Beirut nightmares, av Ghada Samman

Det är några veckor sedan jag kom hem från Beirut men det går knappast en enda dag utan att jag tänker mig tillbaka, tänker på de nya vännerna jag fick, på den godaste falafeln jag ätit i mitt liv, på det där biblioteket vars största problem var de ständiga elavbrotten. Det var inte bara biblioteken som hade problem med elektricitet, jag tänker på Julinda, vars pension inte räckte till att betala för både statens el och det privata bolaget som försåg huset med el när statens inte räckte till. Egentligen hade hon då inte rätt att ta hissen upp till sin våning, men det struntade hon i, med sin ålders fulla rätt, och tog hissen i alla fall. Två kvällar satt vi tillsammans och åt middag i en campinglampas sken efter att ha tagit hissen upp med varsitt stort leende.

När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän. 


They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.


Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.

Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.

Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...

At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot  that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.


Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.

Beirut

Vid ett besök på ett fantastiskt fint bibliotek i bergen ovanför Beirut hittade jag "Män som hatar kvinnor" på arabiska bland skönlitteraturen. Då jag berättade lite om boken och om att folk från hela världen kommer till Stockholm för att se den plats där berättelsen utspelar sig slog det mig att min egen vistelse i Beirut är en enda lång författarvandring. Jag reflekterar över namnen på gator, områden, berättelserna jag får höra, de tydliga spåren av inbördeskriget, gröna linjen, ingenmansland, allt kan jag relatera till på ett eller annat sätt. Jag tänker på Beirut nightmares av Ghada al-Samman, ser hur hon sitter instängd i en lägenhet mitt emot Holiday in, avstängd från världen under ett par veckor då striderna rasar, då prickskytten i huset mittemot skjuter av linan till den brödkorg grannen har hissat ner för att få något att äta, då en kula missar Ghadas huvud med en hårsmån, det är örsnibben som blir sårad, då hon bekymrar sig över djuren i djuraffären som är instängda i samma sorts helvete som hon själv. Ska man läsa bara en enda bok om inbördeskriget i Libanon är det kanske just den boken. Jag tänker också på The Story of Zahra, av Hanan al-Shaykh, hur Zahra på något underligt sätt blir psykiskt mer stabil under kriget då hon måste koncentrera sig på sin överlevnad och hur hennes relation med prickskytten på taket nästan gör henne frisk, jag ser hur hon sakta går uppför trappan till taket... ja, det är en berättelse som är helt omöjlig att glömma och som blir väldigt närvarande här. Jag tänker på Alexandre Najjar som i Krigets skola beskriver en taxifärd över till den andra sidan, tolv sekunders skräck, i ett fasansfullt tempo där man som läsare faktiskt blir kallsvettig. Jag tänker på De Niro's game av Rawi Hage, sedan Mischa Hillers skildring av ett belägrat Beirut 1982 genom protagonisten Ivans upplevelser i Sabra zoo. Min författarvandring blir ännu mer levande av det jag får höra från dem som upplevde helvetet här under så många år. "Hur överlevde ni?" frågar jag. "Det undrar vi också" är oftast det svaret jag får.

Men naturligtvis är det inte bara kriget jag tänker på här. Jag botaniserar i bokhandlarna, jag strosar runt på bokmässan, pratar med förläggare, författare och illustratörer, jag får äntligen prata böcker med människor som läst samma böcker som jag själv vilket är en fantastisk upplevelse för mig och något som gör mig överlycklig. Jag har havet på ena sidan och bergen på andra, och jag frågar mig själv hur en så stor del av mitt liv kunde passera innan jag äntligen kom hit!

Zahra's paradise, av Amir och Khalil

Jag tror att jag har skrivit om Zahra's paradise förut, innan den fanns som tryckt bok. En tecknad serie som under några år funnits på internet på flera olika språk, bl a svenska, om efterdyningarna av protesterna i Teheran 2009. På hemsidan för serien kan man läsa följande: "So a Persian writer, an Arab artist and a Jewish editor walks into a room..." Ja ungefär så började det hela och att så äntligen hålla den tryckta versionen i handen känns nästan otroligt. Berättelsen börjar i protesterna efter valutgången i Iran 2009 där Mehdi, en fotbollsälskande ung demonstrant har försvunnit. Hans mamma Zahra och bloggande bror Ahmed ger sig ut för att leta och deras eftersökningar kommer att ta dem genom en grym regims labyrintliknande korridorer. Från sjukhus till bårhus, enträget bönfallande korrupta byråkrater, och när Ahmed med hjälp från det omöjligas håll lyckas hacka sig in på fängelsets datorer och får kännedom om en "hemlig begravningsplats" så står de till sist inför sanningen, lika grym som vägen dit. 

Det är inte bara själva berättelsen som är verklighetsbaserad, genom boken får man också en stor dos kunskap om persisk politik och om de politiker som i dag styr Iran och som påverkade valet och dess utgång. Det är en osminkad skildring av fängelseupplevelser, av fångvaktare, högt uppsatta politiker och präster. Där finns hänvisningar till händelser som skett alltsedan 1979 men det finns också hänvisningar till de stora poeterna Rumi och Ferdowsi och den kulturskatt som vi också måste minnas. 

Författarna är också tydliga med att de inte vill ta åt sig äran av Zahras paradise, egentligen har inte boken någon som helst betydelse menar de, det är de verkliga berättelserna den bygger på som har betydelse. "If we succeed, it is because fiction can open a window into reality when reality is too painful, distant, silent, or hard to reach. What happens through that window is anyone's guess. It is certain that words and images have the power to expose truths that can break through some very thick walls". Efter att ha läst Zahra's paradise och Joe Saccos tecknade reportage från Palestina kan jag bara hålla med om att text och bild tillsammans har en extra kraft i vissa avseenden. 

Amir och Khalid är av politiska skäl anonyma. Hemsidan för Zahra's paradise hittar du här och där kan du läsa mer om boken och också läsa det första kapitlet på svenska. Än så länge har jag bara sett den i tryck på engelska och tyska, men vad jag förstår kommer den att tryckas också på de andra språken, förhoppningsvis också på svenska.

Palestine och Footnotes in Gaza, av Joe Sacco

Det här hör inte till kategorin arabisk skönlitteratur, snarare är det ett krigsreportage i form av en tecknad serie. Joe Sacco är journalist och under den första intifadan spenderade han ett par månader bland palestinier på Västbanken och i Gaza. Han reste runt, intervjuade, betraktade och skrev. Resultatet är Palestine som först kom ut i en serie av 9 delar men som så småningom publicerades i en enda volym och som 1996 vann American Book Award.

Det är nästan svårt att skriva om hans reportage för teckningarna gör att allt kommer väldigt nära, det är en naken beskrivning av människors rädsla, ångest och förnedringen de möter, den ständiga terrorn, bostäder som rivs, ja allt det som reportagen brukar handla om. Men det här är samtidigt så annorlunda, Joe Sacco möter alla med samma tydliga budskap: "Berätta". Och människorna berättar, barn, vuxna, kvinnor och män, ungdomarna som kastar sten, föräldrarna som sörjer sina döda barn, alla berättar sin historia och Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett unikt sätt i sina svartvita teckningar.

Det som också gör boken speciell är Saccos syn på sig själv, för han finns med där bland bilderna, hela tiden och han betraktar sig själv, är kritisk, ser sina egna fördomar komma fram och hymlar inte med dem. I bland är det så tydligt att han inte vill höra mer, inte vill se mer, nu har han fått nog, han svär över horderna av småpojkar som följer honom som iglar, han är trött på att dricka sött te, det ständiga vinterregnet och de leriga flyktinglägren. Men han gör ett enastående jobb och inget reportage om Palestina har berört mig mer.

Footnotes in Gaza är om möjligt ett ännu starkare reportage. 1956 skedde en massaker på upp emot 400 civila palestinier i Khan Younis och i Rafah. Joe Sacco upptäcker händelsen genom en fotnot i en FN-rapport och blir nästan besatt av att ta reda på vad som hände under de där dagarna. Han reser alltså till Rafah för att leta efter människor som var med om händelsen och överlevde, de som då var skolbarn eller unga och minns och kan berätta. Samtidigt kommer Sacco till ett Rafah som har fullt upp med att överleva vardagen, de av bulldozrar förstörda husen, arbetslösheten, fattigdomen, ockupationen och det är lättare sagt än gjort att få folk att börja minnas 1956. Ofta protesterar de unga han möter och vill att han ska skriva om det som händer nu, vad har 1956 med dem att göra? Men han är påstridig och till hjälp har han Abed som är minst lika hängiven och gör allt för att hitta dem som minns och vill berätta. Sakta men säkert utkristalliserar sig en bild av det fruktansvärda, och det hemska blir som vanligt i Saccos bilder en grym verklighet. De gamla människornas ansiktsuttryck när de med fasa berättar det de var med om är omskakande och ibland får jag nästan lust att säga till den här journalisten "Sluta nu, ser du inte hur de plågas av sina minnen".

Sacco själv då? Precis som i Palestine finns han med i sina egna teckningar och han ser sig själv och sin besatthet av 1956. När någon stackars förvirrad människa plötsligt berättar om 1967 blir han irriterad och går därifrån utan att dricka upp sitt te. Det är ju för tusan 1956 han skriver om, ingenting annat! Men det är inte sant, för genom att vara i Rafah under sina intervjuer och undersökningar beskriver han Rafah av i dag och det är inte heller någon trevlig läsning.

Både Palestine och Footnotes in Gaza har nyligen kommit ut på svenska (Palestina - ockuperad nation och Gaza : fotnoter till ett krig). Läs dem, båda dessa böcker är storverk och man kan knappast läsa bättre reportage från Palestina.

Länktips

Här kommer tips på fyra intressanta artiklar jag läst under den senaste veckan.

I väntan på att få veta nomineringarna till 2012 års arabiska Booker-pris (tillkännages10 november)  kan man fundera över vilken funktion de stora litterära priserna egentligen har och om de uppfyller förväntningarna. Författaren Raja Alem som i år blev den första kvinnan att motta priset, (ok hon fick dela det med Mohammed Achaari) menar att priset gör en enorm skillnad, inte enbart prissumman, bara det att finnas med på den långa listan ger författaren en enorm uppmärksamhet och chans att översättas till andra språk. Den kritik som riktats har ofta handlat om att det är för få kvinnor som nomineras, att författare varit alltför allierade med etablissemanget eller att romanerna ofta varit alltför västerländskt influerade. Trots detta, anser Raja Alem, priset är viktigt och har en viktig funktion, både för författaren och för spridningen av arabisk litteratur. (Läs artikeln här).

Hissa Hilal kommer, precis som Raja Alem, från Saudiarabien, närmare bestämt från Mecka. Hennes genombrott i 2010 års upplaga av tävlingen Million's poet var fantastisk. En kvinna i heltäckande klädsel i direktsänd saudisk TV som i sin poesi går hårt åt religiös extremism. Något liknande hade man inte sett eller upplevt tidigare. Hissa Hilal själv tar det lugnare och menar att hon alltid varit en "fighter", alltid skrivit om orättvisor och menar dessutom att den saudiska kvinnan i tidigare generationer upplevt större frihet än de gör i dag. Hon har samlat poesi som skrivits från 300 år tillbaka och fram till i dag och ser tydligt hur de kvinnliga poeterna tidigare kunnat uttrycka sig  mycket kritiskt till männen i sin omgivning och det politiska styret. Läs mer om Hissa Hilal, om hennes barndom och uppväxt i en beduinfamilj och lyssna till hennes poesi i artikeln "You will see a lot of great things coming from Saudi women".

Hisham Matar har ju varit högaktuell i och med allt som hänt i Libyen under året. Han verkar befinna sig överallt på samma gång, i alla sammanhang som rör sig kring den arabiska våren och Libyen och som den fantastiska författare han är tycker jag själv inte att det är för mycket.Här är han så igen, i en artikel om Libyen, men också om förändringarna i samhället i stort, och skarpsynt som han är påminns vi om att den arabiska våren inte alls började med den tunisiske fruktsäljaren utan redan för över hundra år sedan, med den tidens revolutionärer, författare och lärde som ropade på förändringar i riktning mot ett modernt och demokratiskt samhälle.  
"History moves at such a glacial pace much of the time, and moments like this it seems to move at the speed of light," he said. "But we can't expect it to continue to move at that pace. A hundred years might be a good distance to judge whether this has been a good idea. It's going to take that long for these events to reverberate."  
(Läs artikeln här.)

Till sist lite om Nawal al-Sadawi, en författare som med sina 80 år nog alltid varit högaktuell, oberoende av samhällsomvandlingar och revolutioner, men alltid haft med politiska budskap i sina texter. Nu skriver hon på en ny roman, utifrån hennes egna upplevelser från Tahirtorget tidigare i år, upplevelser som hon beskriver påverkade henne till att bli  en både ny och bättre människa och om hur de på Tahrir utlevde sina drömmar om en jämlik värld. Om al-Sadawi brukar sägas att hon är mer betydelsefull för den västerländska publiken och i viss mån kanske det stämmer, men hennes betydelse i arabvärden ska absolut inte förringas. Nu har vi i vilket fall som helst en ny roman att se fram emot.

Malaak: angel of peace, av Joumana Medlej

                    Ett ändlöst krig rasar i Beirut, människorna lider av det fruktansvärda våldet. Högt uppe bland bergen växer Libanons uråldriga cederträd, landets väktare, de ser ondskan sprida sig och beslutar sig för att handla. "We will send them a guardian in their own likeness". Ur en kotte som faller från ett av cederträden föds så Malaak, fredsängeln, som i skepnad av en ung flicka tas om hand av den herdefamilj som hittar henne.

Några år passerar, Malaak växer upp och ska flytta till Beirut för sina studier. Under resan dit får bilen punktering och Malaak sätter sig nere vid stranden och ser ut över havet. Plötsligt får hon en uppenbarelse i form av en bevingad häst som får henne att minnas tidigare drömmar, hon minns de gamla cederträden, hennes väktare, och hon börjar ana de starka krafter hon bär på. "You're a guardian ... like the trees! ... Like ... oh my God, like ME ... Väl i Beirut ställs hon inför dubbla utmaningar, hon måste finna sin styrka, växa in i den och hon måste också hitta svaret på varför hon är där, vilken hennes uppgift är.

Jag är faktiskt helt betagen, inte bara av formatet utan också av historien om Malaak själv. Hur hon sakta men säkert utvecklar sina förmågor, hur hon genomskådar krigets vansinne och ser att vad som döljer sig under många uniformer är inget annat än onda djinner som tagit människoskepnad. Kampen är allt annat än lätt, krafterna hon slåss mot är starkare än hon hade kunnat ana och utgången av de strider hon kämpar är inte självklara. Det är inte heller enbart striderna på Beiruts gator hon måste utkämpa, det finns en djupare dimension, hennes plågsamma drömmar tycks vara en nyckel rakt in i djinnernas egen värld och kanske är det där de hårdaste striderna ska komma att utkämpas.

Malaak är ett seriealbum och har hittills kommit ut i fyra delar. Striderna i Beirut anspelar naturligtvis på inbördeskriget. Joumana Medlej berättar själv i en intervju hur hon under kriget började teckna och hur idén om hur cederträden skickar ett barn för att rädda Libanon senare kom till henne. Efter kriget 2006 skred hon till verket och Malaak föddes. Albumen går att läsa online men det behöver kanske inte sägas ett det är en helt annan sak att hålla dem i handen. Skärmen ger inte de suggestiva bilderna rättvisa och man förlorar överblicken över de hela uppslagen. Del fem är på gång och man kan följa arbete allteftersom på malaakonline.com. Det går bra att beställa albumen direkt från hemsidan men själv vill jag nu bara att del fem ska vara klar till december då jag besöker Beirut och har möjlighet att köpa det direkt!

Jag frågade Joumana Medlej huruvida albumet finns översatt till arabiska och hon svarade att själva översättningen var gjord, men hon hade ännu ingen förläggare... Trist, jag skulle gärna se Malaak på Internationella bibliotekets arabiska avdelning!

The Smiles of the Saints, av Ibrahim Farghali

Haneen är 21 år och har just återvänt till Egypten efter att ha bott femton år på en internatskola i Paris. Hon var sex år då hon abrupt skildes från sin familj och har sedan dess endast träffat sin far Rami under hans oregelbundna besök. Nu plötsligt har Ramis tvillingsyster bett henne komma till Egypten, Haneen vet inte varför, men hon anar att det handlar om den stora familjehemligheten: Vad hände med Haneens mamma, varför försvann hon och varför skickades Haneen till Paris?

När hon kommer till Egypten får hon ta del av en gammal dagbok och berättelsens fokus hamnar på Rami och de vänner han omgav sig med under uppväxten. Det är inte endast Rami som kommer till tals genom dagboken, vid sidan om tar Emad vid och kommenterar händelserna, han som var Ramis bästa vän och som också älskade Christine. När Emad dör händer något som gör att livet tar helt nya vändningar, både för Rami och för Christine. Rami går med i en islamistisk grupp och Christine tar sin tillflykt i ett kloster medan Emads ande ständigt vilar över dem. Nu, många år senare, betraktar han även Haneen från de dödas värld och viskar till henne om det som var. Han viskar om den kärlek som bestod mellan Rami och Christine och om hur de återförenas och kommer att bli Haneens föräldrar i ett äktenskap som inte ses på med blida ögon och så försvinner Christine, och Haneen skickas till Paris.

Det är ingen lätt historia, berättelsen bär på flera tidslager som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det moderna blandas friskt med det historiska, vilket jag upplevde som lite rörigt men som samtidigt gav handlingen extra dimensioner som jag inte velat vara utan. Men, när jag läst sista sidan och ändå inte fått veta vad som hände Haneens mor kände jag mig nästan irriterad. Jag bläddrade frenetiskt igenom boken för att se om jag missat något bara för att inse att det faktiskt inte fanns något svar på gåtan, man kan bara ana, eller gissa. Ytterligare en irritation kände jag över att Haneens kärleksförhållande med en judisk man som planerar flytta till Israel, bara kommer med i förbifarten, som en parentes, som kuriosa, född ur ett muslimskt/kristet förhållande och på väg in i ett vadå?

Min irritation handlar egentligen inte om boken, varken innehållet eller sättet att skildra det som händer, det handlar mer om att den är lite ovanlig, att berättelsen kräver total fokusering. Det är en bok att helt enkelt ägna sig åt, men då vinner den absolut.

Syriska författare på svenska

Om det var klent med libyska författare som översatts till svenska är det i alla fall något bättre när det gäller författare från Syrien. Där finns poeterna Adonis, Nizar Qabbani, Faraj Bayrakdar och Muhammad al-Maghut, vi har Salim Barakat som både skriver poesi och prosa, men också mästerförfattaren Rafik Schami som ursprungligen är från Syrien men bor i Tyskland och skriver på tyska.

Adonis(أدونيس), ständigt nominerad till nobelpriset i litteratur, mästerpoeten som ofta nämns som arabvärldens främste nu levande poet. Huruvida det är sant eller inte finns det många delade meningar om, men han är nog den som är mest internationellt känd. Adonis är långt ifrån lättläst, men trots det var hans poesi under en period i mitt liv nästan beroendeframkallande. Det blev ett "Dagens Adonis", vare sig jag förstod orden eller inte. I inledningen till lyriksamlingen Detta är mitt namn läser jag följande: Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldigt seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse [...] Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Det kunde inte beskrivas bättre. För den som vill ge sig i kast med Adonis är det just Detta är mitt namn som jag skulle rekommendera. Förutom hans poesi, finns en CD med där han själv läser, boken innehåller också en kort intervju och en efterskrift av Sigrid Kahle och en del fina fotografier.

Förutom lyrik finns också en essäsamling, Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur, och en litteraturteoretisk skrift, En introduktion till arabisk poetik, där Adonis sammanfattar ett kvarts sekel av forskning om arabisk poesi och kultur. En väldigt fin bok för den som vill tränga lite djupare in i den arabiska poesin. Vill man lära känna Adonis lite mer finns Samtal med min far, Adonis, där hans dotter Ninar Esber frågar ut honom om hans uppväxt, hans förhållande till islam, kvinnosyn och också förstås om hans skrivande.

Nizar Qabbani (قباني‎ نزار) brukar benämnas "kvinnornas poet" och är om inte den mest kända poeten så kanske den mest älskade! Den diktsamlingen som finns på svenska har titeln Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, och det säger precis vad han var. Det berättas att när hans syster begick självmord på grund av att hon inte fick gifta sig med den hon ville, då bestämde han sig för att kämpa mot de sociala villkor som hade orsakat hennes död. Han poesi upphöjer ofta kärleken, han skriver om erotik och han skriver om feminism, men där finns också dikter med brännande politisk skärpa och motstånd. Det är dikter som talar direkt till läsaren, utan några omvägar. Nizar Qabbani avled i London 1998 i en hjärtattack. Han begravdes i Damaskus, den stad han själv menade lagt grunden för sitt skapande.

Faraj Bayrakdar , poet, journalist och vänsteraktivits, bor sedan några år tillbaka i Sverige. Han kom till Stockholm som fristadsförfattare 2005 efter 14 år i syriskt fängelse. Sina upplevelser från fängelsetiden har han skrivit om i Språkets och tystnadens otaliga svek, och det är obarmhärtigt smärtsam skildring. Boken ser inte mycket ut för världen men den lämnar spår, är helt och hållet omöjlig att glömma. En diktsamling finns också på svenska, Brev från isoleringscell 13 - dikter i urval.

Salim Barakat (بركات‎ سليم) är av kurdiskt ursprung men skriver på arabiska, både poet och prosaist utan några gränser däremellan. Han kom till Sverige som politisk flykting i slutet av 1990-talet och är sedan dess också bosatt här. På svenska finns fyra romaner och tre lyriksamlingar, alla utgivna på förlaget Tranan. Den självbiografiska romanen Järngräshoppan kom ut på svenska år 2000 och den fristående uppföljaren Fjädrarna två år senare. Döda noviser (2008) utspelar sig på svensk mark, närmare bestämt i Skogås men skulle kanske kunna utspela sig var som helst i världen. Den senaste romanen Geometriska andar kom ut så sent som 1 september 2011 och är Barakats egen tolkning av det libanesiska inbördeskriget. Lyriksamlingarna Rov och Grottorna i Haydrahudaus kom ut på svenska 2005 och Sovande rävar i rubiner 2010. Jag får väl erkänna att jag faktiskt inte har läst Salim Barakat, men blev inspirerad att göra det nu när jag började titta på vad som fanns översatt.

Muhammad al-Maghut (الماغوط‎ محمد) var en av de första poeterna som lämnade de traditionella strukturerna i poesin för den fria versen. Men han var inte bara poet, han skrev också pjäser och essäer och var ofta starkt kritisk till regionens härskare. Förlaget Tranan gav i år ut en samling dikter i svensk översättning med titeln Trampa på mitt hjärta. Läs också vad Cecilia Persson, som varit med och tolkat dikterna, skriver här. Muhammad al-Maghut avled i Damaskus 2006.

Rafik Schami är född i Syrien, var mycket politiskt engagerad i ett kommunistparti men flydde 1970 till Tyskland för att undgå militärtjänstgöring. Hans stora genombrott som författare kom med romanen Kärlekens mörka sida som inte liknar något han tidigare hade skrivit. Det är verkligen ett monumentalt verk med hederskulturen i centrum. Som tonåring blev han själv vittne till hur en bror dödade sin syster på öppen gata i Damaskus och händelsen gav honom idén att så småningom skriva om förbjuden kärlek. Det låter som ett ämne som skulle passa en västerländsk publik, men romanen är mycket mer än så, det är som en kalligrafisk fresk med ett innehåll som knappast går att greppa och som sträcker sig över 100 år av syrisk historia. Läs mer om Kärlekens mörka sida på Macondo. Rafik Schami har också skrivit barnböcker och tre av dem finns i svensk översättning. Nattens berättare, om en pojke som plötsligt blir stum och vars kamrater ska försöka lossa pojkens tunga genom att berätta varsin historia. En handfull stjärnor har självbiografiska drag och handlar om bagarsonen som inte alls vill gå i pappans fotspår utan drömmer om att bli journalist.  Det är ingen papegoja, en bilderbok om en papegoja som inte är någon pappagoja utan en mammagoja, illustrerad av Wolf Erlbruch. Schamis senaste mästerverk har ännu inte kommit ut på svenska men min gissning är att den redan är på gång. På engelska kom den ut i våras med titeln The calligraphers secret.

Libyska författare på svenska

Det skrivs mycket om Hisham Matar just nu. Det är inte något att förvåna sig över, han är inte bara en stor författare, han har också libyskt ursprung, är son till en libysk dissident, han skriver på engelska, är bosatt i London och är för oss i västvärlden kanske "språkligt och kulturellt lättillgänglig". Samma sak gäller förstås också en del andra författare, jag tänker närmast på Khaled Hosseini som med bästsäljaren Flyga drake under en tid fick representera afghanska författare innan vi också på svenska fick bekanta oss med Atiq Rahimi i Tålamodets sten. Men helt klart är att de författare som skriver på engelska har lättare att nå ut, att slå igenom i västvärlden.


Men, nu gäller det libyska författare som finns översatta till svenska och jag kan räkna till två. Ibrahim al-Kuni (الكوني‎ ابراهيم) och ovan nämde Hisham Matar (مطر‎ هشام) , det är sorgligt nog allt. 

Med mitt påstående att Hisham Matars böcker skulle vara språkligt och kulturellt lättillgängliga menar jag inte att de inte skulle vara bra eller läsvärda. Hans debutroman In a country of men (Ingen i världen, 2007) nominerades till Bookerpriset år 2006 och har dessutom fått flera prestigefyllda litteraturpriser. Det är en skildring av det libyska samhället utifrån en nioårig pojkes ögon, hans far har försvunnit, säkerhetspolisen övervakar hans hem, det är svårt att säkert veta vem som är ond eller god, vem man kan lita på. 
I år kom så titeln Anatomy of a Disappearance som jag ännu inte läst men definitivt kommer att läsa. På svenska kommer den ut i början av 2012 med titeln Analys av ett försvinnande. Båda romanerna har starkt självbiografiska drag, något som ger berättelsen lite extra tyngd. 

Ibrahim al-Koni (الكوني‎ ابراهيم) är nog Libyens mest produktiva författare med mer än 50 verk bakom sig och är översatt till ett trettiotal språk. Han är tuareg och i allt han skriver är den berbiska miljön påtaglig. Öknen, djuren, kulturen, myterna och magin är ständigt närvarande. I romanen Stenblödning skildras mötet mellan öknen och den västerländska kulturen på ett nästan aggressivt sätt. Det är mötet mellan tuaregen Asouf som kan och hittar i ökenlandskapet som i sin egen ficka, de västerländska turisterna och arkeologerna, och så stadsborna, tillika jägarna, Kain och Masoud.


Nej, Ibrahim al-Koni är inte lättillgänglig, hans berättelser har inget driv som för texten framåt, men det finns i stället ett djup och en slags längtan och mystik som är svår att förklara. På engelska finns ytterligare några titlar, t ex Anubis, The Animist och The Seven veils of Seth.


Så vad kommer att hända med den libyska litteraturen efter Qaddafis fall, blir det en renässans? Läs vad M.Lynx Qualey skriver om det i New life for new Libyan literature. Artikeln är hämtad från den engelska utgåvan av al-Masry al-Youm vars kultursidor är väl värda att följa.

Life is more beautiful than paradise, av Khaled al-Berry

Khaled al-Berry är 14 år då han kommer i kontakt med den islamistiska gruppen Jama'a Islamiya för första gången, inte i moskén, något som kanske verkat mer naturligt, utan på fotbollsplanen. Khaled växte upp i en sekulär och liberal medelklassfamilj, långt ifrån den misär man ofta tänker sig ligga till grund för potentiell rekrytering av unga självmordsbombare, så vad var det som fick honom att dras till en extrem islamistisk grupp? Någonting fick honom att sluta lyssna på sin favoritmusik, sluta se på TV, sluta gå på bio, byta ut jeansen mot den typiska långa skjorta som bröderna bar, ja till och med sluta spela fotboll för att i stället memorera Koranen. Något riktigt enkelt svar på frågan finns naturligtvis inte men i sin självbiografiska roman utkristalliseras framför allt tillhörigheten, att finnas med i ett sammanhang där ett slags kollektivt medvetande ger styrka och en känsla av att vara utvald. Under de följande åren (1990-tal) blir Jama'a Islamiya mer och mer involverad i den egyptiska politiken och blir en allt större fiende till staten, något som får Khaled att både fördjupa sin religiösa tro och sitt engagemang i organisationen. Han börjar vara med om att utföra mindre uppgifter, som att krossa turisters vinflaskor, ge predikningar både i moskén och på universitetet och han börjar också tro att han så småningom ska bli utvald för någon slags operation, en operation som skulle innebära martyrskap, att offra sig själv för något större. Men trots sin hängivenhet blir inte Khaled al-Berry utvald, i stället blir han som många andra bröder infångad av polisen och fängslad och de veckorna han sitter inlåst i cellen blir avgörande för hans framtid. I stället för att bli utsatt för svår tortyr ses han som en mindre terrorist, ofarlig för staten och blir inte på långa vägar så hårt behandlad som medfångarna blir, något som verkligen sårar hans stolthet. Det får också till följd att de andra bröderna börjar se misstänksamt på honom, han blir undanhållen information och förlorar all status inom organisationen. Så småningom släpps han ur fängelset och börjar sin resa tillbaka till det medelklassliv han kommit ur, en resa som på inga sätt blir enkel.

När jag först läste om Khaled al-Berrys bok kände jag mig tveksam, undertiteln "a jihadist's own story" kändes sensationsskapande och knappt trovärdig så det var med ett visst motstånd jag ändå började läsa. Behållningen är inte heller det "sensationella" i att en islamist med tankar på martyrskap "kommer på bättre tankar" utan snarare att få ta del av en ung människas inre tankar och funderingar. Khaleds religiositet känns faktiskt inte särskilt "fanatisk" utan framställs om oerhört meningsfull för honom. Han identifierar sig med sin muslimska historia, han studerar både Koranen och hadither, försöker hitta sin egen plats och grubblar över hur just han ska kunna föra budskapet om den sanna tron vidare. Det är inte heller sin religion Khaled till slut lämnar, utan den politiskt islamistiska organisationen.

På "The forgiveness project" skriver al-Berry "The most dangerous thing in life is to let people become convinced that truth has just one face". Läs vidare här.

Nya nummer av Karavan, Banipal och Kalimat

Det är bäddat för mycket god läsning framöver. Senaste numret av tidskriften Karavan, nr 2, 2011, har som tema "Ung arabisk litteratur, Röster från Egypten och Libanon". Jag har inte hunnit mer än bläddra igenom och skumläst lite här och där, men det ser mer än lovande ut. Där finns t ex ett avsnitt ur Ahmad al-Aidy's roman Being Abbas Al Abd i svensk översättning, intervjuer med bl a Joumana Haddad  (Lilits återkomst), två berättelser av Mansoura Ez Eldin och mycket annat. Arabisk litteratur, här på svenska!

Senaste numret av Banipal är i antågande och utlovar något så spännande som "Arabic writers in Sweden". Där finns Manhal al-Sarraj, Salim Barakat (fyra romaner och två diktsamlingar på svenska), Faraj Bayrakdar, (Språkets och tystnadens otaliga svek), Jonas Hassen Khemiri (behöver jag knappast flagga för), Sabri Youssef (två diktsamlingar finns på svenska) och några till.

Dessutom har den elektroniska tidskriften Kalimat kommit med sitt andra nummer och jag är lika förtjust som över det första! Artiklar som "Multiculturalism- reality or illusion?", "Masked faces: a twofold threat to national security and women's liberation", andra delen av "Arabic music today", "Profiling Jordan's DJs" och så finns där recept, boktips, en spellista och massor av annan spännande läsning! Fanns Kalimat i pappersupplaga skulle jag definitivt prenumerera på den! Än så länge finns den, helt gratis, att läsa på http://www.kalimatmagazine.com/.

Murder in the tower of happiness, Muhammad Tawfiq (محمد توفيق, طفل شقي اسمه عنتر)

Murder in the tower of happiness utspelar sig i Kairo, i ett höghus vid Nilen. Ahlam, en ung vacker skådespelerska, hittas mördad i en av hissarna, naken, strypt. Under den polisundersökning som pågår får vi möta husets mycket märkliga invånare genom ett antal personer som engagerar sig i händelsen.

Men som den lite märkliga roman det här ändå är så är det något helt annat än ett mord som utgör öppningen. Där står Sergeant Ashmouni och dirigerar den kaotiska trafiken och blir vittne till hur ett piano som av en osynlig hand skjuts ut genom en balkongdörr, från den 13e våningen.

Like an angry cloud, the piano's blackness blocked the disc of the sun. It was a fancy piano. He was familiar with its likes from watching Abdelhalim and Farid Alatrash movies. But from his current perspective, the piano lacked any poetic or musical allure. It was menacing, ghostlike, as it floated out of the balcony held by a firm but invisible hand. Its straight wide edge appeared first, then its silhouette narrowed and ended in the shape of the tip of a roasted sweet potatoe. After it had completely cleared the balcony, the piano remained for a few seconds suspended in the mid air. Then suddenly, it plunged. The invisible hand had abandoned it to its fate, rendered it to the force of gravity that makes no exemptions. So, lika a bomb, it dropped on the unsuspecting Nile Corniche. [...]The sound bomb was followed by a series of musical groans: materials of diverse densities colliding, springs tinkling, echoes reverberatin - in short, the groans of a dying piano.


I fallet krossar pianot en splitterny mercedes som står parkerad vid höghusets entré. Bilen ägs av ingen annan än Shaker Pasha, som också äger den lägenhet där mordet på Ahlam ägde rum, en lägenhet som nu stått tom de senaste tre månaderna. Shaker lider så svårt av sin sömnlöshet att han efter händelsen med pianot anlitar ett medium för att driva ut den ande som verkar ha gått bärsärkargång i lägenheten och hoppas på så sätt bli befriad från sömnlöshetens våndor. Mediet, Abd al- Malak, är en ung man, som trots sin amerikanska ingenjörsexamen inte lyckats hitta något jobb och i ren desperation utgivit sig för att vara parapsykolog. Hos Shaker Pasha träffar han Cerebellum, en före detta kärnkraftsingenjör från Irak och tillsammans bosätter de sig i lägenheten på 13e våningen. Där passerar sedan ett antal mycket speciella personer som alla på ett eller annat sätt haft med Ahlam att göra. Journalisten Islah Mohandes har i sina efterforskningar kring mordet nästan identifierat sig med Ahlam, bär omkring på skådespelerskans dagbok hon kommit över och försöker desperat förhindra att Ahlams yngre syster möter sin storasysters öde. Samtidigt försöker hon få sina artiklar om mordet på Ahlam publicerade men blir ständigt motarbetad av tidningens chefredaktör. Sergeant Ashmouni balanserar mellan sina två fruar och försöker vara båda till lags men lider oerhört av sin tillvaro, av trafiken, av mutorna, av de rikas lögner och vill bara få lugn och ro. Hela atmosfären runt The Tower of Happiness är fylld av desperation, av olyckliga människor och så Ahlams olycksaliga ande som gått fram som en tornado i lägenheten på 13e våningen. Endast ett litet bord med en vit ros i en vas står kvar, en ros helt oberörd av den tid som gått sedan mordet. Mitt bland alla människor i huset rör sig också pojken Antar med sin fotboll och katten Mishmish och det är genom Antar som den döda skådespelerskan talar under seanserna.

Murder in the tower of happiness har beskrivits som arabvärldens första thriller men romanen är så mycket mer, i mina ögon kanske mest en vass samhällskritik i en thrillers form. Jag har kämpat mig igenom boken för texten kräver verkligen sin läsare. Det går inte att slöa sig igenom, det är som om vartenda ord bär på något som ger innehållet en mening och missar man något blir det lätt obegripligt och rörigt. När jag hade lyckats krångla mig igenom första halvan så gick det sedan nästan av sig självt och läsningen blev den där njutningen jag inte kan få nog av. Dessutom, under de sista sidorna ville jag inte att det skulle ta slut alls, då när vasen med rosen föll, samma väg som pianot, en våning för varje klockslag, de tolv slagen nyårsaftonen år 1999.

Veckans länktips

Eftersom det för ögonblicket går lite trögt på läsfronten tänkte jag tipsa lite om några intressanta artiklar jag stött på under de senaste veckorna.

Tiden för orientaliska klichéer är inte över, långt därifrån, de lever och frodas inte minst i böckernas omslagsbilder. Den jordansk/brittiska författarinnan Fadia Faqir har egen erfarenhet av detta och skriver i artikeln A Dalek in Burqa om hur både hennes egna böcker och andras hanterats i olika utgåvor i olika länder.


"Bedouin Jordanian women are represented on the cover by Afghani women in burqa. In the Czech Republic My Name is Salma is translated into 'Sin and Damnation' and has a woman with a thin veil standing in a mosque. This particular brocaded veil and mask can be found in the Gulf region rather than the Levant, where the novel is set. This cultural inaccuracy is comparable to having Paris on the cover of Martin Amis's novel London, or the Tower of Pisa on the cover of Pat Barker's Union Street."

Arteast är en organisation som presenterar samtida konst från Mellanöstern och Nordafrika, film, litteratur och visuell konst inkluderat. Under rubriken Literature in translation läggs varje månad ut en elektronisk tidskrift, Shahadat, en plattform där unga författare och skribenter har möjlighet att sprida sina alster, korta texter, noveller, reflektioner både i originalspråk och i översättning. Det senaste numret fokuserar på den populärlitteratur som föddes under revolutionen på Tahirtorget i början av året. Skribenterna analyserar hur protesterna förändrade det politiska berättandet genom karikatyrer, graffiti och annan gatukonst. Signs of the Times :  the popular literature of Tahrir . 

Emellanåt får jag frågan varifrån jag får tips om de böcker jag läser. Fortfarande är bloggen Arabic Literature in English den överlägset bästa informationskällan, inte enbart för titlar utan för vad som händer i det litterära arabvärlden över huvud taget. 

En annan källa är Haus Publishing and Arabia Books vars nyhetsbrev alltid är inspirerande läsning och för min del också brukar resultera i nya böcker i bokhyllan. 

Ni har väl koll på renaramaarabiskan.com, UR:s satsning på en programserie som undersöker det arabiska språkets ställning i Europa. Följ Nadias blogg, just nu är hon i Sarajevo och dricker turkiskt kaffe! Serien kommer att sändas i SVT till hösten. Renaramaarabiskan har också en grupp på FB som är rolig att vara med i. Där hittade jag dansgruppen Accrorap med franska och algeriska dansare som får avsluta skrivandet för idag.  

Botkyrka internationella bokmässa 5-7 maj

På torsdag 16.00 slår portarna upp till Botkyrka internationella bokmässa. Det är inte vilka gäster som helst som väntas till första kvällens litteraturfest, men den största stjärnan är nog ändå Nawal al-Sa'dawi. Enligt rykten vill hon inte tala om sina böcker utan om egyptisk politik, om den "arabiska våren", något som helt säkert blir lika intressant och inspirerande. För det är just inspirerande hon är, hon inger så mycket hopp och mod och faktiskt inte minst livsglädje, trots att glädjen kan tyckas långt borta i hennes böcker. Jag lyssnade till henne under bokmässan i Göteborg i höstas och kommer självklart att vara med också i Botkyrka. 

Kvällens andra gäst är kanske inte lika "stor" men lika intressant. Faraj Bayrakdar (poet, journalist och vänsteraktivist) satt 14 år i syriskt fängelse, frigavs efter internationella påtryckningar och kom till Stockholm 2005 som "fristadsförfattare". I gårdagens DN publicerades en artikel om honom, men där nämndes tyvärr inte hans kommande medverkan i Botkyrka. Mitt eget första "möte" med Bayrakdar var i ett jobbigt väntrum för flera år sedan då hans bok "Språkets och tystnadens otaliga svek" just kommit ut på svenska. I det där väntrummet bläddrade jag i en tidskrift och hittade en artikelintervju med Bayrakdar och jag tänkte mycket på den där styrkan, gnistan av hopp som aldrig kvävts, trots den reella mardröm han så länge levt i. Mina slutsatser just då var att den där gnistan måste finnas hos alla, också hos mig, i mitt eget lilla privata mardrömsmörker och att människan (mig själv inbegripen) har en inneboende kraft. "Språkets och tystnadens otaliga svek" är en smärtsam läsning, men den har en självklar plats i min "viktiga-böcker-hög". På svenska finns också en helt nyutgiven diktsamling "Brev från isoleringscell 13, Dikter i urval". 

Kvällens tredje gäst är poeten Ghayath Almadhoun från Syrien/Palestina. År 2010 publicerades en diktsamling på svenska "Asylansökan", (som jag nu får skämmas lite över att inte ha läst). SVTs Babel gjorde en intervju med honom i samband med detta och en liten del av den intervjun finns här. Almadhoun framträdde på Stockholms Poesifestival 2010, där hans dikter också tolkades till svenska. Lyssna och njut!

Boka in torsdag nästa vecka så ses vi i Botkyrka!

Learning English, av Rachid al-Daif ( رشيد الضعيف)

Det är en enda mening som får Rachid att tappa fotfästet, en till synes oskyldig fråga som kastar honom in i ett kaos han trodde han tagit sig ur för länge sedan.

Rachid är en modern "beiruti", ständigt uppkopplad, mobilen påslagen, telefonsvararen i gång, alltid nåbar, en högre utbildning, ett bra jobb på universitetet, lever ett världsligt liv och det enda som tycks honom lite besvärligt är att han inte lärt sig engelska, som en fläck på ett annars till synes perfekt liv. Den här dagen sitter han på ett café tillsammans med en god vän och får genom en kort tidningsnotis veta att hans far två dagar tidigare mördats. "A case of blood revenge". Rachid blir chockad och vännen försöker lugna honom genom att antyda att det kan vara någon annan med samma namn. Omöjligt, Hamad D., i byn Zgharta, det finns inget tvivel. Så kommer då den ödesdigra frågan: "Are you sure he's your father?"... Denna fråga som plågat Rachid under hela uppväxten, denna fråga han med sitt moderna liv i Beirut trodde sig kommit undan och knappast längre reflekterade över. En fråga som plötsligt får en brinnande aktualitet och en helt ny betydelse, för om han är sin fars son ställs han inför frågan om blodshämnd. Ingen av hans fars bröder har meddelat honom om mordet och betyder då det att de vet...?

I sin desperation går Rachid tillbaka i tankarna till sin barndom, vänder ut och in på alla varför-hur-vem. Han erinrar sig händelser som kan ha betydelse, tecken, viskningar, och för varje sida i den här boken känns det som om Rachid faller mer och mer samman. Men om man läser noga så är det tydligt att det inte handlar om kaos, det handlar om mönster, regler för livet i ett hårt klansamhälle och hur svårt det är att inte passa in i det mönstret men också hur ofantligt svårt det är att ta sig ur.

Rachid al-Daif är en av Libanons stora författare av i dag. Han har jämförts med Italo Calvino och Umberto Eco och därför är det lite konstigt att inte fler än fyra av hans ca 13 verk översatts till engelska. Däremot är en av hans titlar i stället översatt till väldigt många språk, bl a till svenska, nämligen Käre Herr Kawabata (Tranan, 1999). Jag hittar inte någon riktigt bra beskrivning på svenska att länka till, så jag får helt enkelt läsa den på nytt och skriva om den här på Bokstigen. Rachid al-Daif själv har en fin hemsida, på nio språk! Dock inte på svenska.

Wolves of the crescent moon, av Yousef Al-Mohaimeed (يوسف المحيميد)

Det är kväll i Riyadh. Mitt bland väntande människor på en busstation står Turad och söker med blicken över den elektroniska informationstavlan, han försöker mödosamt läsa namnen på städerna men hittar inte den destination han söker, Helvetet. Kanske inte så märkligt, Helvetet finns ju runt omkring honom, han är redan där. Tillfället gör att Turad denna kväll kommer över en officiell rapport om ett övergivet barn, den ligger där i en mapp framför honom, kvarglömd av någon resenär och allteftersom Turad läser rapporten framträder en bild av tre människoöden, berättelsen om honom själv, ett barn och en eunuck, sammanlänkade av ödet, i en stad där de desperat försöker överleva.

Jag tänker på gammalarabisk poesi, ökendiktarna, vagabonddiktarna och läser en strof ur Christofer Tolls tolkning (1964) av en dikt som tillskrivs rövarpoeten Ta'abbata Sharra: "Med ensamheten som förtroget sällskap vandrar han den rätta vägen, där de irrande stjärnornas moder går fram". Turad och hans två "bröder" har, precis som rövaren Ta'abbata Sharra, hamnat i samhällets utkant, av olika anledningar. Ensamheten, förvirringen men också styrkan får leda framåt och det gäller att hitta den egna vägen. Det jag kände var så speciellt i romanen var också att Al-Mohaimeed lyckas förmedla ett djupt traditionellt samhälle mitt i den moderna världen på ett nästan förunderligt sätt, utan att hemfalla åt ökenromantik och exotism. Inte heller skildrar han förändringarna som en "krock" mellan gammalt och nytt utan som ett leverne sida-vid-sida, där människorna försöker väja och möta, hitta olika sätt att förhålla sig till den vilsenhet som infinner sig. Det var en berättelse som verkligen berörde mig djupt och som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver.

Yousef Al-Mohaimeed har en officiell hemsida på engelska där man kan läsa mer om hans spännande författarskap.

The Final Bet, av Abdelilah Hamdouchi

 Othman är en marockansk och välutbildad ung man. Innan han mötte den 40 år äldre fransyskan Sofia var han arbetslös, fattig och fullständigt desperat men deras gemensamma liv har gett honom ett hem i Casablancas mest fasionabla kvarter, han har tillgång till en fin bil, dyra kläder och han kan försörja sina fattiga föräldrar som lever kvar i hembyn. På ytan ser allt fantastiskt ut men inom sig finner Othman bara vämjelse och avsky. Det enda som ger honom tröst är förhållandet med Naema, Sofias attraktiva och unga aerobicsinstruktör.


Det är sen kväll och Sofia väntar otåligt på att Othman ska komma till sängs med henne. Efter att ha ropat på honom flera gånger står han där i dörren.

"Coming to sleep, chéri?" she asked, already knowing the answer.

"I have to take the dog out," he muttered without looking at her.

"But I already walked him today."

Did she know why he left the house every night?

"I like taking him for a walk after work."

After a moment of silence, she smiled indulgently.

"Don't be late, chéri."

Othman träffar Naema men mötet blir inte vad han förväntar sig. Naema börjar ställa krav på att han ska lämna Sofia, och deras möte slutar i ett upprört gräl. Othman hatar Sofia, hennes nakna, rynkiga kropp gör honom illamående och varje kväll när han håller om henne i sängen fantiserar han om att mörda henne, göra sig av med allt som plågar honom så. När han efter den här kvällens möte med Naema återvänder hem, djupt bedrövad, möter han en syn i sovrummet som är obehagligt lik fantasierna. Sofia är död, brutalt mördad och det är blod överallt.

Ganska snart riktar kriminalaren Alwar in sig på Othman. Det visar sig att Sofia nyligen testamenterat hela sin egendom till sin unge make och när dessutom förhållandet till Naema uppdagas och Othmans fingeravtryck finns på mördarens vapen, då verkar fallet löjligt enkelt att lösa, men Alwar måste få fram fler konkreta bevis.

Deckargenren är kanske inte riktigt etablerad i den arabiska litteraturen ännu men The Final Bet innehåller ändå några "klassiska drag", t ex är Alwar en lite avdankad kommissarie, allmänt bitter över tidens gång och det nya det innebär. När hans assistent upprörs över att Othman släpps ur häktet försvarar han sig trött:

"And what do you want me to do in this age of democracy and human rights?" he said derivisely. "There is no more falaqa, no more shock treatment, no more beatings and torture..."


Lite spänning och samhällskritik, lite lagom roande och intressant, men eftersom jag inte läser särskilt mycket deckare vet jag inte om jag kan rekommendera den som just "en bra deckare", den känns lite för förutsägbar och simpel för det. Men den var "trevlig" att läsa och eftersom det nu är den första arabiska deckaren som översatts till engelska måste jag ju ändå flagga för den. Åtminstone tog jag Alwar till mitt hjärta och engagerade mig i texten tillräckligt mycket för att tycka lite synd om Othman (även om han inte var särskilt sympatisk).

Abdelilah Hamdouchi har skrivit fler deckare och alla har filmatiserats för den marockanska televisionen. Jag blev faktiskt riktigt sugen på att försöka få tag på en inspelning av just The Final Bet. Kan någon vänlig själ hjälpa mig med det kanske?

The night counter, av Alia Yunis

Fatima Abdullah har levt i 85 år och hon förbereder sig för närvarande på sin död. Faktum är att hon vet att hon har nio dagar kvar av sitt liv eftersom Scheherazade nu besökt henne i 992 nätter. Varje natt har Fatima berättat för henne om sitt liv väl medveten om att den ettusenförsta natten blir den sista. Det börjar bli lite panik för hon har en hel del saker kvar att uträtta. Hon måste ta beslutet om vem av de omöjliga barnen som ska få ärva huset i Libanon (ett hus hon själv inte satt sin fot i på nästan 70 år!) ; hon måste hitta en fru till sitt mest älskade barnbarn (som hon mycket väl vet är öppet homosexuell, fast det ordet inte får nämnas) ; hon behöver göra upp med sin man hon just skiljts från och mitt i allt detta dyker en 17-årig gravid flicka upp, ett barnbarnsbarn hon knappt visste existerade, en flicka som vill lära känna sin gamla släkting. Det är ganska kaotiskt runt om Fatima och det blir inte mindre rörigt då två FBI-agenter börjar spana i hennes omgivning...

I början av berättelsen störde jag mig ganska mycket på de "overkliga" mötena med Scheherazade, den världsberömda berätterskan ur "Tusen och en natt". På sin flygande matta reser hon runt till Fatimas barn och barnbarn och det är alltså genom henne man får lära känna den här stora, röriga och komplicerade familjen. Fatima själv berättar om det som varit och Scheherazade berättar om det som är och till slut så vann den här omöjliga relationen mitt hjärta totalt och den flygande mattan blev självklar. Det finns många allvarliga teman invävda i romanen, som t ex konflikter mellan generationer, olika identiteter, att leva i exil, fysiska och psykiska sjukdomar. Fatima själv ses ur sin omgivning som mer och mer senil och som en fara för sig själv, ingen annan ser ju Scheherazade som är orsaken till en hel del som sker. Trots allvaret är boken full av humor och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer tyckte jag om den. Jag är också annars nästan barnsligt förtjust i sådana här "familjeromaner", där man som utomstående får ta del av stora familjehemligheter och man så tydligt kan se hur trådarna löper mellan föräldrar-barn-barnbarn-barnbarnsbarn osv.

Alia Yunis är uppvuxen både i USA, Grekland och Mellanöstern, hon bodde i Beirut under inbördeskriget, ett tema som också kommer fram i The Night Counter. För närvarande undervisar hon i film och television vid Zayed University i Abu Dhabi.