När det knackade på dörren, av Taghrid al-Najjar

De gånger jag hållit en svensk översättning av en arabisk barnbok i min hand är lätt räknade. Därför är det extra roligt att sitta och läsa När det knackade på dörren, som just kommit ut på Trasten förlag. Jag bläddrar fram och tillbaka, betraktar bilderna och känner ett barns förväntan inför fastemånaden Ramadan.

Nagham berättar hur hon och bästa kompisen Riham "ramadanpysslar". De gör färggranna papperslyktor som de lägger lappar med gåtor i, trettio lyktor att hänga upp i vardagsrummet, en för varje dag under hela fastemånaden. Varje kväll efter iftar (måltiden som bryter dagens fasta) tar familjen ner en lykta och man får gissa svaret på gåtan. Det här året är Nagham extra glad, för hon är äntligen tillräckligt stor för att få fasta och lyckas klara hela dagen utan att äta och dricka.

Mitt i kvällens festligheter blir det strömavbrott och familjen måste tända stearinljus för att se något. Ett trummande hörs på avstånd och plötsligt knackar det på dörren. Vem kan det vara? När de försiktigt öppnar dörren på glänt finns där en stor korg, fylld med presenter och godis, men korgen är så tung att den inte går att rubba ur fläcken. Det är en märklig korg, som om den lever på riktigt, för den verkar inte bara bära på presenter och godis utan också på en tanke. Trots att familjen tömt korgen står den kvar därute, den väntar på någonting. Mormor vet.

På natten drömmer Nagham att den märkliga korgen tar henne med på en flygtur, högt över staden. Allt omkring henne glittrar och strålar, ramadanlyktor och stjärnor, och om hon sträcker ut handen så kan hon nästan nå månskäran.

I nästa ögonblick blir hon obönhörligt väckt av sin lillebror. Mellan dröm och vakenhet söker Nagham med blicken ut genom fönstret. Är korgen där någonstans? Hon tycker sig se en svans av ramadanlyktor sakta försvinna, blekna bort. Vad skönt det skulle vara att somna om, drömma vidare... men hon måste vakna, det är dags för suhur, morgonmålet innan dagens fasta tar vid.

Det är en härlig bok, den där underliggande förväntningen, spänningen inför och under en stor högtid att fira, och så de här färgsprakande illustrationerna. Det lyser och det glittrar, Naghams leende är helt oslagbart och jag kommer på mig själv med att sitta och le ikapp med henne. Så här glad är hon när hon hållit sin första fastedag:

Sedan finns det en detalj i en bild, och jag vet inte om det bara är jag som ser den, jag vet inte om det är jag själv som läser in detaljen, men visst ser hon trött och slut ut, mamman? Hon har svårt att hålla uppe ögonlocken och jag tror att hon innerst inne bara vill gå och lägga sig. Jag undrar hur hon ska orka hela vägen fram till den stora festen i slutet av månaden, Eid al-fitr.

Taghrid al-Najjar bor i Jordanien och är en mycket produktiv barnboksförfattare. Jag har många favoriter bland hennes böcker och skulle förstås vilja se fler av dem i svensk översättning! 

Ungdomsböcker med tema Palestina/Israel

Arabisk litteratur som vänder sig till ungdomar och unga vuxna är en ganska ny företeelse och det finns i dag ytterst få översättningar till engelska. Jag har läst några engelskspråkiga böcker med tema Palestina/Israel.

The shepherd's granddaughter, av Anne Laurel Carter

I bokens första kapitel är Amani bara sex år men fast besluten att bli fåraherde, precis som sin farfar Seedo. Familjen har i flera generationer bott i en by utanför Hebron och låtit fåren beta på fälten omkring och de har skördat både oliver och vindruvor som de sålt på marknaden. Allteftersom Amani växer upp börjar vardagslivet begränsas av krafter hon inte varit beredd på. Bosättarna i närheten gör anspråk på familjens ägor, de tar över med våld och Amanis flock får allt mindre betesmark och är snart på svältgränsen. Familjen kan inte längre skörda sina oliver, de får inte använda de nya vägarna som byggs, de möter motstånd i livets alla skeden och är långt ifrån överens om hur bosättarna ska bemötas. Amanis farbror vill ta till våldsamma metoder medan hennes far förespråkar icke-våld och har nära kontakter med bl a en rabbi som försöker hjälpa dem. Problemen eskalerar, både farbror Hani och pappan fängslas, Amanis får förgiftas av bosättarna, mamman som varit i Kanada sitter fast vid gränsen och släpps inte in och Amanis förtvivlan är gränslös. Vid det här läget är farfar Seedo död sedan några år, men Amani minns fortfarande hans berättelser och en dag när hon söker efter en ny plats där fåren kan beta hittar hon den väl fördolda ängen farfar Seedo så många gånger hade pratat om. Även Jonathan har hittat dit, bosättarpojken som under en längre tid betraktat Amani genom sin kikare. Efter trevande samtal blir de båda vänner.

