The Woman from Tantoura, av Radwa Ashour

Det är inte ofta jag gråter mig genom böcker, men Radwa Ashours roman The Woman from Tantoura fick det att brista gång på gång. Ingen författare, vid sidan av Ghassan Kanafani, har fört mig så nära det palestinska folkets lidande som hon. Kanske blev berättelsen extra stark genom att jag läste den under sommaren 2014, parallellt med nyheter från Gaza, e-postmeddelanden från vänner i Palestina och att romanen, som utspelar sig från tiden vid Nakba (katastrofen 1948) fram till slutet av 2000, blev en påminnelse av att Nakba inte är annat än en ständigt pågående katastrof.

Berättelsen innehåller allt det lidande som man kan förvänta sig: massakrer, flyktingläger, FN-resolutioner, bosättningar, terroristattacker, död och förstörelse. Men där finns Ruqayya, kvinnan från Tantoura, som vi får följa från det att hon som flicka står på stranden i Tantoura, genom flykten då hon ser sin far och sina bröder mördade, till Libanon där hennes barn växer upp. I Beirut upplever hon inbördeskriget, massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila, och så småningom övertalas hon av sin son att komma till honom i Abu Dhabi. När hennes dotter bestämmer sig för att studera i Alexandria följer Ruqayya med dit men så småningom återvänder hon till ett då oigenkänligt Beirut. Kärleken till Palestina är ständigt närvarande liksom hennes längtan hem till byn Tantoura. Husnyckeln hennes mor alltid bar om halsen hänger efter moderns död runt hennes egen hals. Förlusten finns hela tiden där och en oerhört stark önskan om att en dag få återvända.

Romanen visar den oerhört komplexa tillvaro de palestinska flyktingarna efter 1948 tvingats leva under. Som paria, icke önskvärda någonstans, inga medborgarskap, inga rättigheter, hela tiden utlämnade till internationella hjälporganisationer. Det är under förfärliga omständigheter Ruqayya växer upp och bildar familj. Samtidigt som hon framstår som en enkel kvinna utan utbildning, är hon väl medveten om vad som händer runtomkring henne. Hon läser tidningarna, reflekterar över serietecknaren Naji al-Alis teckningar, hon analyserar och tar beslut, hela tiden uppmärksam på det politiska spel som pågår.

Även om berättelsen är fiktion och de flesta karaktärer påhittade så är händelserna verkliga. Massakrerna i Tantoura, Sabra och Shatila är bara några av dem och de palestinska byarna och städerna som nämns har alla funnits och är fortfarande del av Palestinas historia, liksom de historiska personerna som också figurerar. Trots allvaret och tragiken är det här en bok som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa, den berör och bilderna den framkallar etsar sig fast, länge.

Radwa Ashur är från Egypten, hon är professor i engelsk litteratur och har skrivit ett flertal romaner som också har översatts till engelska, alla lika läsvärda.
Granada
Siraaj
Spectres
Blue lorries

الطنطورية
رضوى عاشور

We are all equally far from love, av Adania Shibli

En kvinna blir ombedd av sin chef att skriva till en äldre man, något som leder till en kärlekshistoria, endast klädd i ord. Brevväxlingen ger hennes liv en mening så stark att när hans svar plötsligt upphör så kan hon inte låta bli att ändå fortsätta skriva. Att sluta blir detsamma som att invänta döden, även om också skrivandet inte är något annat än en väg mot döden.

Så övergår berättelsens första röst till rösten av en tonårsflicka. Afaf har ledsnat på skolan och börjar i stället arbeta på postkontoret där hennes uppgift är att öppna breven och informera sin far "medlöparen" om innehållet. Mycket sällan innehåller breven något värt att rapportera, men plötsligt börjar en rad kärleksbrev dyka upp, brev som är adresserade till en äldre man i byn. Afaf finner breven oerhört intressanta och i stället för att skicka dem vidare till adressaten behåller hon dem själv. Hon inspireras av breven och börjar själv skriva kärleksbrev som hon sedan säljer till byns flickor.

Lika plötsligt som breven upphör, lämnar berättelsen Afaf och nya röster träder in. En olycklig kvinna som lever i ett våldsamt äktenskap förälskar sig i sin sjukgymnast som mitt i hennes kärleksförklaring abrupt avvisar henne. En ensam arbetare i mataffären längtar desperat efter kärlek och trasslar fullständigt in sig i sina funderingar när han tvekar över huruvida han ska närma sig kvinnan på parkbänken, kvinnan som ser ut som den kvinna han ofta möter i sina drömmar. En annan man, vars kvinna plötsligt lämnat honom funderar över hur han ska kunna döda henne. När kvinnans röst tar vid vrids berättelsen från längtan till ren skräck. En skräck över mannens nattliga telefonsamtal, hans hot, hans oförmåga att kunna släppa taget och hans ständiga kontaktförsök trots att hon flyttar från plats till plats.

Det här är en nästan hypnotisk läsning. Det är svårt ibland att veta var rösterna börjar och var de slutar, hur de vävs in i varandra och går mellan desperat längtan efter kärlek och värme, till hat, avsky och skräck. Ändå finns det en poetisk balans som gör att allt flyter på, det är som om det inte spelar någon roll vem som talar, de är alla lika främmande inför livet omkring dem, de talar samma språk, de talar både för sig själva och för varandra och alla upphör de att tala lika plötsligt som de där första breven slutade komma.

Adania Shibli föddes i Palestina 1974. Hennes noveller och essäer har publicerats i många litterära tidsskrifter och hon har två gånger vunnit Qattan Foundations Young Writers Award-Palestine. Hon har översatts till flera språk och förutom We are all equally far from love finns romanen Touch på engelska.

På arabiska:

Kulluna ba'id bi-dhat al-miqdar 'an al-hubb / كلنا بعيد بذات المقدار عن الحب
Adaniyah Shibli / عدنية شبلي

Nätverket Librarians and Archivists with Palestine

Det är snart ett år sedan jag reste till Palestina med delegationen Librarians and Archivists to Palestine. Vi var en grupp bibliotekarier och arkivarier från USA, Kanada, Trinidad & Tobago, Palestina och Sverige som reste för att skapa kontakt med våra kollegor i Palestina, för att lära oss av dem och deras arbete, för att utbyta erfarenheter och själva se vad informationsarbete under ockupation innebär.

Sedan vi kom hem har vi arbetat med att skapa en struktur för vårt nätverk, vi har bildat några arbetsgrupper för olika projekt och vi har haft kontakt med varandra genom regelbundna telefonmöten. Både resan till Palestina och kontakten med övriga medlemmar har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Att få vara med och delta i det här arbetet är verkligen en ynnest!

I dag, 5 juni, på dagen 47 år sedan ockupationen av Västbanken och Gaza, lanserar vi vårt nätverk Librarians and Archivists with Palestine, "with" för att markera att vi inte bara var en tillfällig delegation utan är fast beslutna att fortsätta vårt projekt, att i solidaritet tillsammans stödja palestinska bibliotek och arkiv.

Det är inte bara namnet som är nytt, också vår webbsida är helt ny. Där finns information om platser vi besökt, forsknings- och kulturorganisationer som t ex Birzeit University, Issa Nashashibi Center for Culture and Literature, Tamer Insitute for Community Education och Saffourieh Museum for Heritage and Return. Men där finns också fotografier från resan, olika publikationer och dokument att ta del av.

Det viktigaste är ändå nätverket. Var och en som själv definierar sig som bibliotekarie, arkivarie eller informationsspecialist och godkänner nätverkets principer är välkommen att bli medlem. Som medlem  kan man också gå med i något av våra solidaritetsprojekt och bidra med sin kompetens för att stödja fri tillgång till information i och om Palestina.

För mer information, gå in på librarianswithpalestine.org. 

The Corpse Washer, av Sinan Antoon

"If death is a postman then I am one of those who recieve his letters every day. I am the one who takes them out carefully from their bloodied and torn envelopes. I am the one who washes them, who removes the stamps of death and dries and perfumes them, mumbling what I don't really believe in."

Jawwad är född och uppvuxen i en traditionell shiitisk familj. Hans far, liksom hans farfar och farfarsfar, har alla arbetat i familjens mghaysil, "tvätteriet", platsen där man tar emot de dödas kroppar för att utföra den rituella reningsceremonin. Jawwad förväntas ta över efter sin far och blir redan i unga år introducerad i yrket. Han själv har helt andra önskemål. Jawwad vill hedra livet, inte döden, han vill staka ut sin egen väg, inte följa i sin fars fotspår. Tvärt emot familjens önskan satsar han på sin konst och börjar under slutet av 1980-talet på konsthögskolan i Bagdad för att utbilda sig till skulptör.

Livet vill annorlunda. Saddam Husseins diktatur och 1990-talets sanktioner förstör hela den socioekonomiska samhällsstrukturen i Irak. USAs invasion och det sekteristiska våld som följer gör att det inte längre är möjligt att leva som konstnär och Jawwad ser sig motvilligt återvända till familjens mghaysil. Det finns ingen utväg, han måste försörja både sig själv och sin mor nu när hans far inte längre är i livet och dessutom finns det hur många döda kroppar som helst i våldets spår.

I cannot wake up from this endless nightmare of wakefulness. Some people go to work behind a desk on which papers are piled. Others operate machinery all day. My desk is the bench of death. The Angel of Death is working overtime, as if hoping for a promotion, perhaps to become a god. I walk down the street and look at people's faces and think Who among them will end up on the bench next for me to wash?

Den katastrofala situationen i landet gör att de döda kropparna som kommer in inte längre har några ID-handlingar eller ens några namn. Istället börjar Jawwad skriva ner dödsorsakerna som någon slags identifikation: a bullet in the forhead, strangulation marks around the neck, knife stabs in the back, mutilation by electric drill, headless body, fragmentation caused by suicide bomb. Nothing could erase the faces. My memory became a notebook for the faces of the dead.

Döden är naturligtvis hela tiden närvarande i romanen, men inte som huvudperson, eller ens som bärande tema utan ibland i bakgrunden, ibland i förgrunden. Det finns ingen skarp gräns mellan livet och döden, det är som om tvätteriet är en slags gråzon där de döda kropparna (ibland bara delar av kroppar) hanteras lika försiktigt och respektfullt av Jawwad och han unge assistent som om de levde.

The Corpse Washer är en av de vackraste böcker jag läst på väldigt länge. Det ligger en enkelhet över berättelsen, en sorg över orden och naturligtvis en sorg över att det liv Jawwad önskade inte blev möjligt att förverkliga. Alla val han gör verkar ändå leda tillbaka till familjens mghaysil, tillbaka till de döda kropparna. Tillbaka till granatäppelträdet som ensamt står i tvätteriets trädgård, trädet som vattnas av vattnet de döda kropparna renats med. Jawwad och granatäppelträdet, båda lever de med hjälp av döden.

På arabiska:

سنان أنطون , وحدها شجرة الرمان

Status: Emo, av Eslam Mosbah

Hur uttråkad kan man bli? Du har ett jobb som tråkar ut dig, du är ständigt kritiserad av dina föräldrar, du är osäker på vad du vill göra med ditt liv, du vet inte om du vill gifta dig med din kusin som också tråkar ut dig. Du sitter där framför Facebook och letar efter någon eller något, skickar ut vänförfrågningar till alla du tror kan ha någonting att ge dig, vad som helst, spänning, sex, droger, du söker någon/något som kan förändra ditt liv.

Emmie! Plötsligt dyker Emmies profilbild upp och du skickar ut samma meddelande som du brukar: Can we get to know each other?
Emmie svarar: You've got 175 characters to introduce yourself and say who you are. It'd be great if you could do it in less. If it's one letter more, I won't reply.

Emmie är emo. I mötet med Emmie blir du själv emo, du dras in i en värld av för dig underliga beteenden och klädstilar. Du möter alkohol, droger och sex, men du ställs också inför tankar och frågor om ateism och satanism. Mötet med Emmie förändrar ditt liv. Ingenting annat än Emmie är längre betydelsefullt, finns inte Emmie omkring dig så existerar du inte. Emmie är en gåta men du tror att Emmie är svaret på ditt sökande efter någonting meningsfullt. Emmie blir luften du andas, du följer henne, du älskar henne, du tror på hennes ord, du lämnar din familj, ditt jobb och du försöker lämna alla idéer du haft om samhällsmoral och sanning, vad som är rätt och fel och du tror att du vunnit över tristessen.

Även om det verkligen inte är lätt att känna sympati för vare sig berättelsens protagonist eller Emmi, eller ens för någon alls i den här boken så är det en både intressant och spännande berättelse. Den påminner något om Being Abbas al-Abd, av Ahmed Alaidy i det att båda dessa böcker beskriver uppgivenheten och desperationen hos en ung egyptisk befolkning, men Status: emo går på ett sätt lite djupare, utan att för den skull bli särskilt djup. Det är också precis där min entusiasm övergår i en lätt besvikelse. Överskridandet av gränser vad gäller religion, könsroller, ja allt som i romanens inledning känns spännande, annorlunda och som utvecklas under berättelsens gång, det faller ganska platt till slut. Ett offentligt självmord blir inte det det hade kunnat bli, den händelsen hänger för mig utanför själva berättelseramen och med det faller det intressanta. Staten griper in, gruppen kring Emmie löses upp och livet är åter endast tristess. Vad hände med Emmie? Ingen vet. Life keeps turning.

På arabiska:



إيموز ,إسلام مصباح

The Prisoners' Diaries : Palestinian Voices from the Israeli Gulag

22 röster som ljuder av fysiska och psykiska ärr efter långa och många år i israeliska fängelser, efter tortyr, efter avsaknad av medicinsk vård, efter isolering, kan det vara något annat än smärtsam läsning? The Prisoners' Diaries är vittnesmål från palestinska fångar i israeliska fängelser. Det är vittnesmål från män och kvinnor, unga och gamla, svårt sjuka, friska men utmattade, mammor, pappor, bröder och systrar, vittnesmål som ger oss en inblick i ett system där motstånd mot ockupationen är ett brott.

Rösterna kommer från 22 av de 1.027 fångar som 2011 släpptes i utbyte mot den israeliske fången Gilad Shalit. Dessa 22 intervjuades av journalister och deras kommentarer översattes så småningom till engelska och gavs ut 2013.

Statistik:
- 1 januari 2013 satt 4.743 palestinska fångar i israeliska fängelser.
- 193 av dem var barn.
- 529 av dem satt inne på livstid.
- Sedan 1967 har 800.000 palestinier arresterats.
- Sedan början av intifadan al-Aqsa, har 75.000 palestinier arresterats
osv...

I The Prisoners' Diaries får statistiken ansikten som syns och röster som hörs och det ger intryck. Även om de olika berättelserna är unika och skiljer sig åt så är det några ord som återkommer gång på gång, som pain, love, God, homeland, freedom, dream, och allra starkast berör mig berättelserna om saknaden efter barnen, och oron över att inte finnas till för dem; saknaden efter föräldrar som åldras allteftersom fängelseåren passerar. Samtidigt är det som om det är denna längtan och saknad som gör dem starka och hjälper dem att utstå det fysiska lidandet under tortyr, eller det psykiska lidandet av att i åratal sitta i isoleringscell.

Kahera Als'adi, The day my children were scattered.
When my mind succeded in leaving that dark room, it would fly to Sandy's innocent face, Mohammad's childhood, Ra'fat's features and Donia's hair. They, their names and images never left my heart. I never forgot my four children who eased my body's pain even as torture covered me in bruises. .

Ahmad Alnajjar, Forgive me my daughter.
My story began the night of my arrest, when my mind was on an infant in her mother's womb. She was born without a kiss or even a smile from me to start her life. During her visits, in the presence of the jailers, I was unable to speak, yet it was painful to stay silent. 

Na'el Albarghothi, Aloe And Its Peel.
My body has melted between the four walls of the prison, as my mother's has melted from sickness and separation, as if we were sand running through an hourglass. I am in prison, my mother is outside, and the Occupation stands as a barrier between us.

Redaktör för boken är Norma Hashim, aktivist från Malaysia, i samarbete med Centre for Political & Developement Studies (CPDS) i Gaza. Här kan du lyssna på en intervju med henne.

Boken har också en egen webbsida.

Vill man veta mer om situationen för palestinska fångar finns mycket information på Addameer - Prisoner Support and Human Rights Association. Stöd dem!

Brooklyn Heights, av Miral al-Tahawy

Hend är en kvinna i 30-årsåldern, lärare i arabiska med författardrömmar. Efter en uppslitande skilsmässa har hon lämnat Egypten för ett nytt liv och en ny framtid tillsammans med sin son. I bokens inledning vandrar hon omkring i Brooklyn under presidentvalet 2008, drömmer om förändring, om att finna en ny kärlek, men drömmer framförallt om finna sig själv, förstå vem hon är och varför. Varför känner hon sig så ensam, annorlunda och hela tiden så utmattad? Hennes tankar söker sig tillbaka till barndomen och romanen växlar mellan berättelser från en komplicerad uppväxt på den egyptiska landsbygden och hennes vardag i Brooklyn Heights.

Hend kommer i kontakt med många andra immigranter i området, och genom att lära känna dem lär hon också känna sig själv och gör sin inre upptäcktsresa. Hennes till synes ändlösa vandringar längs Brooklyns gator ger henne lika ändlösa berättelser från dem hon möter. På parkbänkar, i caféerna, på bibliotekets språkcaféer kommer berättelserna från hennes medmänniskor, araber, afrikaner, ryssar som alla flytt sina hemländer och liksom Hend själv hoppas på ett bättre liv.

Berättelser och fantasier har följt Hend sedan barndomen och det hon har inom sig är en sådan kontrast till det torftiga liv hon lever, i sin spartanska lilla lägenhet och med sin anställning på Dunkin Donuts. Genom hela romanen drivs hon djupare och djupare in i en depression, minnen försvinner, hon har svårt att andas, hjärtat rusar.

Hend är ingen enkel bekantskap, inte ens någon att ta till sitt hjärta, jag tycker att hon är ganska jobbig i sin överdrivna känslighet och hon är ofta irriterande. Ändå är hennes rädslor och ångest så mänskliga att irritationen kanske snarare beror på att man i Hend ser en hel del av sig själv. Jag besökte Brooklyn Heights nyligen och tänkte mycket på henne under dagarna. Jag såg henne sitta på caféet och skriva, jag passerade henne när jag gick över Brooklyn bridge, jag såg henne sitta där på parkbänken,  gå över gatan, handla i affären, jag såg hur hon irriterat drog sin son efter sig som endast motvilligt följt med. Motvilligt läste jag klart romanen, följde henne in i den sista meningen. Motvilligt, inte för att det är en dålig berättelse, den är helt fantastisk! Det är Hend som är svår att förstå sig på.

Läs Brooklyn Heights, men var beredd på en ganska besvärlig protagonist!

Boken på arabiska:
بروكلين هايتس , ميرال الطحاوي
Bruklin Hayts, Miral al-Tahawi

Ajwan, av Nura al-Numan

Ajwan är (sannolikt) den första arabiska sci-fi-romanen för ungdomar. Författaren Noura Noman, från Förenade arabemiraten, såg att hennes barn, liksom deras vänner uteslutande läste på engelska och att den arabiskspråkiga litteratur som fanns tillgänglig helt enkelt inte lockade dem. Hon tog saken i egna händer och började skriva. Resultatet blev "Ajwan".

Ajwan är en ung kvinna som efter att hennes värld utplånats av en naturkatastrof tvingas fly för sitt liv. Tillsammans med många andra har hon haft turen att komma med en farkost och så småningom får de tillåtelse att landa på en annan planet. De får alla flyktingstatus, blir någotsånär väl emottagna om än enbart inom ett begränsat område, ett flyktingläger. Major Bolkovu, som är officer på den rymdstation som tagit emot flyktingarna, ser till att alla genomgår hälsoundersökningar och själv genomför hon intervjuer med några dem, bland annat den svårt traumatiserade Ajwan. Trots att Major Bolkovu strävar efter att vara professionell och kontrollera sina känslor så är det någonting med Ajwan som får henne att bryta mot sina egna regler och mellan dem uppstår en slags vänskap, eller kanske snarare ett mor/dotter-förhållande.

Hälsoundersökningen av Ajwan visar att hon är gravid och tankarna på barnet är det som gör att hon försöker komma vidare med sitt liv och förstå att det hon tvingats lämna bakom sig är borta för alltid. Men så händer det fruktansvärda, under grymma omständigheter förlorar hon sitt barn och resten av boken handlar om hennes desperata kamp för att återfå sonen. Kampen innebär för Ajwan att hon tvingas genomgå en slags personlighetsförändring, lära sig handskas med den inre kraft hon visar sig ha och utveckla de förmågor hon har men tidigare inte varit medveten om. När dessa krafter och förmågor upptäcks kommer hon att motvilligt tränas upp i rymdstationens specialstyrka, någonting hon går med på och utstår i förhoppning om att kunna hitta sin son, men som också gör att hon ovetandes blir alltmer involverad i de politiska skeenden som händer i området.

Det här är en berättelse som under loppet av sina drygt 400 sidor bara ökar och ökar i tempo. Ju längre fram i boken jag kom, desto svettigare blev jag och hjärtfrekvensen ökade markant. Trots det var det lite kämpigt de första knappa hundra sidorna, något jag tror till viss del berodde på att jag läste boken i form av en pdf och att jag upplevde det som rörigt att inte kunna bläddra tillbaka och få ihop trådarna och relationerna mellan alla de personer som förekommer. När jag fick ihop flera timmars lästid i väntan på ett försenat flyg, då lossnade det ordentligt och jag kunde inte sluta läsa.

Tyvärr, Ajwan finns inte utgiven på engelska... Det jag har läst är en översättning som författaren har skickat mig och som än så länge bara finns i pdf-format. Varför hon är motvillig till att ge ut boken på engelska kan man läsa i en intervju, på World SF Blog och i en annan intervju på Writer Spotlight. Däremot finns inga hinder till att någon tar sig an den och ger ut den i svensk översättning!