torsdag 9 april 2015

#lap2pal : Haifa och Akka

Maktabat Kull Shay och Salah Abbasi

Redan tidigare hade jag läst en hel del artiklar om en palestinsk förläggare och distributör i Haifa som plötsligt fått sitt israeliska tillstånd att importera litteratur från Libanon och Syrien indraget. Vi visste att den palestinska juridiska organisationen Adalah hade tagit fallet till domstol men vi visste inte utfallet. Bara för ett par dagar sedan fick vi äntligen kontakt med förläggaren Saleh Abbasi som enligt Adalah kunde möta oss just den här dagen, på morgonen.

Förlaget har sin lokal i Haifas utkant och det som en gång varit en bokhandel fungerar nu som lagerlokal med böcker i travar, från golv till tak. En uppmärksam besökare som jag konstaterade genast att böckerna kom från förlag från många närliggande länder och under vårt samtal visade det sig att de  genom att ta upp fallet i domstol återfick sitt tillstånd.

Saleh Abbasi började vårt samtal med att tala om den stöld av palestinska familjebibliotek under 1948 berövade palestinierna på en stor del av sin litteratur. Så småningom började man på nytt att publicera och återpublicera i den mån man kunde och 1965 fanns två större bibliotek, ett i Hebron och ett i Jerusalem. Men det handlade först och främst om bestånd av religiös litteratur. Från 1974 började det växa fram en efterfrågan på arabiska barnböcker, serier som Ladybird och "Farasheh", men det var inte lätt att få tillstånd varken till att resa till Kairos stora bokmässa eller tillstånd att importera. Abbasi berättade att när Sadat besökte Israel 1978 tog han chansen att direkt be om tillstånd, för att få tillgång till litteratur av Mahfuz, Idris, Abd al-Qaddus m.fl och plötsligt öppnade sig dörrarna! Väl i Kairo växlade han pengar på svarta marknaden och kunde köpa mer än 3000 titlar, under detta första besök. (Vad han också berättade om var upplevelsen om att plötsligt komma till en helt ny värld, han sov ingenting under de första dygnen, bokmässan på dagarna och nattklubbar på nätterna!). Väl tillbaka i Haifa ordnade han en lokal bokmässa och det blev en succé, köerna var enorma och han sålde slut på allt!

I dag är det svårare att sälja böcker, folk läser mindre, vill inte lägga ut pengar på böcker och de två bokhandlar han har haft har lagts ner. Resorna till de stora bokmässorna fortsätter, men för att få åka måste han först få en inbjudan och eftersom han är palestinier så tillvaratas passet vid gränsen in. Varje år måste han begära nytt israeliskt tillstånd för sin bokimport och det som hände för några år sedan var att tillståndet plötsligt inte förnyades. Israel använde sig av en lag grundad på en brittisk lag från 1939 som innebar ett förbud mot att idka handel med fiendeländer, i det här fallet Libanon, Syrien, Libyen, Irak och Algeriet. Inga böcker tryckta i dessa länder fick föras in. I det här läget förde organisationen Adalah alltså fallet upp i domstol och lyckades vinna. 

Som förläggare har de översatt en hel del barnlitteratur från hebreiska men i dag publicerar de ca 20 titlar per år av palestinska barnboksförfattare. De har också försökt översätta stora palestinska författare till hebreiska, men dessa böcker blir inte sålda, det verkar inte finnas något intresse av arabisk litteratur i Israel. 

Tyvärr så är jag inte särskilt imponerad av förlagets barnboksutgivning, illustrationer och layout känns inte professionella trots att man funnits så länge på marknaden. En enda till synes intressant titel fångade min uppmärksamhet men det var allt. Det som ändå är roligt är att de också ger ut engelska versioner av flera av barnböckerna och det är de nog ganska ensamma om. 

Salah Muhsin och Eyad Barghuti på Adalah

Efter besöket på Maktabat Kull Shay åkte vi till Adalahs kontor. Adalah är alltså en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och är dessutom ett juridiskt center. Sedan 1996 har de arbetat för att försvara rättigheterna för Israels palestinska medborgare. Vi träffade Salah Muhsen som gav oss många exempel på hur staten Israel ständigt begränsar palestiniernas rättigheter, rättigheter till kultur och utbildning liksom rättigheter till vatten och elektricitet. 20% av landets befolkning blir diskriminerade  från vaggan till graven. För att förstå vad som pågår måste man hela tiden ha Nakba i bakhuvudet, det är grunden till alla problem, grunden till den diskriminering som ständigt pågår. Före 1948 fanns en gemensam befolkning i området, men efter '48 finns en palestinsk befolkning i Israel, den judiska staten, och 90% flyktingar spridda över ett stort område. 

