Murder in the tower of happiness utspelar sig i Kairo, i ett höghus vid Nilen. Ahlam, en ung vacker skådespelerska, hittas mördad i en av hissarna, naken, strypt. Under den polisundersökning som pågår får vi möta husets mycket märkliga invånare genom ett antal personer som engagerar sig i händelsen.
Men som den lite märkliga roman det här ändå är så är det något helt annat än ett mord som utgör öppningen. Där står Sergeant Ashmouni och dirigerar den kaotiska trafiken och blir vittne till hur ett piano som av en osynlig hand skjuts ut genom en balkongdörr, från den 13e våningen.
Like an angry cloud, the piano's blackness blocked the disc of the sun. It was a fancy piano. He was familiar with its likes from watching Abdelhalim and Farid Alatrash movies. But from his current perspective, the piano lacked any poetic or musical allure. It was menacing, ghostlike, as it floated out of the balcony held by a firm but invisible hand. Its straight wide edge appeared first, then its silhouette narrowed and ended in the shape of the tip of a roasted sweet potatoe. After it had completely cleared the balcony, the piano remained for a few seconds suspended in the mid air. Then suddenly, it plunged. The invisible hand had abandoned it to its fate, rendered it to the force of gravity that makes no exemptions. So, lika a bomb, it dropped on the unsuspecting Nile Corniche. [...]The sound bomb was followed by a series of musical groans: materials of diverse densities colliding, springs tinkling, echoes reverberatin - in short, the groans of a dying piano.
I fallet krossar pianot en splitterny mercedes som står parkerad vid höghusets entré. Bilen ägs av ingen annan än Shaker Pasha, som också äger den lägenhet där mordet på Ahlam ägde rum, en lägenhet som nu stått tom de senaste tre månaderna. Shaker lider så svårt av sin sömnlöshet att han efter händelsen med pianot anlitar ett medium för att driva ut den ande som verkar ha gått bärsärkargång i lägenheten och hoppas på så sätt bli befriad från sömnlöshetens våndor. Mediet, Abd al- Malak, är en ung man, som trots sin amerikanska ingenjörsexamen inte lyckats hitta något jobb och i ren desperation utgivit sig för att vara parapsykolog. Hos Shaker Pasha träffar han Cerebellum, en före detta kärnkraftsingenjör från Irak och tillsammans bosätter de sig i lägenheten på 13e våningen. Där passerar sedan ett antal mycket speciella personer som alla på ett eller annat sätt haft med Ahlam att göra. Journalisten Islah Mohandes har i sina efterforskningar kring mordet nästan identifierat sig med Ahlam, bär omkring på skådespelerskans dagbok hon kommit över och försöker desperat förhindra att Ahlams yngre syster möter sin storasysters öde. Samtidigt försöker hon få sina artiklar om mordet på Ahlam publicerade men blir ständigt motarbetad av tidningens chefredaktör. Sergeant Ashmouni balanserar mellan sina två fruar och försöker vara båda till lags men lider oerhört av sin tillvaro, av trafiken, av mutorna, av de rikas lögner och vill bara få lugn och ro. Hela atmosfären runt The Tower of Happiness är fylld av desperation, av olyckliga människor och så Ahlams olycksaliga ande som gått fram som en tornado i lägenheten på 13e våningen. Endast ett litet bord med en vit ros i en vas står kvar, en ros helt oberörd av den tid som gått sedan mordet. Mitt bland alla människor i huset rör sig också pojken Antar med sin fotboll och katten Mishmish och det är genom Antar som den döda skådespelerskan talar under seanserna.
Murder in the tower of happiness har beskrivits som arabvärldens första thriller men romanen är så mycket mer, i mina ögon kanske mest en vass samhällskritik i en thrillers form. Jag har kämpat mig igenom boken för texten kräver verkligen sin läsare. Det går inte att slöa sig igenom, det är som om vartenda ord bär på något som ger innehållet en mening och missar man något blir det lätt obegripligt och rörigt. När jag hade lyckats krångla mig igenom första halvan så gick det sedan nästan av sig självt och läsningen blev den där njutningen jag inte kan få nog av. Dessutom, under de sista sidorna ville jag inte att det skulle ta slut alls, då när vasen med rosen föll, samma väg som pianot, en våning för varje klockslag, de tolv slagen nyårsaftonen år 1999.
