al-Nawm, av Salim Barakat - النوم‎, سليم بركات

När jag var i Haifa nyligen, besökte jag bokhandeln och förlaget Maktabat Kull Shay. Bland hyllorna på lagret fanns en hel del äldre litteratur och jag letade i vanlig ordning efter de fantastiska barnböckerna från det nedlagda förlaget Dar al-Fata al-Arabi. I stället för den bok jag egentligen var på jakt efter hittade jag boken al-Nawm, en av de få barnböcker som den kurdiske författaren Salim Barakat (Syrien) har skrivit, utgiven på förlaget Dar al-Nawras 1980.

Berättelsen handlar om den söta flickan Samandalah, den vackra fågeln Dudu och den lilla katten Baysun. Samandalah får plötsligt för sig att hon inte längre kan leka med sina vänner eftersom hon är mycket sötare än de båda och duktigare på att skriva bokstäver men hon får genast svar på tal! Dudu och Baysun har egenskaper som Samandalah saknar, men inte skryter de för det!

I det ögonblicket gör Natten entré, i sällskap av en hel hop guldskimrande stjärnor och de tre vännerna önskar plötsligt inget hellre än att bli stjärnor de också! Natten skrattar åt dem och säger att de helt omöjligt kan bli stjärnor, men nog kan de leka tillsammans med dem! Samandalah hoppar och klappar händerna, Dudu flaxar med sina små vingar och Baysun springer runt och viftar med svansen, men inte kommer de närmre stjärnorna för det, stjärnorna verkar inte vilja leka med dem alls. Natten förklarar att för att kunna leka med stjärnor så måste man sova!

"Kom Dudu och Baysun så lägger vi oss och sover!"

 

Den natten drömmer Samandalah att de guldglänsande stjärnorna kommer ner från himlen och in genom hennes fönster för att leka. Dudu drömmer att stjärnorna är små sparvar med gyllene vingar och Baysun drömmer att stjärnorna är små katter med gyllene päls och alla leker de tillsammans.

Från den stunden sover Samandalah, Dudu och Baysun varje gång de vill leka med stjärnorna!

Jag är verkligen glad över att jag hittade den här boken och jag tycker så mycket om de fina illustrationerna som är gjorda av Imil Mun'im اميل منعم. Salim Barakat har skrivit ytterligare två barnböcker som jag naturligtvis också gärna skulle vilja ha tag på, "Narjis" (نرجس) och "Vem vaktar jorden" (من يحرس الأرض).

Post-#lap2pal-möte med Diakonia

I dag på morgonen tog jag bussen ut till Diakonias Jerusalem-kontor i Beit Hanina. Det var både ett möte relaterat till LAP och till andra projekt. Jag ville veta lite mer om hur de arbetar med distribution av arabisk barnlitteratur i området och om det finns någonting vi skulle kunna samarbeta kring. 

Diakonia har distribuerat flera hundra tusen barnböcker till bibliotek och kulturcentra både på Västbanken, i Gaza och i Östra Jerusalem, men sedan Sida trots stora framgångar i arbetet slutade ge ekonomiskt stöd till detta har man haft svårt att fortsätta arbetet. Anna Lindh Foundation var den organisation som i stället för Sida skulle stå för stödet, men de har inte nått upp till förväntningarna helt enkelt. I princip kan man säga att det i dag inte finns några avsatta pengar för bokdistribution. 

Det man däremot under flera år har arbetat med är att på Birzeit University hålla fristående kurser i barnlitteratur samt metoder och redskap för att hålla litterära workshops, muntligt berättande m.m. Studenterna kommer inte enbart från litteraturvetenskapligt håll utan även ekonomer och ingenjörer har deltagit i kurserna. Flera av de tidigare studenterna är i dag aktiva i 15-16 skolor bara i Jerusalem.

Diakonia har i dag ett regionalt program där man försöker föra samman bibiotekarier, lärare och andra intresserade av arabisk barnlitteratur från länderna i hela regionen. I slutet av maj kommer de att i Amman hålla en konferrens där man ska diskutera framtidsvisioner. Hur ska man kunna genomföra en förändring, få barnen att lära sig vad demokrati innebär och uppmuntras till kreativt skapande? Det finns behov av ett större samarbete mellan länderna för att kunna åstadkomma någonting bestående.

Jag tog upp frågan om en eventuell webbplats för arabisk barnlitteratur där bibliotekarier och andra läsfrämjare ska kunna hålla koll på ny litteratur, läsa recensioner, få idéer om vad som är på gång, läsa rapporter från konferrenser och bokmässor, helt enkelt kunna få en överblick över barnlitteraturen i hela det arabiskspråkiga området. Safa' blev entusiastisk över det här och menade att infrastrukturen kring ett sådant projekt redan finns i och med de arbetsgrupper Diakonia har i de olika länderna. Det här är något jag tror att även LAP kan medverka i och kanske utifrån en sådan webb också kunna arbeta med tanken på den "önskelista" som ett flertal av dem vi träffat under veckan visat intresse för. Safa' skulle ta upp idén med dem hon träffar i Amman i maj. 

Det är fantastiskt att träffa sådana som Safa', människor som inspirerar och som ger idéer, människor som är intresserade av samma saker som en själv. I slutet av vårt möte kom vi båda överrens om att vi skulle beöva arbeta mindre för att ha tid att arbeta med allt det där vi gör utanför jobbet!

#lap2pal : avslutning och uppbrott

,

Jag är tillbaka i Jerusalem, övriga medlemmar i delegationen har lämnat landet och jag är kvar ytterligare några dagar. De sista två dagarna i Ramallah gick vi igenom allt vi hört och sett under veckan, försökte göra en slags sammanfattning för att kunna rapportera till vårt "Advisory Board" som vi mötte upp med.

Så hur ser fortsättningen ut? Vilka möjligheter har vi och vad ska vi prioritera? En av de idéer som kommit fram under veckan är en slags "önskelista" där de palestinska bibliotek vi har kontakt med kan ange titlar de har svårt att få tag på eller där organisationer och privatpersoner som vill donera böcker kan se vilka böcker som biblioteken efterfrågar. Hur sedan distributionen ska ske är en svårare nöt att knäcka. Där behöver vi samarbeta med någon på plats. 

Ett annat önskemål vi hört om är att ordna en bibliotekskonferrens här, där deltagare både från Västbanken och '48 kan delta. Även där behöver vi förstås samarbeta, t ex med den palestinska biblioteksföreningen. Medlemmarna där är från Västbanken men det verkar inte finnas några formella hinder för att även palestinska bibliotekarier från '48 skulle kunna ansöka om medlemsskap. Jag tror att det största hindret för en sådan bibliotekskonferrens skulle vara finansiella problem men stöd från någon eller några större organisationer kanske skulle kunna göra det möjligt. 

Vi har också pratat om en delegation till Gaza och då försöka få med oss palestinska bibliotekarier från Västbanken och '48, men om det över huvud taget är möjligt återstår att se. 

Att samarbeta med Palestine Litterature Festival för att parallellt ha en litteraturfestival för barn är en annan idé.

Över lag verkar det finnas en stor önskan om att bara nå ut, inte enbart med information om förhållandena utan också nå ut med den litteratur som ges ut! En önskan om att visa världen att palestinsk litteratur inte är lika med terrorism, att barnen i barnböckerna är som vilka andra barn som helst och att det finns palestinsk barnlitteratur av hög kvalité, som t ex det som publiceras av Tamerinstitutet och Alaswar. Jag har ju redan börjat med detta i och med att två av Tamerinstitutets böcker kommer ut på svenska i år, men översättningar till engelska skulle nå så många fler! LAP har i dag ett stort nätverk av medlemmar och förhoppingsvis några med kontakter i förlagsvärlden i flera länder. 

Vi hade hoppats att mötet med vårt Advisory Board skulle resultera i något konkret projekt att jobba vidare med, men just nu kan jag inte säga att så verkligen blev fallet. Den grupp som träffat forskningsbibliotekarier har redan projekt på gång men vi andra famlar nog fortfarande lite i luften. Vi är inte helt klara över vad som är möjligt för oss att göra eller vad vi ska prioritera så diskussionerna fortsätter även om vi fått svar på många av de frågor vi kom hit med.

Sonia, Yara och Ruba

Min sista kväll i Ramallah tillbringade jag tillsammans med Ruba, som arbetar på Tamerinstitutet, Yara Bamiyeh som skrivit och illustrerat en av böckerna som ska komma ut på svenska och så hade vi sällskap av Sonia Nimr en stund. Sonia är nog den mest kända palestinska barnboksförfattarna och en helt fantastisk människa. Hennes senaste roman vann det stora Etisalatprisets kategori "bästa ungdomsbok" och under kvällen berättade hon i princip hela berättelsen. Jag hoppas verkligen att den blir översatt till så många språk som möjligt för jag tror att väldigt många skulle tycka om den! 

Jag och två till ur delegationen var kvar i Ramallah ytterligare en natt och vi blev erbjudna att åka med Tamerinstitutet till Bethlehem under nästa dag så vi tillbringade en kall och blöt dag med att träffa skolbarn från två olika skolor vars bibliotek Tamerinstitutet arbetar med och även två bibliotek i Aida flyktingläger. Det var en fantastisk upplevelse. Skolbarnen berättade om olika projekt de arbetat med i skolorna, som i den flickskola vi besökte där de kämpar för att få vatten till skolan, vatten att dricka och vatten till toaletterna. De har också arbetat med diskussioner kring tidiga giftermål och i skolan finns både flickor som är förlovade, gifta, och skilda! Flickorna i skolan är upp till 15 år. I dag menar de att det finns en större medvetenhet bland barnen och att det är möjligt att påverka föräldrarna att inte gifta bort sina fllickor för tidigt. 

I en annan av skolorna berättade pojkarna om hur de arbetat mot mobbning och flickorna i samma skola om hur de arbetat med konst kring "lek och frihet". 

Jag hade ju redan tidigare besökt Aida flyktingläger och kände till det arbete de gör på Lajee Center, men nu var den park klar som de just hade börjat arbeta med för två år sedan och i växthuset på taket växte jordgubbar och olika sorters kryddor. I tomma tårgaskanistrar hade de också planterat olika örter. 

I Betlehem sa vi tack och adjö till folket från Tamerinstitutet och åkte vidare till Jerusalem. Mina två meddelegater tog en buss till flygplatsen och jag blev ensam kvar. LAP-delegationen 2015 är över, nästan. Jag har ett möte med Diakonia på onsdag där jag ska ta upp några av de saker vi diskuterat under veckan. Men nu får jag vara turist ett par dagar!

#lap2pal : Haifa och Akka

Maktabat Kull Shay och Salah Abbasi

Redan tidigare hade jag läst en hel del artiklar om en palestinsk förläggare och distributör i Haifa som plötsligt fått sitt israeliska tillstånd att importera litteratur från Libanon och Syrien indraget. Vi visste att den palestinska juridiska organisationen Adalah hade tagit fallet till domstol men vi visste inte utfallet. Bara för ett par dagar sedan fick vi äntligen kontakt med förläggaren Saleh Abbasi som enligt Adalah kunde möta oss just den här dagen, på morgonen.

Förlaget har sin lokal i Haifas utkant och det som en gång varit en bokhandel fungerar nu som lagerlokal med böcker i travar, från golv till tak. En uppmärksam besökare som jag konstaterade genast att böckerna kom från förlag från många närliggande länder och under vårt samtal visade det sig att de  genom att ta upp fallet i domstol återfick sitt tillstånd.

Saleh Abbasi började vårt samtal med att tala om den stöld av palestinska familjebibliotek under 1948 berövade palestinierna på en stor del av sin litteratur. Så småningom började man på nytt att publicera och återpublicera i den mån man kunde och 1965 fanns två större bibliotek, ett i Hebron och ett i Jerusalem. Men det handlade först och främst om bestånd av religiös litteratur. Från 1974 började det växa fram en efterfrågan på arabiska barnböcker, serier som Ladybird och "Farasheh", men det var inte lätt att få tillstånd varken till att resa till Kairos stora bokmässa eller tillstånd att importera. Abbasi berättade att när Sadat besökte Israel 1978 tog han chansen att direkt be om tillstånd, för att få tillgång till litteratur av Mahfuz, Idris, Abd al-Qaddus m.fl och plötsligt öppnade sig dörrarna! Väl i Kairo växlade han pengar på svarta marknaden och kunde köpa mer än 3000 titlar, under detta första besök. (Vad han också berättade om var upplevelsen om att plötsligt komma till en helt ny värld, han sov ingenting under de första dygnen, bokmässan på dagarna och nattklubbar på nätterna!). Väl tillbaka i Haifa ordnade han en lokal bokmässa och det blev en succé, köerna var enorma och han sålde slut på allt!

I dag är det svårare att sälja böcker, folk läser mindre, vill inte lägga ut pengar på böcker och de två bokhandlar han har haft har lagts ner. Resorna till de stora bokmässorna fortsätter, men för att få åka måste han först få en inbjudan och eftersom han är palestinier så tillvaratas passet vid gränsen in. Varje år måste han begära nytt israeliskt tillstånd för sin bokimport och det som hände för några år sedan var att tillståndet plötsligt inte förnyades. Israel använde sig av en lag grundad på en brittisk lag från 1939 som innebar ett förbud mot att idka handel med fiendeländer, i det här fallet Libanon, Syrien, Libyen, Irak och Algeriet. Inga böcker tryckta i dessa länder fick föras in. I det här läget förde organisationen Adalah alltså fallet upp i domstol och lyckades vinna. 

Som förläggare har de översatt en hel del barnlitteratur från hebreiska men i dag publicerar de ca 20 titlar per år av palestinska barnboksförfattare. De har också försökt översätta stora palestinska författare till hebreiska, men dessa böcker blir inte sålda, det verkar inte finnas något intresse av arabisk litteratur i Israel. 

Tyvärr så är jag inte särskilt imponerad av förlagets barnboksutgivning, illustrationer och layout känns inte professionella trots att man funnits så länge på marknaden. En enda till synes intressant titel fångade min uppmärksamhet men det var allt. Det som ändå är roligt är att de också ger ut engelska versioner av flera av barnböckerna och det är de nog ganska ensamma om. 

Salah Muhsin och Eyad Barghuti på Adalah

Efter besöket på Maktabat Kull Shay åkte vi till Adalahs kontor. Adalah är alltså en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och är dessutom ett juridiskt center. Sedan 1996 har de arbetat för att försvara rättigheterna för Israels palestinska medborgare. Vi träffade Salah Muhsen som gav oss många exempel på hur staten Israel ständigt begränsar palestiniernas rättigheter, rättigheter till kultur och utbildning liksom rättigheter till vatten och elektricitet. 20% av landets befolkning blir diskriminerade  från vaggan till graven. För att förstå vad som pågår måste man hela tiden ha Nakba i bakhuvudet, det är grunden till alla problem, grunden till den diskriminering som ständigt pågår. Före 1948 fanns en gemensam befolkning i området, men efter '48 finns en palestinsk befolkning i Israel, den judiska staten, och 90% flyktingar spridda över ett stort område. 

Den nya staten behövde territorium, lagar för att kunna kontrollera befolkningen, staten konfiskerade och konfiskerar fortfarande palestinsk egendom. 20% av befolkningen äger i dag 3% av marken. Staten arbeta för att stärka den judiska identiteten och det slår igenom i skolornas undervisning liksom på arbetsmarknaden. Alla nya arbetstillfällen skapas på mark där judiska israeler bor, ofta på de illegala bosättningarna. Ingen investering sker i de byar där israeliska palestinier bor. 

Precis som Salah Abbasi på förlaget Maktabat Kull Shay berättade så tog Adalah fallet med det indragna tillståndet för bokimport upp i domstol. Salah Muhsen gav ytterligare en dimension till problemet, det handlar inte bara om bokimport i största allmänhet. Palestinierna är en del av den arabiska nationen, del av samma sociala och kulturella sfär med fasta och gamla relationer. Beirut har länge varit ett kulturellt centrum för arabvärlden med den viktigaste förlagsverksamheten. Översättningar av litteratur från hela världen publiceras i både Libanon och Syrien. Plötsligt skulle palestinierna inte längre kunna få del av den litteraturen! Men det handlar om mer än tillgång till litteratur och att kunna vara delaktighet av den gemensamma kulturen. Nyligen var en palestinsk journalist inbjuden till Libanon för att tala under en konferens. När han kom tillbaka till Israel arresterades han eftersom han haft samvaro med fiendeland. Israel sätter gränser för den palestinska befolkningens kulturella utövande och de är ständigt övervakade. Majoriteten av världens befolkning kan ha relationer med hela världen, men det gäller inte för Israels palestinska minoritet. 

Den nya generationen accepterar inte den här situationen längre utan är beredda att stå ut med de straff det ger att ta del av sin kultur.

Salah Muhsen berättade också om de beduiner som bor i Negev, i byar som inte erkänns av Israel. Där bor över 100.000 beduiner som inte är erkända medborgare. Där finns ingen samhällsservice, inga tillstånd, Israel förstör gång på gång deras hus och försöker med våld flytta invånarna till mer urbana platser, miljöer som är helt främmande för beduinerna. Israel vill använda marken för nya bosättningar, israeliska företag och industrier, judiska samhällen där beduinerna inte är välkomna. Salah gav ett exempel där beduinerna med våld förflyttats och marken nu används till en djurkyrkogård där välbärgade israeler kan begrava sin husdjur. 

Elever i de här områdena är de som misslyckas mest med sina studier, de klarar inte sina examen och har ingen framtid i det israeliska samhället. Skolorna har ingen elektricitet, ingen skolhälsovård, vägen till skolorna är inte asfalterade, ingen infrastruktur, ingenting. Staten gör allt för att tvinga dessa människor att lämna marken. Det handlar om ren diskriminering.

Att tala om bibliotek och litteratur kändes plötsligt som en exklusivitet, men Salah bekräftade mycket av det vi redan hört under veckan. Utbildningsministeriet stöder utgivning av hebreiska skolböcker när det gäller språk och det är den judisk-israeliska historien som berättas, detsamma gäller också ämnen som geografi, kultur och litteratur. Palestinierna i Israel växer upp i en miljö där medvetenheten om den palestinska kulturen är oerhört svag. De arabiska skolböckerna är hårt kontrollerade och Palestinas moderna historia utsuddad. Det här har resulterat i att den palestinska medvetenheten har varit svag bland palestinier i Israel. I dag sker en förändring, den andra intifadan har spelat en viktig roll, media likaså och det är i dag lättare att få information genom social media. 

Vi hann också prata lite om begränsningen av akademisk frihet för palestinska studenter, lärare och forskare. Under det senaste kriget inGaza stängdes all undervisning på arabiska ner på universitetet i Haifa. Den palestinska flaggan är bannlyst och det finns skarpa gränser för vad man får och inte får säga, skriva och undervisa i. 

Till mötet på Adalah kom Eyad Barghuti som leder arbetet på Arab Cultural Association, (ACA) Organisationen grundades 1998 av intellektuella palestinier som Edvard Said och Salma Khadra Yayussi och aktivister som ville ha ett forum för att arbeta med att bevara den kollektiva, arabiska och palestinska identiteten. Osloavtalet var en katastrof och ett hot mot denna identitet. Palestinierna hade nu separata utbildningssystem där systemet i Israel kontrollerades hårt. Inte enbart vad gällde skolböckerna utan också lärare och rektorer. ACA började titta på det arabiska språket i skolböckerna och insåg att de var fulla av misstag. Språket är kärnan i den arabiska identiteten och nära förknippad med kulturen. De insåg plötsligt att språket i de arabisk-israeliska skolböckerna var hebreiserade och i en enda bok hittade man 8000 fel, både vad gällde stavfel och grammatik. ACA börjar arbeta fram ett referensverk som alla skolböcker måste gå igenom för att godkännas och det har gett resultat. Språket i dessa böcker är i dag mycket bättre, men när det gäller innehåll är det ett farligare, mer riskabelt område att försöka förändra. Skolböckerna säljer den sionistiska tanken till de palestinska skolbarnen. Ordet  "Palestina" får inte förekomma i historieböckerna, den palestinska identiteten ignoreras fullständigt och ordet "nakba" är naturligtvis förbjudet. Böckerna ger full legitimitet till den judiska staten. 

Det är svårt för lärarna att arbeta under de här förhållandena. Den nya generationen är modigare, de använder sin tid att också tala om Palestina, om identitet och kultur, de tar risken att förlora jobbet. Eyad själv hann bara vara lärare i en månad innan han fick sparken! Traditionellt har lärare varit rädda för rektorerna, de har varit rädda för att barnen ska säga saker de inte får, de har varit rädda för att barnen ska fråga! Lärarna har varit ett redskap för staten Israel att kontrollera den palestinska befolkningen och Eyad liknade tvånget för lärarna att undervisa den sionistiska historien en kulturell våldtäkt på den palestinska befolkningen. Varje år kommer flera hundra lärarstudenter till centret för att studera kritiskt tänkande. Det är oerhört svårt att förändra innehållet i skolböckerna så hur man närmar sig innehållet blir väldigt viktigt. 

Det man idag diskuterar och strävar efter är en slags kulturell autonomi och centret i Haifa är knutpunkten, det är här kultureliten finns. Man arbetar just nu med att bygga upp ett arkiv, en filmstudio, en biograf, ett bibliotek och en scen för palestinskt kulturutövare. Man hoppas på att nå ut till forskare i andra delar av arabvärlden. Man hoppas bygga upp en kulturell infrastruktur för att göra palestinierna medvetna om både kultur och historia.

Vi lämnade Haifa och reste norrut till Akka. Bara någon vecka innan delegationen träffades här hade jag fått kontakt med ett barnboksförlag i Akka och vi var varmt välkomna dit. Att hitta förlaget var inte helt enkelt, det låg innanför Akkas medeltida ringmur och det kändes nästan som vi gått i cirklar innan vi kom fram. Jag kände det nästan på mig, men jag hade ju träffat Hanan Hijazi redan förut, i Stockholm, för kanske sju, åtta år sedan! 

Familjen Hijazi på Alaswar i Akka

Alaswar är inte bara ett barnboksförlag utan också ett forskningscenter för palestinsk barnlitteratur och dessutom ett center dit barn kan komma för att ta del av kultur. Barnen kan inte låna böcker, men de kan sitta där och läsa. Tidigare hade de också möjlighet att arbeta med olika workshops, teater, musik, konst och berättande, men i brist på resurser ligger den verksamheten just nu nere. Biblioteket får inprincip inget stöd, men det är en unik boksamling med böcker från hela den arabiskspråkiga världen. Centret är det första kulturcentret i Akka, en fattig stad som just nu är starkt påverkad av gentrifiering. Efter 1948 blev palestinierna i området mer eller mindre instängda innanför stadens gamla murar och i dag blir de i stället utkastade! Det har blivit attraktivt för rika judiska israeler att bo i den gamla staden. 

Alaswar har publicerat barnlitteratur sedan 2005, hittills 22 titlar, både av palestinska författare och från andra delar av arabvärlden. Många av böckerna har ett palestinskt tema, det kanske inte alltid går fram till barnen men man hoppas att det kan så ett frö till medvetande. De har svårt att få ut böckerna, biblioteken har inte råd och de finns inte heller med på listan över godkända distributörer som biblioteken får köpa från. Dessutom, Alaswar är noga med att inte samarbeta med den israeliska staten vilket gör allt väldigt mycket svårare. De vill på inga villkor ha något statligt stöd. 

Böckerna då? Definitivt i klass med vad som ges ut "utanför"! Det var fantastisk att se dem, att bläddra genom dem, titta på bilderna, se hur texterna var formulerade och jag plockade genast ihop en hög som jag bad att få skickade till Internationella biblioteket i Stockholm. Att sprida de här barnböckerna känns verkligen som en viktig uppgift. Att få dem översatta till svenska skulle vara fantastiskt!

I Akka hade vi också några timmar semester! Hanan och hennes dotter tog oss med på en fiskrestaurang där vi visserligen fortsatte samtalen, men det var nog ändå det mest semesterliknande vi haft under de här dagarna. Dessutom... Vi tog en tio minuters båttur för att se ringmuren från havet! 

Utsikten från fiskrestaurangen i Akka

#lap2pal : möte med skolbibliotekarier i Haifa.

'

För två år sedan upplevde vi vårt mest kaotiska möte i Haifa. Vi var nog mer än trettio personer, bl a en stor grupp skolbibliotekarier, alla pratade på samma gång och alla försökte översätta mellan arabiska och engelska, flera i vår grupp var magsjuka, det var över trettio grader varmt och luftkonditioneringen hade brakat samman. Ett möte ingen av oss glömmer, inte bara på grund av kaoset utan också för att vi förstod att skolbibliotekarier i de palestinska skolorna i Israel hade en väldigt tuff arbetssituation. Ända sedan dess har vi hållit kontakten med dem och ville verkligen ordna ännu ett möte för att reda ut om det fanns något stöd vi kunde ge dem.

Elham, som är ordförande i skolbiblioteksföreningen hade tillsammans med Foz, en av bibliotekarierna koordinerat dagens möte i Haifa. Vi träffades på The Clore Library, ett privat finansierat bibliotek (finansieras av Clore foundation i London) och det enda biblioteket i Haifa med arabisk barnlitteratur. Det grundades som ett judiskt-arabiskt kulturcentrum men nästan alla besökare är palestinier. Centret har en fantastisk rik verksamhet med yoga, schackskola, studiebesök på Zoo, undervisning i konst, musik, kreativt skrivande, teater och mycket mer. Utgångspunkten är att "alla kan lära sig". Själva biblioteket var också relativt välförsett med litteratur för både barn och vuxna. Även om största delen av barnboksbeståndet var väldigt gammalt så fanns en del nyare titlar från större väletablerade libanesiska  förlag. 

För skolbibliotekarierna måste The Clore Library vara ett drömbibliotek här. Själva får de i princip inget stöd varken från Israels utbildningsdepartement eller Haifa kommun. Om det skulle ges ekonomiskt stöd till skolbiblioteken så har bibliotekarierna ändå ingen insyn i budgeten utan skolorna satsar dessa pengar på annat. Skolledningarna ser sällan biblioteken som viktiga, det räcker med ett rum böcker och någon av lärarna kan hålla öppet. Om tillgången på arabisk barnlitteratur från länderna omkring vore bättre skulle de ändå inte ha råd att köpa in dem. Den situation de här bibliotekarierna befann sig i under vår förra delegation har inte förändrats till det bättre, snarare till det sämre. Själva menar det att det är en krass strategi från den israeliska staten, man försöker helt enkelt hålla nere utbildningsnivån för de palestinska barnen. Ändå har de palestinska skolbiblioteken in Haifa en bättre situation än i de mindre städerna och byarna, där är situationen katastrofal. I allmänhet satsas det på de judisk-israeliska skolbiblioteken som är välutrustade både vad gäller medier och antal bibliotekarier. 

Har skolbibliotekarierna möjlighet att köpa in litteratur så återstår problemet med brist på böcker av god kvalité. Det som publiceras här i Israel håller ingen hög standard och det som ges ut inländerna runtomkring känner de inte alltid till. Den distributör som finns i området här (Salah Abbasi som vi ska träffa i morgon) erbjuder oftast vad han tar med från bokmässan i Kairo men det är inte alltid det uppfyller skolbibliotekens behov. De lokalt producerade böckerna är av låg kvalité (vilket jag också har konstaterat) och det som publiceras i Libanon är dels svårt att få tag på, dels dyra och det är inte heller lätt att följa med i den nya utgivningen. Att de själva skulle kunna åka på mässor är otänkbart, de måste då bekosta det på egen hand. Detsamma gäller bibliotekskonferrenser i Israel, vill de delta måste de betala både resa och uppehälle själva, vilket de helt enkelt inte har möjlighet till. Ett önskemål som kom upp under mötet var att ordna en slags studiedag där både bibliotekarier, författare och förläggare kunde träffas för att lägga upp en plan för framtiden, hur man ska komma vidare och tillsammans lösa vissa knutar. 

Finns det någonting vi inom nätverket LAP kan göra? Vissa saker är inte så svåra, som att sprida information om hur verkligheten ser ut för de palestinska skolbiblioteken i Israel. Biblioteken har inte rätt att ta emot donationer i form av pengar, men bokdonationer är också problematiska om skolbibliotekarierna inte själva kan göra urvalet. Vi har redan tidigare talat om en "önskelista" där biblioteken skulle kunna be LAP om hjälp när de behöver vissa titlar, men inte heller det är självklart. Det är ju den israeliska statens uppgift att se till att biblioteken har den litteratur som behövs. Om organisationer utifrån börjar donera litteratur så legitimerar det i viss mån hur staten Israel behandlar dessa skolbibliotek. Privata bibliotek, som t ex The Clore Library eller skolbibliotek på privata skolor kan naturligtvis ta emot ekonomisk hjälp, men inte utan att bli ifrågasatta. Varifrån kommer pengarna, vad ska de användas till? 

Utan en budget kan de naturligtvis inte göra någonting annat än att hålla öppet. Efter mötet på The Clore, och efter en helt fantastisk lunch de tillsammans ordnat för oss så besökte vi skolbiblioteket på Carmelitordens skola, den privata katolska skola där Foz arbetar. Hon är den av de bibliotekarier i gruppen som nog har den mest drägliga tillvaron och som också gör ett fantastiskt arbete och har ett starkt stöd från skolledningen. 

Under de senaste tio åren har hon varje år anordnat en "bokmarsch". Hon väljer ut tio böcker som barnen från klass två till sex ska läsa varefter en vinnande bok röstas fram. Det handlar inte bara om att läsa och rösta utan också att gestalta böckerna på olika sätt, genom konst, genom teater, genom musik, genom att göra dräkter m.m. Foz berättade att efter varje år tänker hon att "det här var sista gången" eftersom det tar så mycket energinochbtid i anspråk, men sen kommer barnen och frågar "när blir det bokmarsch igen" och så är hon snart igång med planeringen. 

Det som kanske gladde mig mest av allt var att hon också tillsammans med barnen gjort ett projekt genom Maya Abu al-Hayyats bok "Godnattsagan" som kommer ut på svenska i år. Boken handlar om en storasyster som är blind men som varje kväll berättar de mest fantastiska godnattsagor för sina yngre syskon. En kväll är storasyster ledsen, sagorna är borta, hennes trollspö med vilken hon trollar fram sagorna har gått sönder och hur ska det nu bli? Är det slut på alla sagor nu? När barnen i Fozs skola läst boken skrev de brev på små lappar till författaren och Foz lovade att överlämna dem vilket ännu efter två månader inte var gjort. "Jag ljög för dem", sa Foz. 

Eftersom jag själv nu så lägligt ska träffa Maya i Jerusalem nästa vecka så har jag plötsligt en liten bunt brev i min väska som ska överlämnas till henne med varm hand. 

Det kändes nästan sorgligt när dagen var slut och vi sa adjö till varandra. Nu ska vi på varsitt håll tänka vidare över på vilket sätt vi bäst kan stödja dem utan att det blir välgörenhet av det. På många sätt är situationen knepig för palestinierna här i Israel, de får inte tillräckligt med stöd från staten men de har heller inte det massiva stöd från NGOs som palestinierna på Västbanken och Gaza får. Att de dessutom ofta betraktas med misstänksamhet både från Israel och från palestinier utanför Israel gör det inte lättare.

#lap2pal : Nasaret

Vi lämnade Ramallah tidigt i morse för att tillbringa dagen i Nasaret, den enda palestinska staden i Israel. Efter en två timmars bussresa klev vi ur bussen utanför Abu Salma Public Library, Nasarets största folkbibliotek. Där träffade vi både bibliotekschefen Nuha och de två barnbibliotekarierna, fick först en rundtur och satte oss därefter ner för att diskutera inköp. Biblioteket får in en del böcker via Jordanien, men beståndet var verkligen en sorglig syn. Ett gammalt och slitet bestånd och ytterst få av den nyare litteraturen. En stor del av både den äldre och den nyare litteraturen var översättningar och Nuha betonade att hon också föredrog översättningar. De får in böcker via Jordanien, som de flesta andra bibliotek, men när vi frågade om de använde Abu Ghoush som agent så visade det sig att hon inte hade så goda erfarenheter av hans arbete. Det verkade handla om beställda böcker som aldrig kommit till biblioteket. 

De tar ofta direktkontakt med förlagen via internet, men de många mellanhänderna som krävs för att få böckerna ända till Nasaret gör att det ofta blir dyra affärer och de har helt enkelt inte råd att hålla beståndet aktuellt. Krav på att enbart använda upphandlade distributörer gör också att de inte kan köpa från valfri inköpskälla. Varje år anordnas en bokmässa i Nasaret och där har de ändå chans att både se och köpa ny litteratur. Det finns några lokala palestinska förlag vars böcker de lätt får tag på och de kan även ibland få in Tamerinstitutets böcker. 

Trots att det kändes lite deprimerande att se det här sorgliga bokbeståndet så fanns där guldkorn, bl a en stor del av böckerna från Dar al-Fata al-Arabi som i dag är nästan omöjliga att få tag på. Det är också intressant att se böckerna som publiceras här i Israel, det är böcker som aldrig syns på andra håll, kvalitén kanske inte kan jämföras med det som publiceras i Libanon och Jordanien, men det finns ändå minst ett par tre förlag som ger ut barnböcker, förlag som jag inte kände till sedan tidigare. 

Efter biblioteksbesöket hade vi ett möte med chefen för The Follow-Up Committee on Arab Education, som vi fått kontakt med genom Rawda, en palestinsk aktivist, lärare och forskare från Haifa. Vi fick en utförlig beskrivning av situationen för palestinskt skolväsen i Israel, vilket naturligtvis inte var särskilt uppmuntrande. 

Jag var intresserad av att höra hur man hanterar situationen med de arabiska skolböckerna, hur pass censurerade de är och hur de palestinska barnen kan lära sig sin egen historia. Alla arabiska textböcker måste gå genom en slags israelisk/judisk pedagogisk kommitté. De läser och raderar det som inte får förekomma. Det enklaste exemplet är historieböcker som inte får innehålla ordet Nakba. En mening som "Den israeliska staten bildades 1948, araberna kallar händelsen för Nakba" får inte förekomma. Rawda berättade att lärare kan eventuellt ge hintar i undervisningen men inte mer. De flesta lärare är också rädda för att bli av med sina jobb, så mycket av den palestinska historieundervisningen sker utanför skoltid, i hemmen, eller under fritidsaktiviteter. Rawda själv har två gånger fått sparken för att ha gått för långt i att undervisa palestinsk historia under skoltid. Hon berättade om en händelse nyligen då det på Facebook spreds att man ville hålla en "kaffiyeh-dag" då alla skolbarnen skulle bära den palestinska sjalen, vilket också alla gjorde. Rektorn för skolan fick panik och förbjöd eleverna att bära sjalen. Under veckorna efter blev sjalen ändå mer vanlig än tidigare, många flickor bar den som hijab och rektorns förbud togs inte på allvar. Rawda menade också att vissa skolor är mer progressiva än andra, vissa lärare modigare än andra, trots att kontrollen är densamma, det finns många angivare, de är ständigt övervakade.

Under mötet träffade vi också Bashir, poet, författare och journalist som nyligen startat ett förlag. Han vill försöka återupprätta den palestinska litteraturen i Israel för att stärka den palestinska identiteten. Han har börjat publicera biografier om kända palestinska poeter och författare, men även från andra delar av arabvärlden. Han vill verkligen ge den unga generationen palestinier i Israel kunskap om sin kultur, men också publicera den nya författargenerationen. Unde de första fyra åren har Bashir gett ut mer än 100 titlar. 90% är helt nya medan resten är återutgivning. Bashir tog upp problemet med piratkopiering. Om en bok kostar 50 shekel kan en kopia kosta 2 shekel och det kan naturligtvis vara svårt att övertyga någon som inte har råd att köpa originalet. Jag frågade om distribution var ett problem, men hans böcker säljs också i Libanon, via Jordanien förstås. Han har gett ut en serie som han kallar "Gaza voices", skrivna av unga författare från Gaza men han har ännu inte lyckats få böckerna över gränsen till Gaza. En annan svårighet är att kontakterna med bokbranschen i andra delar av arabvärlden kan vara svåra då han som palestinsk förläggare i Israel ifrågasätts. Är han företag israeliskt eller palestinskt? Det viktigaste för Bashir är att hans förlag presenterar palestinier, "vad" hans förlag är har ingen betydelse. Ett annat projekt han är på gång att genomföra tillsammans med en israelisk förläggare är att översätta palestinska författare till hebreiska, i syfte att få lokala israeler att lära sig något om den palestinska minoriteten i landet. 

Han kan i stort sett ge ut vad som helst så länge det rör sig om skönlitteratur. Han är visserligen ständigt övervakad, blir kontaktad med att "vi vet vad du gör och vi håller koll", men än så länge har han kunnat fortsätta med sitt arbete. Bashir berättade att han också vill ge ut en barnbok med en alternativ historiebeskrivning än den de får del av i skolorna, men där kan det bli svårare. 

I Nasaret finns ett bokcafe dit Rawda tog oss för lunch. Där hann hon kort berätta om sitt forskningsarbete där hon reser runt i byar och intervjuar kvinnor som upplevde Nakba. Rawda beskriver sitt arbete som att hon riktigt springer mellan byarna för att hon ska hinna intervjua så många som möjligt innan de dör! Förutom att Rawda är underhållande att tillbringa tid tillsammans med så var bokcafeet också intressant. En hel del arabisk litteratur från Libanon (några misstänkta piratkopior) och en liten avdelning med arabisk barnlitteratur. De flesta utgivna på lokala förlag, men också på Västbanken och i Jordanien. 

Dagens sist möte var med Nabila Espanioly som driver al-Tufulah Center, ett center för små barn och deras föräldrar. Hon talar mycket om vikten av tidig kontakt med böcker och driver många olika läsprojekt. "Om barn inte fått äta böcker kommer de inte att läsa senare" menar hon. Det Nabila saknar, förutom kvalitetsböcker för små barn, är ett forum där man kan recensera och diskutera litteratur, för att kunna bevaka nyutgivning. I brist på bra litteratur för små barn som visar illustrationer med palestinska barn har centret haft en egen utgivning, men enbart för deras egna arbete. Piratkopiering är ett stort problem. Varför sälja böcker som sedan kopieras och säljs för ingenting? Förutom småbarnsböcker har centret också givit ut litteratur för vuxna om vikten av att läsa och sjunga för små barn. De har samlat traditionella barnsånger, rim och ramsor och gett ut på CD. Nabila menar att det trots många svårigheter och motgångar ändå finns hopp. Det finns ett tydligt ökat intresse av barnböcker bland palestinska föräldrar i Israel. Utmaningen är att nå de mest behövande eftersom det är dessa som inte har råd att köpa böcker utan måste prioritera annat.

Centret försöker att i någon grad köpa in böcker från andra arabiskspråkiga länder men det är svårt med alla mellanhänder som gör böckerna dyra. Nabila hade just fått ett paket med böcker från Egypten, men dessa hade först skickats till en kontakt i Tyskland och därefter till Nasaret. 

Det är många återkommande saker vi hör om som är gemensamma för palestinier på Västbanken och här i Israel. Distributionsproblemen, piratkopieringen m.m. Vad det innebär att vara palestinier kan skilja sig något, flera av de vi pratat med i dag har påpekat den misstänksamhet de betraktas med, både från israeler och från araber från länderna omkring. De lever här, bor och arbetar här, de kämpar med att försöka bevara den palestinska identiteten i en israelisk omgivning, samma identitet som på Västbanken är så självklar. 

#lap2pal : förlag och bokhandel, Qattan foundation, Abu Ghoush,Tamerinstitutet och PBBY

Dar al Shoroq bookshop and publisher

Det här blev en intensiv heldag i Ramallah med inte enbart möten kring bokdistribution utan också mycket prat om situationen för biblioteken i Gaza.

Halvnio i morse stod gjorde vi entré i Ramallahs största (och kanske enda) bokhandel. Det är förlaget Dar al Shoroq från Jordanien som har förlagsverksamhet även här. Men de säljer inte bara sina egna böcker utan för också in böcker som är tryckta i Libanon, men där det är Amman som anges som tryckort i själva boken. Israel stoppar en del böcker ändå, men då handlar det mest om enstaka titlar som hamnar i karantän och sedan förstörs. Dar al Shoroq får betala för tiden i karantän, ca 2000 kr per dag. Förlaget startade sin verksamhet i Ramallah 1996 och unde de första åren hade de inga som helst problem med att importera litteratur. Efter den andra intifadan tog det stopp och nu måste det precis som vi redan hört från andra håll, trixas och noga planeras för importen. Man samarbetar med många parter, med UNESCO, med Tamerinstitutet, med diplomater och andra mellanhänder. Det är nästan omöjligt för palestinier att själva föra in böckerna, vare sig det handlar om en kartong eller enstaka titlar. 

Vid besöket på bokhandeln i Jerusalem fick vi ju veta att palestiniern där inte är intresserade av facklitteratur över huvud taget, men här på Västbanken är det raka motsatsen. Utbildning värderas oerhört starkt och jag noterade också att det definitivt var facklitteratur som dominerade Dar al Shoroqs affär! Barnboksavdelningen var nog en av de största jag sett och även imponerande vad gällde innehållet. Visserligen en hel del översättningar, Libanesiska förlag fanns inte representerade, däremot Egypten, Jordanien och palestinska förlag i Israel. 

Qattan Foundation. Eva, Hannah, Abu Ghoush, Azmi, Melissa och jag.

Direkt från bokhandeln åkte vi till Qattan Foundation och där blev det framförallt tal om situationen i Gaza. Förutom sitt forskningsbibliotek här i Ramallah så är det i Gaza de är mest aktiva. De har haft stora problem med att få in barnböcker till sina bibliotek där. Ambassader och NGOs hjälper till och lyckas föra in några böcker i taget. Eftersom bristen är stor på böcker så satsar man mycket på drama, på högläsning, en mindre bokbuss, och skrivarverkstäder. De har också anordnat virtuella resor till Jerusalem, gemensamma för barn från Gaza och flyktingläger i Libanon, där de samtidigt får möjlighet att via nätet träffa varandra.

När vi var på Qattan Foundation mötte vi också en person, eller snarare en karaktär, som vi innan enbart hade hört talas om som ett magiskt ord, Abu Ghoush. Plötsligt fanns han där, den person som lyckas föra in vilka böcker som helst, till Västbanken, till Israel och emellanåt till Gaza. Abu Ghoush är irakier från Basra, kom till Jerusalem på något sätt vi inte riktigt fick klart för oss, men hans intresse för litteratur fanns det ingen tvekan om. Under en timme fick vi så många historier berättade för oss och vinfick själva knappt en syl i vädret. Tandlös, halt och med ett stort leende fick vi höra en historia som började med plastkassar av böcker till sex kartonger från Jordanien över Allenby bridge, åsnetransporter av böcker till ett belägrat Tulkarem och till kontainrar med böcker från de stora bokmässorna som han i dag får in. Vi hade fått höra att eftersom Abu Ghoush har tillstånd att bo i Jerusalem och dessutom har ett röresehinder så har han vissa privilegier som gör det lättare för honom att få in böcker. Hur, det förstod vi inte. Abu Ghoush själv menar att det gäller att kunna lagen, att ha importtillstånd och en bra advokat, då fungerar det nästan alltid bra. När han beskrev kommunikationen med tulltjänstemännen, som naturligtvis alla känner till honom, så sa han bara "some of them are with us, some are against us". 

Det är omöjligt att få nedskrivet alla de historier vi fick höra från Abu Ghoush, men han är den person som lyckas med det omöjliga. Han var den som hjälpte till att få in 15 ton böcker donerade genom Diakonia, under den första intifadan, under den första kvällen i månaden Ramadan! Det om något är en bedrift. 

Tamer Institute. Ruba, Renad, Eva, jag, Hannah, Khalid Jumah och Melissa.

Vi var smått omtumlade efter att ha träffat Abu Ghoush men fortsatte direkt till ett möte med Tamerinstitutet där vi också fick träffa författaren Khaled Jumah från Gaza som just kommit ut med en ny bok. Mycket av samtalet kom att handla om behovet av att få ut information om palestinsk barnlitteratur, översätta palestinsk barnlitteratur till andra språk för att visa att barnböcker härifrån inte handlar om terrorism. Det finns ett behov av att få visa världen att barn från Palestina är som andra barn, glada ibland, ledsna ibland och att det återspeglas i böckerna. Vi pratade om behoven av att träffa författare och bibliotekarier från andra länder, för utbyte av erfarenheter och för att lära av varandra. Kanske borde vi tillsammans arbeta för en bibliotekskonferrens här i Palestina? 

Gaza fanns naturligtvis också på agendan här. Tamerinstitutet har en filial i Gaza och vi fick höra om hur bibliotekarierna efter sommarens krig stått ganska handfallna eftersom det inte fanns mycket kvar av biblioteken. Bibliotekarierna blev plötsligt socialarbetare, försökte med hjälp av PBBY få in skolväskor, skrivböcker, pennor, kläder, men de besökte också föräldrar som förlorat sina barn, barn som ofta varit biblioteksbesökare och de bad föräldrarna att berätta om sina döda barn. Bibliotekarierna skrev sedan ner en del av berättelserna och på något sätt blev det hela en terapeutisk situation från båda hållen, både att berätta och att lyssna.

Det som återkom i vårt samtal på Tamerinstitutet var behovet av support, behovet av att omvärlden ser och reagerar på det som händer och att kulturarbetare blir medvetna om den situation de palestinska kollegorna arbetar under. 

Dagens sista möte var med PBBY, Palestinas avdelning av IBBY. Även där rörde sig samtalen mycket om Gaza, men också situationen för beduinerna i Jordandalen som Israel försöker tvinga bort och den katastrof som muren inneburit för många av dessa familjer som plötsligt separerats från varandra då den går rakt över familjernas ägor. Behoven är verkligen enorma, i Gaza liksom på Västbanken och i Jordandalen. Under mötet med PBBY fick vi också träffa författaren Sonia Nimr, kanske den mest kända palestinska barnboksförfattaren och som förra året vann Etisalatpriset för bästa ungdomsbok. Sonia började skriva på engelska men tog sedan ett aktivt beslut att enbart skriva på arabiska, för en arabisk publik. Hon höll med om att behoven är enorma men att ockupationen måste vara en utgångspunkt i allt vi gör eftersom ALLT här utgår från detta faktum, att de är ett ockuperat folk på ockuperat land.

Vi hann också formulera en önskan tillsammans med bibliotekarierna vi mötte under dagens sista möte, en önskan om en delegation till Gaza och att försöka göra allt vi kan för att också få med oss palestinska bibliotekarier från Västbanken i en sådan delegation. Det här är definitivt något vi måste fundera över framöver. 

#lap2pal : Children's Cultural Center, Nablus

Children's Cultural Center är egentligen ett gammalt stall som renoverats och gjorts om till ett kulturcentum för barn, med hjälp av pengar från Sida. Man arbetar med flera olika program inom konst, musik, dans, teater och så finns ett litet bibliotek där man aktivt arbetar med läsfrämjande arbete. Alltifrån grupper av mammor med små barn till äldre barn som läser själva och unga vuxna. Alla som blir medlemmar i centret måste börja med att delta i något av läsprogrammen innan de får börja i andra kulturaktiviteter.

Biblioteket anordnar många olika projekt. Författare vars böcker barnen har läst kan intervjuas via Skype och barnen uppmuntras skriva egna berättelser som man därefter också försöker få publicerade. Varje år anordnas en engelsk läsmånad då biblioteket får låna en slags deposition med engelsk litteratur från British Council och i en slags lästävling premieras de barn som läst flest böcker under projektmånaden. 

Det här med böckerna då? Är det möjligt för centret att köpa in litteratur från andra arabiskspråkiga länder? Hur ser beståndet egentligen ut? 

Sedan 15 år tillbaka (sedan andra intifadan) har det inte varit möjligt att få in böcker från Libanon, Syrien osv. Ca 90% av beståndet är översättningar från andra språk. För att köpa nya böcker är de hänvisade till mindre bokmässor på Västbanken och andra barnböcker än de som publiceras av Tamerinstitutet är svårt att hitta. Ett annat förlag som jag såg representerat i biblioteket var det palestinska förlaget Maktabat Kull Shay i Haifa (Israel), som visserligen har en aktiv utgivning men vars böcker inte kan jämföras med det som t ex ges ut i Libanon eller Jordanien. 

Så i stort sett ett nästan deprimerande besök när det gäller ett biblioteks barnboksbestånd. Det positiva är ändå det arbete som görs för barnen när det gäller uppmuntran till att utöva kultur på olika sätt. En annan sak, böckerna får inte lånas hem. Man är noga med att försöka behålla böckerna i ett gott skick och med tanke på hur svårt de har att köpa in nya böcker är det kanske inte  konstigt. 

Just i dag var en mindre bokmässa på gång utanför Nablus stadsbibliotek. Tamerinstitutet var representerat där, men det som var mest intressant var att det så tydligt syntes vad Mahmoud Muna pratade om igår, när det gäller piratkopior. En av de titlar vi sett i bokhandeln, en roman av Ibrahim Nasrallah, fanns på den här lilla mässan i en tydlig piratkopia, den såg billig ut, pappret var snedskuret, omslagets färger suddiga, texten något sned. 

Förutom besöket på kulturcentret har vi promenerat runt i Nablus gamla stad, ätit den lokala delikatessen knaafe, köpt tvål från Nablus tvålfabrik, fått höra om motståndet mot Israels ockupation under den andra intifadan, sett gamla stadsdelar i ruiner och under restaurering, betraktat alla monument efter martyrer och mycket mer. 

Resan tillbaka till Ramallah blev en upplevelse i sig. Eftersom vi bara var västerlänningar i minibussen, förutom vår goda vän som visat oss Nablus, så tog chauffören en väg som han annars inte skulle kunna ta. Strax innan Ramallah finns där en vägspärr som inga palestinier egentligen får komma igenom. Chauffören instruerade oss att om vi blev stoppade så skulle vi säga att vi var diplomater, på  väg att hämta vår packning på ett hotell i Ramallah för att sedan åka till flygplatsen i Tel Aviv. Vår vän från Nablus var vår guide. Hur vi skulle förklara att vi alla var från olika länder tänkte vi inte på, vi var fullt upptagna med att försöka komma ihåg vilket hotell vi skulle säga att vi bodde på. Vi var trötta och svettiga. Väl framme vid vägspärren hinner vi knappt igenom förrän vi ser att en av soldaterna ger oss ett tecken att stanna. Men i stället gasar chauffören på för fullt och nästan tjuter av skratt! Han är helt exalterad! Han tjänade en halvtimme på inte ta den smala, krokiga omvägen han borde tagit, men jag tror också det kändes som en liten seger att ha kört igenom utan att stanna. 

#lap2pal, Librarians and Archivists with Palestine : The EducationalBookshop, Jerusalem

Jag är tillbaka i Palestina, tillsammans med några av medlemmarna i nätverket Librarians and Archivists with Palestine. Vi är två mindre arbetsgrupper, en som fokuserar på behov som universitetsbiblioteket på Birzeit har och en annan grupp som ska titta på problemen med distribution av arabisk litteratur i närområdet. Det är den senare gruppen jag själv är med i. Under delegationen 2013 hörde vi från de flesta bibliotek vi besökte att det var mycket svårt att arbeta med inköp av arabisk litteratur från de kringliggande länderna. Böckerna fastnade i de israeliska gränskontrollerna, blev placerade i en slags karantän under lång tid, ofta för att bara skickas tillbaka till avsändaren. Det bekräftades av det jag såg på bibliotekens barnavdelningar. Gamla bestånd, och av de nyare böckerna var majoriteten översättningar av västerländsk litteratur, inte minst svenska författare i arabisk översättning. Av den nyare barnlitteraturen som publicerats i Libanon, Jordanien och Förenade arabemiraten fanns i stort sett ingenting.

Det är just detta vi ska titta närmare på under den här resan. Vi kommer att träffa bokhandlare, personal på barnbibliotek och skolbibliotek, vi ska besöka kulturcentrum, möta upp med läsfrämjare, förläggare och författare, i Jerusalem, Ramallah, Nabulus, Nazareth, Haifa och Akka, så precis som 2013 blir det en vecka i högt tempo. 

Vi startar i Jerusalem, med ett möte med Mahmoud Muna som tillsammans med sin familj äger och arbetar på The Educational Bookshop. I dag är det en bokhandel med litteratur om Palestina på engelska, men här finns också en avdelning med modern arabisk litteratur, faktiskt från andra arabiskspråkiga länder. Hur lyckas man med den importen? 

Mahmoud började med att klargöra två saker. Vill man distribuera arabisk litteratur här kan man antingen publicera piratkopior av böcker eller på olika sätt försöka importera litteratur. Själva gör de allt för att försöka importera på mer eller mindre legala vägar. Då är alltså själva tillvägagångssättet legalt, men däremot är böckerna illegala. Litteratur publicerad i Libanon, Syrien och Iran är förbjudna och då spelar det ingen roll om böckerna importeras från Egypten eller Jordanien. Vid importen måste man fylla i blanketter med information om var de är publicerade och domstolar omedelbart importen av t ex böcker från Libanon. Då är det viktigt att veta att Libanon hör till de länder där förlagsverksamheten är störst och att många av de stora välrenommerade förlagen finns där. Att ändå försöka smuggla in litteratur via Jordanien är inte helt ovanligt men på The Educational bookshop arbetar man på ett annat sätt. Böckerna beställs t ex från Libanon, men skickas till London. Där packas de upp och sedan ner i nya kartonger, blandat med engelsk litteratur och skickas till Israel. Vid tullen använder de en israelisk agent som sköter alla dokument som ska fyllas i och inom några timmar finns böckerna på bokhandeln. Innan de använde sig av agenten kunde pappersexercisen ta 2-3 dagar så de hundra dollarna agenten tar för ca 3 timmars arbete är värt att betala. 

Piratkopiering är oerhört vanligt men även där finns det olika skalor. En del besöker de stora bokmässorna, köper en kopia av varje bok, trycker sedan upp dem i hundratals kopior och säljer billigt. Det är dålig kvalité på både papper och tryck, men alla har råd att köpa och de är tillgängliga  ett enkelt sätt. Andra anstränger sig för att göra bättre kopior men böckerna blir något dyrare. Vad som också förekommer är att något Palestinskt förlag här återpublicerar, på legalt sätt, och anger tydligt det ägande förlaget och det återpublicerande förlaget på bokens omslag. Mahmoud visade Ibrahim Nasrallas bok "Time of white horses" som förlaget Maktabat Kull Shay i Haifa publicerat  det sättet.

Det är svårt att bara se piratpublicering som något negativt. Mahmoud berättade att böcker av den store palestinska poeten Mahmud Darwish endast publicerades på ett förlag i Libanon och på så sätt i princip var oåtkomlig för palestinier. När någon frågade Darwish själv om han kände till att hans böcker i hög grad fanns som piratkopior så sa han "Javisst, men jag bryr mig inte om det". Han visste att hans poesi lästes i Palestina, var lättillgänglig för alla och det var det viktigaste. 

Förutom detta pratade Mahmoud också allmänt om läsandet här. Det fanns tidigare en syn på litteratur som "sanning", det som skrevs var sant och den framtid som beskrevs i litteraturen upplevdes som något som skulle bli verklighet. Efter den första intifadan blev det mer och mer uppenbart att framtiden såg dyster ut, inte alls så hoppfull som litteraturen beskrev. Mahmoud menade att folk helt enkelt slutade att läsa. Däremot har han under de senaste fem åren sett en tendens till ett ökat intresse för läsning, framförallt bland unga vuxna, även om han dystert medgav att det ofta var skräp som de efterfrågade. När jag frågade om de över huvud taget övervägde att också börja sälja barnböcker så sa han att det i dag inte finns någon efterfrågan alls men att det med tanke på att dagens unga vuxna läser mer så kan det förhoppningvis bidra till ett ökat intresse för barnböcker när den generationen börjar bilda familj. 

Det var också intressant att höra att ingen här är intresserad av politisk eller historisk facklitteratur. Ingen vill läsa politiska analyser av vad som händer, varken här eller i länderna omkring! 

På bokhandeln har de regelbundna författarprogram, både med etablerade författare och icke etablerade som ger ut på egna förlag. De har övervägt att ha kulturaktiviteter för barn, men då dyker ett annat problem upp. När ska dessa aktiviteter erbjudas? Skolorna här har inte samma lediga dagar, en del är lediga på fredagar, andra på lördagar eller söndagar. Eftersom man vill hålla sig utanför den typen av politik så har bokhandeln däremot öppet varje dag! 

Till sist påpekade Mahmoud att det här med bokdistribution ser väldigt olika ut beroende på om det är Västbanken vi talar om eller '48 Israel eller Gaza. Litteratur kan vara tillgänglig på Västbanken, men där har ingen råd att köpa böcker, för att inte tala om i Gaza. I '48 Israel har man ofta råd, men då är inte böckerna tillgängliga.

Mötet med Mahmoud på bokhandeln var en väldigt bra introduktion till det vi vill lära oss under den här veckan. I kväll har vi kommit till Ramallah, checkat in på hotellet, ätit middag och sett på fullmånen.