#lap2pal : möte med skolbibliotekarier i Haifa.

'

För två år sedan upplevde vi vårt mest kaotiska möte i Haifa. Vi var nog mer än trettio personer, bl a en stor grupp skolbibliotekarier, alla pratade på samma gång och alla försökte översätta mellan arabiska och engelska, flera i vår grupp var magsjuka, det var över trettio grader varmt och luftkonditioneringen hade brakat samman. Ett möte ingen av oss glömmer, inte bara på grund av kaoset utan också för att vi förstod att skolbibliotekarier i de palestinska skolorna i Israel hade en väldigt tuff arbetssituation. Ända sedan dess har vi hållit kontakten med dem och ville verkligen ordna ännu ett möte för att reda ut om det fanns något stöd vi kunde ge dem.

Elham, som är ordförande i skolbiblioteksföreningen hade tillsammans med Foz, en av bibliotekarierna koordinerat dagens möte i Haifa. Vi träffades på The Clore Library, ett privat finansierat bibliotek (finansieras av Clore foundation i London) och det enda biblioteket i Haifa med arabisk barnlitteratur. Det grundades som ett judiskt-arabiskt kulturcentrum men nästan alla besökare är palestinier. Centret har en fantastisk rik verksamhet med yoga, schackskola, studiebesök på Zoo, undervisning i konst, musik, kreativt skrivande, teater och mycket mer. Utgångspunkten är att "alla kan lära sig". Själva biblioteket var också relativt välförsett med litteratur för både barn och vuxna. Även om största delen av barnboksbeståndet var väldigt gammalt så fanns en del nyare titlar från större väletablerade libanesiska  förlag. 

För skolbibliotekarierna måste The Clore Library vara ett drömbibliotek här. Själva får de i princip inget stöd varken från Israels utbildningsdepartement eller Haifa kommun. Om det skulle ges ekonomiskt stöd till skolbiblioteken så har bibliotekarierna ändå ingen insyn i budgeten utan skolorna satsar dessa pengar på annat. Skolledningarna ser sällan biblioteken som viktiga, det räcker med ett rum böcker och någon av lärarna kan hålla öppet. Om tillgången på arabisk barnlitteratur från länderna omkring vore bättre skulle de ändå inte ha råd att köpa in dem. Den situation de här bibliotekarierna befann sig i under vår förra delegation har inte förändrats till det bättre, snarare till det sämre. Själva menar det att det är en krass strategi från den israeliska staten, man försöker helt enkelt hålla nere utbildningsnivån för de palestinska barnen. Ändå har de palestinska skolbiblioteken in Haifa en bättre situation än i de mindre städerna och byarna, där är situationen katastrofal. I allmänhet satsas det på de judisk-israeliska skolbiblioteken som är välutrustade både vad gäller medier och antal bibliotekarier. 

Har skolbibliotekarierna möjlighet att köpa in litteratur så återstår problemet med brist på böcker av god kvalité. Det som publiceras här i Israel håller ingen hög standard och det som ges ut inländerna runtomkring känner de inte alltid till. Den distributör som finns i området här (Salah Abbasi som vi ska träffa i morgon) erbjuder oftast vad han tar med från bokmässan i Kairo men det är inte alltid det uppfyller skolbibliotekens behov. De lokalt producerade böckerna är av låg kvalité (vilket jag också har konstaterat) och det som publiceras i Libanon är dels svårt att få tag på, dels dyra och det är inte heller lätt att följa med i den nya utgivningen. Att de själva skulle kunna åka på mässor är otänkbart, de måste då bekosta det på egen hand. Detsamma gäller bibliotekskonferrenser i Israel, vill de delta måste de betala både resa och uppehälle själva, vilket de helt enkelt inte har möjlighet till. Ett önskemål som kom upp under mötet var att ordna en slags studiedag där både bibliotekarier, författare och förläggare kunde träffas för att lägga upp en plan för framtiden, hur man ska komma vidare och tillsammans lösa vissa knutar. 

Finns det någonting vi inom nätverket LAP kan göra? Vissa saker är inte så svåra, som att sprida information om hur verkligheten ser ut för de palestinska skolbiblioteken i Israel. Biblioteken har inte rätt att ta emot donationer i form av pengar, men bokdonationer är också problematiska om skolbibliotekarierna inte själva kan göra urvalet. Vi har redan tidigare talat om en "önskelista" där biblioteken skulle kunna be LAP om hjälp när de behöver vissa titlar, men inte heller det är självklart. Det är ju den israeliska statens uppgift att se till att biblioteken har den litteratur som behövs. Om organisationer utifrån börjar donera litteratur så legitimerar det i viss mån hur staten Israel behandlar dessa skolbibliotek. Privata bibliotek, som t ex The Clore Library eller skolbibliotek på privata skolor kan naturligtvis ta emot ekonomisk hjälp, men inte utan att bli ifrågasatta. Varifrån kommer pengarna, vad ska de användas till? 

Utan en budget kan de naturligtvis inte göra någonting annat än att hålla öppet. Efter mötet på The Clore, och efter en helt fantastisk lunch de tillsammans ordnat för oss så besökte vi skolbiblioteket på Carmelitordens skola, den privata katolska skola där Foz arbetar. Hon är den av de bibliotekarier i gruppen som nog har den mest drägliga tillvaron och som också gör ett fantastiskt arbete och har ett starkt stöd från skolledningen. 

Under de senaste tio åren har hon varje år anordnat en "bokmarsch". Hon väljer ut tio böcker som barnen från klass två till sex ska läsa varefter en vinnande bok röstas fram. Det handlar inte bara om att läsa och rösta utan också att gestalta böckerna på olika sätt, genom konst, genom teater, genom musik, genom att göra dräkter m.m. Foz berättade att efter varje år tänker hon att "det här var sista gången" eftersom det tar så mycket energinochbtid i anspråk, men sen kommer barnen och frågar "när blir det bokmarsch igen" och så är hon snart igång med planeringen. 

Det som kanske gladde mig mest av allt var att hon också tillsammans med barnen gjort ett projekt genom Maya Abu al-Hayyats bok "Godnattsagan" som kommer ut på svenska i år. Boken handlar om en storasyster som är blind men som varje kväll berättar de mest fantastiska godnattsagor för sina yngre syskon. En kväll är storasyster ledsen, sagorna är borta, hennes trollspö med vilken hon trollar fram sagorna har gått sönder och hur ska det nu bli? Är det slut på alla sagor nu? När barnen i Fozs skola läst boken skrev de brev på små lappar till författaren och Foz lovade att överlämna dem vilket ännu efter två månader inte var gjort. "Jag ljög för dem", sa Foz. 

Eftersom jag själv nu så lägligt ska träffa Maya i Jerusalem nästa vecka så har jag plötsligt en liten bunt brev i min väska som ska överlämnas till henne med varm hand. 

Det kändes nästan sorgligt när dagen var slut och vi sa adjö till varandra. Nu ska vi på varsitt håll tänka vidare över på vilket sätt vi bäst kan stödja dem utan att det blir välgörenhet av det. På många sätt är situationen knepig för palestinierna här i Israel, de får inte tillräckligt med stöd från staten men de har heller inte det massiva stöd från NGOs som palestinierna på Västbanken och Gaza får. Att de dessutom ofta betraktas med misstänksamhet både från Israel och från palestinier utanför Israel gör det inte lättare.