The Prisoners' Diaries : Palestinian Voices from the Israeli Gulag

22 röster som ljuder av fysiska och psykiska ärr efter långa och många år i israeliska fängelser, efter tortyr, efter avsaknad av medicinsk vård, efter isolering, kan det vara något annat än smärtsam läsning? The Prisoners' Diaries är vittnesmål från palestinska fångar i israeliska fängelser. Det är vittnesmål från män och kvinnor, unga och gamla, svårt sjuka, friska men utmattade, mammor, pappor, bröder och systrar, vittnesmål som ger oss en inblick i ett system där motstånd mot ockupationen är ett brott.

Rösterna kommer från 22 av de 1.027 fångar som 2011 släpptes i utbyte mot den israeliske fången Gilad Shalit. Dessa 22 intervjuades av journalister och deras kommentarer översattes så småningom till engelska och gavs ut 2013.

Statistik:
- 1 januari 2013 satt 4.743 palestinska fångar i israeliska fängelser.
- 193 av dem var barn.
- 529 av dem satt inne på livstid.
- Sedan 1967 har 800.000 palestinier arresterats.
- Sedan början av intifadan al-Aqsa, har 75.000 palestinier arresterats
osv...

I The Prisoners' Diaries får statistiken ansikten som syns och röster som hörs och det ger intryck. Även om de olika berättelserna är unika och skiljer sig åt så är det några ord som återkommer gång på gång, som pain, love, God, homeland, freedom, dream, och allra starkast berör mig berättelserna om saknaden efter barnen, och oron över att inte finnas till för dem; saknaden efter föräldrar som åldras allteftersom fängelseåren passerar. Samtidigt är det som om det är denna längtan och saknad som gör dem starka och hjälper dem att utstå det fysiska lidandet under tortyr, eller det psykiska lidandet av att i åratal sitta i isoleringscell.

Kahera Als'adi, The day my children were scattered.
When my mind succeded in leaving that dark room, it would fly to Sandy's innocent face, Mohammad's childhood, Ra'fat's features and Donia's hair. They, their names and images never left my heart. I never forgot my four children who eased my body's pain even as torture covered me in bruises. .

Ahmad Alnajjar, Forgive me my daughter.
My story began the night of my arrest, when my mind was on an infant in her mother's womb. She was born without a kiss or even a smile from me to start her life. During her visits, in the presence of the jailers, I was unable to speak, yet it was painful to stay silent. 

Na'el Albarghothi, Aloe And Its Peel.
My body has melted between the four walls of the prison, as my mother's has melted from sickness and separation, as if we were sand running through an hourglass. I am in prison, my mother is outside, and the Occupation stands as a barrier between us.

Redaktör för boken är Norma Hashim, aktivist från Malaysia, i samarbete med Centre for Political & Developement Studies (CPDS) i Gaza. Här kan du lyssna på en intervju med henne.

Boken har också en egen webbsida.

Vill man veta mer om situationen för palestinska fångar finns mycket information på Addameer - Prisoner Support and Human Rights Association. Stöd dem!

Brooklyn Heights, av Miral al-Tahawy

Hend är en kvinna i 30-årsåldern, lärare i arabiska med författardrömmar. Efter en uppslitande skilsmässa har hon lämnat Egypten för ett nytt liv och en ny framtid tillsammans med sin son. I bokens inledning vandrar hon omkring i Brooklyn under presidentvalet 2008, drömmer om förändring, om att finna en ny kärlek, men drömmer framförallt om finna sig själv, förstå vem hon är och varför. Varför känner hon sig så ensam, annorlunda och hela tiden så utmattad? Hennes tankar söker sig tillbaka till barndomen och romanen växlar mellan berättelser från en komplicerad uppväxt på den egyptiska landsbygden och hennes vardag i Brooklyn Heights.

Hend kommer i kontakt med många andra immigranter i området, och genom att lära känna dem lär hon också känna sig själv och gör sin inre upptäcktsresa. Hennes till synes ändlösa vandringar längs Brooklyns gator ger henne lika ändlösa berättelser från dem hon möter. På parkbänkar, i caféerna, på bibliotekets språkcaféer kommer berättelserna från hennes medmänniskor, araber, afrikaner, ryssar som alla flytt sina hemländer och liksom Hend själv hoppas på ett bättre liv.

Berättelser och fantasier har följt Hend sedan barndomen och det hon har inom sig är en sådan kontrast till det torftiga liv hon lever, i sin spartanska lilla lägenhet och med sin anställning på Dunkin Donuts. Genom hela romanen drivs hon djupare och djupare in i en depression, minnen försvinner, hon har svårt att andas, hjärtat rusar.

Hend är ingen enkel bekantskap, inte ens någon att ta till sitt hjärta, jag tycker att hon är ganska jobbig i sin överdrivna känslighet och hon är ofta irriterande. Ändå är hennes rädslor och ångest så mänskliga att irritationen kanske snarare beror på att man i Hend ser en hel del av sig själv. Jag besökte Brooklyn Heights nyligen och tänkte mycket på henne under dagarna. Jag såg henne sitta på caféet och skriva, jag passerade henne när jag gick över Brooklyn bridge, jag såg henne sitta där på parkbänken,  gå över gatan, handla i affären, jag såg hur hon irriterat drog sin son efter sig som endast motvilligt följt med. Motvilligt läste jag klart romanen, följde henne in i den sista meningen. Motvilligt, inte för att det är en dålig berättelse, den är helt fantastisk! Det är Hend som är svår att förstå sig på.

Läs Brooklyn Heights, men var beredd på en ganska besvärlig protagonist!

Boken på arabiska:
بروكلين هايتس , ميرال الطحاوي
Bruklin Hayts, Miral al-Tahawi