Den nya staten behövde territorium, lagar för att kunna kontrollera befolkningen, staten konfiskerade och konfiskerar fortfarande palestinsk egendom. 20% av befolkningen äger i dag 3% av marken. Staten arbeta för att stärka den judiska identiteten och det slår igenom i skolornas undervisning liksom på arbetsmarknaden. Alla nya arbetstillfällen skapas på mark där judiska israeler bor, ofta på de illegala bosättningarna. Ingen investering sker i de byar där israeliska palestinier bor. 

Precis som Salah Abbasi på förlaget Maktabat Kull Shay berättade så tog Adalah fallet med det indragna tillståndet för bokimport upp i domstol. Salah Muhsen gav ytterligare en dimension till problemet, det handlar inte bara om bokimport i största allmänhet. Palestinierna är en del av den arabiska nationen, del av samma sociala och kulturella sfär med fasta och gamla relationer. Beirut har länge varit ett kulturellt centrum för arabvärlden med den viktigaste förlagsverksamheten. Översättningar av litteratur från hela världen publiceras i både Libanon och Syrien. Plötsligt skulle palestinierna inte längre kunna få del av den litteraturen! Men det handlar om mer än tillgång till litteratur och att kunna vara delaktighet av den gemensamma kulturen. Nyligen var en palestinsk journalist inbjuden till Libanon för att tala under en konferens. När han kom tillbaka till Israel arresterades han eftersom han haft samvaro med fiendeland. Israel sätter gränser för den palestinska befolkningens kulturella utövande och de är ständigt övervakade. Majoriteten av världens befolkning kan ha relationer med hela världen, men det gäller inte för Israels palestinska minoritet. 

Den nya generationen accepterar inte den här situationen längre utan är beredda att stå ut med de straff det ger att ta del av sin kultur.

Salah Muhsen berättade också om de beduiner som bor i Negev, i byar som inte erkänns av Israel. Där bor över 100.000 beduiner som inte är erkända medborgare. Där finns ingen samhällsservice, inga tillstånd, Israel förstör gång på gång deras hus och försöker med våld flytta invånarna till mer urbana platser, miljöer som är helt främmande för beduinerna. Israel vill använda marken för nya bosättningar, israeliska företag och industrier, judiska samhällen där beduinerna inte är välkomna. Salah gav ett exempel där beduinerna med våld förflyttats och marken nu används till en djurkyrkogård där välbärgade israeler kan begrava sin husdjur. 

Elever i de här områdena är de som misslyckas mest med sina studier, de klarar inte sina examen och har ingen framtid i det israeliska samhället. Skolorna har ingen elektricitet, ingen skolhälsovård, vägen till skolorna är inte asfalterade, ingen infrastruktur, ingenting. Staten gör allt för att tvinga dessa människor att lämna marken. Det handlar om ren diskriminering.

Att tala om bibliotek och litteratur kändes plötsligt som en exklusivitet, men Salah bekräftade mycket av det vi redan hört under veckan. Utbildningsministeriet stöder utgivning av hebreiska skolböcker när det gäller språk och det är den judisk-israeliska historien som berättas, detsamma gäller också ämnen som geografi, kultur och litteratur. Palestinierna i Israel växer upp i en miljö där medvetenheten om den palestinska kulturen är oerhört svag. De arabiska skolböckerna är hårt kontrollerade och Palestinas moderna historia utsuddad. Det här har resulterat i att den palestinska medvetenheten har varit svag bland palestinier i Israel. I dag sker en förändring, den andra intifadan har spelat en viktig roll, media likaså och det är i dag lättare att få information genom social media. 

Vi hann också prata lite om begränsningen av akademisk frihet för palestinska studenter, lärare och forskare. Under det senaste kriget inGaza stängdes all undervisning på arabiska ner på universitetet i Haifa. Den palestinska flaggan är bannlyst och det finns skarpa gränser för vad man får och inte får säga, skriva och undervisa i. 

Till mötet på Adalah kom Eyad Barghuti som leder arbetet på Arab Cultural Association, (ACA) Organisationen grundades 1998 av intellektuella palestinier som Edvard Said och Salma Khadra Yayussi och aktivister som ville ha ett forum för att arbeta med att bevara den kollektiva, arabiska och palestinska identiteten. Osloavtalet var en katastrof och ett hot mot denna identitet. Palestinierna hade nu separata utbildningssystem där systemet i Israel kontrollerades hårt. Inte enbart vad gällde skolböckerna utan också lärare och rektorer. ACA började titta på det arabiska språket i skolböckerna och insåg att de var fulla av misstag. Språket är kärnan i den arabiska identiteten och nära förknippad med kulturen. De insåg plötsligt att språket i de arabisk-israeliska skolböckerna var hebreiserade och i en enda bok hittade man 8000 fel, både vad gällde stavfel och grammatik. ACA börjar arbeta fram ett referensverk som alla skolböcker måste gå igenom för att godkännas och det har gett resultat. Språket i dessa böcker är i dag mycket bättre, men när det gäller innehåll är det ett farligare, mer riskabelt område att försöka förändra. Skolböckerna säljer den sionistiska tanken till de palestinska skolbarnen. Ordet  "Palestina" får inte förekomma i historieböckerna, den palestinska identiteten ignoreras fullständigt och ordet "nakba" är naturligtvis förbjudet. Böckerna ger full legitimitet till den judiska staten. 

