Bye bye Babylon : Beirut 1975-1979, av Lamia Ziadé

I början av 1970 beskrivs Beirut som ett paradis för välbärgade libaneser. Allt fanns att köpa, shoppingvagnarna var välfyllda, rulltrapporna rullade, varuhusen glänste och var överfyllda av amerikanskt importerat gods, bubbelgum och marsmallows. 1975 är Lamia sju år och njuter av livet och överflödet, drömmer om bananasplit och godis. Samtidigt finns ett annat överflöd, ett överflöd av vapen som de olika milisgrupperna samlar på hög, Libanon är en krutdurk i väntan på gnistan som ska få allt att explodera, och vi vet att gnistan kom, 13 april 1975.

Lamias bok om Beirut under kriget är en annorlunda bok, mest för bildernas skull, för de flesta av sidorna i Bye bye Babylon är teckningar, minnesbilder, men också för att boken skildrar kriget ur ett barns perspektiv. Texten är ganska sparsmakad, inget överflöd av ord, inga ordrika beskrivningar av strider, men bilderna talar desto mer. Där finns alla möjliga vapen, där finns maskerade milismän på ena sidan och hippieliknande milismän i utsvängda sjuttiotalsjeans på andra sidan, där finns ett uppslag med en explosion på ena sidan och bakelser på andra sidan, de klassiska skyltarna i starka färger (Holiday In, Cavalier, Phoenicia) på de brinnande hotellen. Lamia tecknar också porträtt av de ledande krigsherrarna och politikerna samtidigt som hon skildrar sitt eget liv, både rädslan men också en känsla av att livet bara går på. Hon ligger där i sin säng på nätterna och motar bort rädslan genom att läsa Enid Blyton och serietidningar, hon lever med sina egna hjältar för hon tvivlar stort på att de "hjältar" som verkligheten talar om är något att ha. Hon tvivlar på sina föräldrar när de plötsligt blir borta i flera veckor, instängda på Hotel Cavalier, dit de gått för att höra sig för efter en försvunnen kusin. När striderna plötsligt bryter ut för fullt i området kring hotellet blir de oförmögna att ta sig därifrån. Lamia och hennes bror blir ensamma med sin farmor och Lamia är rasande. 

My parents are still at the Cavalier Hotel, and I'm angry with them. I hate this hotel that has separated me from them in such an awful world. I hate them for having left Walid and me alone in Kattine with my grandmother and Tamar. While the country is ravaged by war thay are enjoying themselves at the Cavalier [...]I am sure that the Cavalier, in the wicked Hamra neighbourhood, is a sort of brothel or a cabaret where people are making merry: dancing, kissing, laughing, feasting and drinking. They've abandoned us and are having fun, forgetting the war, giving us only a passing thought.

Hon ser framför sig hur hotellet träffas av en bomb, hur hennes föräldrar dör, hur hon själv blir föräldralös och hur hon som vuxen filmstjärna ska återvända till Cavalier för att ta reda på vad som hände föräldrarna... När jag nu sitter och bläddrar i boken på nytt så sjunker jag nästan in i teckningarna, Lamias tankar blir verkliga, men tydligast är kontrasterna mellan vad hon ser och vad hon får förmedlat till sig. De tre leende herrarna Anwar Sadat, Jimmy Carter och Menahem Begin på en sida, på den andra en eldsvåda, rök, krut. Yasir Arafat med ormar som kryper ur mungiporna, Hafez al-Asad som blodtörstande drake, ett tuggummipaket vid sidan av en burk valium. Det bilderna också förmedlar är att det var ett krig som många profiterade sig på, de syns t ex genom guldkedjorna som  milismännen bär, och det är slående hur vapen blir till varor som man konsumerar likt en burk jordnötter. Kriget verkar plötsligt  inte vara något annat än konsumtion och det känns som en märklig men inte obetydlig tanke.

Om man vill se bilderna så finns de på Lamia Ziadés hemsida i sin helhet, men utan text.