Librarians and archivists to Palestine

 

Jag är tillbaka i Jerusalem. Tog just en promenad längs gränderna i gamla stan, det är fredag kväll och det var stängningsdags för butiker och restauranger. Jag hyser någon slags hatkärlek till den här staden, allt krimskrams, plastdockor blandat med kristna, judiska och muslimska symboler, alla kläder som säljs till turister och som skulle kunna finnas var som helst i världen, Thailand, Indonesien, Turkiet... Jag tycker som bäst om Jerusalem vid stängningsdags, och öppningsdags, när jag kan gå långsamt utan att stoppa upp gångtrafiken.

Resan hit från Ramallah gick förhållandevis bra. Jag hade sällskap med Andrea från delegationen och vi hade kvällen innan bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna till posten i Jerusalem före tolv. Riktigt så blev det inte. Vi hade tunga kassar med material som samlats under den här resan, material som ingen vill bära med sig på Ben Gurion, utan skulle skickas till USA och Kanada. Vi var båda glada över att ha sällskap eftersom ingen av oss rest på egen hand genom Qalandia checkpoint tidigare. Jag vet inte vad jag ska säga om Qalandia. Det är omänskligt det som sker. Människorna är som boskap som slussas genom trånga gallergångar. Stoppas vid en grind, släpps förbi, stoppas,  släpps förbi, skickas tillbaka. Det ser verkligen ut som boskap som slussas till slakt, och vid id-kontrollen satt två unga flickor bakom glasrutan och tittade nonchalant, nedlåtande, på våra pass och de andras id-handlingar. Jag har så svårt att förstå det som händer här, inte bara hur palestinierna uthärdar, utan också hur de här unga soldaterna fungerar. Jag vet inte vad jag mer ska säga, det handlar om en förstörd generation, kanske två, tre. I Betlehem träffade jag en svensk kvinna. Hon talade om försoning, men jag kan inte få in någon försoning i det jag sett och upplevt under dessa två veckor. Bara ordet försoning känns som ett hån.

Vi hann precis till posten, hann precis packa kartongerna, skriva adresslappar och betala och först då kände jag att delegationen var över. Det var det sista, och jag och Andrea drack först kaffe innan vi gick åt varsitt håll, hon till en vän i västra Jerusalem, jag till mitt hotell i östra Jerusalem, två skilda världar, bara några kvarter från varandra. 

Andrea frågade mig om jag skulle kunna tänka mig resa i en grupp igen. Jag var tvungen att fundera lite innan jag svarade. Jag trivs allra bäst med att resa själv, men jag hade aldrig fått träffa alla de här människorna, aldrig fått höra alla berättelser, aldrig fått se alla de här biblioteken, aldrig lärt mig så mycket om jag rest på egen hand. Så, ja, jag kan absolut resa i en grupp igen, men bara i en sån här grupp, helst med samma delegationsledare förstås, och samma delegater!

Ser fram emot att kunna vila i morgon.

Librarians and archivists to Palestine, dag 12

Hela dagen ägnades åt att förbereda för kvällens öppna forum. Det har inte varit helt enkelt att sammanfatta och det har varit många diskussioner kring formuleringar. Alla var dessutom trötta och utmattade och hade svårt att uppbringa den energi vi haft tidigare. Men allt blev väldigt bra, många av dem vi träffat här i Ramallah kom och lyssnade och allt blev givande för alla. Jag blev särskilt glad över att träffa en representant för Palestinaska IBBY, jag hade haft i tankarna att försöka hinna söka upp dem här men tiden räckte inte till. Nu blev det i alla fall några minuter. 

Vi hann med att trycka upp information över vad vi gjort under de här dagarna och vilka vi träffat. När jag nu går igenom det så känns det inte konstigt att vi är utmattade! 

http://librarians2palestine.files.wordpress.com/2013/07/lap13-one-sheet.pdf

Vi har haft en avslutningsmiddag, sagt adjö och i morgon reser jag tillbaka till Jerusalem. Jag ska försöka låta allt sjunka in och göra någon slags plan över hur jag vill fortsätta jobba med det här. 

De här pojkarna på bilden var våra yngsta åhörare, men egentligen ville de mest att vi skulle sluta eftersom det var deras fotbollsplan vi använde för vårt forum!

Librarians and archivists to Palestine, dag 11

Egentligen borde jag ha bilder från Tamerinstitutet, men jag hade helt andra saker i huvudet än att fotografera. Bilden är från Ramallah Public Library och mer om det lite längre ned. 

På Tamerinstitutet plockade jag ihop en hel del böcker som jag inte sett tidigare, ett par inläsningar på CD och jag var så exalterad att jag dessutom började lägga till böcker som inte alls var deras egna publikationer utan böcker som de skulle införliva i sitt eget bibliotek, utgivna på ett förlag i Jordanien jag inte alls kände till. Med en lista över titlarna i handen fick jag så ta en taxi till huvudkontoret där de har sitt lager. Allt slutade lyckligt och väl och en låda med fina böcker är nu på väg till Stockholm. 

På eftermiddagen besökte jag Ramallah Public Library. Det var en ganska sorglig syn, kanske den mest sorgliga barnavdelningen jag sett under resan. Dessutom höll bibliotekarierna nu på med ett enormt arbete, de skulle just gå över till en datoriserad katalog och jobbade med att lägga in alla titlar i databasen. Kanske hade det inte känts så sorgligt om boksamlingen hade varit lite trevligare, men här var majoriteten av böckerna sådant som jag gallrade friskt när vi öppnade Internationella biblioteket för 13 år sedan. Dessutom var böckerna i väldigt dåligt skick. På barnavdelningarna låg böckerna i dammiga drivor utspridda på borden och vid ett av dem satt en ensam katalogisatör och hade ett sisyfosarbete framför sig. En bråkdel av böckerna var utgivna på 2000-talet, eller, kanske var de helt enkelt utlånade allihop! Bibliotekarien som visade runt var märkbart besvärad av bibliotekets skick, men det verkade som om en ny byggnad var på gång och förhoppningsvis sker en förändring inom några år, åtminstone vad gäller inventarierna. Vad gäller böckerna på barnavdelningen har jag inte så stort hopp, vi vet ju varför det ser ut som det gör.

 

Harry Potter uppe i högra hörnet lyste upp situationen på något vis.

Senare på eftermiddagen samlades hela delegationen igen för ett möte om framtiden. Hur vill vi fortsätta arbeta, vilka projekt har satts igång under tiden vi varit på egen hand, vilka rapporter behöver vi börja tänka på att skriva, hur vill vi organisera oss osv. Min egen plats i delegationen är lite speciell, dels beroende på språket, men mest för att jag är så långt borta från alla andra. Många bor i närheten av New York och kan planera aktiviteter ihop, dessutom möter de ofta de kanadensiska delegaterna på olika konferenser och kan mötas då. Jag försöker se vad jag kan göra där hemma, vilka kontakter jag kan etablera, först och främst inom biblioteksvärlden förstås, men även inom andra områden. Att lära mig mer om palestinsk barnlitteratur känns viktigt, och lika viktigt att sprida den kunskapen, att palestinsk barnlitteratur har en viktig historia och att den är speciell, med teman som man inte ser så mycket av i länderna runtomkring. 

I morgon har vi en ganska lång arbetsdag framför oss. På eftermiddagen har vi ett öppet forum här i Ramallah, där vi ska berätta om det vi sett och hört och varit med om under resan och där alla får tillfälle att prata med oss och fråga mer om vårt arbete. Vi är också öppna för fler idéer och fler kontakter. Trots att vi verkligen rest intensivt har vi bara sett en bråkdel.Många andra bibliotek och arkiv har hört av sig och är intresserade av kontakt och samarbete.

Librarians and archivists to Palestine, dag 10

Jag vinkade hej då till Miladah i morse och tog en taxi till organisationen Badil Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights, i utkanten av Betlehem. Det är ett forskningscenter med ett bibliotek, till för journalister, forskare, biståndsarbetare, advokater som anlitas i fall som rör flyktingar, m fl. Det är också öppet för såna som mig, allmänt intresserad, men särskilt intresserad av arabisk barnlitteratur. Badil har nämligen också en egen publikationsverksamhet och delar varje år ut priset al-Awda, ett pris i fem olika kategorier: bästa barnbok, plansch till minne av Nakba, forskningsrapport, muntligt berättande och bästa dokumentärfilm. Fokus för min del var förstås kategorin barnbok. Hittills har de givit ut sex titlar (priset har inte funnits längre) och jag blev väldigt förtjust i dem. Enkla och fina texter som berör de palestinska barnens vardag i flyktinglägren, drömmar, men också vardagshändelser som tilltalar både vuxna och barn. Publikationerna kan beställas via deras hemsida och det man betalar för är i stort sett frakten, inte mer. De funderar också på att göra böckerna till ljudböcker och skulle gärna se dem översatta också till andra språk.

Jag tog bussen tillbaka till Ramallah, hann träffa några av de andra på hotellet, slumra till tio minuter, innan det var dags för nästa möte. Återigen med Tamerinstitutet. Den här gången mötte jag Lubna, som är koordinator på publikationsavdelningen. Jag hade några ganska konkreta frågor att ta upp med henne. Först och främst frågan om distribution av barnböcker från andra delar av arabvärlden till Palestina. Det är helt enkelt ett lotteri. Böckerna kan bli liggande i tullen under mycket lång tid, det kan handla om år, om böckerna inte helt enkelt returneras till avsändaren. För att åtminstone försöka ta en genväg har Tamer samproducerat ett par titlar med förlaget Asala i Libanon. Dvs, Asala skickar bokens filer och Tamer kan ge ut dem på sitt förlag. Den ena titeln fungerade utan problem, den andra gick helt enkelt inte att skicka ens på det sättet, men en av medarbetarna som fanns på plats i Beirut kunde få med sig filerna på en CD och det löste sig. 

Vi talade också om ljudböcker och under det senaste året har man läst in flera av sina titlar, bland annat en ungdomsbok. Målet är att alla böcker ska finnas både i tryck och inlästa på CD. Vi talade också om översättningar och böcker med parallelltext. Precis som organisationen Badil i Betlehem, är man mycket intresserade av att på det sättet sprida den palestinska barnlitteraturen till andra länder.

Alltid när jag är på en plats där det är möjligt att köpa bra arabisk barnlitteratur förvandlas jag till något av en blodhund. Jag nosade runt där och hittade så många fina titlar som jag inte sett tidigare och insåg att det enda rätta vore att här på plats plocka ihop det jag vill se på Internationella biblioteket i Stockholm. Det är planen för i morgon förmiddag. 

Jag var väldigt glad över att ha fått en chans att träffa Lubna, det var en viktig kontakt att etablera för mig.

http://www.tamerinst.org/

http://www.badil.org/

Librarians and archivists to Palestine, dag 9

Tog ett tillfälligt adjö av mina meddelegater i morse och gav mig av till Betlehem. Det var en konstig känsla att plötsligt vara för sig själv, ingen som talar om för en när det är dags att äta, dags att resa, dags att fylla vattenflaskan, gå på toaletten... En av delegaterna påpekade just häromdagen att hon nu bara gör det hon blir tillsagd att göra, "dags att åka - gå på toaletten - jag går på toaletten". Innan resan var jag lite orolig över hur jag skulle kunna resa i en grupp, jag som alltid rest på egen hand och trivts utmärkt med det. Men det går bra, det här är ingen vanlig resa, det här är ett projekt och jag får ut så mycket bara av att höra delegaternas egna berättelser. Vi är en samling väldigt olika människor men allas rätt till tillgång till information, från bibliotek och arkiv, är det som fört oss samman. 

Väl framme i Betlehem åkte jag ut till Lajee Center för att träffa Nidal igen. Jag möttes av dåliga nyheter, centrets fotograf Musa som för några veckor sedan blev skjuten i ansiktet när han fotograferade en soldat, hade under natten till i dag arresterats, resten av familjen blev svårt slagna och utslängda på gatan och huset totalförstördes. Så det var en stark oro i lägret, de var oroliga för hur hans hälsa skulle påverkas, han har fortfarande två operationer att genomgå och nu mobiliseras alla krafter, det dras i alla trådar för att kunna få kontakt med honom. 

http://english.pnn.ps/index.php/politics/5076-israeli-forces-brutally-assault,-arrest-palestinian-photographer-mohammed-al-azzeh

Det var med andra ord inte den bästa dag för mig att besöka centret, men jag fick i alla fall en pratstund och vi gick igenom hur översättningsprojektet skulle kunna genomföras och jag är full av entusiasm. 

Ytterligare några bilder från flyktinglägret:

 

Det här är en av skolorna i lägret, finansierad av FN. Man har varit tvungna att bygga skydd för fönstren eftersom de har blivit beskjutna ett flertal gånger. 

 

Bilder av poeten Mahmud Darwish finns i stort sett i varje flyktingläger, på varje bibliotek, i varje kulturinstitution. Han är stor, kanske palestiniernas "nationalpoet".

"Photography by the New Generation of Palestinian Refugees"

 

Det här är målningar inifrån lägret. Målningarna på muren, eller barriären, är oftast gjorda av utländska konstnärer. Nidal på Lajee Center var inte helt förtjust i konstverken, han menade att muren inte skulle göras vacker, det finns absolut ingenting vacker med den, det är bara fulhet. Det är bara för västerlänningar som kommer på besök de är av värde, något att vända kameralinserna mot. 

Jag stannar i Betlehem i kväll, trots att det bara en timmes bussresa tillbaka till Ramallah. Jag bor på ett gästhus som drivs av Arab Womens Union och Miladah, som sköter stället är en fantastisk kvinna. Hon ser liten och bräcklig ut, men verkar stark som en oxe inuti sitt hjärta. Jag har fått en lektion av henne i hur arrak och olivolja används i medicinskt syfte och jag har lovat att prova när jag kommer hem. Ett arrak-omslag kring pannan vid huvudvärk låter som något jag kan testa.

Om någon ska resa till Betlehem så är alltså Arab Womens Union ett gott val när det gäller boende.

http://www.elbeit.org/