Det är svårt för lärarna att arbeta under de här förhållandena. Den nya generationen är modigare, de använder sin tid att också tala om Palestina, om identitet och kultur, de tar risken att förlora jobbet. Eyad själv hann bara vara lärare i en månad innan han fick sparken! Traditionellt har lärare varit rädda för rektorerna, de har varit rädda för att barnen ska säga saker de inte får, de har varit rädda för att barnen ska fråga! Lärarna har varit ett redskap för staten Israel att kontrollera den palestinska befolkningen och Eyad liknade tvånget för lärarna att undervisa den sionistiska historien en kulturell våldtäkt på den palestinska befolkningen. Varje år kommer flera hundra lärarstudenter till centret för att studera kritiskt tänkande. Det är oerhört svårt att förändra innehållet i skolböckerna så hur man närmar sig innehållet blir väldigt viktigt. 

Det man idag diskuterar och strävar efter är en slags kulturell autonomi och centret i Haifa är knutpunkten, det är här kultureliten finns. Man arbetar just nu med att bygga upp ett arkiv, en filmstudio, en biograf, ett bibliotek och en scen för palestinskt kulturutövare. Man hoppas på att nå ut till forskare i andra delar av arabvärlden. Man hoppas bygga upp en kulturell infrastruktur för att göra palestinierna medvetna om både kultur och historia.

Vi lämnade Haifa och reste norrut till Akka. Bara någon vecka innan delegationen träffades här hade jag fått kontakt med ett barnboksförlag i Akka och vi var varmt välkomna dit. Att hitta förlaget var inte helt enkelt, det låg innanför Akkas medeltida ringmur och det kändes nästan som vi gått i cirklar innan vi kom fram. Jag kände det nästan på mig, men jag hade ju träffat Hanan Hijazi redan förut, i Stockholm, för kanske sju, åtta år sedan! 

Familjen Hijazi på Alaswar i Akka

Alaswar är inte bara ett barnboksförlag utan också ett forskningscenter för palestinsk barnlitteratur och dessutom ett center dit barn kan komma för att ta del av kultur. Barnen kan inte låna böcker, men de kan sitta där och läsa. Tidigare hade de också möjlighet att arbeta med olika workshops, teater, musik, konst och berättande, men i brist på resurser ligger den verksamheten just nu nere. Biblioteket får inprincip inget stöd, men det är en unik boksamling med böcker från hela den arabiskspråkiga världen. Centret är det första kulturcentret i Akka, en fattig stad som just nu är starkt påverkad av gentrifiering. Efter 1948 blev palestinierna i området mer eller mindre instängda innanför stadens gamla murar och i dag blir de i stället utkastade! Det har blivit attraktivt för rika judiska israeler att bo i den gamla staden. 

Alaswar har publicerat barnlitteratur sedan 2005, hittills 22 titlar, både av palestinska författare och från andra delar av arabvärlden. Många av böckerna har ett palestinskt tema, det kanske inte alltid går fram till barnen men man hoppas att det kan så ett frö till medvetande. De har svårt att få ut böckerna, biblioteken har inte råd och de finns inte heller med på listan över godkända distributörer som biblioteken får köpa från. Dessutom, Alaswar är noga med att inte samarbeta med den israeliska staten vilket gör allt väldigt mycket svårare. De vill på inga villkor ha något statligt stöd. 

Böckerna då? Definitivt i klass med vad som ges ut "utanför"! Det var fantastisk att se dem, att bläddra genom dem, titta på bilderna, se hur texterna var formulerade och jag plockade genast ihop en hög som jag bad att få skickade till Internationella biblioteket i Stockholm. Att sprida de här barnböckerna känns verkligen som en viktig uppgift. Att få dem översatta till svenska skulle vara fantastiskt!

I Akka hade vi också några timmar semester! Hanan och hennes dotter tog oss med på en fiskrestaurang där vi visserligen fortsatte samtalen, men det var nog ändå det mest semesterliknande vi haft under de här dagarna. Dessutom... Vi tog en tio minuters båttur för att se ringmuren från havet! 

Utsikten från fiskrestaurangen i Akka

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar