Victory over Abu Derya, av Mohammed Ali

Det känns mycket speciellt det här, för det är inte ofta man får möjlighet att läsa en arabisk barnbok översatt till engelska, jag tror faktiskt Victory over Abu Derya är den första jag över huvud taget sett. Det är Bloomsbury Qatar Foundation som givit ut den här vackra och finstämda berättelsen.

For thousand of years, from the time of the ancient Assyrians and Sumerians the people of the Gulf waged a fierce, relentless struggle to capture precious pearls from the seabed. Their opponent was Abu Derya, the legendary guard of the Kingdom of the Seas, who used all the forces at his disposal to protect his treasures.


Byn Qumashas pärlfiskare har just återvänt från ännu en svår säsong. Havets väktare, Abu Derya har orsakat dem en fruktansvärd förlust av både skepp och dykare, alla sörjer och många finner sig svårt skuldsatta då vinsten uteblev. När Rashids farmor tre nätter efter varandra haft en dröm där hon ser sin sonson med händerna fulla av pärlor väcks ett nytt hopp och när de året efter ger sig på nytt ut för att möta havets väktare, är de mer förberedda än någonsin, starkare än någonsin. Så börjar kampen om pärlorna. Abu Derya är beredd, hajarna är beredda, de giftiga maneterna är där, ja alla havets odjur står redo för att kämpa för sin mästare. Det blir en hård strid, krabborna spionerar och när Abu Derya skickar fram sin största val för att slå sönder båtarna tror man att allt är slut, men pärlflottan får hjälp från oväntat håll och allt slutar bra. En strålande glad Rashid återser i slutet av berättelsen sin farmor i land. "It was your dream that came true, grandmother. You helped us to defeat Abu Derya!"


Att bläddra sig fram genom bilderna är en ren njutning och jag blev nästan lite tagen av pärlfiskarnas svåra och farliga arbete i den arabiska gulfen, något som var en verklighet för ett par hundra år sedan. Jag hoppas Bloomsbury Qatar Foundation fortsätter sitt översättningsprojekt för det är brist på böcker av det här slaget!

I want to get married! av Ghada Abdel Aal

Många av de arabiska författarna jag läser är tunga. Ibland är berättelserna outhärdligt svåra och berör lång tid efter sista sidan, det kan vara så mycket elände att jag drabbas av förtvivlan, men... här kommer ett undantag! I want to get married är helt enkelt sanslöst rolig hur svårt jag än har att medge det, för jag hade ju mina förutfattade meningar. Arabisk chic-lit... skulle jag verkligen lägga ner tid på det? Det är alltså ingen storslagen litteratur det här, men man får skratta för det är en absurd satir över en reell vånda hos många kvinnor, när åren går utan att man hittar "den rätte".

Åren hade verkligen gått för Ghada när hon tog beslutet att börja blogga om sina erfarenheter på äktenskapsmarknaden och frustrationen över att vara en ung, ogift kvinna i Egypten. Hennes blogg blev snabbt en succé och resulterade i boken I want to get married där den bärande delen är beskrivningarna av de presumtiva friarna som passerar familjens vardagsrum. Passerar är verkligen den rätta benämningen, in i vardagsrummet, kaffe, kaka och sedan är det tack och adjö, trevligt att träffas (nåja, inte alltid så trevligt). En fanatisk fotbollsupporter, en mycket misstänksam polis, en religiös fundamentalist, en rik oljemilionär från Gulfen som visar sig vara något helt annat, ja det är många underhållande scener, tio misslyckade frierier. Det här handlar om arrangerade möten, i stort sett det enda respektabla sättet att träffa någon. Mannen kommer till den blivande brudens tipp-topp-städade hem, med sin mor (systrar, mostrar, fastrar) för att studera huruvida kvinnan kan vara ett gott parti, ja betraktar henne ungefär som en ko på boskapsmarknaden. Vid sidan av de här scenerna tar Ghada oss också med till sin arbetsplats, låter oss möta grannarna, tjuvlyssnar på bussens medpassagerare, rubricerar sina blogginlägg med t ex "How to hunt down a groom", "In defence of the Egyptian woman... the bully", "On delicacy and femininity" eller "That Noah chick is engaged!...Whhhhhyyyy?!"

Visst kan man kalla det samhällskritik i viss mån, men boken är nästan för ytlig för att ha en sådan roll. Det Ghada vänder sig emot är inte äktenskapet eller familjelivet utan snarare synen på att en kvinna över trettio är för gammal för att gifta sig.

Om man läser den här boken på arabiska kommer ytterligare en dimension fram och det gäller språket. Den skriven på dialekt, med engelska och franska uttryck i arabisk tappning. Det är ett ganska nytt grepp inom den arabiska litteraturen och är inte särskilt vanligt. Jag kan inte så mycket arabiska att jag kan jämföra med den engelska översättningen, men jag tror inte språket ger lika mycket tryck i den engelska texten.

Nej, det blir inget bestående minne, men rolig läsning var det! När man läst och skrattat färdigt kan man läsa en intervju med författaren på Qantara.de. Den är kanske mer intressant än boken om än inte underhållande på samma sätt.
 

Egypten berättar

Jag var nog för fokuserad på enskilda författares verk eftersom jag snudd på glömde den här fina novellsamlingen. I Egypten berättar: Den rättvisande spegeln presenteras noveller av femton i dag verksamma författare och där finns några av mina favoriter. Baha Tahir (Sunset oasis), Muhammad al-Bisatie (Drumbeat), Salwa Bakr och Miral al-Tahawi, men alla är lika läsvärda.

Mahmud Taymur (1894-1973) hör inte till dagens berättare men tre noveller av honom översatta till svenska hittade jag i en antologi med titeln Österländska berättare som gavs ut på Internationella bokklubben 1956. Det är faktiskt en riktigt fin liten bok som också innehåller noveller från Armenien, Pakistan, Iran och Turkiet.

Modern poesi från Egypten på svenska är det tunnsått med, vilket jag vill påstå gäller arabisk poesi över huvud taget. Men i Alkemins blå eld finns hela tre egyptiska poeter presenterade: Salah Abd al-Sabur, Amal Dunqul och Ahmad Abd al-Muti Hijazi.

Ett flertal av de titlar jag nämnt under den senaste veckan finns (förutom på bibliotek) att köpa på förlaget Alhambra. De genomför just nu en stor lagerrensning så passa på medan tid är.

 

Egyptiska författare på svenska (Del 3)

Yusuf Idris (1927-1991) ses nog fortfarande som en av de största novellförfattarna i  den samtida egyptiska litteraturen. Novellerna tar ofta upp teman som rör de stora förändringarna i det egyptiska samhället under 1900-talet och hur människorna förhåller sig till detta. Idris utbildade sig till läkare och arbetade i Kairos fattiga kvarter och man kan tänka sig att han fick många uppslag till sitt skrivande genom sitt arbete. Han var en skarp samhällskritiker, utsattes för censur och tillbringade också en tid i fängelse. På svenska finns förutom novellsamlingen Den största synden och andra berättelser en realistisk roman med titeln Tabu. Handlingen utspelar sig på den egyptiska landsbygden i en by där en morgon ett nyfött och mördat spädbarn hittas vid flodstranden. Misstankarna går direkt till någon av de kringresta arbetarna som ständigt är utsatta av den fasta befolkningens förakt och mycket riktigt visar det sig att Aziza, en av arbetarna, blir sjuk i barnsängsfeber. Idris beskriver hur fördömandena faktiskt förändras till medlidande när arbetarnas situation uppenbaras och det finns en förståelse, eller åtminstone en förklaring till hennes brott.

Jag tror jag är färdig med "giganterna" nu, men ytterligare några namn ska jag nämna:

Nabil Naoum är den första moderne koptiske författaren som översatts till svenska. Kairo är en liten stad är en färgstark novellsamling och kanske kan man beskriva den med ord som myter och magiska skeenden kryddade med doser av ironi, åtminstone någonting ditåt.
En annan egyptisk författare, kristen också han, är Albert Cossery. Han fick sin utbildning i franska skolor, han bosatte sig i Paris och franskan kom att bli hans författarspråk. På svenska finns romanen Stolta tiggare, en berättelse som utspelar sig i Kairos slum under 1940-talet då folkets krav på nationellt oberoende hamnade i kollision med det "europeiska Kairo". Även en novellsamling finns på svenska, Människorna Gud glömde.
En författare som fått en hel del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren är Ala al-Aswany, vars bästsäljare Yacoubians hus verkligen är en både mustig och humoristisk berättelse om invånarna i ett hyreshus i Kairo. Det är en blandning av både dagens Egypten och minnen av det förgångna och romanen har kommit att bli världens mest sålda arabiska roman och översatts till många språk.
Ahdaf Soueif är född i Egypten men bor i dag i England och skriver på engelska. Kärlekens väv är den av hennes romaner jag själv tyckt mest om, kanske för det där berättartekniska sättet med två historier som vävs samman till en enda, något jag är barnsligt förtjust i. Läs en lite längre beskrivning av innehållet på förlaget Alhambras hemsida, låt dig inspireras och gå och låna den på biblioteket.

Jag tror faktiskt att jag inte har glömt någon men om jag har det så får jag återkomma i ett senare skede. Här är en länk till en fantastisk författarröst från al-Tahrirtorget i Kairo, "50 pounds and a chicken to beat us", Nawal El-Saadawi.

Egyptiska författare på svenska (del 2)

Bland de egyptiska författare som översatts till svenska finns några titlar som räknas till de moderna klassikerna. Jag tänker först och främst på Barndomsår i byn av Taha Husayn och En egyptisk åklagares dagbok av Tawfik al-Hakim men kanske kan också Jorden av Abd al-Rahman al-Sharqawi räknas dit.

Taha Husayn (1889-1973) kom att bli en av förgrundsfigurerna för den egyptiska modernismen. Vid tre års ålder fick han en ögonsjukdom och blev blind men kunde ändå genomföra sin skolgång och kom så småningom att doktorera och bli professor i arabisk litteratur. Barndomsår i byn är den första delen av hans självbiografi och är en fin beskrivning av en ung pojkes uppväxt, åren i koranskolan och hur han sakta upptäcker världen utanför hemmet och utanför byn. Vid 13 års ålder får han till slut följa med sin äldre bror till Kairo och där tar andra delen vid som på svenska har titeln Universitetsår i Kairo.

Tawfik al-Hakim (1898-1987) är kanske mest känd som dramatiker men skrev också flera romaner och noveller. Han studerade juridik, var verksam som åklagare och blev senare också chef vid nationalbiblioteket i Kairo. I En egyptisk åklagares dagbok får vi följa en åklagare under tolv dagar, från det att ett mord har skett tills fallet läggs till handlingarna. Det är en härligt underhållande samhällsskildring, lite av en "deckare", och al-Hakim lyckas verkligen få fram den stackars åklagarens frustration och samtidigt med ömhet skildra de de personer han kommer i kontakt med. På svenska finns också pjäsen By vid Nilen som handlar om en grupp fattiga arrendebönder som vill köpa loss marken från det ägande företaget. Ett allvarligt tema men som skildras med al-Hakims nattsvarta humor.

Även Abd al-Rahman al-Sharqawis (1921-1987) roman Jorden utspelar sig på den egyptiska landsbygden och också här är det bönderna som kämpar mot jordägaren och regeringsbesluten som är tagna högt över böndernas huvuden. Det handlar om fördelningen av vattnet från Nildeltat, det handlar om en väg som ska dras över byns jord och därmed beröva bönderna från en del av sitt levebröd. Här finns kontroverser, svartsjuka och en missämja över hur man ska hantera den uppstådda situationen, göra motstånd eller ge upp?  Det finns många härliga och nästan dråpliga scener i romanen och  filmatiseringen som gjordes 1969 blev en formidabel succé över hela arabvärlden och fanns med på festivalen i Cannes ett år senare. Den här fina bilden till vänster är filmaffischen.

 Jag är inte riktigt klar med de egyptiska författarna på svenska ännu så fortsättning följer...

Egyptiska författare på svenska (del 1)

I går talade jag som hastigast med en journalist som tänkte göra ett radioprogram med en analys av det politiska läget i Egypten med utgångspunkt från skönlitteraturen. Jag slussade henne vidare till ett par andra namn jag tyckte lämpade sig bättre för uppgiften. Jag kunde ju inte låta bli att fundera vidare på frågan och undrade för mig själv om det här var en god idé eller en dålig idé, idén att använda skönlitteratur i en politisk analys. I bland stöter jag på tankarna på att vi ska läsa utomeuropeisk litteratur för att lära oss något om den delen av världen men varför kan inte skönlitteraturen få vara just skön litteratur och läsas för sin egen skull? Samtidigt läser jag själv arabisk skönlitteratur för att jag intresserar mig för den delen av världen men frågan är om jag "lär mig något", annat än om livet då förstås, och att vi människor är bra lika, oavsett bakgrund. Men, okay då, jag ska glädja mig åt att den egyptiska skönlitteraturen ändå kanske får en chans att uppmärksammas i svensk media.

Så vad ska man läsa då? Spontant tänker jag först och främst på Najib Mahfuz, den hittills enda arabiska nobelpristagaren och som ger fantastiska skildringar från Kairo. Läs "Kairotrilogin", som börjar med  Mellan de två slotten, fortsättes av Längtans slott och avslutas med Det förflutnas trädgård. Vi får följa en egyptisk familj under tre generationer, under en omvälvande tid i Egypten, från 1917 till 1944. Kanske kan man kalla det här en slags politisk/historisk krönika, men man kan läsa trilogin för att den är ett rent mästerverk, en njutning och dessutom väldigt underhållande. En annan av mina Mahfuz-favoriter är Respektable herrn, om en  åsnedrivarson som blivit byråkrat och som är rent utav besatt av tankarna på framgång och ära, gör allt, offrar allt för att nå den position han strävar efter. Det är en härlig satir men som samtidigt ger en klump i halsen.

En annan författare vars verk översatts till svenska är förstås Nawal El Saadawi, kanske arabvärldens mest kända läkare och feminist (åtminstone för oss i väst). Jag lyssnade på henne under ett seminarium på bokmässan i Göteborg i höstas och bär hennes röst med mig, precis som jag gjort under de senaste 25 åren. Att ge sig i kast med hennes romaner är allt annat än underhållande, där finns ständigt en ilska, ja ett raseri över kvinnors och barns utsatthet i ett mansdominerat samhälle. På svenska finns såvitt jag vet sex översatta titlar, den senaste är Den stulna romanen, men den som gjort starkast intryck på mig själv är Och tiden står stilla vid Nilen, om en fattig bondkvinnas kamp mot orättvisorna.

Så har vi Sonallah Ibrahim, en egyptisk journalist, författare och filmregissör. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Augustistjärnan och den kafkaliknande Kommittén. Båda är fantastiska romaner med starkt politiska förtecken. Augustistjärnan utspelar sig under byggandet av Höga dammen, under en tid då Nassers regim utförde en skoningslös jakt på oppositionella. Kommittén berör frågan över hur en människa kan bevara sin integritet och självkänsla trots kränkande behandlingar. Det är en nästan kafkaliknande skildring och man blir lite svettig över hur huvudpersonen försöker anpassa sig och samtidigt tro på både systemet och sina egna illusioner.

Så läs de egyptiska författarna som finns på svenska! Inte bara för att lära sig något av bakgrunden till de händelser vi ser i dag, utan för att det är fantastisk litteratur!