HWJN, av Ibraheem Abbas och Yasser Bahjatt

"I am Hawjan, son of Meehal Al-Fayhee, a young man in my early nineties; I present to you my story with Sawsan the Human. I hope you can sympathize with my worries and emotions, regardless of the barriers separating our worlds: the Human dimension and the Jinn dimension!"

Ung jinn (i nittioårsåldern) blir kär i Sawsan, börjar kommunicera med henne genom en ring som han för över bokstäverna på en ouijabräda, han träder över en förbjuden gräns och hamnar i konflikt med sin familj, sin släkt och får utkämpa en kamp mot fiender han inte visste att han hade. Sawsan får också utkämpa en kamp, mot den hjärntumör hon har och som hon försöker hålla hemlig för sina föräldrar. Till sist är hennes sjukdom uppenbar, hennes far blir så desperat att han börjar köpslå med onda makter. Då träder Hawjan in på scenen och försöker ställa allt till rätta. Med hjälp av Sawsans beundrare, läkarstudenten Eyad, och med hjälp av efriten Jumara som Hawjan blivit tvingad att gifta sig med och med hjälp av Eyads snabba lamborghini lyckas de ganska bra även om både de själva och bilen får sina törnar och repor på vägen.

HWJN är allt annat än ett mästerverk, men bitvis är läsningen rätt underhållande och eftersom den gjort stor succé i Saudiarabien, till den grad att den under en period förbjöds, så var jag ju tvungen att läsa den. Att förbjuda en bok är säkert den bästa reklam en bok kan få. Boken ansågs ogudaktig, moraliskt förkastlig, den ansågs uppmuntra till djävulsdyrkan, och alltför många tonårsflickor i Saudiarabien började experimentera med ouijabrädor.

Det här är alltså ingenting att direkt djupdyka i, men åtminstone till en början är det roande. Egentligen var det först när den där lamborghinin kom in i bilden som jag funderade på om jag över huvud taget skulle läsa klart, det blev lite för mycket, både av biljakter och moraliska pekpinnar. Den sista fjärdedelen av boken läste jag nog bara varannan mening av, lite halvhjärtat sådär...
Här är en trailer för boken.

Ibn Battuta, av Fatima Sharafeddine

Han skulle ju bara resa till Mecka, Ibn Battuta, eller Shams al-Din Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Muhammad Ibn Ibrahim Ibn Yusuf al-Luwati al-Tanji Ibn Battuta, som han egentligen hette. År 1325, när han var 21 år gammal satte han sig på sin åsna, vinkade adjö till sina föräldrar och gav sig iväg från staden Tanger i riktning mot Mecka. Inte kunde han tänka sig att det skulle dröja 29 år innan han var tillbaka i sitt hemland. Inte kunde han då ana att han skulle komma att räknas som en av världens mest berömda upptäcktsresanden och kallas "arabvärldens Marco Polo" eller "islams vandringsman".

För några år sedan publicerade det Dubai-baserade barnboksförlaget Kalimat en bilderbok om Ibn Battuta, skriven av Fatima Sharafeddine (Libanon) och illustrerad av Intelaq Mohammed Ali (Irak). Nu har boken kommit ut i svensk översättning på Trasten förlag och det är verkligen roligt att bläddra igenom den, att sjunka ner i de vackra bilderna och betrakta det stora äventyret.

Ibn Battuta slog följe med karavaner han mötte och i varje stad han besökte tog han kontakt med de ledande männen, teologerna och juristerna, och de tog alltid vänligt emot honom. Han besökte Alexandrias hamn, den stora lärostaden Kairo, och han betraktade klippmoskén i Jerusalem, vars guldbelagda väggar fick hela rummet att glittra av ljus.

Han besökte den blå moskén i Isfahan, han förvånas över de starkt troende invånarna i Shiraz... han förundras över alla han möter, allt han får se och uppleva. 

I Bagdad bjuds han in till stadens badhus och njuter av det varma vattnet och tvålarnas väldoft.

Hans livs första båtresa, över det beryktat farliga Röda havet, hade kunnat betyda slutet på hans resa, men tack var en skicklig kapten som överlistar stormen, kommer de alla välbehållna i land.

Ibn Battuta besöker Yemen, Etiopien och Tanzania, men han reser också norrut, till Turkiet och vidare till Ryssland. Trots dubbla lager av kläder fryser han och beskriver hur skägget till och med fryser till is när han tvättar sig.

Han fortsätter sin resa österut, till Asien. I Indien imponeras Mogulrikets kejsare av Ibn Battutas djupa kunskaper och erbjuder honom arbete som domare. På det sättet kommer han att resa runt och lära sig så mycket om Indien att kejsaren sedan gör honom till ambassadör över Kina. Längre österut än så kommer inte Ibn Battuta. Han börjar helt enkelt längta hem och vänder om.

Väl hemma i Marocko dikterar han sin berömda reseberättelse för Ibn Juzayy som skriver ned och sammanställer vad som kommer att kallas Rihla, Resan, eller Ibn Battutas resa. En svensk översättning (av orientalisten H.R.A Gibbs engelska utgåva) kom ut 1989, med titeln  Islams vandringsman : Ibn Battuta, arabvärldens Marco Polo, 1325-1354. 

Gör en virtuell resa i Ibn Battutas fotspår här!