"If death is a postman then I am one of those who recieve his letters every day. I am the one who takes them out carefully from their bloodied and torn envelopes. I am the one who washes them, who removes the stamps of death and dries and perfumes them, mumbling what I don't really believe in."
Jawwad är född och uppvuxen i en traditionell shiitisk familj. Hans far, liksom hans farfar och farfarsfar, har alla arbetat i familjens mghaysil, "tvätteriet", platsen där man tar emot de dödas kroppar för att utföra den rituella reningsceremonin. Jawwad förväntas ta över efter sin far och blir redan i unga år introducerad i yrket. Han själv har helt andra önskemål. Jawwad vill hedra livet, inte döden, han vill staka ut sin egen väg, inte följa i sin fars fotspår. Tvärt emot familjens önskan satsar han på sin konst och börjar under slutet av 1980-talet på konsthögskolan i Bagdad för att utbilda sig till skulptör.
Livet vill annorlunda. Saddam Husseins diktatur och 1990-talets sanktioner förstör hela den socioekonomiska samhällsstrukturen i Irak. USAs invasion och det sekteristiska våld som följer gör att det inte längre är möjligt att leva som konstnär och Jawwad ser sig motvilligt återvända till familjens mghaysil. Det finns ingen utväg, han måste försörja både sig själv och sin mor nu när hans far inte längre är i livet och dessutom finns det hur många döda kroppar som helst i våldets spår.
I cannot wake up from this endless nightmare of wakefulness. Some people go to work behind a desk on which papers are piled. Others operate machinery all day. My desk is the bench of death. The Angel of Death is working overtime, as if hoping for a promotion, perhaps to become a god. I walk down the street and look at people's faces and think Who among them will end up on the bench next for me to wash?
Den katastrofala situationen i landet gör att de döda kropparna som kommer in inte längre har några ID-handlingar eller ens några namn. Istället börjar Jawwad skriva ner dödsorsakerna som någon slags identifikation: a bullet in the forhead, strangulation marks around the neck, knife stabs in the back, mutilation by electric drill, headless body, fragmentation caused by suicide bomb. Nothing could erase the faces. My memory became a notebook for the faces of the dead.
Döden är naturligtvis hela tiden närvarande i romanen, men inte som huvudperson, eller ens som bärande tema utan ibland i bakgrunden, ibland i förgrunden. Det finns ingen skarp gräns mellan livet och döden, det är som om tvätteriet är en slags gråzon där de döda kropparna (ibland bara delar av kroppar) hanteras lika försiktigt och respektfullt av Jawwad och han unge assistent som om de levde.
The Corpse Washer är en av de vackraste böcker jag läst på väldigt länge. Det ligger en enkelhet över berättelsen, en sorg över orden och naturligtvis en sorg över att det liv Jawwad önskade inte blev möjligt att förverkliga. Alla val han gör verkar ändå leda tillbaka till familjens mghaysil, tillbaka till de döda kropparna. Tillbaka till granatäppelträdet som ensamt står i tvätteriets trädgård, trädet som vattnas av vattnet de döda kropparna renats med. Jawwad och granatäppelträdet, båda lever de med hjälp av döden.
På arabiska:
سنان أنطون , وحدها شجرة الرمان
