly som driver al-Tufulah Center, ett center för små barn och deras föräldrar. Hon talar mycket om vikten av tidig kontakt med böcker och driver många olika läsprojekt. "Om barn inte fått äta böcker kommer de inte att läsa senare" menar hon. Det Nabila saknar, förutom kvalitetsböcker för små barn, är ett forum där man kan recensera och diskutera litteratur, för att kunna bevaka nyutgivning. I brist på bra litteratur för små barn som visar illustrationer med palestinska barn har centret haft en egen utgivning, men enbart för deras egna arbete. Piratkopiering är ett stort problem. Varför sälja böcker som sedan kopieras och säljs för ingenting? Förutom småbarnsböcker har centret också givit ut litteratur för vuxna om vikten av att läsa och sjunga för små barn. De har samlat traditionella barnsånger, rim och ramsor och gett ut på CD. Nabila menar att det trots många svårigheter och motgångar ändå finns hopp. Det finns ett tydligt ökat intresse av barnböcker bland palestinska föräldrar i Israel. Utmaningen är att nå de mest behövande eftersom det är dessa som inte har råd att köpa böcker utan måste prioritera annat.
Centret försöker att i någon grad köpa in böcker från andra arabiskspråkiga länder men det är svårt med alla mellanhänder som gör böckerna dyra. Nabila hade just fått ett paket med böcker från Egypten, men dessa hade först skickats till en kontakt i Tyskland och därefter till Nasaret.
Det är många återkommande saker vi hör om som är gemensamma för palestinier på Västbanken och här i Israel. Distributionsproblemen, piratkopieringen m.m. Vad det innebär att vara palestinier kan skilja sig något, flera av de vi pratat med i dag har påpekat den misstänksamhet de betraktas med, både från israeler och från araber från länderna omkring. De lever här, bor och arbetar här, de kämpar med att försöka bevara den palestinska identiteten i en israelisk omgivning, samma identitet som på Västbanken är så självklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar