The Smiles of the Saints, av Ibrahim Farghali

Haneen är 21 år och har just återvänt till Egypten efter att ha bott femton år på en internatskola i Paris. Hon var sex år då hon abrupt skildes från sin familj och har sedan dess endast träffat sin far Rami under hans oregelbundna besök. Nu plötsligt har Ramis tvillingsyster bett henne komma till Egypten, Haneen vet inte varför, men hon anar att det handlar om den stora familjehemligheten: Vad hände med Haneens mamma, varför försvann hon och varför skickades Haneen till Paris?

När hon kommer till Egypten får hon ta del av en gammal dagbok och berättelsens fokus hamnar på Rami och de vänner han omgav sig med under uppväxten. Det är inte endast Rami som kommer till tals genom dagboken, vid sidan om tar Emad vid och kommenterar händelserna, han som var Ramis bästa vän och som också älskade Christine. När Emad dör händer något som gör att livet tar helt nya vändningar, både för Rami och för Christine. Rami går med i en islamistisk grupp och Christine tar sin tillflykt i ett kloster medan Emads ande ständigt vilar över dem. Nu, många år senare, betraktar han även Haneen från de dödas värld och viskar till henne om det som var. Han viskar om den kärlek som bestod mellan Rami och Christine och om hur de återförenas och kommer att bli Haneens föräldrar i ett äktenskap som inte ses på med blida ögon och så försvinner Christine, och Haneen skickas till Paris.

Det är ingen lätt historia, berättelsen bär på flera tidslager som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det moderna blandas friskt med det historiska, vilket jag upplevde som lite rörigt men som samtidigt gav handlingen extra dimensioner som jag inte velat vara utan. Men, när jag läst sista sidan och ändå inte fått veta vad som hände Haneens mor kände jag mig nästan irriterad. Jag bläddrade frenetiskt igenom boken för att se om jag missat något bara för att inse att det faktiskt inte fanns något svar på gåtan, man kan bara ana, eller gissa. Ytterligare en irritation kände jag över att Haneens kärleksförhållande med en judisk man som planerar flytta till Israel, bara kommer med i förbifarten, som en parentes, som kuriosa, född ur ett muslimskt/kristet förhållande och på väg in i ett vadå?

Min irritation handlar egentligen inte om boken, varken innehållet eller sättet att skildra det som händer, det handlar mer om att den är lite ovanlig, att berättelsen kräver total fokusering. Det är en bok att helt enkelt ägna sig åt, men då vinner den absolut.