Hamda and Fisaikra, av Kaltham Al-Ghanim

Det är så få arabiska barnböcker som översätts till engelska att det verkligen känns fantastiskt när man väl håller en i sin hand. Hamda and Fisaikra är en askungesaga i en form som berättas i arabiska gulfen, med både elaka styvsystrar, bal på palatset och en tappad sko.

Sagan utspelar sig vid randen av havet där Hamda bor med sin pappa fiskaren, sin styvmor och de två styvsystrarna. Hon får jobba hårt och en av sysslorna är att varje dag hämta korgen med fisk nerifrån stranden. En dag när hon bär den tunga korgen känner hon hur något rör sig bland fiskarna och hon hör en röst som ropar "Hamda, set me free... return me to the sea...I can not survive much longer here" och som den goda flicka Hamda är släpper hon tillbaka Fisaikrafisken i vattnet. Väl tillbaka i hemmet får hon naturligtvis skäll för att det saknas en fisk och hon blir som straff utan middag. Trött och hungrig går hon på kvällen ner till stranden och ropar på Fisakira och berättar vad som hänt och efter den dagen har hon inte längre några bekymmer. Fisaikra ger henne varje dag mat från havets alla skatter och Hamda växer och blir vackrare och vackrare.

Så bjuder områdets sheikh upp till fest i palatset. Sonen behöver hitta någon att gifta sig med och alla traktens flickor är bjudna, även Hamda. Styvmodern sätter henne i arbete med att skilja agnarna från vetekornen och säger att Hamda inte får komma med förrän hon är färdig med arbetet. Men Hamda har många vänner förstås, tupp och hönor sätter igång att hjälpa henne och när arbetet är klart är det Fisaikra och havets andra invånare som ser till att hon blir klädd som en prinsessa. Resten av historien vet vi ju egentligen, men en händelse skiljer verkligen den här sagan från den jag är mest van att höra. När prinsen hittat Hamda (som gömts undan i en tunna) stundar till slut bröllopet. Styvmodern är full av hämndbegär och tvingar Hamda äta lök, torkad fisk och illaluktande örter för att prinsen ska få avsmak och avstyra alltihop. Stackars Hamda blir som en ballong och vet inte vad hon ska ta sig till men naturligtvis träder Fisaikra då in på scenen. Fisken tar med sig flickan djupt ner i havet där hon kan kräkas upp all mat och i stället bli fylld av pärlor, koraller och havets vackra dofter. Hamda blir tillsagd att inte öppna munnen förrän på bröllopsnatten och när den stunden är inne faller havets alla rikedomar ur hennes mun och rummet fylls av en ljuvlig doft. Hamda berättar för sin make allt hon varit med om och nästa dag går hela palats-familjen ner till stranden för att tacka Fisaikra. Slutet gott allting gott.

Jag är inte bara förtjust i själva sagan, illustrationerna gjorda av May al-Mannai gör också att allt bara lyser och glittrar och jag sitter här och vill sjunka ner i sanden, titta upp på stjärnorna och fullmånen, höra havet skvalpa lite och ha en Fisaikra där bredvid. Mera sådana här böcker vill jag ha!

Utopia, av Ahmed Khaled Towfik

Utopia är en grym futuristisk skildring av Kairo som nästan lämnar ett kallt illamående efter sig. Överklassen har lämnat en stad som krackelerar i fogarna och byggt ett eget samhälle där allt finns i ett ändlöst överflöd, inte minst tristessen som ger en ständig fadd smak i munnen. När man har allt, när sex och droger inte längre ger några kickar, när man inom loppet av en timme gjort allt som finns att göra, vad finns då kvar? Välkommen till Utopia, en inhägnad, amerikansk marinkårsskyddad koloni för den egyptiska överklassen när samhället kring år 2023 har kollapsat.

Ett ungt par bryter sig ut ur bubblan, inte av ideologiska skäl, inte av någon nyfikenhet på världen utanför Utopia, utan enbart på grund av tristessen, för det som finns kvar att göra är att gå på jakt, "go hunting an other", döda och ta med en bit av offrets kropp som trofé, det mest förbjudna, det enda som kan få adrenalinet att flöda i ådrorna. Efter att ha slagit ihjäl två slavarbetare (för det finns ju jobb som Utopia-invånarna inte befattar sig med förstås), klätt sig i deras smutsiga kläder, så sitter de två ungdomarna på bussen ut ur den enda värld de känner till men mötet med den andra sidan blir mycket mer än bara adrenalinkickar.

Smutsen, skiten, lukterna, de desperat hungriga människorna, situationen på andra sidan är mycket värre än de hade kunnat föreställa sig och båda ungdomarna förstår att de måste handla snabbt innan de blir upptäckta. Jakten är på gång, en prostituerad blir offret och nu gäller det bara att plocka fram telefonen och få någon från Utopia att rycka ut med helikopter för att få dem ut därifrån. I det ögonblicket blir de upptäckta av ett gäng unga män, "They aren't like us! They're from Utopia!" och händelseförloppet blir ett helt annat än de tänkt sig.

I fortsättningen varvas berättelsen mellan den unge namnlöse mannen från Utopia och Gaber, en annan ung man, mellan jägaren och bytet. Gaber har iakttagit ungdomarna sedan de klev av bussen, sett överfallet på den prostituerade, genast förstått vad det kan leda till för våldsamheter och bestämmer sig för att på något sätt rädda dem och föra dem tillbaka dit de hör hemma. Varför han gör det förstår man aldrig fullt ut, någon tacksamhet från det unga paret möter han aldrig, bara förakt och dessutom verkar Gaber också inse att hans beslut på något sätt kommer att betyda slutet för honom själv.

Det är en obehaglig och otäck skildring, inte bara av den andra sidans misär, utan också i skildringen av Utopia där man mer och mer distanserat sig från "De andra" och den gemensamma historien. Allt är numera tillgängligt för Utopias ungdomar men hur rikedomarna blivit deras finns inga betänkligheter inför. "This was my land and this was my world. I was born here. If my father stole these rights, then they had become my birthright, and I wouldn't give them up for beggars and street whores". Att barnen inte längre ges arabiska namn är också ett tecknen på distansering, ett annat är ungdomarnas förundran över att Israel en gång betraktats som fiende.

En skräckvision, lite av en thriller, obehaglig att läsa men svår att lägga ifrån sig. Ahmed Khaled Towfik är en av de första arabiska författare som gett sig in på skräck- och science fiction-området och den förste att skriva thrillers med medicinska teman, men så är han också läkare vilket inte minst märks i Utopia. Mer än 200 böcker har han skrivit, det här är så vitt jag vet den enda av dem som översatts till engelska.

Bye bye Babylon : Beirut 1975-1979, av Lamia Ziadé

I början av 1970 beskrivs Beirut som ett paradis för välbärgade libaneser. Allt fanns att köpa, shoppingvagnarna var välfyllda, rulltrapporna rullade, varuhusen glänste och var överfyllda av amerikanskt importerat gods, bubbelgum och marsmallows. 1975 är Lamia sju år och njuter av livet och överflödet, drömmer om bananasplit och godis. Samtidigt finns ett annat överflöd, ett överflöd av vapen som de olika milisgrupperna samlar på hög, Libanon är en krutdurk i väntan på gnistan som ska få allt att explodera, och vi vet att gnistan kom, 13 april 1975.

Lamias bok om Beirut under kriget är en annorlunda bok, mest för bildernas skull, för de flesta av sidorna i Bye bye Babylon är teckningar, minnesbilder, men också för att boken skildrar kriget ur ett barns perspektiv. Texten är ganska sparsmakad, inget överflöd av ord, inga ordrika beskrivningar av strider, men bilderna talar desto mer. Där finns alla möjliga vapen, där finns maskerade milismän på ena sidan och hippieliknande milismän i utsvängda sjuttiotalsjeans på andra sidan, där finns ett uppslag med en explosion på ena sidan och bakelser på andra sidan, de klassiska skyltarna i starka färger (Holiday In, Cavalier, Phoenicia) på de brinnande hotellen. Lamia tecknar också porträtt av de ledande krigsherrarna och politikerna samtidigt som hon skildrar sitt eget liv, både rädslan men också en känsla av att livet bara går på. Hon ligger där i sin säng på nätterna och motar bort rädslan genom att läsa Enid Blyton och serietidningar, hon lever med sina egna hjältar för hon tvivlar stort på att de "hjältar" som verkligheten talar om är något att ha. Hon tvivlar på sina föräldrar när de plötsligt blir borta i flera veckor, instängda på Hotel Cavalier, dit de gått för att höra sig för efter en försvunnen kusin. När striderna plötsligt bryter ut för fullt i området kring hotellet blir de oförmögna att ta sig därifrån. Lamia och hennes bror blir ensamma med sin farmor och Lamia är rasande. 

My parents are still at the Cavalier Hotel, and I'm angry with them. I hate this hotel that has separated me from them in such an awful world. I hate them for having left Walid and me alone in Kattine with my grandmother and Tamar. While the country is ravaged by war thay are enjoying themselves at the Cavalier [...]I am sure that the Cavalier, in the wicked Hamra neighbourhood, is a sort of brothel or a cabaret where people are making merry: dancing, kissing, laughing, feasting and drinking. They've abandoned us and are having fun, forgetting the war, giving us only a passing thought.

Hon ser framför sig hur hotellet träffas av en bomb, hur hennes föräldrar dör, hur hon själv blir föräldralös och hur hon som vuxen filmstjärna ska återvända till Cavalier för att ta reda på vad som hände föräldrarna... När jag nu sitter och bläddrar i boken på nytt så sjunker jag nästan in i teckningarna, Lamias tankar blir verkliga, men tydligast är kontrasterna mellan vad hon ser och vad hon får förmedlat till sig. De tre leende herrarna Anwar Sadat, Jimmy Carter och Menahem Begin på en sida, på den andra en eldsvåda, rök, krut. Yasir Arafat med ormar som kryper ur mungiporna, Hafez al-Asad som blodtörstande drake, ett tuggummipaket vid sidan av en burk valium. Det bilderna också förmedlar är att det var ett krig som många profiterade sig på, de syns t ex genom guldkedjorna som  milismännen bär, och det är slående hur vapen blir till varor som man konsumerar likt en burk jordnötter. Kriget verkar plötsligt  inte vara något annat än konsumtion och det känns som en märklig men inte obetydlig tanke.

Om man vill se bilderna så finns de på Lamia Ziadés hemsida i sin helhet, men utan text.