Jag var först tveksam till den här boken, lite tveksam till den där vänskapen mellan Amani och Jonathan, för det är sånt som vi så gärna vill ska ske, det är sånt vi vill läsa om, vänskap mellan fiender, att allt blir bra till slut. Hade den där vänskapen varit bokens bärande idé hade jag kanske inte läst klart ens. Men den röda tråden i berättelsen är ockupationen, det är en familj som på ett brutalt sätt utsätts för bosättarnas och även soldaternas våld, och där är en tonårsflicka som försöker anpassa sig till situationen samtidigt som hon aktivt protesterar mot orättvisorna de utsätts för, och nej, det finns inget lyckligt slut på berättelsen. Tvärtom, den hopplösa situationen är klart och tydligt beskriven utan några förmildrande omständigheter. Precis som det är.

Message in a bottle, av Velérie Zenatti är

Efter en självmordsattack på ett café i Tel Aviv får Tal, en 17-årig israelisk flicka en idé. Påverkad av sina föräldrar som båda är fredsaktivister, bestämmer hon sig för att försöka nå ut, ut till den "andra sidan". Hon övertalar sin bror, som gör sin militärtjänstgöring i Gaza, att göra henne en tjänst. Hon ger honom en flaskpost med ett meddelande och ber honom kasta ut flaskan från stranden i Gaza. I meddelandet berättar hon kort om sig själv, om sin familj, om bomben som exploderade på caféet, om sina drömmar m.m. och avslutar med sin e-postadress. Att någon ska hitta flaskan och dessutom svara henne är osannolikt, men detta är just vad som händer. En dag får hon ett mejl från Naim och en brevväxling följer. Tal är öppen, naiv, vänlig, på gränsen till fånig medan Naim är arg, hemlighetsfull och ständigt i försvarsposition. De sitter där på varsitt håll, på varsin sida, medan konflikten eskalerar omkring dem. Ytterligare en självmordsattack i Tel Aviv, palestinska barn blir skjutna i Gaza av israeliska soldater, Tal och Naim fortsätter skriva till varandra och upptäcker att de båda har mer gemensamt än de hade kunnat ana, de är båda lika skrämda av vad som händer men de har någon slags vision av en fredlig lösning.

Jag är inte så förtjust i den här boken och jag vet inte riktigt varför. Det här med flaskposten stör mig lite, liksom Tals naiva epostmeddelanden. Ändå fanns det saker som jag tyckte om, och det var bland annat viljan att se utanför sin egen tillvaro. Både Tal och Naim försöker förstå varandras reaktioner och är intresserade av hur det är "på den andra sidan" samtidigt som de är mycket måna om integriteten. Jag måste trots det säga att jag genom hela boken undrade "varför svarar han på hennes mejl över huvud taget?!" En undran som förblev obesvarad.

Valérie Zanetti föddes i Nice och flyttade till Israel med sina föräldrar när hon var 13 år. Som ung vuxen gick hon in i den obligatoriska militärtjänstgöringen med stor entusiasm. Kanske skulle jag tycka bättre om Zanettis bok "When I was a soldier" som just handlar om en ung kvinnlig soldat i den Israeliska armén.

A little piece of ground av Elizabet Laird och Sonia Nimr är en bok jag skulle vilja att alla läste.

I inledningen har en israelisk stridsvagn blockerat gatan utanför familjen Aboudis hem i Ramallah. Det har varit utegångsförbud i staden under två veckor och 12-årige Karim håller på att bryta ihop (för att inte tala om resten av hans familj!). Det enda han vill är att få sträcka på benen, spela fotboll och komma undan sina enerverande syskon. I stället sitter han där och försöker formulera en önskelista, "The ten best things that I want to do (or be) in my life". Det är ganska vanliga önskemål, drömmar om att bli fotbollsspelare, hjälte, uppfinnare... men så kommer där på listans nionde plats, "Alive. Plus, if I have to get shot, only in places that heal up. Not in the head or spine".

När utegångsförbudet äntligen hävs under ett par timmar rusar Karim ut med sin fotboll. Men stridsvagnarnas framfart har saboterat allt, skolan skolgården, lekplatser, alla de öppna fält som fanns i stan. Tillsammans med Hopper, en pojke från flyktinglägret upptäcker han en ny plats, visserligen full av sten eftersom bulldozrar har mejat ned vad byggnader som en gång fanns där, men kanske går det att göra en hyfsad bollplan om de lägger manken till. Vid sidan av den öppna platsen finns dessutom ett bilvrak som man kan ha som koja och gömma sig i. Men det som från början ser så fantastiskt ut förvandlas till en ren dödsfälla när soldaterna återkommer till platsen.

A little piece of ground handlar inte bara om en plats att spela fotboll på. Det är förstås också en metafor för Palestina, en önskan om att få leva i ett fritt land, att få tillgång till sin egen mark, att slippa ockupationen, utegångsförbud, våld och förnedring, att få leva ett helt vanligt liv, ett liv där en 12-årings rädsla för att bli skjuten och dö bara är fantasier. I Palestina är det en realitet.

Läs också:
Where the streets had a name, av Randa Abdul Fattah
The Wall, av William Sutcliffe