Dar al Shoroq bookshop and publisher
Halvnio i morse stod gjorde vi entré i Ramallahs största (och kanske enda) bokhandel. Det är förlaget Dar al Shoroq från Jordanien som har förlagsverksamhet även här. Men de säljer inte bara sina egna böcker utan för också in böcker som är tryckta i Libanon, men där det är Amman som anges som tryckort i själva boken. Israel stoppar en del böcker ändå, men då handlar det mest om enstaka titlar som hamnar i karantän och sedan förstörs. Dar al Shoroq får betala för tiden i karantän, ca 2000 kr per dag. Förlaget startade sin verksamhet i Ramallah 1996 och unde de första åren hade de inga som helst problem med att importera litteratur. Efter den andra intifadan tog det stopp och nu måste det precis som vi redan hört från andra håll, trixas och noga planeras för importen. Man samarbetar med många parter, med UNESCO, med Tamerinstitutet, med diplomater och andra mellanhänder. Det är nästan omöjligt för palestinier att själva föra in böckerna, vare sig det handlar om en kartong eller enstaka titlar.
Vid besöket på bokhandeln i Jerusalem fick vi ju veta att palestiniern där inte är intresserade av facklitteratur över huvud taget, men här på Västbanken är det raka motsatsen. Utbildning värderas oerhört starkt och jag noterade också att det definitivt var facklitteratur som dominerade Dar al Shoroqs affär! Barnboksavdelningen var nog en av de största jag sett och även imponerande vad gällde innehållet. Visserligen en hel del översättningar, Libanesiska förlag fanns inte representerade, däremot Egypten, Jordanien och palestinska förlag i Israel.
Direkt från bokhandeln åkte vi till Qattan Foundation och där blev det framförallt tal om situationen i Gaza. Förutom sitt forskningsbibliotek här i Ramallah så är det i Gaza de är mest aktiva. De har haft stora problem med att få in barnböcker till sina bibliotek där. Ambassader och NGOs hjälper till och lyckas föra in några böcker i taget. Eftersom bristen är stor på böcker så satsar man mycket på drama, på högläsning, en mindre bokbuss, och skrivarverkstäder. De har också anordnat virtuella resor till Jerusalem, gemensamma för barn från Gaza och flyktingläger i Libanon, där de samtidigt får möjlighet att via nätet träffa varandra.
När vi var på Qattan Foundation mötte vi också en person, eller snarare en karaktär, som vi innan enbart hade hört talas om som ett magiskt ord, Abu Ghoush. Plötsligt fanns han där, den person som lyckas föra in vilka böcker som helst, till Västbanken, till Israel och emellanåt till Gaza. Abu Ghoush är irakier från Basra, kom till Jerusalem på något sätt vi inte riktigt fick klart för oss, men hans intresse för litteratur fanns det ingen tvekan om. Under en timme fick vi så många historier berättade för oss och vinfick själva knappt en syl i vädret. Tandlös, halt och med ett stort leende fick vi höra en historia som började med plastkassar av böcker till sex kartonger från Jordanien över Allenby bridge, åsnetransporter av böcker till ett belägrat Tulkarem och till kontainrar med böcker från de stora bokmässorna som han i dag får in. Vi hade fått höra att eftersom Abu Ghoush har tillstånd att bo i Jerusalem och dessutom har ett röresehinder så har han vissa privilegier som gör det lättare för honom att få in böcker. Hur, det förstod vi inte. Abu Ghoush själv menar att det gäller att kunna lagen, att ha importtillstånd och en bra advokat, då fungerar det nästan alltid bra. När han beskrev kommunikationen med tulltjänstemännen, som naturligtvis alla känner till honom, så sa han bara "some of them are with us, some are against us".
Det är omöjligt att få nedskrivet alla de historier vi fick höra från Abu Ghoush, men han är den person som lyckas med det omöjliga. Han var den som hjälpte till att få in 15 ton böcker donerade genom Diakonia, under den första intifadan, under den första kvällen i månaden Ramadan! Det om något är en bedrift.
Vi var smått omtumlade efter att ha träffat Abu Ghoush men fortsatte direkt till ett möte med Tamerinstitutet där vi också fick träffa författaren Khaled Jumah från Gaza som just kommit ut med en ny bok. Mycket av samtalet kom att handla om behovet av att få ut information om palestinsk barnlitteratur, översätta palestinsk barnlitteratur till andra språk för att visa att barnböcker härifrån inte handlar om terrorism. Det finns ett behov av att få visa världen att barn från Palestina är som andra barn, glada ibland, ledsna ibland och att det återspeglas i böckerna. Vi pratade om behoven av att träffa författare och bibliotekarier från andra länder, för utbyte av erfarenheter och för att lära av varandra. Kanske borde vi tillsammans arbeta för en bibliotekskonferrens här i Palestina?
Gaza fanns naturligtvis också på agendan här. Tamerinstitutet har en filial i Gaza och vi fick höra om hur bibliotekarierna efter sommarens krig stått ganska handfallna eftersom det inte fanns mycket kvar av biblioteken. Bibliotekarierna blev plötsligt socialarbetare, försökte med hjälp av PBBY få in skolväskor, skrivböcker, pennor, kläder, men de besökte också föräldrar som förlorat sina barn, barn som ofta varit biblioteksbesökare och de bad föräldrarna att berätta om sina döda barn. Bibliotekarierna skrev sedan ner en del av berättelserna och på något sätt blev det hela en terapeutisk situation från båda hållen, både att berätta och att lyssna.
Det som återkom i vårt samtal på Tamerinstitutet var behovet av support, behovet av att omvärlden ser och reagerar på det som händer och att kulturarbetare blir medvetna om den situation de palestinska kollegorna arbetar under.
Dagens sista möte var med PBBY, Palestinas avdelning av IBBY. Även där rörde sig samtalen mycket om Gaza, men också situationen för beduinerna i Jordandalen som Israel försöker tvinga bort och den katastrof som muren inneburit för många av dessa familjer som plötsligt separerats från varandra då den går rakt över familjernas ägor. Behoven är verkligen enorma, i Gaza liksom på Västbanken och i Jordandalen. Under mötet med PBBY fick vi också träffa författaren Sonia Nimr, kanske den mest kända palestinska barnboksförfattaren och som förra året vann Etisalatpriset för bästa ungdomsbok. Sonia började skriva på engelska men tog sedan ett aktivt beslut att enbart skriva på arabiska, för en arabisk publik. Hon höll med om att behoven är enorma men att ockupationen måste vara en utgångspunkt i allt vi gör eftersom ALLT här utgår från detta faktum, att de är ett ockuperat folk på ockuperat land.
Vi hann också formulera en önskan tillsammans med bibliotekarierna vi mötte under dagens sista möte, en önskan om en delegation till Gaza och att försöka göra allt vi kan för att också få med oss palestinska bibliotekarier från Västbanken i en sådan delegation. Det här är definitivt något vi måste fundera över framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar